Par rådgivning

Igår öppnade jag upp såhär mycket, *pekar uppåt*. Med risk för att dö, - för det är så det känns -, så vågade jag. Allt går bra när jag har distans, (vi har inte hört på några dagar, efter min önskan). Jag lugnar mig, och börjar sörja att våran relation är såhär förstörd.

Att vi i drogernas dimma, betett oss emot varann så respektlöst.

Jag känner mig kränkt, att hans ord ekar tomma. De låter så bra när de uttalas, och jag öppnar, försöker en försoning. För att återigen agera på andra sätt som får mig att tvivla.

Jag mår bra när vi har distans, han gör det inte. Han blir rädd, och krävande, och försöker känslomässigt pressa mig tillbaka. Jag är rädd för att säga de förlösande orden, känner fortfarande hopp om oss.

Jag är rädd att jag försvinner bort ifrån mig själv, i relation med honom. Att han fräter sönder mig. Igår fick jag en upplösning, som fick avgrunden att öppna sig framför mig. Det gjorde så ont, att få se den exakta innebörden av det vi har, gjort, och gör.

I tillitens saknad agerar jag på ett sätt jag inte vill kännas vid hos mig själv. Jag skriker, ålar, hotar, manipulerar, och gråter, aggressivt. Det är smärtsamt att inte ha kontroll på mig själv.

Saknar jobbet, slutade i fredags, och fick jättebra rescensioner *s*. Det var en bra kick för min självkänsla, att känna att jag hanterar att jobba, vara ute bland människor. Ska ringa på ett nytt jobb nu.