Blogportalen

Jag har registrerat min blogg på Blogportalen. Varför gör jag det, kom jag på mig själv att tänka?! Är det mitt omåttliga bekräftelsebehov som gör sig påmint?

Ja kanske, kommer inte analysera sönder det, eftersom analyserandet får mig att få besk eftersmak. Har precis pratat med M och vi hade vår vanliga diskussion kring ingenting alls, kontra min besvikelse på senaste årets besvikelser på hans användande av droger.

Han triggar igång min skuld och jag går i försvar. Det är som låsta positioner där vi stillastående bekräftar våra olikheter. Han vill vara med mig jämt, - som det känns för mig -. Och jag känner mig tvingad in i ett hörn där jag inte kan rymma. Jag sparkar och slåss för min rätt att bara få vara ifred, tänka igenom och återkomma. Men han tränger och puffar, så jag blir alldeles galen.

Det är som ett krav, och jag känner igen den här känslan ifrån förr. Den där kvävande känslan at vara fångad, av andras känslor och tankar, av min egen oförmåga att särskilja mig själv ifrån andra människor. Bäst trivs jag med mina egna katter, där jag får vara exakt precis som jag själv vill. De tränger inte in mig i hörn, de pockar inte på min uppmärksamhet. Utan de finns där som en osynlig kraft jag bara behöver vända mig till för att få ro.

Det låter som jag inte gillar människor. Men det gör jag, mycket. Mitt största intresse är faktiskt människor och att få umgås. Men när jag vill, minsta lilla pust av den där instängda känslan får mig att backa, dra mig tillbaka.

Det är barndomens gränslösa som minner mig, som gör att jag ständigt vaktar och är beredd. På nästa drag, på nästa katastrof. Jag försöker påminna mig, dagligen, varje minut, att jag inte lever där jag behöver vara på min vakt längre, där jag kan slappna av.

M har tagit droger, iallafall tror jag det. Inte så starka denna gång, inte Miss Ro, utan vanliga Zyplikone. Sömntabletterna han får utskrivet av läkaren. M har ju metadon, så jag kan visst acceptera att han måste medicinera sig. Vad jag inte står ut med, är att han ljuger. Att han för fridens skull, för sin egen skull, för att han är feg?! Låter mig vandra i ovissheten, låter mig bli slängd till vargarna. Det är den känslan jag får när han återigen nekar.

Det är nånting i den där känslan när människor ljuger som jag inte står ut med. Fastän jag vet att alla möten jag varit på, alla människor jag träffat genom åren sagt mig "spelar ingen roll om någon ljuger för dig, du får släppa taget". Så är det praktiskt omöjligt för mig att göra så, det känns som mitt liv är beroende på om han talar sanning eller inte. Jag vet att det inte är så. Men bilden av mig själv stående i ett hav av människor, som alla har någon att prata med, och alla pratar om mig utan att säga något till mig, den bilden gör så fruktansvärt ont. Och jag står inte ut med tanken att känna tillit längre.

Ska titta lite på tv och sen lyssna på Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson, en av de bästa böcker jag läst. Hon kan konsten att beskriva ett liv i ett par få rader. Något jag knappt varit i närheten av.