tisdag, juli 25, 2006

Att (inte) släppa taget

Försökte mig på att illustrera med ord, vad jag känner nu. Men kom på att jag aldrig varit någon poet, och kommer säkert inte bli. Mitt språk är och kommer vara ”Jag känner, tänker”. Jag jag jag, e trött på Jag nu.

Vill fly, men ingenstans finns ju att fly med. Äta på kontoret är inget bra, och sova går ju inte. Nej, jag får helt enkelt be en kort bön (om hjälp) och bara vara ….. kvar.

Oron finns hela tiden ang M, vad han gör, och hur mycket jag måste veta för att passa in i rollen när/om vi pratar. Hur ska mitt sinnestillstånd förändras om; han har tagit, han har dejtat någon ny tjej.
Egentligen är det sinnessjukt. Eller, det är sinnessjukt.

Ovissheten är värst. Det är som att ligga och vänta på att en inbrottstjuv kommer när man ligger och precis ska somna, för att mörda. Samma väntan, samma oro. Det vore ju hur enkelt som helst och bara skita i M! Lätt som en plätt egentligen.

Men jag gör inte det. Min kärlek till M har ingenting med det här att göra, det här är något annat än kärlek. Det är en illlusion som baserar sig på att jag låtsas tro att jag förstår, vet, kommer förstå.

Tänk om det var så lätt som jag såg på TV igår, i Bullshit. De hälsade på hos en av de här Självhjälpsguru(na). Denna hade skrivit en bok om att Släppa taget, och vi fick följa honom under en workshop hemma hos honom. Där satt de längtande olyckliga människorna i sofforna och lyssnade på Doktorns råd, vilket han illustrerade med att ha en penna i ena handen


- Den här pennan symboliserar Era problem.

Han instruerade sedan deltagarna att vända handen med handflatan neråt golvet, och öppna handen.


- Nu har ni släppt Era problem!

Så enkelt var det. Och deltagarna såg nog lite lättade och (chockade?) ut att det var enkelt.

Så är det inte för mig dock, jag vältrar mig i mina problem och speciellt M:s problem och hans liv. Det är som en osynlig magnet jag blivit inprogrammerad att synka med. Vi dras obönhörligt till varandra. Jag får från nu räkna minuterna som jag inte tänker, engagerar mig på ett (eller annat sätt) i M, och det är faktiskt hela 5 sekunder redan


3 kommentarer:

Cindi sa...

Det där med att släppa taget är svårt! Har du läst Mommo och kampen om tiden? I den boken finns det en tidssluss och ju långsammare man går ju snabbare kommer man framåt, men om man försöker springa kommer man ingenstans alls. Det påminner om hur det känns när man försöker släppa något, ju mer man försöker, ju hårdare håller man fast i det.

/Rosa

Anonym sa...

Here are some links that I believe will be interested

Anonym sa...

I love your website. It has a lot of great pictures and is very informative.
»