Rädd

Jag blir rädd. För alla skrämmande, svårtolkade regler. För alla byråkratiska regler, som kommer svävande i mitt huvud nu när jag snart ska börja jobba.

Jag är utanför systemet, detta märkliga system som ska hjälpa oss klara våra hyror, matkostnader varje månad. Jag har varit sjukskriven sedan -97. Först var det för stora sonen, han har AS och behövde hjälp i princip dygnet runt. Sen blev mina egna problem för ohanterliga, så arbetsmarknaden med dess regler och förordningar var något jag inte alls klarade av.

Nu har jag fått jobb. Allting lyser i min värld, på ett sätt. Det andra sättet ger mig snarare ångest. Nu har jag ingen försörjning i juni månad, första arbetsdagen blir den 12 juni och dess lön kommer betalas ut i juli månad. Jag blir rädd, att jag inte ska klara att betala hyran för juni. Och .. Hur gör alla andra människor?! Kan någon skicka manualen?!

Det pratas så mycket om att alla vill få ut människor i jobb. Jag förstår människor idag, som inte vill bryta sin trygghet, genom sin sjukförsäkring emot ett jobb om de riskerar att inte kunna betala hyran. Kanske kommer jag sent med mina funderingar, men jag fick idag reda på att jag står utan försörjning i juni?! Usch, läskigt.

Tara hjälp!

Varsegod.

Måste dela med mig av en vacker sida. Fick inspiration av Solprinsessans ord, som väckte både ilska och hopp i mig.

Ilska för att jag ägnar så mycket tid åt att bekräfta mig själv, och de negativa tankar jag nästan alltid har sällskap av.

Hopp för att jag faktiskt har återfått kraften och insikten att det är bara jag som kan förändra mig själv, ingen annan.

En liten hoppfull sanning kommer här;

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen.

Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen. Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Dalai Lama kallar intutionen "Hjärtats kunskap".

Invincible

Jag stannar på Tonys sida tills på lördag, med hörlurar på! Där får jag mitt lustmäte uppfyllt, av Carola. Såg semifinalen, och satt med armarna högre än Carola under nästan hela hennes framträdande.

Vilka rysningar, som gavs när hon stod mitt i all denna schlagerhysteri, och bara pumpade på bland fläktar med blås på löshåret! Helt otrolig känsla.

Musik är förresten något mer än bara ljud i öronen för mig. Under mina svåraste stunder har jag alltid funnit tröst i musiken. Den är helande för kropp och själ. Att tex lyssna på Janis Joplin, och riktigt känna smärtan krypa uppför armarna genom att håren börjar resa sig, kan identifiera en hel del känslor jag annars inte kunnat få kontakt med. I svåra stunder har också Carola varit en stor hjälp för mig. Balkongen -05, när M var ute på sina rejs, och jag varken visste ut eller in vad det gällde oss. När kärleken kändes skrämmande stor, samtidigt som min tillit fått sig rejäla törnar, fanns hon där i mina öron. Närmare Gud, var lindringen, att sitte med block och penna och inte agera ringa M, skälla ut honom, säga han var idiot osv, och istället försöka vara kvar i känslan. Den där läskiga, när jag bara vill fly, genom att agera ut. Då var Carolas text, och sång som balsam, som fick mig stå ut med känslan att vara övergiven, ensam, utslängd. Som jag säkert inte alls var, men hjärtats språk sa mig så.

Musik är så mycket mer. En subtil känsla, lika svårt att beskriva som hur vinden känns, när den smeker mina armar en sommarkväll. För mig är musik andligt. Det är en upplyftande kraft, som får mig närmare det som är viktigt, - här och nu. Ett flow som silar bort allt det där oväsentliga och tar fram det viktiga.

Så Invincible mina vänner, med förhoppning på lördagen.

Söndag

Igår kunde man gratis titta på Carolas nya video på engelska, Invinsible på Expressen. Jag lyssnade så klart hur många gånger som helst på låten. När jag sen klev på bussen, kom jag på mig själv att sjunga den högt när jag visade mitt SL-kort.

Jag gillar Carola, och jag har gjort det enda sedan Hey Mickey, mickey hej, mickey du är helt ok, Hej Mickey!. Det var ju lite töntvarning på den redan då, men jag ock min gamla kompis stretade emot strömmen och satt och sjöng den högt i bilen, då det begav sig.

Jag hejar på Carola och kräver att hon minst vinner finalen. Förra gången hon vann med Fångad av en stormvind satt jag hemma med ett hjärtopererat barn och ammade honom, och sprang fram och tillbaka genom lägenheten vid röstningen, vilken Carola vann över Frankrike för att hon fått mer 12 poängare av juryn. Helt sagolikt.

Livet är på topp, jag iväg och öppna kvinnomötet som jag startat. Och ta med termosen och sätta mig på gräset efteråt. I morgon ska jag skriva anställningskontrakt. Kan knappt tro det är sant !!

Jag, en hederlig arbetare

Jaha, så har det äntligen hänt även för mig. Jag har fått ett jobb, och varit och gjort mina första arbetsdagar. Det är befriande att komma iväg på morgonen, det är befriande att se att det finns en värld utanför mitt köksbord, min soffa, och säng.

För mig är arbete vila. Nån vis man sa, att arbete ska utföras med kärlek. Och i nyhetens behag, kan jag lova att jag gjort det. Allting känns heligt, även om resvägen är okristligt låååång, det är det enda beska. 2 timmar dit, och lika lång väg hem. Och mina leder värker efter 2 ½ timmar på pendeltåg varje dag. Men jag har smärtstillande, som kommer att hjälpa mig igenom.

Jag är så glad. Allting verkar falla på plats för mig. Platsen där mitt jobb ligger, är platsen där min mamma tillbringade sin sista tid i livet. Idag kom insikten i form av en stilla bris i mitt inre, jag börjar mitt liv där hon avslutade sitt. Känns mäktigt på något sätt. Känns som mamma tittar ner ifrån molnen, och bara ler, och säger "Åhh vad jag är stolt över dig min flicka".

Allt känns bara rätt.

1

Ska iväg ut och nyttja de sista lediga dagarna här innan jag börjar jobba på onsdag. Jag har tänktee på varför jag hela tiden går med konstant oro i kroppen, är det inte för att M benzar, så är det sonen. När allt är lugnt kan jag inte heller stilla mig.

Det svåraste måste vara att allt är lugnt och bra i mitt liv. Det är som att jag är så van vid kaos, att jag inte vet hur jag ska hantera lugn och ro, och när det går bra för mig. Jag söker ständigt efter något som kan få mig att känna den där trygga känslan, på vakt, orolig, tänkande. Det är som en flykt ifrån mig själv.

Bra saker denna dag (än så länge):

Jag har kommit upp i tid.
Jag har ringt sonens rektor och lärare.
Fixat nätverket.
Klätt på mig (gäller att fokusera positivt!).

Och nu ska jag ut i sOOOOlen.

Söndag

Tack för alla inlägg i gästboken, blir så glad att någon ser.



Mycket saker har hänt, sen jag sist skrev. Konstigt att jag helt plötsligt inte har ett endaste behov att skriva något. Skrivandet går i skov, liksom min kreativitet. Just nu lever jag mest i kroppen, dvs, känner massor. Allt är väldigt lugnt, och med undantag från några blackouter med tillfällig sinnesförvirring pga stress så fungerar mitt liv.

Jag har fått jobb, ett alldeles riktigt jobb. Ska vara med på första lönekörningen nästa vecka och sen börjar jag i juni, för att sen jobba hela underbara sommaren. Känns lite snopet att när ljuset kommer efter den svarta årstiden ska jag jobba istället för att njuta. Men jag ser det som en investering, att jag kommer få goda referenser och kanske möjligheten att komma in i systemet igen, något jag varit utanför så många år pga sjukskrivning.

Sonen kom hem full igår. Han knallade iväg med en hundralapp klockan 8 och kom hem 12, vinglandes och hoppade i badet direkt. Jag känner mig orolig. Inte - som borde vara - för honom, utan för att jag själv inser min egen oförmåga att veta. Hur jag ska reagera i såna här lägen. Jag började själv dricka vid 12 årsålder, drack varje helg. Och jag vet att mina år i missbruk, är något som kommer igen genetiskt i mina barn, kan göra!? Jag blir livrädd och det känns som jag inte har koden som andra mammor har!?

Koden; som gör att jag vet och känner när man ska bli orolig, och när man ska vidta åtgärder. Det är speciellt för min son, eftersom han är son till 2 missbrukande föräldrar, visserligen är jag drogfri/nykter. Men varningssignalerna ska väl ringa lite tidigare om det är så?!

Det är skräcken, att jag tror jag ska börja oroa mig, och samtidigt kommer den där andra rösten som säger; "Men han är tonåring, måste ju pröva som andra tonåringar". Och mitt emellan dem står jag, och vet ingenting automatiskt.

Mina referensramar är ju ringa, min egen mamma ringde inte ens polisen, när jag som 13 åring var borta i nästan en veckan hemifrån. Var hos en kille i Farsta vars familj var på utlandssemester, och vi hade huset för oss själv, jag killen och nästan hela Farstas ungdomar.

Jag ska iväg på möte, kan ju iallafall inte göra något åt saken just nu, kanske jag får något svar när jag kommer ifrån mötet. Svaren på min förvirring brukar oftast komma när jag minst anar det, och all oro ligger liksom ivägen för att jag ska höra den där tysta lilla rösten inom mig, som säger det som känns rätt för mig.

M har varit drogfri länge nu. Så länge så jag faktiskt tycker att jag normaliserar att han inte tar benz. Det är ett mirakel i sig, som jag inte får glömma.

De fina och positiva sakerna tenderar att glömmas bort medan de negativa radas upp och knuffas med varandra i mig. Jag ska försöka använda bloggen för att påminna mig varje dag vad som är positivt i mitt liv. Ett nytt kapitel eller nåt.

Jaha

Intentionen med bloggen var att skriva av sig, helst som bloggeliten rekommenderar, - varje dag, även bara om det blir korta bloggar. Ingenting av det, har blivit av.

Långa bloggar, och långa mellanrum. Inte för att det händer mer i mitt liv nu, än förut. Mer för , - att det gått en tid, och tiden gör allting tråkigt. Den första tidens rosa skimmer har lite förvandlats till en grå sörja. Ändå är bloggen hit jag återvänder, när jag vill känna tacksamhet, när jag vill minnas, och komma ihåg, det jag inte ska göra eller det jag ska göra.

Var på anställningsintervju, och fantasierna om jobbet, har också avtagit lite. De har inte hört av sig, .... än. De sa så snart som möjligt, jag skulle få åka ut till arbetsplatsen, och jag hoppas att så snart som möjligt = en vecka ... eller nåt!!?

Sonen har varit i en del problem, hans pappa är också hemkommen ifrån England, på besök. Så mycket har snurrat kring sonen just på sista tiden. Det är konstigt, att smärtan jag kan känna när det gäller barnen, och deras misstag eller tillkortakommanden är sju resor värre än det jag någonsin kännt bara i mig själv. Att se sitt barn lida, är något av det värsta jag upplevt. Min son är ändå ganska stor, och erfarenheterna har lugnat mig, att inte gå alldeles upp i taket, men ändå vill jag strö bomull kring min son på hans väg, för att det gör så ont att se honom kanske , eventuellt behöva utstå bara en bråkdel av det jag upplevt av smärta. Det är som den rädslan, binder mig vid att vara oförberedd på insikten att han precis som vi andra måste göra en del misstag, för att lära sig liksom vi andra.

Men smärtan när det närmar sig examen är mer än jag ibland klarar. Jag vill linda in honom i en filt och bara bära honom som en bebis igen. Och jag vet jag isåfall gör honom världens otjänst. Men att stå emot, är ungefär lika svårt som en alkoholist att stå emot sin alkohol. Men jag tränar, varje dag försöker jag föreställa mig tanken att han kommer bli sårad, att hans rosa skimmer inför världen kommer rasa, att de som står honom nära kommer svika. Det är då, vi alla behöver förbehållslös kärlek, och speciellt vid tillfällen vi kanske inte - i vanligt tal - förtjänar det.

En person som betyder mycket för mig, som faktiskt hjälpt mig och min son att komma nära varandra, är Tupac. Tupac är mest känd för att vara en gangster som blev ihjälskjuten på en gata i USA, och något av en legend för sina raptexter. Alla som kan något om HipHop håller honom som en av de största rapparna som skrivit en text. Hans texter är som ett tal av Martin Luther King, eller Nelson Mandela. Bara tänk en värld där det för bara 50 år sen, inte var tillåtet för svart att gå in på vilket café som helst, eller sitta på vilken sida man ville på vanliga bussen. I den andan befann sig Tupac när han skrev om samhället, society, där han som blev uppfostrad i sann Svarta Panter anda, och orättvisorna som funnits generationer tillbaka. Hans text till Changes är något av en känga rakt emot det system som fostrar människor att sätta etikett på varandra, utifrån hudfärg, men också numer vanligt, efter taxeringstabellen.

I see no changes.
Wake up in the morning and I ask myself, "Is life worth living? Should I blast myself?
"I'm tired of bein' poor and even worse I'm black.
My stomach hurts, so I'm lookin' for a purse to snatch.
Cops give a damn about a negro?
Pull the trigger, kill a nigga, he's a hero.
Give the crack to the kids who the hell cares?
One less hungry mouth on the welfare.
First ship 'em dope & let 'em deal the brothers.
Give 'em guns, step back, and watch 'em kill each other.
"It's time to fight back", that's what Huey said. 2 shots in the dark now Huey's dead.

I got love for my brother, but we can never go nowhere unless we share with each other.
We gotta start makin' changes.
Learn to see me as a brother 'stead of 2 distant strangers.
And that's how it's supposed to be.
How can the Devil take a brother if he's close to me?
I'd love to go back to when we played as kids, but things change, and that's the way it is.

copyright Tupac Amuru Shakur.

Title

Kom inte iväg till kyrkan. Kämpade länge emot mig själv, och till sist vann lättjan, ganska lätt match!

Var på anställningsintervju igår. Gick bra, jag stakade mig bara ett par fåtal gånger. Faktiskt har jag nytta av mina erfarenheter kring navelskådning, då jag faktiskt är ganska medveten om vilka mina svaga vs starka sidor är. Den frågan kommer ju upp idag på anställningsintervjuer, för att se var människor är i sitt själsliv, om jag får gissa!?

Det känns som jag gav ett gott intryck, jobbet gäller ett sommarvick på 2 månader ute i Nynäshamn. Och på något sätt kommer jag ju att få försaka hela sommaren, men jag övar mig ju på att tänka långsiktigt, - vilket är väldigt svårt -, och detta är ju en övning i det. Att jag faktiskt kommer få in en fot i den värld där jag blev upplärd för så länge sen, det enda jag sysslat med faktiskt och som man kan säga är mitt yrke, lönekontorist - om det kan räknas som yrke?!

M är ren och sonen spelar in raplåtar, och jag är trött.

Ska försöka beskriva det svåra i att dels vara buddist, medberoende och ute på arbetsmarknaden. Det är verkligen ingen lätt kombo !!

Solen

Solen lockar mig ut ur min grotta. Här finns ej tid mer att sörja, eller vara trött. När solen bemödat sig så mycket för oss.

M är ren, och jag älskar honom förbehållslöst medan jag kan. Vet att det endast är för idag som gäller.

Sonen är inne såklart, på normalt tonårsmanér, med polarna spelar han in raplåtar till hans nästa skiva.

Och !! Jag ska på anställningsintervju på måndag på ett riktigt jobb. Visserligen som sommarvikarie men ändå, löneassistent till de som jobbar i hamnen i Nynäshamn. Blev så glad, hade sökt och jag blev uppringd !

Nej idag går inte att sörja! Bara stråla !

Under pressure

Pressad från alla håll och kanter. Sonen (stora) ringde precis, han har AS och en förkärlek, vill säga tvång på filmer, spel osv. Han spelar in filmer, laddar ner spel och nu har han hittat spelet i sitt liv, - denna vecka. Då kommer hans tvång fram, han ringer, frågar om den andra sonen spelat det där spelet?! För har han det, kan den stora inte sova. Det räcker inte med försäkringar om att spelet står orört väntandes på honom, utan han är manisk i sitt sätt att endast tänka en tanke ; spel.

Den andra sonen försov sig idag, till klockan halv 1 ! Han är 15 år, och ska ju kunna komma upp på morgonen, men inte. Han har ingen ansvarskänsla alls, bara drömmen att bli rapartist hägrar. Allt annat är bisaker i världen.

Jag blir orolig, känner mig så ensam om ansvaret. Papporna som lyser med sin frånvaro, gör smärtan och stressen nästan outhärdlig. Släkt och anhöriga finns inte, de flesta har vandrat vidare till 2:a sidan. Jag känner mig som den ensammaste mamman på jorden. Barnen hoppandes omkring av uppmärksamhet, och jag den lilla flickan som också skulle behöva ; ........ någon för mig.

Tidvattenvågen svepar närmre, pressen tilltar, jag känner hur jag dras ihop av alla krav. Hur jag försöker hållla inne att jag själv skulle ha behov, hur jag försöker finnas för andra människor, alla utom jag. Men vem ska trösta knyttet om inte jag, mina barn, mitt arv och så ensamma. Just idag känns det ledsamt att vara ensamstående mamma med ingen mamma själv kvar i livet. Hon vilar bland de andra själarna, därute .... nånstans.

Start

Sån där dag igen! Tankarna tänker, trängs och brottas, ang allt som ska göras och inte blir gjort. Det är konstigt att när jag vaknar och det första jag tänker på är vad jag ska göra, så väcker den tanken liksom alla andra såna tankar.

Följden blir alltid, ingenting!

Det är som slagsmål, ena sidan vill destruktivt gotta sig i självömkan, skuldkänslor. Den andra vill göra, för att få bort den andra. Oftast vinner den 1:a, men jag har också smakat på vällusten när jag vunnit, och den får mig att undra om jag inte gillar att vinna. Om en del i mig gillar att slå på mig själv?!

Nu tex, vaknade jag med en tanke om hur jag ska planera dagen utifrån att jag nyss blivit ägare till den skönaste sängen som finns i universum. Den står cirka 900 meter härifrån, hos en väninna som ska flytta och därmed vill bli av med mästerverket. Glädjen att få sängen, är som att bli väckt på julafton 7 år gammal och få den där bandspelaren, visserligen mono, fast med inbyggd mikrofon så man kan låtsas intervjua sina kompisar. Jag blev glädjeskuttigt glad.

Sängen väcker andra tankar såklart, om jag ska ändra om samtidigt. Tyvärr stannar det inte vid bara det, utan fönstertvätt, diverse vinterkläder, kartonger som kan tänkas bli nytttiga, gardinbyte, och en stor tvätt som väntar på tvättstugetid. När allting hopas sig sådär, borde jag ju vara inlärd på en sak i taget. Så är det inte.
Alla saker samtidigt snarare, vilket resulterar i apati, maskning ifrån uppgifter, datorsurfande, trötthet och huvudvärk.

Nä, nu ska jag ta en kopp kaffe till -kopp 15-, sen ska jag iväg, skit i att inte allting blir gjort. Min gamla madrass ska ner till soporna, börjar med det och sen går jag och hämtar det jag kan ta själv, och sen vilar jag!! M ska komma senare och hjälpa mig över med den himmelska sängen, det blir för oss att bära underverket.

Jag förstår faktiskt inte hur jag fortfarande älskar M som jag gör. Men det gör jag, han är alldeles underbart vacker när han är drogfri, jag älskar honom innerligt och kan inte slita mig ifrån honom på något sätt. Jag försöker att leva oavsett vad han gör, och älska honom när jag kan.

Kanske låter konstigt men så är det, idag.

Kaos

Att sammanfatta veckan blir en omöjlig uppgift på dagens blogg är nästan omöjligt. Därför försöker jag kort ner det som hänt.

Förra helgens lördag börjar med att jag hittar M på plattan, i färd med att köpa droger, när jag är på väg att köpa födelsedagspresent till min son som fyller 15. Att vara trevlig, och fira sonens födelsedag efter det, krävdes ansträngning.
Måndag innehåller Uppsala, Ulleråker, där jag får reda på fler av M:s lögner, men jag får också höra M för 1 gången vara ärlig emot dem, där han är.
Första dagarna i veckan handlar uteslutande om M, hans missbruk, och alla instanser som nu är inblandade.

M har med sitt tysta, nästan omärkliga sätt, en fenomenal förmåga att liksom kännas som han-kan-ingenting-själv. Och en förmåga att låta människor prata för honom. Jag märker det själv med mig att jag hamnar gång på gång, i den här klassiska medberoendefällan. Jag vet/talar om vad M behöver och ska göra. På så sätt försöker jag styra honom. Jag vet inte om M är medveten om det själv, för jag ser att många människor gör det emot honom.

Det är så naturligt alltihop. Alla bitar passar ihop liksom. Jag med mitt barndomstrauma som gör att jag vill ändra M eftersom jag omedvetet försöker ändra mitt förflutna på det sättet - psyket komplicerat. Och M som blivit omhändertagen, först Sabbatsberg, sen sos, sen hans mamma som har varvats med hans ex, och diverse myndighetspersoner.
Veckans höjdare var iallafall när M blev tillfrågad en sak av sin socialsekreterare, vad det var och vad M svarade väljer jag att behålla för mig själv.

En sak kan jag säga, det visade verkligen sjukdomen beroende i sin allra högsta förnekelse.

Det positiva i veckan, är att jag kunnat hållt -för det mesta-, en bra nivå, en kärleksfull inställning till det här, och lyckats med konststycket att inte låta M:s liv påverka min sinnesro i någon stor utsträckning. Det är jag värd.

Värme

Tjoho, jag känner jag börjar tillfriskna. Idag var jag på mötet, och så omgiven av värme, och innerlighet så jag blev alldeles varm inombords. Gråten kom upp till ytan, av hur tacksam jag är som har fått en sån gåva. Att tillhöra, att vara del i ett sammanhang.

Därmed blir också min attityd emot de som inte fått den här gåvan, utan fortfarande svävar runt därute utan mening.

Som M, först ser jag på mobilen -innan jag är på väg till mötet -, att hans kompis ringt flera gånger. Detta väcker något olycksbedådande över sig, och jag märker hur magen knyter sig. M har försäkrat att han inte tänker kliva tillbaka till Miss Ro, och jag har sagt att jag har svårt att tro på det, med tanke på föregående försäkringar.

Jag ringer upp kompisen, inget svar, sen M och han svarar inte heller. Jag tar det lugnt, andas och tänker att jag faktiskt inte behöver göra någonting, ingenting har egentligen inte med mig att göra! Jag får tag på kompisen, som frågar om jag ska möta M - för enligt M skulle vi det! -, och jag hör kompisens röst, andhämtning andas irritation. Jag säger att jag precis innan, fått tag i M och att jag är ganska säker på att han klivit på. Han säger att han också tror det.

M försöker som vanligt skylla ifrån sig, att det är mitt fel att han blir utkastad, och kompisens fel att våran relation är så dålig. Jag kommer till mötet och upptäcker till min förvåning att jag kan koppla av !!? Mina tankar som annars konstant brukar vara hos M, finns plötsligt här, precis där jag är. Alla tankar på vad som ska hända, hur jag behöver förbereda mig är helt borta!?

Det är en ovanligt besynnerlig känsla, nästan onaturlig. Som att all min energi plötsligt släppts fri och kan flyga som den vill, inte vara fasttjättrad vid M och hans förehavanden. Jag är plötsligt fri, kärleksfullt buren. Mycket konstigt, och jag förundras över hur skönt det känns att plötsligt upptäcka hur det känns att vara närvarande. Här och nu.

Efter mötet är jag uppfylld, av kärlek och tolerans, något jag bett om mycket på sista tiden. Inte ens M:s projektioner får mig att vackla. Jag ringer upp M och förklarar kärleksfullt hur jag känner, och säger att jag inte ser hans återfall som något personligt misslyckande, och att jag förstår att M vill förneka. Allt det jag bett om har besannats, någon sa till mig på ett möte, "var försiktig med vad du ber om, du kommer få det!". Det jag nu bett om är kärlek och tolerans emot M:s missbruk, och jag känner att jag är lugnare än jag varit på länge. Jag vet att M inte vill ljuga, han gör det för att han är sjuk, i beroendet. Den han mest ljuger för är; sig själv!.

Att vara kärleksfull emot M idag, är en av de största gåvorna jag fått på mycket länge. Det värmer oerhört långt in i själen.

Tack Monika, för din kommentar, jag ska skynda långsamt. Min kärlek till M är oförändrad, det är hans droger jag inte älskar, som gör honom till den han inte är.

Sårbar

Jag är så totalt utan försvar, när jag pratar med M. Jag älskar honom innerligt, och på något sätt förlorar jag om jag tillåter han komma in med sin förklaringar, jag förlorar mig till honom igen. Jag är så rädd att bli sårad, besviken, kränkt och vara utsatt för M en gång till när han umgås med Miss Ro.

Jag tror på M när han säger han vill förändras, jag tror att han verkligen vill det. Men frågan är hur långt det sträcker sig de där blåsiga dagarna?! När allting känns skit, och allmännt piss?!

Att ta tillbaka M är som att dagligen slänga sig ut på en luftfärd utan att veta var/om jag kommer landa, och hur hårt denna gång?! Jag vet att M inte vill ge mig det här. Jag vet att han älskar mig.
Men frågan återkommer iallafall, i olika skepnader?!

Hur ska jag orka en gång till?!

Hur ska jag orka leva i den här ovissheten, och vad har jag för val?. Alla frågor trängs och vill ha uppmärksamhet, nu! Det är ett virrvarr av trådar jag får fatt i, och ingen ger mig något svar. Jag har pratat med M, något är annorlunda, kanske för att han vet att jag är på väg ifrån?! Men också något i våra samtal, även om jag är så arg och besviken , och ledsen. Att M krossat mina drömmar, ja - det känns så - jag vet att det inte är riktigt så. Men jag tillåter mig att sörja det iallafall.

Jag förstår inte varför jag stannar kvar, varför jag överhuvudtaget engagerar mig?! Och det är som M säger, när han ifrågasätter om jag älskar honom?! Och det är ju det, jag älskar honom, därför finns jag kvar. Jag är inte medberoende i min kärlek till M, men till situationer kring M. Jag är inte bara sjuk, jag kan ha ärliga känslor, i det här också. Och det är det som gör det så svår, så smärtsamt.

Jag har iallafall ringt familjerådgivning, M skulle gjort det i Oktober redan, men allting omkring har på något sätt gjort att vi fokuserat på annat. Vi står härmed i kö till rådgivning. Och M väntar på avgiftning. När jag träffade M i lördags, kände jag att något hade hänt, iof hade jag bett om kraft och styrka, att inte bara komma i ilska. Jag lyssnade på M, vid våra andra återföreningssamtal brukar det mest vara jag som pratar, och beskriver hur det ska vara och inte vara. Denna gång fick M förklara, och jag lyckades under 2 timmar lyssna. Det är stort för mig.

Jag är rädd att M och jag ska såra varandra så mycket så vi inte kan fortsätta, jag är rädd att vi redan har gjort det. Jag är rädd för allt, att vara utan M att vara med M. Allting känns bara litet och vingligt just nu.

Besök ifrån Falun

Oj så glad jag blev igår. Hade precis sett Carola vinna schlagerfestivalen och var på väg att koka kaffe när det ringde på dörren. Sonen kollade och viskade "Det är K och U, därute". Jag hade ju inte gåbortstassen på mig, utan softade i mina utslitna joggingbyxor. Men vad gör väl det, när sällskapet inte bryr sig om såna petitesser. Det var som att träffa en kär släkting, -vilka jag inte har så många-, och mötet var fyllt med innerlighet.

Och jag som brukar ogilla oväntade besök, blev så glad så jag strålade. Varför jag blev det, kom jag på när jag senare på natten nöjt somnade. De tycker om mig, verkligen tycker om mig, de här 2 systrarna. Och jag känner dem, väl. Vi träffades första gången hemma på min gata, jag var rastlös, på gränsen till rotlös, började fundera sådär existensiellt tonårsaktigt, och föll ofta in i det svarta. När jag träffade K -som var min bästa kompis-, blev jag förbluffad. Hon var 2 år äldre, och jag såg upp till henne som en som ser upp till sin idol. Hon hade gjort det där som jag också ville göra, killar, öl, vin, puss o kram jeans. Allting som en tonåring drömde om 1979 i Farsta Stockholm.

Med K gjorde jag allt det där, jag drack öl, vin, hade olika killar och kände mig som precis exakt just helt enkelt tillhörande. Det var det här jag hade längtat efter. När jag drack, eller tog andra droger, var jag med i ett sammanhang. Utan det kändes jag svävande, fladdrande utan mål. Min dröm var en enda sak, att få egen lägenhet. Där jag kunde leva det livet som min andra idol hade levt, Janis. Jag såg ut som Janis, gick som Janis, designade mina egna kläder som Janis, lång lockigt hår som Janis, runda mörka glasögon som Janis. Där gick K och jag i vår egen lilla drömvärld.

Alla de minnena kom åter upp igår vid mitt köksbord. Att tala, titta, vara med, K och U var så givande så jag blev alldeles bubblig. Att Roy Andersons "En kärlekshistoria" gick på TV precis samtidigt när vi satt i köket och plockade fram minnen från våran egen ungdomstid var nästan för bra för att vara sant.

Ja jag blev levande, mindre ensam och återigen i ett sammanhang igen. Det var helt enkelt skitskönt.

Sol

Min kropp längtar, saknar, behöver Solen. Så länge nu har jag varit i mörket, vilse i min egen maklösthet. Nu börjar det ändligen ljusna, både i mitt liv, mitt sinne som så länge varit famlandes i svärta.

Takdropp, små små bitar av asfalt som tittar fram, kisa emot det vita. Fönster som vintervilat och minner om våren, i all sin smutsighet. Skotten som stått gömt och nu ska klippas och förvandlas till oaser. Ljuset som redan smekt min kind om morgonen, strålar som leker inom mig.

Idag, varit hos kriskontakten på psyket. Det gick över förväntan, jag meddelade faktiskt utifrån mig själv, vad jag ansåg om kontakten. Att jag inte var riktigt nöjd, och att att det känns som hon inte riktigt kan förstå mig. I ett oroligt ögonblick sa jag att hon skulle ringa min psykolog på arbetsförmedlingen, men hon sa att jag förklarade så bra vad jag behövde, så att ringa psyklogen var inte nödvändigt. Va skönt, att jag äntligen vågade vara ärlig emot henne, och hur bra hon tog det. Bara det gjorde att hon steg i respekt hos mig.

Tankarna på M finns där, men de hindrar mig inte längre att leva mitt liv. Även om hans svek kommer göra det ganska lång tid. Allt fint som eventuellt funnits där en gång, har raserats och ersatts av insikter genom vilka jag är övertygad jag ska leva. Jag respekterar att M och jag inte valt samma väg. Det handlar väl om livsprinciper, att välja väg på något sätt. Livsexistensiella frågor som börjar bli viktigt för mig. Och alla människor har inte samma, vilket blir oförenligt om det inte är någorlunda lika vägar. I mitt och M:s fall har jag upptäckt att vi är på helt olika plan i våra respektive liv. Vi har så olika livsmål, och så illa vi gjort varandra gör att vi på något sätt har iscensatt vårt eget scenario.

Min kraft är att jag håller fast i min inre kraft, som jag kallar Gud.

27 juli

Your Birthdate: July 27

You are a spiritual soul - a person who tries to find meaning in everything.
You spend a good amount of time meditating, trying to figure out life.

Helping others is also important to you. You enjoy social activities with that goal.
You are very generous and giving. Yet you expect very little in return.

Your strength: Getting along with anyone and everyone
Your weakness: Needing a good amount of downtime to recharge
Your power color: Cobalt blue
Your power symbol: Dove
Your power month: September

Födelsedagstest

Ishjärta

Jag är buren, över isiga händelser. Fastän jag inte känner det så är det så. Internationella kvinnodagen igår, - bättre sent än aldrig - Grattis alla kvinnor.

Lugn i kroppen, ingen direkt oro. Även om sista tidens insikter har varit smärtsamma, och frågan hur kunde han?! ha svårt att lämna mig. Men jag kommer inte få några svar, därför förblir jag stilla i min ovisshet.

Den orimliga bördan

Likt Jesus som släpar sitt kors, släpar jag mitt bestående av perfektionism, orimliga förväntningar, självkritik intill döden.

Alltid så länge jag minns har jag gjort det. När jag var liten kände jag mig aldrig ok, ingenting var ok med min uppenbarelse. Ok, när Pappa tog mig med in till stan för att visa upp mig för sina bilmekanikerkompisar, och jag fått putsning intill djupet, och var söt och änglalik i mitt korskruvelockiga hår. Då kunde jag känna mig värdig, ok eller hur man nu vill uttrycka det.

Annars har mitt liv bestått i hur väl jag presterat, hur mycket jag haft ordning i mitt hem, hur stolt min mamma varit över mig då jag fick löneförhöjning som var högre än hennes egen lön. Då kunde jag känna mig uppskattad, och jag såg mammas stolta blickar. T.o.m när jag födde mina barn hade jag absolut självkontroll, ingen skulle få se mig lida, jag måste prestera, och göra det intill perfektion. Som tur var, var mina förlossningar lätta, annars hade min fasad rämnat.

Självkritiken har blivit en ständig följeslagare, den finns där liksom, jag är knappt medveten om den. Den livnär sig på misstag, gjorda med en inre dömande manual, som inte ens existerar i det verkliga livet, utan bara för att hålla den vid liv. En ständig piska, en checklista på vilken rätt jag har att motkräva lycka i mitt liv. För om jag inte presterar finns ingenting förutom en ständigt gnagande, tärande känsla som äter sig igenom kroppen.

Allting i mitt liv är påverkat av bördan, den orimliga. Till de små detaljerna i mitt kök, till de stora exstensiella frågor. Självkritiken boar in sig, djupt därinne, och föder sig själv.

Hos psykologen i måndags, kommer den fram. Genom mina egna ord hur jag uppfattar mig själv, hur jag tvivlar med bördan som ifrågasättare. Hur jag famlar där mitt i livet, om hur ska en människa vara för att få existera?! Hur mycket måste jag stå ut med att jag klarar/inte klarar?! Alla tankar virvlar, och söker sammanhang, där inget finns.

Psykologen tycker såklart jag dömer mig själv för hårt, hon ifrågasätter, försöker få kontakt med bördan för att på så sätt punktera. Hon lyckas ganska bra, jag kommer på mig själv att tycka att jag faktiskt är bra!? Väldigt konstig känsla. Och vila i den, den där lite klappa-sig-själv-på-axeln känslan, förnimmer jag med henne. Hon frågar ut mig om barnen, min akilleshäl. Vilken mamma tycker att hon är den absolut bästa mamman? Vilken mamma plågas inte av frågor om hur hon är/ska vara som mamma?

Jag berättar vilken svårighet det har varit att ha ett barn som är annorlunda. I fina ord, och med bra dagar, kan jag säga att han är mitt mirakel. Sen kommer skammen, när jag åker tunnelbanan, och han kastar ur sig frågor, får de andra i vagnen att titta/titta bort. Då är miraklet inte lika närvarande. Men jag har lärt mig, jag har lärt mig genom honom, mitt mirakel på ett smärtsamt, - jag lovar- sätt att stå upp för honom, på att älska honom precis som han är, och inte efter hur han presterar.

- Jaha säger psykologen, du älskar dina barn förbehållslöst, vilken mamma kan säga det!?

Där fick du dig en väldig törn, bördan, självkritik, bödeln/domare. The only way it´s up!