A som i Ansvar

När jag missbrukade droger, var ansvar något jag skydde som pesten. Jag visste förresten knappt hur ordet stavades. Jag trodde det betydde att jag betalade mina räkningar i tid, vilket jag såklart inte gjorde då.
Jag förstod inte att ansvar handlar främst om mig själv, och hur jag beter mig emot andra människor. När jag missbrukade droger så kände jag djupt inom mig att det inte kändes bra, jag själv led, mina barn led, och mina nära anhöriga. Jag kommer också ihåg hur krävande jag var. Hur jag vände på begreppet ställa upp, finnas till hands, till att gälla då jag behövde. Jag ville också lägga mitt liv utanför mig själv, min taskiga barndom, hyran som gått upp, mina barn som var så krävande. Det var därför jag missbrukade.

Jag levde mitt liv som om någon annan höll i ratten.

Jag visste ju inte hur jag skulle leva eftersom drogerna levde åt mig. Varenda känsla jag fick, hade jag ju bedövat, glädje för att uppleva mer, sorg för att ta bort. När jag blev drogfri var det som att börja leva om sitt liv.

Idag är jag drogfri sen många år, men har istället upptäckt att mitt grundläggande problem är just medberoende. Jag har funderat kring det här så mycket, och sista tiden har det utkristalliserat sig något som jag vill säga är mitt största problem när det gäller att vara medberoende till andra personer med missbruk. Just missbrukaren har en förmåga att projicera sina brister, på just den medberoende, just för att missbrukaren inte kan, förmår, se sin egen verklighet. För om?! han gjorde det så skulle det förstöra för honom att använda mer droger.

Därför är just projicering missbrukarens vapen han bär och slåss med för sitt liv, eller för att fortsätta kunna ta droger.

Jag har svårast att hålla min gräns, min integritet emot just det. Den här totala oförmågan att se sig själv, sina brister och vad som orsakar hans missbruk. Den är just vad jag kallar en av de värsta formerna av medberoende. Att när jag hör att M tagit, och han förnekar så kan jag inte stå kvar i min egen känsla vad jag hör, känner. Sista veckorna har jag också förstått det här med ilskna medberoende. Jag tror att de flesta medberoende blir just ilskna pga av oförmågan hos missbrukaren att ta ansvar, att säga ; Ja jag gjorde fel, jag tog ett återfall, det hade ingenting med dig att göra, jag valde det själv. Istället gör de flesta missbrukare alldeles tvärtom Jag var tvungen, du var ju så taskig, jag blev så ledsen, du var så arg.

Missbrukaren med sin sjukdom, spelar ut den medberoende till att det är hennes fel. Det här är ett kraftfullt vapen, som ofta de medberoende tar sitt ansvar inför. Om inte om fanns, är ett talesätt jag får lära mig när jag börjar tillfriskna ifrån drogberoende. Det är också det första att ta ansvar inför, att jag är drogfri för min skull, att jag behöver ta reda på vad jag behöver för att vara fortsatt drogfri, det är mitt ansvar.

Jag tänker på att jag som vuxen kan hantera det här någorlunda idag, men vad som också kommer till mig är hur många barn som får uppleva det här?! Och vilken kraft missbrukaren har att lägga skuld hos sina barn. Sånt smärtar så mycket så det tar jag i nästa blogg.

Jag ska sköta lönerna för en massa arbetare nästa vecka, alldeles själv. Det trodde jag aldrig när jag för 10 år sen låg på avgiftningen på Huddinge. Allt för att jag för första gången velat något till 100%. Aldrig någonsin har jag gjort något så fullständigt som när jag klev in på möte för första gången, det var som att komma hem, till sig själv. Nu ska jag öppna kvinnomötet.

Puppe

Till ett omgjort avgasrör, är jag. Lilla Puppe måste få ny andning, och då behövs nya rör. Just nu står min alldeles egna bilmekaniker på min p-plats och hjälper Puppe att kunna riktigt gasa ut ordentligt. Bilprovningen väntar också i morgon. Bilprovningen är som tandläkaren, de river och sliter inuti, knackar och känner och hissar upp en i en stol - bilhiss. För att där verkligen kunna göra sina justeringar. Precis som hos tandläkaren, verkar det som att allting i vilken sekund som helst bara ska brista, gå sönder.

Men Puppe höll, och i morgon väntar bara testning av nya avgasröret, och kontroll av fötterna. Precis som pensionärerna behöver broddar vintertid måste även Puppe ha bra grepp för att inte slira.

Pratade med M idag på lunchen. Jag lyckades att inte gå in i hans förnekelse, fördömande kring hur taskig jag varit emot honom som inte orkade träffa honom på midsommar - för jag var så trött efter arbetsveckan- och att han faktiskt lät som han hade tagit vid torsdagkvällens samtal. Därför har han återigen varit tvungen att dricka alkohol, och röka marijuana. Det är synd om M som inte har någon fri vilka.

Jag påtalade för M att om det är så att varje gång vi har en konflikt och han känner sig ledsen, förorättad måste han gå och dricka eller ta droger, kanske han borde tänka på om vi överhuvudtaget ska vara tillsammans längre?! M ville inte svara på den frågan, han ville mycket hellre förklara hur pass taskig och ouppmärksam jag är emot honom, och att det är därför han känner såna här känslor som gör att han går ut och drogar.

Vid det här laget kan jag ju M:s finter, även om de sved i början. Så jag sa faktiskt var jag skrev i morse "Ok". När han ville förklara hur dum jag var. Han fick väl hållas med det då, det skadar mig inte längre. Jag tror M börjar känna att hans projektioner inte fäster längre, att jag inte går in i den där labyrinten där jag så lätt går vilse. Eftersom min förföljare är en drogmissbrukare, som gör allting för att förneka, att det faktiskt är han som väljer om han ska ta droger eller inte. M vill inte alls ta den rollen, nej allting annat är problemet, speciellt jag.

Jag är faktiskt inte involverad i den här cirkusen på liv och död längre, som jag var förut. Jag kan jobba, jag kan tom vara glad fastän han väljer att skylla sitt intag på mig. Vad jag än säger kommer han att vinkla det så att det är något fel, som gör att han kan fortsätta leva ett liv utanför sig själv. Jag börjar också tvivla på M:s förmåga att vara drogfri, det känns som M lägger sin drogfrihet i mina händer, att jag är lösningen på hans problem, kontra, lösningen på hans drogfrihet.

Jag tror jag börjar komma djupt i den insikten - i mitt hjärta- att jag har ingen betydelse alls. Även om M vill få sig själv att tro det.

Det är befriande.

Det var jag ..... !

Som gjorde att M tog det där blosset av haschet, det var pga situationen som jag försatte honom i. Känslorna av värdelöshet som jag väckte i honom.

Det var för att jag börjat jobba och är så trött att vi inte kunnat träffas som han ringde igår och hade druckit. Det var för att jag dragit mig undan som han ljög när jag frågade om han hade 'tagit'.

Det var jag ... !

Jag fattar inte varför jag bryr mig. Och inte bara säger "Jaha!" ?!

Regn

På väg till jobbet i regnet. Ska ha på mig mina rosa gummistövlar med blommor på, (visste jag skulle få användning för dem!). Jag är tacksam att jag har jobbet att gå till, min hjärna klarar inte av köksbordet några längre stunder.

Uppgiven

Jag vet just nu inte vad som är värst?!

• Att jag tror att M återfallit i droger
• Att jag har fel
• Att Sverige inte gick vidare
• Eller att jag är så ledsen.

???

Blogportalen

Jag har registrerat min blogg på Blogportalen. Varför gör jag det, kom jag på mig själv att tänka?! Är det mitt omåttliga bekräftelsebehov som gör sig påmint?

Ja kanske, kommer inte analysera sönder det, eftersom analyserandet får mig att få besk eftersmak. Har precis pratat med M och vi hade vår vanliga diskussion kring ingenting alls, kontra min besvikelse på senaste årets besvikelser på hans användande av droger.

Han triggar igång min skuld och jag går i försvar. Det är som låsta positioner där vi stillastående bekräftar våra olikheter. Han vill vara med mig jämt, - som det känns för mig -. Och jag känner mig tvingad in i ett hörn där jag inte kan rymma. Jag sparkar och slåss för min rätt att bara få vara ifred, tänka igenom och återkomma. Men han tränger och puffar, så jag blir alldeles galen.

Det är som ett krav, och jag känner igen den här känslan ifrån förr. Den där kvävande känslan at vara fångad, av andras känslor och tankar, av min egen oförmåga att särskilja mig själv ifrån andra människor. Bäst trivs jag med mina egna katter, där jag får vara exakt precis som jag själv vill. De tränger inte in mig i hörn, de pockar inte på min uppmärksamhet. Utan de finns där som en osynlig kraft jag bara behöver vända mig till för att få ro.

Det låter som jag inte gillar människor. Men det gör jag, mycket. Mitt största intresse är faktiskt människor och att få umgås. Men när jag vill, minsta lilla pust av den där instängda känslan får mig att backa, dra mig tillbaka.

Det är barndomens gränslösa som minner mig, som gör att jag ständigt vaktar och är beredd. På nästa drag, på nästa katastrof. Jag försöker påminna mig, dagligen, varje minut, att jag inte lever där jag behöver vara på min vakt längre, där jag kan slappna av.

M har tagit droger, iallafall tror jag det. Inte så starka denna gång, inte Miss Ro, utan vanliga Zyplikone. Sömntabletterna han får utskrivet av läkaren. M har ju metadon, så jag kan visst acceptera att han måste medicinera sig. Vad jag inte står ut med, är att han ljuger. Att han för fridens skull, för sin egen skull, för att han är feg?! Låter mig vandra i ovissheten, låter mig bli slängd till vargarna. Det är den känslan jag får när han återigen nekar.

Det är nånting i den där känslan när människor ljuger som jag inte står ut med. Fastän jag vet att alla möten jag varit på, alla människor jag träffat genom åren sagt mig "spelar ingen roll om någon ljuger för dig, du får släppa taget". Så är det praktiskt omöjligt för mig att göra så, det känns som mitt liv är beroende på om han talar sanning eller inte. Jag vet att det inte är så. Men bilden av mig själv stående i ett hav av människor, som alla har någon att prata med, och alla pratar om mig utan att säga något till mig, den bilden gör så fruktansvärt ont. Och jag står inte ut med tanken att känna tillit längre.

Ska titta lite på tv och sen lyssna på Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson, en av de bästa böcker jag läst. Hon kan konsten att beskriva ett liv i ett par få rader. Något jag knappt varit i närheten av.

Midsommar

Midsommar och medberoende. Jag har - i ett väldigt energiskt ögonblick - bestämt med M att vi ska fira midsommar ihop. Igår när jag ringde fick jag självan, han låg och sov. Inte nog med det, han har fått egen lägenhet och första natten skulle invigas där. Jag ringde och han sov, jag ringde igen och han sov igen. All min tillit som jag byggt upp under sista månaderna var plötsligt mil ifrån. Jag reagerade, registrerade, och muren närmade sig.

Såklart hör M på mig när jag blir sådär. Liksom jag hör på M när det är något. Jag är överkänslig såklart, precis som alla andra som vuxit upp med alkoholism droger i barndomen. Så jag ställer mig i stridsposition, och därmed stängs många dörrar om min objektivitet.

Vi klampar på som vanligt i den här traditionella dansen, inte runt någon midsommarstång utan vår egen missbrukare vs medberoende - dans. Vi missar inga steg, för den här dansen sitter i själen, den är svår att glömma. Den för oss längre och längre ifrån varandra, och den befäster avståndet. Vi kunde iallafall enas om att ta ett break för att sova.

Nu ringde M, och jag tycker såklart att han är oförstående för min rädsla. Han undrar hur länge min misstänksamhet ska sitta i, för något som han gjorde förut??!. Och jag vill han ska förstå att den går inte att bara tvätta bort med Vanish eller nåt. Men han är ju redan på defensiven - och känner sig bortstött - så vi befäster återigen det vanliga scenariot.

Jag känner att M inte har så många vänner, jag känner att han - till skillnad ifrån mig - är beroende av mig. Jag tycker det är viktigt med andra input än just honom, och det betyder inte att jag inte älskar honom. Det betyder inte ens att min kärlek är mindre för honom än den han hyser för mig, även om M gärna vill påskina det.

M blir som en liten pojke som känner sig bortstött, jag blir som en liten obstinat flicka när M inte förstår mig.

Vi behöver så mycket vi sårade och vingklippta vuxna barn. Och jag ser det, men jag undrar ibland om M gör det?! Vi har iallafall börjat gå hos en familjeterapeut som mest koncentrerat sig på mig och de problemen jag har i våran relation. Det handlar mest om tillit. Jag tycker såklart inte han förstår heller, men kanske han inte kan det efter 2 gånger. Han påtalar mest att mycket av min tillitsbrist är skapad i min barndom, vilket han har rätt i. Men det känns också som jag är lite av en förlorare -vilket egentligen är fel ord, men rätt känsla - i den här terapin. Han vet ju inte M:s problem, eller hans projektioner, för vi har mest koncentrerat oss kring min tillitsbrist.

Pratade med M nu, och magen knyter sig, och vaksamheten ökar. Det känns i hela kroppen att jag måste vara på min vakt. Jag vill inte men det tar över helt. Kanske om jag skriver om det och ber en bön så jag kanske kan hantera det utan att projicera det, eller överhuvudtaget bry mig?! Om jag misstänker något är det ju inte mer med det. Såklart är det stor risk att M kommer använda igen. Droger är listiga falska och starka. Ingen mänsklig kraft kan mäta sig med dem.

Tyvärr.

Lilla ängeln

Här är lilla ängeln som räddar min morgon. Han har bara några fel kvar för att komma förbi Farbröderna på bilprovningen. Ett litet hjullager, på bakre benet som han måste få utbytt. Sen är hans 2 framre ben defekt, men bara på skorna sas, och sen läcker hans blomomlopp lite.

Men han orkar komma igång på morgon, fastän han stått undangömd så länge nu. Och Oj, vad han hjälper till. Fastän han stått ute nu en hel lång vinter, alldeles ensam i kylan. Så finns här varje morgon. Även i veckan när han började blinka och ha sig, gick han igång igen. Fastän hans ork var i det närmaste slut.

Lilla ängeln fortsätter överraska.

Vända en tanke

Precis vaknat, och ingen klocka ringde. Jag har redan blivit programmerad till 6, att gå upp då alltså ;-).
Värmen pustar in i mitt sovrumsfönster och idag vet jag att det blir fint, och varmt väder. Bra för mig som är reumatiker. Fick provsvar igår inför besöket hos Reumatologen i höst, att jag har vätskeansamlingar i höften vilket betyder att jag lider av inflammation. Provsvaret skickas vidare. Jag har undvikit den värsta smärtan genom att få igång bilen så jag endast behöver sitta 1 timme på pendeltåg till jobbet, istället för 1,5. Betyder att det inte är lika stelt vid avstigning, vilket är just vad reumatiker har det värst med, stelhet. Bara att kliva upp på morgon hos mig är sin lilla procedur - om jag mot förmodan glömt min medicin på kvällen, vilket jag ofta gör-. Det är ofta så stelt att jag får vänta med toaletten, eftersom jag inte kan klara rörelsen som gör att jag kan gå därifrån, torka mig alltså.

Så lite stretch, så är jag ofta rundsmörjd vilket gör att jag efter ett tag kan klara även den uppgiften. Jag klarar mig bra på jobbet, där jag ibland kan gå upp och röra mig, hämta något. Då får jag också lite rörelse som smörjer mig. Jag är som en motor som inte har någon olja på morgon.

Idag får jag återigen en hint om att medkänslan inte är särskilt gångbar i våra tider. Ändå är det egentligen det enda sättet för en människa att må bra. För av positiva tankar förändras allting. Det är lättare sagt än gjort, men själv insikten av att jag tänker fel är ju början till en resa som - för mig förändrat mitt liv.

Ett exempel är på jobbet nu tex. Jag har fått ett jobb, jag är lycklig glad, och känner förtröstan. Så fort det börjar kännas lite motigt, slår gärna de här negativa tankarna till. För mig har det handlat om att jag är inhyrd där jag jobbar. Jag jobbar med löner också, vilket gör att jag varje minut ser vad andra människor tjänar. Vid jämförelse ligger jag lågt. Det gör alltid, att jag börjar tänka i det här automatiska mönstret.

"Hon som inte verkar så bra som mig, varför har hon mer lön än mig? Han som verkar helt spånig, varför har han fast anställning och inte jag? Varför visar de inte mer tacksamhet när de har det så bra? De har sån trygghet de här människorna som jag inte har! Sicka snika människor".

De tankar får lätt spinn, och de förökar sig med ljusets hastighet. Vid det här laget, är jag så förvriden i mitt tankesätt så jag inte ens märker hur bra jag har det i förhållande till många andra. Det menar jag är min största utmaning, att vända de här tankara i annan riktning.

Enligt Dalai Lama ska vi alltid jämföra oss med de som har det sämre, - om vi måste jämföra oss?!-. Den tankevändningen, gör att vi får uppleva något helt annat än det här surret som uppstår av första valet.

Tacksamhet!

Vilket vidare stämmer mig till något annat, kärlek och medkänsla. Som är den största gåvan av alla. Och som inga pengar eller materiella saker kan ersätta.

Det är inte lätt, men vägen finns där, bara för oss att välja! ?

Morgonstund

Har guld i mun. Men också, massor av nervositet, när jag idag gick iväg till min första arbetsdag. Solen gjorde sällskap, och dessutom var M här roch följde med mig i bilen jaga reparerat för ändamålet.

Till Farsta Strand och sen pendeltåg ut till vackra och vindsmekande Nynäshamn. Jag kunde såklart inte somna kvällen innan, så jag hade sovit högst 4 timma, varvid hjärnan av värmen och anspänningen just nu känns som en uppblåst och sprickfärdig balong av alla intryck.

Blogspot seeeegar sig fram så ytterligare rapport får vänta.

IQ test

Hade tråkigt och gjorde intelligenstest för att pigga upp mig. Okoncentrerad och trött -fastän jag precis vaknat-, fick jag 117 poäng av 140-150 möjliga. Svårt att sitta still emot slutet på testet, men gissade på några *hihi*.

Jag är ok, jag försöker planera in allt på den korta tid jag har kvar i ledighet. På måndag börjar äventyret. Jag är så van att gå hemma, i min lilla vrå, så att komma ut i stora världen känns så stort.

Det känns som jag ska på min livs resa, min första jorden runt resa. Och så är det bara ett jobb, precis ett sånt alla andra har, varje dag. Såklart börjar jag fundera, kan ju inte nöja mig med den enkla vägen inte. Jag undrar om människor känner att de får ut något av livet, vare sig de jobbar eller inte. Massa existensiella tankar drar i mig just nu. Kan man leva fastän man behöver vara ifrån sitt hem 12 timmar om dygnet? Och kan man leva när man inte är det?

Så små funderingar i en sån liten människa, så mycket hjärngympa får räcka för idag. Ska försöka ta mig ut nu i SOLEN.

Rädd

Jag blir rädd. För alla skrämmande, svårtolkade regler. För alla byråkratiska regler, som kommer svävande i mitt huvud nu när jag snart ska börja jobba.

Jag är utanför systemet, detta märkliga system som ska hjälpa oss klara våra hyror, matkostnader varje månad. Jag har varit sjukskriven sedan -97. Först var det för stora sonen, han har AS och behövde hjälp i princip dygnet runt. Sen blev mina egna problem för ohanterliga, så arbetsmarknaden med dess regler och förordningar var något jag inte alls klarade av.

Nu har jag fått jobb. Allting lyser i min värld, på ett sätt. Det andra sättet ger mig snarare ångest. Nu har jag ingen försörjning i juni månad, första arbetsdagen blir den 12 juni och dess lön kommer betalas ut i juli månad. Jag blir rädd, att jag inte ska klara att betala hyran för juni. Och .. Hur gör alla andra människor?! Kan någon skicka manualen?!

Det pratas så mycket om att alla vill få ut människor i jobb. Jag förstår människor idag, som inte vill bryta sin trygghet, genom sin sjukförsäkring emot ett jobb om de riskerar att inte kunna betala hyran. Kanske kommer jag sent med mina funderingar, men jag fick idag reda på att jag står utan försörjning i juni?! Usch, läskigt.

Tara hjälp!

Varsegod.

Måste dela med mig av en vacker sida. Fick inspiration av Solprinsessans ord, som väckte både ilska och hopp i mig.

Ilska för att jag ägnar så mycket tid åt att bekräfta mig själv, och de negativa tankar jag nästan alltid har sällskap av.

Hopp för att jag faktiskt har återfått kraften och insikten att det är bara jag som kan förändra mig själv, ingen annan.

En liten hoppfull sanning kommer här;

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen.

Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen. Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Dalai Lama kallar intutionen "Hjärtats kunskap".

Invincible

Jag stannar på Tonys sida tills på lördag, med hörlurar på! Där får jag mitt lustmäte uppfyllt, av Carola. Såg semifinalen, och satt med armarna högre än Carola under nästan hela hennes framträdande.

Vilka rysningar, som gavs när hon stod mitt i all denna schlagerhysteri, och bara pumpade på bland fläktar med blås på löshåret! Helt otrolig känsla.

Musik är förresten något mer än bara ljud i öronen för mig. Under mina svåraste stunder har jag alltid funnit tröst i musiken. Den är helande för kropp och själ. Att tex lyssna på Janis Joplin, och riktigt känna smärtan krypa uppför armarna genom att håren börjar resa sig, kan identifiera en hel del känslor jag annars inte kunnat få kontakt med. I svåra stunder har också Carola varit en stor hjälp för mig. Balkongen -05, när M var ute på sina rejs, och jag varken visste ut eller in vad det gällde oss. När kärleken kändes skrämmande stor, samtidigt som min tillit fått sig rejäla törnar, fanns hon där i mina öron. Närmare Gud, var lindringen, att sitte med block och penna och inte agera ringa M, skälla ut honom, säga han var idiot osv, och istället försöka vara kvar i känslan. Den där läskiga, när jag bara vill fly, genom att agera ut. Då var Carolas text, och sång som balsam, som fick mig stå ut med känslan att vara övergiven, ensam, utslängd. Som jag säkert inte alls var, men hjärtats språk sa mig så.

Musik är så mycket mer. En subtil känsla, lika svårt att beskriva som hur vinden känns, när den smeker mina armar en sommarkväll. För mig är musik andligt. Det är en upplyftande kraft, som får mig närmare det som är viktigt, - här och nu. Ett flow som silar bort allt det där oväsentliga och tar fram det viktiga.

Så Invincible mina vänner, med förhoppning på lördagen.

Söndag

Igår kunde man gratis titta på Carolas nya video på engelska, Invinsible på Expressen. Jag lyssnade så klart hur många gånger som helst på låten. När jag sen klev på bussen, kom jag på mig själv att sjunga den högt när jag visade mitt SL-kort.

Jag gillar Carola, och jag har gjort det enda sedan Hey Mickey, mickey hej, mickey du är helt ok, Hej Mickey!. Det var ju lite töntvarning på den redan då, men jag ock min gamla kompis stretade emot strömmen och satt och sjöng den högt i bilen, då det begav sig.

Jag hejar på Carola och kräver att hon minst vinner finalen. Förra gången hon vann med Fångad av en stormvind satt jag hemma med ett hjärtopererat barn och ammade honom, och sprang fram och tillbaka genom lägenheten vid röstningen, vilken Carola vann över Frankrike för att hon fått mer 12 poängare av juryn. Helt sagolikt.

Livet är på topp, jag iväg och öppna kvinnomötet som jag startat. Och ta med termosen och sätta mig på gräset efteråt. I morgon ska jag skriva anställningskontrakt. Kan knappt tro det är sant !!

Jag, en hederlig arbetare

Jaha, så har det äntligen hänt även för mig. Jag har fått ett jobb, och varit och gjort mina första arbetsdagar. Det är befriande att komma iväg på morgonen, det är befriande att se att det finns en värld utanför mitt köksbord, min soffa, och säng.

För mig är arbete vila. Nån vis man sa, att arbete ska utföras med kärlek. Och i nyhetens behag, kan jag lova att jag gjort det. Allting känns heligt, även om resvägen är okristligt låååång, det är det enda beska. 2 timmar dit, och lika lång väg hem. Och mina leder värker efter 2 ½ timmar på pendeltåg varje dag. Men jag har smärtstillande, som kommer att hjälpa mig igenom.

Jag är så glad. Allting verkar falla på plats för mig. Platsen där mitt jobb ligger, är platsen där min mamma tillbringade sin sista tid i livet. Idag kom insikten i form av en stilla bris i mitt inre, jag börjar mitt liv där hon avslutade sitt. Känns mäktigt på något sätt. Känns som mamma tittar ner ifrån molnen, och bara ler, och säger "Åhh vad jag är stolt över dig min flicka".

Allt känns bara rätt.

1

Ska iväg ut och nyttja de sista lediga dagarna här innan jag börjar jobba på onsdag. Jag har tänktee på varför jag hela tiden går med konstant oro i kroppen, är det inte för att M benzar, så är det sonen. När allt är lugnt kan jag inte heller stilla mig.

Det svåraste måste vara att allt är lugnt och bra i mitt liv. Det är som att jag är så van vid kaos, att jag inte vet hur jag ska hantera lugn och ro, och när det går bra för mig. Jag söker ständigt efter något som kan få mig att känna den där trygga känslan, på vakt, orolig, tänkande. Det är som en flykt ifrån mig själv.

Bra saker denna dag (än så länge):

Jag har kommit upp i tid.
Jag har ringt sonens rektor och lärare.
Fixat nätverket.
Klätt på mig (gäller att fokusera positivt!).

Och nu ska jag ut i sOOOOlen.

Söndag

Tack för alla inlägg i gästboken, blir så glad att någon ser.



Mycket saker har hänt, sen jag sist skrev. Konstigt att jag helt plötsligt inte har ett endaste behov att skriva något. Skrivandet går i skov, liksom min kreativitet. Just nu lever jag mest i kroppen, dvs, känner massor. Allt är väldigt lugnt, och med undantag från några blackouter med tillfällig sinnesförvirring pga stress så fungerar mitt liv.

Jag har fått jobb, ett alldeles riktigt jobb. Ska vara med på första lönekörningen nästa vecka och sen börjar jag i juni, för att sen jobba hela underbara sommaren. Känns lite snopet att när ljuset kommer efter den svarta årstiden ska jag jobba istället för att njuta. Men jag ser det som en investering, att jag kommer få goda referenser och kanske möjligheten att komma in i systemet igen, något jag varit utanför så många år pga sjukskrivning.

Sonen kom hem full igår. Han knallade iväg med en hundralapp klockan 8 och kom hem 12, vinglandes och hoppade i badet direkt. Jag känner mig orolig. Inte - som borde vara - för honom, utan för att jag själv inser min egen oförmåga att veta. Hur jag ska reagera i såna här lägen. Jag började själv dricka vid 12 årsålder, drack varje helg. Och jag vet att mina år i missbruk, är något som kommer igen genetiskt i mina barn, kan göra!? Jag blir livrädd och det känns som jag inte har koden som andra mammor har!?

Koden; som gör att jag vet och känner när man ska bli orolig, och när man ska vidta åtgärder. Det är speciellt för min son, eftersom han är son till 2 missbrukande föräldrar, visserligen är jag drogfri/nykter. Men varningssignalerna ska väl ringa lite tidigare om det är så?!

Det är skräcken, att jag tror jag ska börja oroa mig, och samtidigt kommer den där andra rösten som säger; "Men han är tonåring, måste ju pröva som andra tonåringar". Och mitt emellan dem står jag, och vet ingenting automatiskt.

Mina referensramar är ju ringa, min egen mamma ringde inte ens polisen, när jag som 13 åring var borta i nästan en veckan hemifrån. Var hos en kille i Farsta vars familj var på utlandssemester, och vi hade huset för oss själv, jag killen och nästan hela Farstas ungdomar.

Jag ska iväg på möte, kan ju iallafall inte göra något åt saken just nu, kanske jag får något svar när jag kommer ifrån mötet. Svaren på min förvirring brukar oftast komma när jag minst anar det, och all oro ligger liksom ivägen för att jag ska höra den där tysta lilla rösten inom mig, som säger det som känns rätt för mig.

M har varit drogfri länge nu. Så länge så jag faktiskt tycker att jag normaliserar att han inte tar benz. Det är ett mirakel i sig, som jag inte får glömma.

De fina och positiva sakerna tenderar att glömmas bort medan de negativa radas upp och knuffas med varandra i mig. Jag ska försöka använda bloggen för att påminna mig varje dag vad som är positivt i mitt liv. Ett nytt kapitel eller nåt.

Jaha

Intentionen med bloggen var att skriva av sig, helst som bloggeliten rekommenderar, - varje dag, även bara om det blir korta bloggar. Ingenting av det, har blivit av.

Långa bloggar, och långa mellanrum. Inte för att det händer mer i mitt liv nu, än förut. Mer för , - att det gått en tid, och tiden gör allting tråkigt. Den första tidens rosa skimmer har lite förvandlats till en grå sörja. Ändå är bloggen hit jag återvänder, när jag vill känna tacksamhet, när jag vill minnas, och komma ihåg, det jag inte ska göra eller det jag ska göra.

Var på anställningsintervju, och fantasierna om jobbet, har också avtagit lite. De har inte hört av sig, .... än. De sa så snart som möjligt, jag skulle få åka ut till arbetsplatsen, och jag hoppas att så snart som möjligt = en vecka ... eller nåt!!?

Sonen har varit i en del problem, hans pappa är också hemkommen ifrån England, på besök. Så mycket har snurrat kring sonen just på sista tiden. Det är konstigt, att smärtan jag kan känna när det gäller barnen, och deras misstag eller tillkortakommanden är sju resor värre än det jag någonsin kännt bara i mig själv. Att se sitt barn lida, är något av det värsta jag upplevt. Min son är ändå ganska stor, och erfarenheterna har lugnat mig, att inte gå alldeles upp i taket, men ändå vill jag strö bomull kring min son på hans väg, för att det gör så ont att se honom kanske , eventuellt behöva utstå bara en bråkdel av det jag upplevt av smärta. Det är som den rädslan, binder mig vid att vara oförberedd på insikten att han precis som vi andra måste göra en del misstag, för att lära sig liksom vi andra.

Men smärtan när det närmar sig examen är mer än jag ibland klarar. Jag vill linda in honom i en filt och bara bära honom som en bebis igen. Och jag vet jag isåfall gör honom världens otjänst. Men att stå emot, är ungefär lika svårt som en alkoholist att stå emot sin alkohol. Men jag tränar, varje dag försöker jag föreställa mig tanken att han kommer bli sårad, att hans rosa skimmer inför världen kommer rasa, att de som står honom nära kommer svika. Det är då, vi alla behöver förbehållslös kärlek, och speciellt vid tillfällen vi kanske inte - i vanligt tal - förtjänar det.

En person som betyder mycket för mig, som faktiskt hjälpt mig och min son att komma nära varandra, är Tupac. Tupac är mest känd för att vara en gangster som blev ihjälskjuten på en gata i USA, och något av en legend för sina raptexter. Alla som kan något om HipHop håller honom som en av de största rapparna som skrivit en text. Hans texter är som ett tal av Martin Luther King, eller Nelson Mandela. Bara tänk en värld där det för bara 50 år sen, inte var tillåtet för svart att gå in på vilket café som helst, eller sitta på vilken sida man ville på vanliga bussen. I den andan befann sig Tupac när han skrev om samhället, society, där han som blev uppfostrad i sann Svarta Panter anda, och orättvisorna som funnits generationer tillbaka. Hans text till Changes är något av en känga rakt emot det system som fostrar människor att sätta etikett på varandra, utifrån hudfärg, men också numer vanligt, efter taxeringstabellen.

I see no changes.
Wake up in the morning and I ask myself, "Is life worth living? Should I blast myself?
"I'm tired of bein' poor and even worse I'm black.
My stomach hurts, so I'm lookin' for a purse to snatch.
Cops give a damn about a negro?
Pull the trigger, kill a nigga, he's a hero.
Give the crack to the kids who the hell cares?
One less hungry mouth on the welfare.
First ship 'em dope & let 'em deal the brothers.
Give 'em guns, step back, and watch 'em kill each other.
"It's time to fight back", that's what Huey said. 2 shots in the dark now Huey's dead.

I got love for my brother, but we can never go nowhere unless we share with each other.
We gotta start makin' changes.
Learn to see me as a brother 'stead of 2 distant strangers.
And that's how it's supposed to be.
How can the Devil take a brother if he's close to me?
I'd love to go back to when we played as kids, but things change, and that's the way it is.

copyright Tupac Amuru Shakur.

Title

Kom inte iväg till kyrkan. Kämpade länge emot mig själv, och till sist vann lättjan, ganska lätt match!

Var på anställningsintervju igår. Gick bra, jag stakade mig bara ett par fåtal gånger. Faktiskt har jag nytta av mina erfarenheter kring navelskådning, då jag faktiskt är ganska medveten om vilka mina svaga vs starka sidor är. Den frågan kommer ju upp idag på anställningsintervjuer, för att se var människor är i sitt själsliv, om jag får gissa!?

Det känns som jag gav ett gott intryck, jobbet gäller ett sommarvick på 2 månader ute i Nynäshamn. Och på något sätt kommer jag ju att få försaka hela sommaren, men jag övar mig ju på att tänka långsiktigt, - vilket är väldigt svårt -, och detta är ju en övning i det. Att jag faktiskt kommer få in en fot i den värld där jag blev upplärd för så länge sen, det enda jag sysslat med faktiskt och som man kan säga är mitt yrke, lönekontorist - om det kan räknas som yrke?!

M är ren och sonen spelar in raplåtar, och jag är trött.

Ska försöka beskriva det svåra i att dels vara buddist, medberoende och ute på arbetsmarknaden. Det är verkligen ingen lätt kombo !!

Solen

Solen lockar mig ut ur min grotta. Här finns ej tid mer att sörja, eller vara trött. När solen bemödat sig så mycket för oss.

M är ren, och jag älskar honom förbehållslöst medan jag kan. Vet att det endast är för idag som gäller.

Sonen är inne såklart, på normalt tonårsmanér, med polarna spelar han in raplåtar till hans nästa skiva.

Och !! Jag ska på anställningsintervju på måndag på ett riktigt jobb. Visserligen som sommarvikarie men ändå, löneassistent till de som jobbar i hamnen i Nynäshamn. Blev så glad, hade sökt och jag blev uppringd !

Nej idag går inte att sörja! Bara stråla !

Under pressure

Pressad från alla håll och kanter. Sonen (stora) ringde precis, han har AS och en förkärlek, vill säga tvång på filmer, spel osv. Han spelar in filmer, laddar ner spel och nu har han hittat spelet i sitt liv, - denna vecka. Då kommer hans tvång fram, han ringer, frågar om den andra sonen spelat det där spelet?! För har han det, kan den stora inte sova. Det räcker inte med försäkringar om att spelet står orört väntandes på honom, utan han är manisk i sitt sätt att endast tänka en tanke ; spel.

Den andra sonen försov sig idag, till klockan halv 1 ! Han är 15 år, och ska ju kunna komma upp på morgonen, men inte. Han har ingen ansvarskänsla alls, bara drömmen att bli rapartist hägrar. Allt annat är bisaker i världen.

Jag blir orolig, känner mig så ensam om ansvaret. Papporna som lyser med sin frånvaro, gör smärtan och stressen nästan outhärdlig. Släkt och anhöriga finns inte, de flesta har vandrat vidare till 2:a sidan. Jag känner mig som den ensammaste mamman på jorden. Barnen hoppandes omkring av uppmärksamhet, och jag den lilla flickan som också skulle behöva ; ........ någon för mig.

Tidvattenvågen svepar närmre, pressen tilltar, jag känner hur jag dras ihop av alla krav. Hur jag försöker hållla inne att jag själv skulle ha behov, hur jag försöker finnas för andra människor, alla utom jag. Men vem ska trösta knyttet om inte jag, mina barn, mitt arv och så ensamma. Just idag känns det ledsamt att vara ensamstående mamma med ingen mamma själv kvar i livet. Hon vilar bland de andra själarna, därute .... nånstans.

Start

Sån där dag igen! Tankarna tänker, trängs och brottas, ang allt som ska göras och inte blir gjort. Det är konstigt att när jag vaknar och det första jag tänker på är vad jag ska göra, så väcker den tanken liksom alla andra såna tankar.

Följden blir alltid, ingenting!

Det är som slagsmål, ena sidan vill destruktivt gotta sig i självömkan, skuldkänslor. Den andra vill göra, för att få bort den andra. Oftast vinner den 1:a, men jag har också smakat på vällusten när jag vunnit, och den får mig att undra om jag inte gillar att vinna. Om en del i mig gillar att slå på mig själv?!

Nu tex, vaknade jag med en tanke om hur jag ska planera dagen utifrån att jag nyss blivit ägare till den skönaste sängen som finns i universum. Den står cirka 900 meter härifrån, hos en väninna som ska flytta och därmed vill bli av med mästerverket. Glädjen att få sängen, är som att bli väckt på julafton 7 år gammal och få den där bandspelaren, visserligen mono, fast med inbyggd mikrofon så man kan låtsas intervjua sina kompisar. Jag blev glädjeskuttigt glad.

Sängen väcker andra tankar såklart, om jag ska ändra om samtidigt. Tyvärr stannar det inte vid bara det, utan fönstertvätt, diverse vinterkläder, kartonger som kan tänkas bli nytttiga, gardinbyte, och en stor tvätt som väntar på tvättstugetid. När allting hopas sig sådär, borde jag ju vara inlärd på en sak i taget. Så är det inte.
Alla saker samtidigt snarare, vilket resulterar i apati, maskning ifrån uppgifter, datorsurfande, trötthet och huvudvärk.

Nä, nu ska jag ta en kopp kaffe till -kopp 15-, sen ska jag iväg, skit i att inte allting blir gjort. Min gamla madrass ska ner till soporna, börjar med det och sen går jag och hämtar det jag kan ta själv, och sen vilar jag!! M ska komma senare och hjälpa mig över med den himmelska sängen, det blir för oss att bära underverket.

Jag förstår faktiskt inte hur jag fortfarande älskar M som jag gör. Men det gör jag, han är alldeles underbart vacker när han är drogfri, jag älskar honom innerligt och kan inte slita mig ifrån honom på något sätt. Jag försöker att leva oavsett vad han gör, och älska honom när jag kan.

Kanske låter konstigt men så är det, idag.

Kaos

Att sammanfatta veckan blir en omöjlig uppgift på dagens blogg är nästan omöjligt. Därför försöker jag kort ner det som hänt.

Förra helgens lördag börjar med att jag hittar M på plattan, i färd med att köpa droger, när jag är på väg att köpa födelsedagspresent till min son som fyller 15. Att vara trevlig, och fira sonens födelsedag efter det, krävdes ansträngning.
Måndag innehåller Uppsala, Ulleråker, där jag får reda på fler av M:s lögner, men jag får också höra M för 1 gången vara ärlig emot dem, där han är.
Första dagarna i veckan handlar uteslutande om M, hans missbruk, och alla instanser som nu är inblandade.

M har med sitt tysta, nästan omärkliga sätt, en fenomenal förmåga att liksom kännas som han-kan-ingenting-själv. Och en förmåga att låta människor prata för honom. Jag märker det själv med mig att jag hamnar gång på gång, i den här klassiska medberoendefällan. Jag vet/talar om vad M behöver och ska göra. På så sätt försöker jag styra honom. Jag vet inte om M är medveten om det själv, för jag ser att många människor gör det emot honom.

Det är så naturligt alltihop. Alla bitar passar ihop liksom. Jag med mitt barndomstrauma som gör att jag vill ändra M eftersom jag omedvetet försöker ändra mitt förflutna på det sättet - psyket komplicerat. Och M som blivit omhändertagen, först Sabbatsberg, sen sos, sen hans mamma som har varvats med hans ex, och diverse myndighetspersoner.
Veckans höjdare var iallafall när M blev tillfrågad en sak av sin socialsekreterare, vad det var och vad M svarade väljer jag att behålla för mig själv.

En sak kan jag säga, det visade verkligen sjukdomen beroende i sin allra högsta förnekelse.

Det positiva i veckan, är att jag kunnat hållt -för det mesta-, en bra nivå, en kärleksfull inställning till det här, och lyckats med konststycket att inte låta M:s liv påverka min sinnesro i någon stor utsträckning. Det är jag värd.

Värme

Tjoho, jag känner jag börjar tillfriskna. Idag var jag på mötet, och så omgiven av värme, och innerlighet så jag blev alldeles varm inombords. Gråten kom upp till ytan, av hur tacksam jag är som har fått en sån gåva. Att tillhöra, att vara del i ett sammanhang.

Därmed blir också min attityd emot de som inte fått den här gåvan, utan fortfarande svävar runt därute utan mening.

Som M, först ser jag på mobilen -innan jag är på väg till mötet -, att hans kompis ringt flera gånger. Detta väcker något olycksbedådande över sig, och jag märker hur magen knyter sig. M har försäkrat att han inte tänker kliva tillbaka till Miss Ro, och jag har sagt att jag har svårt att tro på det, med tanke på föregående försäkringar.

Jag ringer upp kompisen, inget svar, sen M och han svarar inte heller. Jag tar det lugnt, andas och tänker att jag faktiskt inte behöver göra någonting, ingenting har egentligen inte med mig att göra! Jag får tag på kompisen, som frågar om jag ska möta M - för enligt M skulle vi det! -, och jag hör kompisens röst, andhämtning andas irritation. Jag säger att jag precis innan, fått tag i M och att jag är ganska säker på att han klivit på. Han säger att han också tror det.

M försöker som vanligt skylla ifrån sig, att det är mitt fel att han blir utkastad, och kompisens fel att våran relation är så dålig. Jag kommer till mötet och upptäcker till min förvåning att jag kan koppla av !!? Mina tankar som annars konstant brukar vara hos M, finns plötsligt här, precis där jag är. Alla tankar på vad som ska hända, hur jag behöver förbereda mig är helt borta!?

Det är en ovanligt besynnerlig känsla, nästan onaturlig. Som att all min energi plötsligt släppts fri och kan flyga som den vill, inte vara fasttjättrad vid M och hans förehavanden. Jag är plötsligt fri, kärleksfullt buren. Mycket konstigt, och jag förundras över hur skönt det känns att plötsligt upptäcka hur det känns att vara närvarande. Här och nu.

Efter mötet är jag uppfylld, av kärlek och tolerans, något jag bett om mycket på sista tiden. Inte ens M:s projektioner får mig att vackla. Jag ringer upp M och förklarar kärleksfullt hur jag känner, och säger att jag inte ser hans återfall som något personligt misslyckande, och att jag förstår att M vill förneka. Allt det jag bett om har besannats, någon sa till mig på ett möte, "var försiktig med vad du ber om, du kommer få det!". Det jag nu bett om är kärlek och tolerans emot M:s missbruk, och jag känner att jag är lugnare än jag varit på länge. Jag vet att M inte vill ljuga, han gör det för att han är sjuk, i beroendet. Den han mest ljuger för är; sig själv!.

Att vara kärleksfull emot M idag, är en av de största gåvorna jag fått på mycket länge. Det värmer oerhört långt in i själen.

Tack Monika, för din kommentar, jag ska skynda långsamt. Min kärlek till M är oförändrad, det är hans droger jag inte älskar, som gör honom till den han inte är.

Sårbar

Jag är så totalt utan försvar, när jag pratar med M. Jag älskar honom innerligt, och på något sätt förlorar jag om jag tillåter han komma in med sin förklaringar, jag förlorar mig till honom igen. Jag är så rädd att bli sårad, besviken, kränkt och vara utsatt för M en gång till när han umgås med Miss Ro.

Jag tror på M när han säger han vill förändras, jag tror att han verkligen vill det. Men frågan är hur långt det sträcker sig de där blåsiga dagarna?! När allting känns skit, och allmännt piss?!

Att ta tillbaka M är som att dagligen slänga sig ut på en luftfärd utan att veta var/om jag kommer landa, och hur hårt denna gång?! Jag vet att M inte vill ge mig det här. Jag vet att han älskar mig.
Men frågan återkommer iallafall, i olika skepnader?!

Hur ska jag orka en gång till?!

Hur ska jag orka leva i den här ovissheten, och vad har jag för val?. Alla frågor trängs och vill ha uppmärksamhet, nu! Det är ett virrvarr av trådar jag får fatt i, och ingen ger mig något svar. Jag har pratat med M, något är annorlunda, kanske för att han vet att jag är på väg ifrån?! Men också något i våra samtal, även om jag är så arg och besviken , och ledsen. Att M krossat mina drömmar, ja - det känns så - jag vet att det inte är riktigt så. Men jag tillåter mig att sörja det iallafall.

Jag förstår inte varför jag stannar kvar, varför jag överhuvudtaget engagerar mig?! Och det är som M säger, när han ifrågasätter om jag älskar honom?! Och det är ju det, jag älskar honom, därför finns jag kvar. Jag är inte medberoende i min kärlek till M, men till situationer kring M. Jag är inte bara sjuk, jag kan ha ärliga känslor, i det här också. Och det är det som gör det så svår, så smärtsamt.

Jag har iallafall ringt familjerådgivning, M skulle gjort det i Oktober redan, men allting omkring har på något sätt gjort att vi fokuserat på annat. Vi står härmed i kö till rådgivning. Och M väntar på avgiftning. När jag träffade M i lördags, kände jag att något hade hänt, iof hade jag bett om kraft och styrka, att inte bara komma i ilska. Jag lyssnade på M, vid våra andra återföreningssamtal brukar det mest vara jag som pratar, och beskriver hur det ska vara och inte vara. Denna gång fick M förklara, och jag lyckades under 2 timmar lyssna. Det är stort för mig.

Jag är rädd att M och jag ska såra varandra så mycket så vi inte kan fortsätta, jag är rädd att vi redan har gjort det. Jag är rädd för allt, att vara utan M att vara med M. Allting känns bara litet och vingligt just nu.

Besök ifrån Falun

Oj så glad jag blev igår. Hade precis sett Carola vinna schlagerfestivalen och var på väg att koka kaffe när det ringde på dörren. Sonen kollade och viskade "Det är K och U, därute". Jag hade ju inte gåbortstassen på mig, utan softade i mina utslitna joggingbyxor. Men vad gör väl det, när sällskapet inte bryr sig om såna petitesser. Det var som att träffa en kär släkting, -vilka jag inte har så många-, och mötet var fyllt med innerlighet.

Och jag som brukar ogilla oväntade besök, blev så glad så jag strålade. Varför jag blev det, kom jag på när jag senare på natten nöjt somnade. De tycker om mig, verkligen tycker om mig, de här 2 systrarna. Och jag känner dem, väl. Vi träffades första gången hemma på min gata, jag var rastlös, på gränsen till rotlös, började fundera sådär existensiellt tonårsaktigt, och föll ofta in i det svarta. När jag träffade K -som var min bästa kompis-, blev jag förbluffad. Hon var 2 år äldre, och jag såg upp till henne som en som ser upp till sin idol. Hon hade gjort det där som jag också ville göra, killar, öl, vin, puss o kram jeans. Allting som en tonåring drömde om 1979 i Farsta Stockholm.

Med K gjorde jag allt det där, jag drack öl, vin, hade olika killar och kände mig som precis exakt just helt enkelt tillhörande. Det var det här jag hade längtat efter. När jag drack, eller tog andra droger, var jag med i ett sammanhang. Utan det kändes jag svävande, fladdrande utan mål. Min dröm var en enda sak, att få egen lägenhet. Där jag kunde leva det livet som min andra idol hade levt, Janis. Jag såg ut som Janis, gick som Janis, designade mina egna kläder som Janis, lång lockigt hår som Janis, runda mörka glasögon som Janis. Där gick K och jag i vår egen lilla drömvärld.

Alla de minnena kom åter upp igår vid mitt köksbord. Att tala, titta, vara med, K och U var så givande så jag blev alldeles bubblig. Att Roy Andersons "En kärlekshistoria" gick på TV precis samtidigt när vi satt i köket och plockade fram minnen från våran egen ungdomstid var nästan för bra för att vara sant.

Ja jag blev levande, mindre ensam och återigen i ett sammanhang igen. Det var helt enkelt skitskönt.

Sol

Min kropp längtar, saknar, behöver Solen. Så länge nu har jag varit i mörket, vilse i min egen maklösthet. Nu börjar det ändligen ljusna, både i mitt liv, mitt sinne som så länge varit famlandes i svärta.

Takdropp, små små bitar av asfalt som tittar fram, kisa emot det vita. Fönster som vintervilat och minner om våren, i all sin smutsighet. Skotten som stått gömt och nu ska klippas och förvandlas till oaser. Ljuset som redan smekt min kind om morgonen, strålar som leker inom mig.

Idag, varit hos kriskontakten på psyket. Det gick över förväntan, jag meddelade faktiskt utifrån mig själv, vad jag ansåg om kontakten. Att jag inte var riktigt nöjd, och att att det känns som hon inte riktigt kan förstå mig. I ett oroligt ögonblick sa jag att hon skulle ringa min psykolog på arbetsförmedlingen, men hon sa att jag förklarade så bra vad jag behövde, så att ringa psyklogen var inte nödvändigt. Va skönt, att jag äntligen vågade vara ärlig emot henne, och hur bra hon tog det. Bara det gjorde att hon steg i respekt hos mig.

Tankarna på M finns där, men de hindrar mig inte längre att leva mitt liv. Även om hans svek kommer göra det ganska lång tid. Allt fint som eventuellt funnits där en gång, har raserats och ersatts av insikter genom vilka jag är övertygad jag ska leva. Jag respekterar att M och jag inte valt samma väg. Det handlar väl om livsprinciper, att välja väg på något sätt. Livsexistensiella frågor som börjar bli viktigt för mig. Och alla människor har inte samma, vilket blir oförenligt om det inte är någorlunda lika vägar. I mitt och M:s fall har jag upptäckt att vi är på helt olika plan i våra respektive liv. Vi har så olika livsmål, och så illa vi gjort varandra gör att vi på något sätt har iscensatt vårt eget scenario.

Min kraft är att jag håller fast i min inre kraft, som jag kallar Gud.

27 juli

Your Birthdate: July 27

You are a spiritual soul - a person who tries to find meaning in everything.
You spend a good amount of time meditating, trying to figure out life.

Helping others is also important to you. You enjoy social activities with that goal.
You are very generous and giving. Yet you expect very little in return.

Your strength: Getting along with anyone and everyone
Your weakness: Needing a good amount of downtime to recharge
Your power color: Cobalt blue
Your power symbol: Dove
Your power month: September

Födelsedagstest

Ishjärta

Jag är buren, över isiga händelser. Fastän jag inte känner det så är det så. Internationella kvinnodagen igår, - bättre sent än aldrig - Grattis alla kvinnor.

Lugn i kroppen, ingen direkt oro. Även om sista tidens insikter har varit smärtsamma, och frågan hur kunde han?! ha svårt att lämna mig. Men jag kommer inte få några svar, därför förblir jag stilla i min ovisshet.

Den orimliga bördan

Likt Jesus som släpar sitt kors, släpar jag mitt bestående av perfektionism, orimliga förväntningar, självkritik intill döden.

Alltid så länge jag minns har jag gjort det. När jag var liten kände jag mig aldrig ok, ingenting var ok med min uppenbarelse. Ok, när Pappa tog mig med in till stan för att visa upp mig för sina bilmekanikerkompisar, och jag fått putsning intill djupet, och var söt och änglalik i mitt korskruvelockiga hår. Då kunde jag känna mig värdig, ok eller hur man nu vill uttrycka det.

Annars har mitt liv bestått i hur väl jag presterat, hur mycket jag haft ordning i mitt hem, hur stolt min mamma varit över mig då jag fick löneförhöjning som var högre än hennes egen lön. Då kunde jag känna mig uppskattad, och jag såg mammas stolta blickar. T.o.m när jag födde mina barn hade jag absolut självkontroll, ingen skulle få se mig lida, jag måste prestera, och göra det intill perfektion. Som tur var, var mina förlossningar lätta, annars hade min fasad rämnat.

Självkritiken har blivit en ständig följeslagare, den finns där liksom, jag är knappt medveten om den. Den livnär sig på misstag, gjorda med en inre dömande manual, som inte ens existerar i det verkliga livet, utan bara för att hålla den vid liv. En ständig piska, en checklista på vilken rätt jag har att motkräva lycka i mitt liv. För om jag inte presterar finns ingenting förutom en ständigt gnagande, tärande känsla som äter sig igenom kroppen.

Allting i mitt liv är påverkat av bördan, den orimliga. Till de små detaljerna i mitt kök, till de stora exstensiella frågor. Självkritiken boar in sig, djupt därinne, och föder sig själv.

Hos psykologen i måndags, kommer den fram. Genom mina egna ord hur jag uppfattar mig själv, hur jag tvivlar med bördan som ifrågasättare. Hur jag famlar där mitt i livet, om hur ska en människa vara för att få existera?! Hur mycket måste jag stå ut med att jag klarar/inte klarar?! Alla tankar virvlar, och söker sammanhang, där inget finns.

Psykologen tycker såklart jag dömer mig själv för hårt, hon ifrågasätter, försöker få kontakt med bördan för att på så sätt punktera. Hon lyckas ganska bra, jag kommer på mig själv att tycka att jag faktiskt är bra!? Väldigt konstig känsla. Och vila i den, den där lite klappa-sig-själv-på-axeln känslan, förnimmer jag med henne. Hon frågar ut mig om barnen, min akilleshäl. Vilken mamma tycker att hon är den absolut bästa mamman? Vilken mamma plågas inte av frågor om hur hon är/ska vara som mamma?

Jag berättar vilken svårighet det har varit att ha ett barn som är annorlunda. I fina ord, och med bra dagar, kan jag säga att han är mitt mirakel. Sen kommer skammen, när jag åker tunnelbanan, och han kastar ur sig frågor, får de andra i vagnen att titta/titta bort. Då är miraklet inte lika närvarande. Men jag har lärt mig, jag har lärt mig genom honom, mitt mirakel på ett smärtsamt, - jag lovar- sätt att stå upp för honom, på att älska honom precis som han är, och inte efter hur han presterar.

- Jaha säger psykologen, du älskar dina barn förbehållslöst, vilken mamma kan säga det!?

Där fick du dig en väldig törn, bördan, självkritik, bödeln/domare. The only way it´s up!

Val

Jag har satt på mig min sköld, för M:s projektioner att studsa emot.


Valet idag ter sig ganska kort och enkelt. Jag mår dåligt av att M följer efter mig på nätet, han skiver kommentarer, han följer mig på dokusåpaforum för att skriva sina hemliga meddelanden till mig mitt i alla diskussioner om Big Brother. Jag väljer därför att återgå till min hårddisk igen för att skriva, iallafall till M är nere hos sina barn, där han säkert kommer att ha annat att bry sig om än mig.

Insikter

Varför skriver jag om mig och M i min blogg. Jag får ju bara bitter smak efteråt, som hans kommentarer tex?!
Jag vägrar flytta på mig för att han ska få lugn och ro, i sin förnekelse.
Ibland flyttar jag plats, till min hårddisk, men för mig känns det mer verkligt att skriva här, som om jag behöver påminna mig själv vilken verklighet jag lever i. Så jag inte fångas in av andras.
Därför skriver jag vidare i min blogg, om mitt liv med M - som är en del i min medberoendeproblematik -, och om mina insikter om mig själv i förhållande till andra människor förutom M.


Idag är just en sån dag när min sinnesro störts av att jag är alltför snabb att bli arg, och irriterad. Jag vet att jag har rätt att vara det, men för min egen skull skulle jag behöva analysera situationen mer utanför mig själv. Det är därför jag skriver nu.

Jag har lätt att leva utifrån och in och inte innifrån och ut. Därför är jag mer känslig för vilka människor jag umgås med. Jag vet att det handlar om att jag måste försöka leva mer innifrån mig själv, och inte vaja omkring utifrån vilka människor jag är med. Så har det varit med M. Jag träffade M på MP för 1 år sen, 12 februari-2005. Jag hade jobbiga relationer bakom mig, jag var ärlig emot M om mycket, nästan allt jag kände sa jag direkt till honom. Därför var ju också projektionerna starka. Mitt levnadssätt gör ju också att det är lättare att puffa mig än någon annan. Jag brukar oftast ta på mig skuld, jag behöver inte någon skuldtripp för det.

När våra problem började dyka upp, bara som små subtila signaler, så var jag snabb att analysera min del så noggrannt så jag glömde vi var 2 i relationen. Detta pågick länge, jag tror också det var därför vi kunde förstöra så mycket på så kort tid. Alla gånger jag blev osäker, ville jag dra mig undan, vara tyst, bara vara i mig själv. Det var mitt sätt att hantera våran relation, jag lyssnade också mycket på hur ledsen M var, i början var det charmigt, att en man kunde vara så känslig. Vad jag inte förstod var att vi båda målade in varandra i varsitt hörn. Jag med min självrannsakan, och han med hans självömkan.

Jag kommer ihåg att jag ofta sa till M att han var otydlig, att jag inte fick något grepp om honom. Efter varje gång jag dragit mig undan, för att sen fika med M i stan, och få förklaringar, som mest bestod i att M satt och såg ledsen ut, och jag pratade!! Jag vill hjälpa, ställa tillrätta, om ändå M fick en lägenhet, fick träffa barnen mer, fick ett jobb, om ändå jag inte var så svår av mig, så skulle allt bli bra. Genom handling, ord och förändring försökte jag förändra våran relation. Allt för att inte upptäcka det där djupa hålet som kom närmare och närmare för varje gång jag ville dra mig undan M. Sanningen kallar jag det idag. Min sanning, den sanning som jag alltid kände i varenda andetag tillsammans med M men som jag valde att förneka, för att orka fortsätta vara med honom. Jag började tro på hans sanning, min egen blev grumligare och grumligare. Jag kände en sak, men fick genom M förklarat en annan sak. Precis som det var när jag var liten, när pappa sa att jag inte behövde bli rädd, medan han stod och skulle bestraffa mig. Samma känsla, hade jag med M från dag 1.

Jag tror att det är därför vi vuxna barn, vi medberoende söker oss till såna här män, som kan bekräfta det vi var med om som små, så vi iallafall som vuxna kan ändra på vårat livsscenario. Det gör för ont att inse oss maktlösa, inför våran egen uppväxt. Vi fortsätter att försöka förändra omöjliga män, omöjliga barn, människor. För att det gör så oerhört ont att se att vi kanske inte var älskade som små. Inte ens det kunde jag åstadkomma, blir vårat mantra när vi uppfyller våran profetia. Jag tror och känner att det är därför M haft sånt grepp om mig.

Jag måste börjar lyssna till människos handlingar, även om de är mer tysta och subtila än människors ord. Jag själv pratar också alldeles för mycket, så jag ser till att överröstar andra, och för smärtan att se att jag kanske återigen står framför min potentiella livsverk att förändra. Jag måste försöka lära mig att 'känna' in männisor, se till de här tysta signalerna i min kropp som faktiskt varnar mig i alldeles rätt ögonblick. Jag måste försöka leva mitt liv, inte någon annans.

Idag fick jag dessutom reda på att M firade våran 5 månadersdag, med att gå på Gröna Lund, med sina barn och kvinnan I han träffat på MP. Jag blev ja -vansinnig-, när M berättade det idag. Kvinnan I hade erbjudit sig att bjuda barnen på Gröna Lund, för att det var så synd om dem (I:s egna ord). Därför hade hon bjudit hem dem till sig, och gett dem mobiltelefoner, och besök på Gröna Lund. I hade ingen aning om att jag träffade barnen nästa dag, i stan, då jag inte heller hade någon aning om att barnen träffat Kvinnan I, från MP.

Usch jag ryser när jag tänker på det. Jag har också förstått att det inte alls bara handlar om M:s roppar, utan hela hans beteende. Hans otydlighet, som jag kännt i hela kroppen sen jag träffade M, men som han förklarat bort, förminskat, och jag valde tro på hans verklighet istället för min egen. M:s förklaring denna gång var:

- Han ville inte såra Kvinnan I med att han hade mig.

- Han ville inte berätta sanningen för mig, för då hade jag blivit arg.

- Det var bara 'gamla tant I', som ungarna och han hälsade på

- Jag var så taskig emot honom, hade dragit mig undan.

Hans förklaringar är läskiga. Det är därför jag ibland tror att M lider av något större än bara beroende?! Han verkar dessutom nästan tycka att det här är helt ok beteende, och kan inte förstå hur jag kan vara så arg, förbannad och besviken som jag är!? Det är nästan mer förvirrande än hela situationen, att M inte kan förstå att han liksom klivit över hur många moraliska och etiska gränser som helst. Tycker jag, och hela min kropp med mig.

Det är nästan mer än jag kan bära när jag verkligen förstår innebörden i vad jag varit med om sista året. Det som ändå varit hälsosamt är att jag faktiskt förstått att jag känner rätt. Att mitt intuitiva jag alltid har rätt. Jag har alltid haft den där lilla rösten inom mig. Och ibland har jag lyssnat, ibland inte. Den har försiktigt viskande varnat mig när något inte är bra för mig, när jag gör något som inte är bra för mig. Oftast lyssnar jag inte. Men insikterna efter året med M har gett mig hopp om att kunna lyssna till mig själv mer än jag gör idag.

Kommentar

Jag tycker det är konstigt att M, efter bara 24 timmar kan skriva något sånt här?! Men ..... han undrade hur länge hans kommentar skulle sitta kvar innan censuren. Här är svaret.

Ljuset i mörkret

Dagen har varit mestadels bra, först var jag tveksam till att komma iväg på mötet, pratade med M i telefonen. Jag blev upprörd av allting kring oss och kring honom. Och ändå klev mina fötter iväg på mötet. Åh vad jag blev glad att jag lyckades att ta mig dit. Jag har svårt just nu, att ta mig för saker, minsta lilla motståndets lag får mig ur balans.

Men inte denna gång, vilket jag är oerhört tacksam för. Efter mötet följde jag med Gunilla till Stadbiblioteket , för hon skulle låna en Lagerqvist. När vi kom dit var det stängt, men själv promenaden genom staden Stockholm denna kväll var magisk. Hon är lika virrig som jag, och det känns befriande att glömma bort sig lite. Vidare längst Sveavägen, till Centrum där en ensam man stod och predikade Jesus budskap i kvällen, fredagkväll. Kändes nästa ödesmättat när vi gick längst tomma gator, det var lugnt i Stockholm också, nästan lite vårlikt kändes det.

Vi brukade ofta göra sånt här förut, G och jag. Våra stråk har ändrats genom tiden, men samvaron efter mötena är alldeles speciell. Jag återfick en massa kraft kände jag, att allting finns kvar för mig. Att allting med M inte förändrat mig eller människorna omkring mig, att jag faktiskt har annat än M i mitt liv. Och hur mycket energi jag lagt ner på M, istället för att fylla mig med ljus energi.

I morgon är siktet 8.00 först, sen kaffe och ta mig iväg till konventet i Söderledskyrkan. Där finns Alanon och ännu mer tröst och kraft. En hoppfull dag.

Rättigheter kontra skyldigheter

Tänkte skriva något här, men kom på att jag mår bättre utan att ha skrivit det. Bilden får illustrera allt jag säger utan ord inatt, Godnatt.

-0

Ljuset kommer för de som väntar heter det ju, eller var det jag som kom på det?! Jag kämpar på i mitt lilla liv, där allting egentligen handlar om att jag har svårt för att låta andra människor göra det de själva vill, kan.

Jag vill lägga mig i, ställa till rätta. Egentligen är det ett ganska högmodigt tänkande, varför skulle jag veta bättre vad som är bra för andra?!

Jo för om de gör det, så gör det mindre ont i mig. Och den drivkraften är stark, otroligt stark. Jag vill må bra, jag vill ha flyt/flow, därför är de där smärtsamma känslorna i mig, såna jag fort vill få bort.

Idag har ingenting hänt, speciellt. Vandrar runt bland mina blommor, kattungar och andra små bestyr som min vardag innehåller. Nu ska jag ner till Apoteket och hämta astmamedicin. Har fått ett par tuffa törnar här idag, insikter som är svåra att smälta. Men jag gör så gott jag kan, ut nu tex.

Dikt 041118

Jag lärde mig tidigt
vad jag skulle se,
att jag var tvungen
att ge.

För att du skulle
bli nöjd och glad,
själv 'föll' jag in
i tapetblommans blad.

Den lilla rösten
såg vad som försigick
men hur hon är ropade
ingen respons hon fick

Hon blev instängd i ett land
där alla andra små
röster vilar bland varann.

De starka orkade ropa
högre och mer
så låset kring dem
föll ner

Min lilla röst vilar på
hemlig mark
efter jag hämta hem henne
och gjort henne stark.

Den lilla

Känns så mörkt i mig, som om veckorna med M och hans tabletter äter upp mig innifrån. Ljuset är så långt bort, inte för mig att nudda. Hur jag än försöker så äter mörkret upp mig.

Varför dras jag till killar som inte känslomässigt kan ge mig det jag behöver?!

Frågan känns mer och mer i mig. Jag har försökt att fly med undanflykter, att det är jag som söker fel, jag träffar fel killar, jag är inte tillräkligt frisk. Men det är jag, frisk, det var min uppväxtmiljö som inte var frisk. Jag blev vuxet barn, ständigt stigmatiserad av min ursprungsmiljö. Min pappa var alkoholisten, och han var en sadistisk person. Han var och förblev ännu sjukare, ju mer hans missbruk ökade.

Högdalen 1973. Där bodde min pappa, mamma och min lillebror som föddes där, jag blev till innan vi flyttade dit. Jag minns atmosfären, varenda vrå kan jag utantill, varenda lukt finns kvar i mig. Han styrde, även fastän han var på en av sina fylleperioder så styrde han allting därhemma, alla våra känslor, våra rädslor, våra tankar. Alla gick vi och väntade, på den där känslan som förebådade att han skulle komma. Min mamma stod jämt i köket, tittande i köksfönstret och förberedde nästa flykt för oss alla. Hon stod där nästan jämt, som jag kommer ihåg. Och allt jag visste/lärde mig var att inte fråga inte säga något, som kunde förstöra den där täta dimman av alarm, som antingen skulle komma eller inte komma.

När han så då kom till slut, bytte rädslan skepnad. Vad skulle nu hända? Var mamma säker? Vad skulle jag göra, annat än att gråta tyst i min kudde?!

En gång tog mamma och jag bilen ut och åkte. Julen -72, skulle vi besöka pappa som var borta. Han var det ibland, men mamma kunde inte gå bort från fönstret ändå, det hade blivit en vana för henne att sjunka iväg i, fönstret med sina skuggor, mörkret som omslöt. Vi kom fram och pappa var kammad och luktade gott, jättefint rum hade han också. Eftersom inga frågor fick ställas, allting skulle vara tyst och undanstoppat i vår familj. Därför frågade jag inte vad jag undrade när pappa sa att han byggde en simbassäng därutanför fönstret, en stor grop var där. Jag tyckte det var underligt, kommer ihåg den första känslan av att någon sa något, men menade en annan sak. Jag fick en klocka, röd var den och jag var glad.

Efteråt kom sanningen fram att min pappa satt i fängelse för rattfylla.

Under hela min uppväxt kom dem där dubbla budskapen, att mamma var ok fastän jag såg att hon inte var det. Att priset för att ta hand om mamma, var att jag inte ställde några svåra frågor. Hon som hade all energi på att förbereda våran flykt, om den skulle behövas. Och pappa som var sadist, och hittade på nya grymmare metoder om vi inte lydde honom, eller om han fått 'för' sig att vi inte lydde honom. Hans verklighet var skrämmande fel ibland.

Jag är vuxet barn, med alla de konsekveser som kommer av det. Vissa saker tänker jag inte ens på att jag gör. Som att vara smidig, att inte komma i konflikt, för då riskerar jag att förstöras. Att bara finnas för andra, att ha svårt att ta mina egna behov på allvar.

Och framförallt, att inte lita på någon !!

Jag har lätt att komma människor nära, jag är en sån person som människor tror de kommer in på livet. Jag har utvecklat ett speciellt sätt som gör att människor tror de vet vem jag är. Men lång därinne sitter spärren emot omvärlden, att inte lita på någon. Den är så automatiserade nu, så jag tänker inte ens på den. Att jag ständigt misstror människor, fastän jag låtsas att jag har tillit.

Det är knepigt att leva i den här dubbelvärlden. Den skapar rädslor som skärmar mig ännu mer ifrån andra. Min psykolog sa till mig att jag är lätt att tycka om. När hon sa det, tänkte jag att vad jag lurat henne, hon tror hon vet vem jag är. Men ibland tycker någon om mig också, utan att jag behöver vara fel med det.

Avrundningar är jag inte så bra på, orden tog slut här .........................

Snurr

Det är så konstig känsla inom mig. Samtidigt med lugnet, är tankarna alldeles för röriga. Jag kommer på mig själv, med att tänka så många tankar, så där den ena tar slut, finns ingen förbindelse till nästa.

M har varit med Miss Ro, han förnekar -som vanligt-, och han är ångestfylld. Jag har satt en tydlig gräns, denna gång. Och jag känner att den bär, den finns cementerad inom mig. Det känns underligt, men jag tror det är den enda vägen. För mig iallafall, jag är ju maktlös inför hur M vill göra. Jag börjar förstå det nu, det börjar sjunka djupt i mig, att jag är fullständigt maklös inför vad M gör, vill göra, inte vill göra.

Har varit hos psykologen idag, och jag har en tid för utredning inom 3 månader, Karolinska har en tid åt mig för utredning på varför mitt liv är så ohanterligt. Idag åkte jag på möte, till min hemmagrupp, var helt övertygad om att det var 50 års jubileéum där. AA i Sverige har funnits i 50 år. När jag kommer dit råder närmast begravningsstämning?! Alla sitter tysta, och jag kommer klumpigt instapplande.

Jag börjar undra, om alla på mötet glömt födelsedagen?! Varför ser de så bistra ut, det ska ju vara partystämning?! Och tårtan, var är den alla pratade om på förra mötet?!
Har alla utom jag glömt jubileét?

Känner mig som ett ufo, och börjar tvivla på om jag kommit till rätt dag, är det jag eller dem som har fel? Då upptäcker jag att jag tagit fel på en månad?! Inte konstigt att alla var tysta när jag kom in, mötena brukar alltid börja med en stunds tystnad, för eftertanke.

Jag är glad att jag kom ihåg, även om det var en månad för tidigt. Problemet är hur jag nu ska göra för att inte lyckas glömma bort födelsdagen när den verkligen är?!

Så är det att leva i mig.