Varsegod.

Måste dela med mig av en vacker sida. Fick inspiration av Solprinsessans ord, som väckte både ilska och hopp i mig.

Ilska för att jag ägnar så mycket tid åt att bekräfta mig själv, och de negativa tankar jag nästan alltid har sällskap av.

Hopp för att jag faktiskt har återfått kraften och insikten att det är bara jag som kan förändra mig själv, ingen annan.

En liten hoppfull sanning kommer här;

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen.

Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen. Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Dalai Lama kallar intutionen "Hjärtats kunskap".