Den orimliga bördan

Likt Jesus som släpar sitt kors, släpar jag mitt bestående av perfektionism, orimliga förväntningar, självkritik intill döden.

Alltid så länge jag minns har jag gjort det. När jag var liten kände jag mig aldrig ok, ingenting var ok med min uppenbarelse. Ok, när Pappa tog mig med in till stan för att visa upp mig för sina bilmekanikerkompisar, och jag fått putsning intill djupet, och var söt och änglalik i mitt korskruvelockiga hår. Då kunde jag känna mig värdig, ok eller hur man nu vill uttrycka det.

Annars har mitt liv bestått i hur väl jag presterat, hur mycket jag haft ordning i mitt hem, hur stolt min mamma varit över mig då jag fick löneförhöjning som var högre än hennes egen lön. Då kunde jag känna mig uppskattad, och jag såg mammas stolta blickar. T.o.m när jag födde mina barn hade jag absolut självkontroll, ingen skulle få se mig lida, jag måste prestera, och göra det intill perfektion. Som tur var, var mina förlossningar lätta, annars hade min fasad rämnat.

Självkritiken har blivit en ständig följeslagare, den finns där liksom, jag är knappt medveten om den. Den livnär sig på misstag, gjorda med en inre dömande manual, som inte ens existerar i det verkliga livet, utan bara för att hålla den vid liv. En ständig piska, en checklista på vilken rätt jag har att motkräva lycka i mitt liv. För om jag inte presterar finns ingenting förutom en ständigt gnagande, tärande känsla som äter sig igenom kroppen.

Allting i mitt liv är påverkat av bördan, den orimliga. Till de små detaljerna i mitt kök, till de stora exstensiella frågor. Självkritiken boar in sig, djupt därinne, och föder sig själv.

Hos psykologen i måndags, kommer den fram. Genom mina egna ord hur jag uppfattar mig själv, hur jag tvivlar med bördan som ifrågasättare. Hur jag famlar där mitt i livet, om hur ska en människa vara för att få existera?! Hur mycket måste jag stå ut med att jag klarar/inte klarar?! Alla tankar virvlar, och söker sammanhang, där inget finns.

Psykologen tycker såklart jag dömer mig själv för hårt, hon ifrågasätter, försöker få kontakt med bördan för att på så sätt punktera. Hon lyckas ganska bra, jag kommer på mig själv att tycka att jag faktiskt är bra!? Väldigt konstig känsla. Och vila i den, den där lite klappa-sig-själv-på-axeln känslan, förnimmer jag med henne. Hon frågar ut mig om barnen, min akilleshäl. Vilken mamma tycker att hon är den absolut bästa mamman? Vilken mamma plågas inte av frågor om hur hon är/ska vara som mamma?

Jag berättar vilken svårighet det har varit att ha ett barn som är annorlunda. I fina ord, och med bra dagar, kan jag säga att han är mitt mirakel. Sen kommer skammen, när jag åker tunnelbanan, och han kastar ur sig frågor, får de andra i vagnen att titta/titta bort. Då är miraklet inte lika närvarande. Men jag har lärt mig, jag har lärt mig genom honom, mitt mirakel på ett smärtsamt, - jag lovar- sätt att stå upp för honom, på att älska honom precis som han är, och inte efter hur han presterar.

- Jaha säger psykologen, du älskar dina barn förbehållslöst, vilken mamma kan säga det!?

Där fick du dig en väldig törn, bördan, självkritik, bödeln/domare. The only way it´s up!