Sol

Min kropp längtar, saknar, behöver Solen. Så länge nu har jag varit i mörket, vilse i min egen maklösthet. Nu börjar det ändligen ljusna, både i mitt liv, mitt sinne som så länge varit famlandes i svärta.

Takdropp, små små bitar av asfalt som tittar fram, kisa emot det vita. Fönster som vintervilat och minner om våren, i all sin smutsighet. Skotten som stått gömt och nu ska klippas och förvandlas till oaser. Ljuset som redan smekt min kind om morgonen, strålar som leker inom mig.

Idag, varit hos kriskontakten på psyket. Det gick över förväntan, jag meddelade faktiskt utifrån mig själv, vad jag ansåg om kontakten. Att jag inte var riktigt nöjd, och att att det känns som hon inte riktigt kan förstå mig. I ett oroligt ögonblick sa jag att hon skulle ringa min psykolog på arbetsförmedlingen, men hon sa att jag förklarade så bra vad jag behövde, så att ringa psyklogen var inte nödvändigt. Va skönt, att jag äntligen vågade vara ärlig emot henne, och hur bra hon tog det. Bara det gjorde att hon steg i respekt hos mig.

Tankarna på M finns där, men de hindrar mig inte längre att leva mitt liv. Även om hans svek kommer göra det ganska lång tid. Allt fint som eventuellt funnits där en gång, har raserats och ersatts av insikter genom vilka jag är övertygad jag ska leva. Jag respekterar att M och jag inte valt samma väg. Det handlar väl om livsprinciper, att välja väg på något sätt. Livsexistensiella frågor som börjar bli viktigt för mig. Och alla människor har inte samma, vilket blir oförenligt om det inte är någorlunda lika vägar. I mitt och M:s fall har jag upptäckt att vi är på helt olika plan i våra respektive liv. Vi har så olika livsmål, och så illa vi gjort varandra gör att vi på något sätt har iscensatt vårt eget scenario.

Min kraft är att jag håller fast i min inre kraft, som jag kallar Gud.