Down and sinking ....

Jag vaknar med en tung känsla i kroppen, jag vet inte om det beror på förkylningen eller på mitt neråtgående mående jag känner såhär. Tiden räcker liksom inte till, när allt känns tungt. Allting tar ju sån tid, och med apatin ökar mitt absurda behov av att straffa mig själv, att slå mig riktigt ner, för att jag inte orkar mer än det jag gör.

Jag börjar fundera på om jag är nere, inte så där klämkäckt nere som det nästan är modernt att vara, utan riktigt nere?! Jag har ju under många år levt under stark press, stress, kanske inte kroppen orkar det? Eller har jag äntligen blivit så "frisk" så jag vågar släppa in kroppens signaler?

Jag kom iväg och handla igår, nere i Centrum, min lilla trygghet annars. Igår kom de mest underliga tankegångar som sällskap Hoppas jag inte träffar någon granne, jag kommer aldrig orka säga ett ord! Varför är det så jobbigt att gå? Varför orkar jag knappt ner till Centrum? Kan jag rycka upp mig? NEJ!! Jag kan inte, tanken får mig att börja gråta.

Hur kan människor orka gå såhär dag ut och dag in? Jag förstår att tanken på ett slut måste vara befriande på något sätt!

Jag försöker på positivt 12 stegsvis affimera mig själv, Jag är ok, du kommer orka mer sen, du är i en svacka. De annars så lugnande orden, har ingen effekt på mig längre, och det gör mig skräckslagen! Var är jag på väg? Neråt, verkar vara enda vägen.

Jag ska ringa psyket nu, de har inte hört av sig -eller har dem det, många skyddade nummer missade på min mobil?-, och höra vad deras berömda krisreaktionssamtalskontakt tagit vägen?