Kaos

Att sammanfatta veckan blir en omöjlig uppgift på dagens blogg är nästan omöjligt. Därför försöker jag kort ner det som hänt.

Förra helgens lördag börjar med att jag hittar M på plattan, i färd med att köpa droger, när jag är på väg att köpa födelsedagspresent till min son som fyller 15. Att vara trevlig, och fira sonens födelsedag efter det, krävdes ansträngning.
Måndag innehåller Uppsala, Ulleråker, där jag får reda på fler av M:s lögner, men jag får också höra M för 1 gången vara ärlig emot dem, där han är.
Första dagarna i veckan handlar uteslutande om M, hans missbruk, och alla instanser som nu är inblandade.

M har med sitt tysta, nästan omärkliga sätt, en fenomenal förmåga att liksom kännas som han-kan-ingenting-själv. Och en förmåga att låta människor prata för honom. Jag märker det själv med mig att jag hamnar gång på gång, i den här klassiska medberoendefällan. Jag vet/talar om vad M behöver och ska göra. På så sätt försöker jag styra honom. Jag vet inte om M är medveten om det själv, för jag ser att många människor gör det emot honom.

Det är så naturligt alltihop. Alla bitar passar ihop liksom. Jag med mitt barndomstrauma som gör att jag vill ändra M eftersom jag omedvetet försöker ändra mitt förflutna på det sättet - psyket komplicerat. Och M som blivit omhändertagen, först Sabbatsberg, sen sos, sen hans mamma som har varvats med hans ex, och diverse myndighetspersoner.
Veckans höjdare var iallafall när M blev tillfrågad en sak av sin socialsekreterare, vad det var och vad M svarade väljer jag att behålla för mig själv.

En sak kan jag säga, det visade verkligen sjukdomen beroende i sin allra högsta förnekelse.

Det positiva i veckan, är att jag kunnat hållt -för det mesta-, en bra nivå, en kärleksfull inställning till det här, och lyckats med konststycket att inte låta M:s liv påverka min sinnesro i någon stor utsträckning. Det är jag värd.