Jaha

Intentionen med bloggen var att skriva av sig, helst som bloggeliten rekommenderar, - varje dag, även bara om det blir korta bloggar. Ingenting av det, har blivit av.

Långa bloggar, och långa mellanrum. Inte för att det händer mer i mitt liv nu, än förut. Mer för , - att det gått en tid, och tiden gör allting tråkigt. Den första tidens rosa skimmer har lite förvandlats till en grå sörja. Ändå är bloggen hit jag återvänder, när jag vill känna tacksamhet, när jag vill minnas, och komma ihåg, det jag inte ska göra eller det jag ska göra.

Var på anställningsintervju, och fantasierna om jobbet, har också avtagit lite. De har inte hört av sig, .... än. De sa så snart som möjligt, jag skulle få åka ut till arbetsplatsen, och jag hoppas att så snart som möjligt = en vecka ... eller nåt!!?

Sonen har varit i en del problem, hans pappa är också hemkommen ifrån England, på besök. Så mycket har snurrat kring sonen just på sista tiden. Det är konstigt, att smärtan jag kan känna när det gäller barnen, och deras misstag eller tillkortakommanden är sju resor värre än det jag någonsin kännt bara i mig själv. Att se sitt barn lida, är något av det värsta jag upplevt. Min son är ändå ganska stor, och erfarenheterna har lugnat mig, att inte gå alldeles upp i taket, men ändå vill jag strö bomull kring min son på hans väg, för att det gör så ont att se honom kanske , eventuellt behöva utstå bara en bråkdel av det jag upplevt av smärta. Det är som den rädslan, binder mig vid att vara oförberedd på insikten att han precis som vi andra måste göra en del misstag, för att lära sig liksom vi andra.

Men smärtan när det närmar sig examen är mer än jag ibland klarar. Jag vill linda in honom i en filt och bara bära honom som en bebis igen. Och jag vet jag isåfall gör honom världens otjänst. Men att stå emot, är ungefär lika svårt som en alkoholist att stå emot sin alkohol. Men jag tränar, varje dag försöker jag föreställa mig tanken att han kommer bli sårad, att hans rosa skimmer inför världen kommer rasa, att de som står honom nära kommer svika. Det är då, vi alla behöver förbehållslös kärlek, och speciellt vid tillfällen vi kanske inte - i vanligt tal - förtjänar det.

En person som betyder mycket för mig, som faktiskt hjälpt mig och min son att komma nära varandra, är Tupac. Tupac är mest känd för att vara en gangster som blev ihjälskjuten på en gata i USA, och något av en legend för sina raptexter. Alla som kan något om HipHop håller honom som en av de största rapparna som skrivit en text. Hans texter är som ett tal av Martin Luther King, eller Nelson Mandela. Bara tänk en värld där det för bara 50 år sen, inte var tillåtet för svart att gå in på vilket café som helst, eller sitta på vilken sida man ville på vanliga bussen. I den andan befann sig Tupac när han skrev om samhället, society, där han som blev uppfostrad i sann Svarta Panter anda, och orättvisorna som funnits generationer tillbaka. Hans text till Changes är något av en känga rakt emot det system som fostrar människor att sätta etikett på varandra, utifrån hudfärg, men också numer vanligt, efter taxeringstabellen.

I see no changes.
Wake up in the morning and I ask myself, "Is life worth living? Should I blast myself?
"I'm tired of bein' poor and even worse I'm black.
My stomach hurts, so I'm lookin' for a purse to snatch.
Cops give a damn about a negro?
Pull the trigger, kill a nigga, he's a hero.
Give the crack to the kids who the hell cares?
One less hungry mouth on the welfare.
First ship 'em dope & let 'em deal the brothers.
Give 'em guns, step back, and watch 'em kill each other.
"It's time to fight back", that's what Huey said. 2 shots in the dark now Huey's dead.

I got love for my brother, but we can never go nowhere unless we share with each other.
We gotta start makin' changes.
Learn to see me as a brother 'stead of 2 distant strangers.
And that's how it's supposed to be.
How can the Devil take a brother if he's close to me?
I'd love to go back to when we played as kids, but things change, and that's the way it is.

copyright Tupac Amuru Shakur.

Title

Kom inte iväg till kyrkan. Kämpade länge emot mig själv, och till sist vann lättjan, ganska lätt match!

Var på anställningsintervju igår. Gick bra, jag stakade mig bara ett par fåtal gånger. Faktiskt har jag nytta av mina erfarenheter kring navelskådning, då jag faktiskt är ganska medveten om vilka mina svaga vs starka sidor är. Den frågan kommer ju upp idag på anställningsintervjuer, för att se var människor är i sitt själsliv, om jag får gissa!?

Det känns som jag gav ett gott intryck, jobbet gäller ett sommarvick på 2 månader ute i Nynäshamn. Och på något sätt kommer jag ju att få försaka hela sommaren, men jag övar mig ju på att tänka långsiktigt, - vilket är väldigt svårt -, och detta är ju en övning i det. Att jag faktiskt kommer få in en fot i den värld där jag blev upplärd för så länge sen, det enda jag sysslat med faktiskt och som man kan säga är mitt yrke, lönekontorist - om det kan räknas som yrke?!

M är ren och sonen spelar in raplåtar, och jag är trött.

Ska försöka beskriva det svåra i att dels vara buddist, medberoende och ute på arbetsmarknaden. Det är verkligen ingen lätt kombo !!

Solen

Solen lockar mig ut ur min grotta. Här finns ej tid mer att sörja, eller vara trött. När solen bemödat sig så mycket för oss.

M är ren, och jag älskar honom förbehållslöst medan jag kan. Vet att det endast är för idag som gäller.

Sonen är inne såklart, på normalt tonårsmanér, med polarna spelar han in raplåtar till hans nästa skiva.

Och !! Jag ska på anställningsintervju på måndag på ett riktigt jobb. Visserligen som sommarvikarie men ändå, löneassistent till de som jobbar i hamnen i Nynäshamn. Blev så glad, hade sökt och jag blev uppringd !

Nej idag går inte att sörja! Bara stråla !

Under pressure

Pressad från alla håll och kanter. Sonen (stora) ringde precis, han har AS och en förkärlek, vill säga tvång på filmer, spel osv. Han spelar in filmer, laddar ner spel och nu har han hittat spelet i sitt liv, - denna vecka. Då kommer hans tvång fram, han ringer, frågar om den andra sonen spelat det där spelet?! För har han det, kan den stora inte sova. Det räcker inte med försäkringar om att spelet står orört väntandes på honom, utan han är manisk i sitt sätt att endast tänka en tanke ; spel.

Den andra sonen försov sig idag, till klockan halv 1 ! Han är 15 år, och ska ju kunna komma upp på morgonen, men inte. Han har ingen ansvarskänsla alls, bara drömmen att bli rapartist hägrar. Allt annat är bisaker i världen.

Jag blir orolig, känner mig så ensam om ansvaret. Papporna som lyser med sin frånvaro, gör smärtan och stressen nästan outhärdlig. Släkt och anhöriga finns inte, de flesta har vandrat vidare till 2:a sidan. Jag känner mig som den ensammaste mamman på jorden. Barnen hoppandes omkring av uppmärksamhet, och jag den lilla flickan som också skulle behöva ; ........ någon för mig.

Tidvattenvågen svepar närmre, pressen tilltar, jag känner hur jag dras ihop av alla krav. Hur jag försöker hållla inne att jag själv skulle ha behov, hur jag försöker finnas för andra människor, alla utom jag. Men vem ska trösta knyttet om inte jag, mina barn, mitt arv och så ensamma. Just idag känns det ledsamt att vara ensamstående mamma med ingen mamma själv kvar i livet. Hon vilar bland de andra själarna, därute .... nånstans.

Start

Sån där dag igen! Tankarna tänker, trängs och brottas, ang allt som ska göras och inte blir gjort. Det är konstigt att när jag vaknar och det första jag tänker på är vad jag ska göra, så väcker den tanken liksom alla andra såna tankar.

Följden blir alltid, ingenting!

Det är som slagsmål, ena sidan vill destruktivt gotta sig i självömkan, skuldkänslor. Den andra vill göra, för att få bort den andra. Oftast vinner den 1:a, men jag har också smakat på vällusten när jag vunnit, och den får mig att undra om jag inte gillar att vinna. Om en del i mig gillar att slå på mig själv?!

Nu tex, vaknade jag med en tanke om hur jag ska planera dagen utifrån att jag nyss blivit ägare till den skönaste sängen som finns i universum. Den står cirka 900 meter härifrån, hos en väninna som ska flytta och därmed vill bli av med mästerverket. Glädjen att få sängen, är som att bli väckt på julafton 7 år gammal och få den där bandspelaren, visserligen mono, fast med inbyggd mikrofon så man kan låtsas intervjua sina kompisar. Jag blev glädjeskuttigt glad.

Sängen väcker andra tankar såklart, om jag ska ändra om samtidigt. Tyvärr stannar det inte vid bara det, utan fönstertvätt, diverse vinterkläder, kartonger som kan tänkas bli nytttiga, gardinbyte, och en stor tvätt som väntar på tvättstugetid. När allting hopas sig sådär, borde jag ju vara inlärd på en sak i taget. Så är det inte.
Alla saker samtidigt snarare, vilket resulterar i apati, maskning ifrån uppgifter, datorsurfande, trötthet och huvudvärk.

Nä, nu ska jag ta en kopp kaffe till -kopp 15-, sen ska jag iväg, skit i att inte allting blir gjort. Min gamla madrass ska ner till soporna, börjar med det och sen går jag och hämtar det jag kan ta själv, och sen vilar jag!! M ska komma senare och hjälpa mig över med den himmelska sängen, det blir för oss att bära underverket.

Jag förstår faktiskt inte hur jag fortfarande älskar M som jag gör. Men det gör jag, han är alldeles underbart vacker när han är drogfri, jag älskar honom innerligt och kan inte slita mig ifrån honom på något sätt. Jag försöker att leva oavsett vad han gör, och älska honom när jag kan.

Kanske låter konstigt men så är det, idag.

Kaos

Att sammanfatta veckan blir en omöjlig uppgift på dagens blogg är nästan omöjligt. Därför försöker jag kort ner det som hänt.

Förra helgens lördag börjar med att jag hittar M på plattan, i färd med att köpa droger, när jag är på väg att köpa födelsedagspresent till min son som fyller 15. Att vara trevlig, och fira sonens födelsedag efter det, krävdes ansträngning.
Måndag innehåller Uppsala, Ulleråker, där jag får reda på fler av M:s lögner, men jag får också höra M för 1 gången vara ärlig emot dem, där han är.
Första dagarna i veckan handlar uteslutande om M, hans missbruk, och alla instanser som nu är inblandade.

M har med sitt tysta, nästan omärkliga sätt, en fenomenal förmåga att liksom kännas som han-kan-ingenting-själv. Och en förmåga att låta människor prata för honom. Jag märker det själv med mig att jag hamnar gång på gång, i den här klassiska medberoendefällan. Jag vet/talar om vad M behöver och ska göra. På så sätt försöker jag styra honom. Jag vet inte om M är medveten om det själv, för jag ser att många människor gör det emot honom.

Det är så naturligt alltihop. Alla bitar passar ihop liksom. Jag med mitt barndomstrauma som gör att jag vill ändra M eftersom jag omedvetet försöker ändra mitt förflutna på det sättet - psyket komplicerat. Och M som blivit omhändertagen, först Sabbatsberg, sen sos, sen hans mamma som har varvats med hans ex, och diverse myndighetspersoner.
Veckans höjdare var iallafall när M blev tillfrågad en sak av sin socialsekreterare, vad det var och vad M svarade väljer jag att behålla för mig själv.

En sak kan jag säga, det visade verkligen sjukdomen beroende i sin allra högsta förnekelse.

Det positiva i veckan, är att jag kunnat hållt -för det mesta-, en bra nivå, en kärleksfull inställning till det här, och lyckats med konststycket att inte låta M:s liv påverka min sinnesro i någon stor utsträckning. Det är jag värd.

Värme

Tjoho, jag känner jag börjar tillfriskna. Idag var jag på mötet, och så omgiven av värme, och innerlighet så jag blev alldeles varm inombords. Gråten kom upp till ytan, av hur tacksam jag är som har fått en sån gåva. Att tillhöra, att vara del i ett sammanhang.

Därmed blir också min attityd emot de som inte fått den här gåvan, utan fortfarande svävar runt därute utan mening.

Som M, först ser jag på mobilen -innan jag är på väg till mötet -, att hans kompis ringt flera gånger. Detta väcker något olycksbedådande över sig, och jag märker hur magen knyter sig. M har försäkrat att han inte tänker kliva tillbaka till Miss Ro, och jag har sagt att jag har svårt att tro på det, med tanke på föregående försäkringar.

Jag ringer upp kompisen, inget svar, sen M och han svarar inte heller. Jag tar det lugnt, andas och tänker att jag faktiskt inte behöver göra någonting, ingenting har egentligen inte med mig att göra! Jag får tag på kompisen, som frågar om jag ska möta M - för enligt M skulle vi det! -, och jag hör kompisens röst, andhämtning andas irritation. Jag säger att jag precis innan, fått tag i M och att jag är ganska säker på att han klivit på. Han säger att han också tror det.

M försöker som vanligt skylla ifrån sig, att det är mitt fel att han blir utkastad, och kompisens fel att våran relation är så dålig. Jag kommer till mötet och upptäcker till min förvåning att jag kan koppla av !!? Mina tankar som annars konstant brukar vara hos M, finns plötsligt här, precis där jag är. Alla tankar på vad som ska hända, hur jag behöver förbereda mig är helt borta!?

Det är en ovanligt besynnerlig känsla, nästan onaturlig. Som att all min energi plötsligt släppts fri och kan flyga som den vill, inte vara fasttjättrad vid M och hans förehavanden. Jag är plötsligt fri, kärleksfullt buren. Mycket konstigt, och jag förundras över hur skönt det känns att plötsligt upptäcka hur det känns att vara närvarande. Här och nu.

Efter mötet är jag uppfylld, av kärlek och tolerans, något jag bett om mycket på sista tiden. Inte ens M:s projektioner får mig att vackla. Jag ringer upp M och förklarar kärleksfullt hur jag känner, och säger att jag inte ser hans återfall som något personligt misslyckande, och att jag förstår att M vill förneka. Allt det jag bett om har besannats, någon sa till mig på ett möte, "var försiktig med vad du ber om, du kommer få det!". Det jag nu bett om är kärlek och tolerans emot M:s missbruk, och jag känner att jag är lugnare än jag varit på länge. Jag vet att M inte vill ljuga, han gör det för att han är sjuk, i beroendet. Den han mest ljuger för är; sig själv!.

Att vara kärleksfull emot M idag, är en av de största gåvorna jag fått på mycket länge. Det värmer oerhört långt in i själen.

Tack Monika, för din kommentar, jag ska skynda långsamt. Min kärlek till M är oförändrad, det är hans droger jag inte älskar, som gör honom till den han inte är.

Sårbar

Jag är så totalt utan försvar, när jag pratar med M. Jag älskar honom innerligt, och på något sätt förlorar jag om jag tillåter han komma in med sin förklaringar, jag förlorar mig till honom igen. Jag är så rädd att bli sårad, besviken, kränkt och vara utsatt för M en gång till när han umgås med Miss Ro.

Jag tror på M när han säger han vill förändras, jag tror att han verkligen vill det. Men frågan är hur långt det sträcker sig de där blåsiga dagarna?! När allting känns skit, och allmännt piss?!

Att ta tillbaka M är som att dagligen slänga sig ut på en luftfärd utan att veta var/om jag kommer landa, och hur hårt denna gång?! Jag vet att M inte vill ge mig det här. Jag vet att han älskar mig.
Men frågan återkommer iallafall, i olika skepnader?!

Hur ska jag orka en gång till?!

Hur ska jag orka leva i den här ovissheten, och vad har jag för val?. Alla frågor trängs och vill ha uppmärksamhet, nu! Det är ett virrvarr av trådar jag får fatt i, och ingen ger mig något svar. Jag har pratat med M, något är annorlunda, kanske för att han vet att jag är på väg ifrån?! Men också något i våra samtal, även om jag är så arg och besviken , och ledsen. Att M krossat mina drömmar, ja - det känns så - jag vet att det inte är riktigt så. Men jag tillåter mig att sörja det iallafall.

Jag förstår inte varför jag stannar kvar, varför jag överhuvudtaget engagerar mig?! Och det är som M säger, när han ifrågasätter om jag älskar honom?! Och det är ju det, jag älskar honom, därför finns jag kvar. Jag är inte medberoende i min kärlek till M, men till situationer kring M. Jag är inte bara sjuk, jag kan ha ärliga känslor, i det här också. Och det är det som gör det så svår, så smärtsamt.

Jag har iallafall ringt familjerådgivning, M skulle gjort det i Oktober redan, men allting omkring har på något sätt gjort att vi fokuserat på annat. Vi står härmed i kö till rådgivning. Och M väntar på avgiftning. När jag träffade M i lördags, kände jag att något hade hänt, iof hade jag bett om kraft och styrka, att inte bara komma i ilska. Jag lyssnade på M, vid våra andra återföreningssamtal brukar det mest vara jag som pratar, och beskriver hur det ska vara och inte vara. Denna gång fick M förklara, och jag lyckades under 2 timmar lyssna. Det är stort för mig.

Jag är rädd att M och jag ska såra varandra så mycket så vi inte kan fortsätta, jag är rädd att vi redan har gjort det. Jag är rädd för allt, att vara utan M att vara med M. Allting känns bara litet och vingligt just nu.

Besök ifrån Falun

Oj så glad jag blev igår. Hade precis sett Carola vinna schlagerfestivalen och var på väg att koka kaffe när det ringde på dörren. Sonen kollade och viskade "Det är K och U, därute". Jag hade ju inte gåbortstassen på mig, utan softade i mina utslitna joggingbyxor. Men vad gör väl det, när sällskapet inte bryr sig om såna petitesser. Det var som att träffa en kär släkting, -vilka jag inte har så många-, och mötet var fyllt med innerlighet.

Och jag som brukar ogilla oväntade besök, blev så glad så jag strålade. Varför jag blev det, kom jag på när jag senare på natten nöjt somnade. De tycker om mig, verkligen tycker om mig, de här 2 systrarna. Och jag känner dem, väl. Vi träffades första gången hemma på min gata, jag var rastlös, på gränsen till rotlös, började fundera sådär existensiellt tonårsaktigt, och föll ofta in i det svarta. När jag träffade K -som var min bästa kompis-, blev jag förbluffad. Hon var 2 år äldre, och jag såg upp till henne som en som ser upp till sin idol. Hon hade gjort det där som jag också ville göra, killar, öl, vin, puss o kram jeans. Allting som en tonåring drömde om 1979 i Farsta Stockholm.

Med K gjorde jag allt det där, jag drack öl, vin, hade olika killar och kände mig som precis exakt just helt enkelt tillhörande. Det var det här jag hade längtat efter. När jag drack, eller tog andra droger, var jag med i ett sammanhang. Utan det kändes jag svävande, fladdrande utan mål. Min dröm var en enda sak, att få egen lägenhet. Där jag kunde leva det livet som min andra idol hade levt, Janis. Jag såg ut som Janis, gick som Janis, designade mina egna kläder som Janis, lång lockigt hår som Janis, runda mörka glasögon som Janis. Där gick K och jag i vår egen lilla drömvärld.

Alla de minnena kom åter upp igår vid mitt köksbord. Att tala, titta, vara med, K och U var så givande så jag blev alldeles bubblig. Att Roy Andersons "En kärlekshistoria" gick på TV precis samtidigt när vi satt i köket och plockade fram minnen från våran egen ungdomstid var nästan för bra för att vara sant.

Ja jag blev levande, mindre ensam och återigen i ett sammanhang igen. Det var helt enkelt skitskönt.

Sol

Min kropp längtar, saknar, behöver Solen. Så länge nu har jag varit i mörket, vilse i min egen maklösthet. Nu börjar det ändligen ljusna, både i mitt liv, mitt sinne som så länge varit famlandes i svärta.

Takdropp, små små bitar av asfalt som tittar fram, kisa emot det vita. Fönster som vintervilat och minner om våren, i all sin smutsighet. Skotten som stått gömt och nu ska klippas och förvandlas till oaser. Ljuset som redan smekt min kind om morgonen, strålar som leker inom mig.

Idag, varit hos kriskontakten på psyket. Det gick över förväntan, jag meddelade faktiskt utifrån mig själv, vad jag ansåg om kontakten. Att jag inte var riktigt nöjd, och att att det känns som hon inte riktigt kan förstå mig. I ett oroligt ögonblick sa jag att hon skulle ringa min psykolog på arbetsförmedlingen, men hon sa att jag förklarade så bra vad jag behövde, så att ringa psyklogen var inte nödvändigt. Va skönt, att jag äntligen vågade vara ärlig emot henne, och hur bra hon tog det. Bara det gjorde att hon steg i respekt hos mig.

Tankarna på M finns där, men de hindrar mig inte längre att leva mitt liv. Även om hans svek kommer göra det ganska lång tid. Allt fint som eventuellt funnits där en gång, har raserats och ersatts av insikter genom vilka jag är övertygad jag ska leva. Jag respekterar att M och jag inte valt samma väg. Det handlar väl om livsprinciper, att välja väg på något sätt. Livsexistensiella frågor som börjar bli viktigt för mig. Och alla människor har inte samma, vilket blir oförenligt om det inte är någorlunda lika vägar. I mitt och M:s fall har jag upptäckt att vi är på helt olika plan i våra respektive liv. Vi har så olika livsmål, och så illa vi gjort varandra gör att vi på något sätt har iscensatt vårt eget scenario.

Min kraft är att jag håller fast i min inre kraft, som jag kallar Gud.

27 juli

Your Birthdate: July 27

You are a spiritual soul - a person who tries to find meaning in everything.
You spend a good amount of time meditating, trying to figure out life.

Helping others is also important to you. You enjoy social activities with that goal.
You are very generous and giving. Yet you expect very little in return.

Your strength: Getting along with anyone and everyone
Your weakness: Needing a good amount of downtime to recharge
Your power color: Cobalt blue
Your power symbol: Dove
Your power month: September

Födelsedagstest

Ishjärta

Jag är buren, över isiga händelser. Fastän jag inte känner det så är det så. Internationella kvinnodagen igår, - bättre sent än aldrig - Grattis alla kvinnor.

Lugn i kroppen, ingen direkt oro. Även om sista tidens insikter har varit smärtsamma, och frågan hur kunde han?! ha svårt att lämna mig. Men jag kommer inte få några svar, därför förblir jag stilla i min ovisshet.

Den orimliga bördan

Likt Jesus som släpar sitt kors, släpar jag mitt bestående av perfektionism, orimliga förväntningar, självkritik intill döden.

Alltid så länge jag minns har jag gjort det. När jag var liten kände jag mig aldrig ok, ingenting var ok med min uppenbarelse. Ok, när Pappa tog mig med in till stan för att visa upp mig för sina bilmekanikerkompisar, och jag fått putsning intill djupet, och var söt och änglalik i mitt korskruvelockiga hår. Då kunde jag känna mig värdig, ok eller hur man nu vill uttrycka det.

Annars har mitt liv bestått i hur väl jag presterat, hur mycket jag haft ordning i mitt hem, hur stolt min mamma varit över mig då jag fick löneförhöjning som var högre än hennes egen lön. Då kunde jag känna mig uppskattad, och jag såg mammas stolta blickar. T.o.m när jag födde mina barn hade jag absolut självkontroll, ingen skulle få se mig lida, jag måste prestera, och göra det intill perfektion. Som tur var, var mina förlossningar lätta, annars hade min fasad rämnat.

Självkritiken har blivit en ständig följeslagare, den finns där liksom, jag är knappt medveten om den. Den livnär sig på misstag, gjorda med en inre dömande manual, som inte ens existerar i det verkliga livet, utan bara för att hålla den vid liv. En ständig piska, en checklista på vilken rätt jag har att motkräva lycka i mitt liv. För om jag inte presterar finns ingenting förutom en ständigt gnagande, tärande känsla som äter sig igenom kroppen.

Allting i mitt liv är påverkat av bördan, den orimliga. Till de små detaljerna i mitt kök, till de stora exstensiella frågor. Självkritiken boar in sig, djupt därinne, och föder sig själv.

Hos psykologen i måndags, kommer den fram. Genom mina egna ord hur jag uppfattar mig själv, hur jag tvivlar med bördan som ifrågasättare. Hur jag famlar där mitt i livet, om hur ska en människa vara för att få existera?! Hur mycket måste jag stå ut med att jag klarar/inte klarar?! Alla tankar virvlar, och söker sammanhang, där inget finns.

Psykologen tycker såklart jag dömer mig själv för hårt, hon ifrågasätter, försöker få kontakt med bördan för att på så sätt punktera. Hon lyckas ganska bra, jag kommer på mig själv att tycka att jag faktiskt är bra!? Väldigt konstig känsla. Och vila i den, den där lite klappa-sig-själv-på-axeln känslan, förnimmer jag med henne. Hon frågar ut mig om barnen, min akilleshäl. Vilken mamma tycker att hon är den absolut bästa mamman? Vilken mamma plågas inte av frågor om hur hon är/ska vara som mamma?

Jag berättar vilken svårighet det har varit att ha ett barn som är annorlunda. I fina ord, och med bra dagar, kan jag säga att han är mitt mirakel. Sen kommer skammen, när jag åker tunnelbanan, och han kastar ur sig frågor, får de andra i vagnen att titta/titta bort. Då är miraklet inte lika närvarande. Men jag har lärt mig, jag har lärt mig genom honom, mitt mirakel på ett smärtsamt, - jag lovar- sätt att stå upp för honom, på att älska honom precis som han är, och inte efter hur han presterar.

- Jaha säger psykologen, du älskar dina barn förbehållslöst, vilken mamma kan säga det!?

Där fick du dig en väldig törn, bördan, självkritik, bödeln/domare. The only way it´s up!

Val

Jag har satt på mig min sköld, för M:s projektioner att studsa emot.


Valet idag ter sig ganska kort och enkelt. Jag mår dåligt av att M följer efter mig på nätet, han skiver kommentarer, han följer mig på dokusåpaforum för att skriva sina hemliga meddelanden till mig mitt i alla diskussioner om Big Brother. Jag väljer därför att återgå till min hårddisk igen för att skriva, iallafall till M är nere hos sina barn, där han säkert kommer att ha annat att bry sig om än mig.

Insikter

Varför skriver jag om mig och M i min blogg. Jag får ju bara bitter smak efteråt, som hans kommentarer tex?!
Jag vägrar flytta på mig för att han ska få lugn och ro, i sin förnekelse.
Ibland flyttar jag plats, till min hårddisk, men för mig känns det mer verkligt att skriva här, som om jag behöver påminna mig själv vilken verklighet jag lever i. Så jag inte fångas in av andras.
Därför skriver jag vidare i min blogg, om mitt liv med M - som är en del i min medberoendeproblematik -, och om mina insikter om mig själv i förhållande till andra människor förutom M.


Idag är just en sån dag när min sinnesro störts av att jag är alltför snabb att bli arg, och irriterad. Jag vet att jag har rätt att vara det, men för min egen skull skulle jag behöva analysera situationen mer utanför mig själv. Det är därför jag skriver nu.

Jag har lätt att leva utifrån och in och inte innifrån och ut. Därför är jag mer känslig för vilka människor jag umgås med. Jag vet att det handlar om att jag måste försöka leva mer innifrån mig själv, och inte vaja omkring utifrån vilka människor jag är med. Så har det varit med M. Jag träffade M på MP för 1 år sen, 12 februari-2005. Jag hade jobbiga relationer bakom mig, jag var ärlig emot M om mycket, nästan allt jag kände sa jag direkt till honom. Därför var ju också projektionerna starka. Mitt levnadssätt gör ju också att det är lättare att puffa mig än någon annan. Jag brukar oftast ta på mig skuld, jag behöver inte någon skuldtripp för det.

När våra problem började dyka upp, bara som små subtila signaler, så var jag snabb att analysera min del så noggrannt så jag glömde vi var 2 i relationen. Detta pågick länge, jag tror också det var därför vi kunde förstöra så mycket på så kort tid. Alla gånger jag blev osäker, ville jag dra mig undan, vara tyst, bara vara i mig själv. Det var mitt sätt att hantera våran relation, jag lyssnade också mycket på hur ledsen M var, i början var det charmigt, att en man kunde vara så känslig. Vad jag inte förstod var att vi båda målade in varandra i varsitt hörn. Jag med min självrannsakan, och han med hans självömkan.

Jag kommer ihåg att jag ofta sa till M att han var otydlig, att jag inte fick något grepp om honom. Efter varje gång jag dragit mig undan, för att sen fika med M i stan, och få förklaringar, som mest bestod i att M satt och såg ledsen ut, och jag pratade!! Jag vill hjälpa, ställa tillrätta, om ändå M fick en lägenhet, fick träffa barnen mer, fick ett jobb, om ändå jag inte var så svår av mig, så skulle allt bli bra. Genom handling, ord och förändring försökte jag förändra våran relation. Allt för att inte upptäcka det där djupa hålet som kom närmare och närmare för varje gång jag ville dra mig undan M. Sanningen kallar jag det idag. Min sanning, den sanning som jag alltid kände i varenda andetag tillsammans med M men som jag valde att förneka, för att orka fortsätta vara med honom. Jag började tro på hans sanning, min egen blev grumligare och grumligare. Jag kände en sak, men fick genom M förklarat en annan sak. Precis som det var när jag var liten, när pappa sa att jag inte behövde bli rädd, medan han stod och skulle bestraffa mig. Samma känsla, hade jag med M från dag 1.

Jag tror att det är därför vi vuxna barn, vi medberoende söker oss till såna här män, som kan bekräfta det vi var med om som små, så vi iallafall som vuxna kan ändra på vårat livsscenario. Det gör för ont att inse oss maktlösa, inför våran egen uppväxt. Vi fortsätter att försöka förändra omöjliga män, omöjliga barn, människor. För att det gör så oerhört ont att se att vi kanske inte var älskade som små. Inte ens det kunde jag åstadkomma, blir vårat mantra när vi uppfyller våran profetia. Jag tror och känner att det är därför M haft sånt grepp om mig.

Jag måste börjar lyssna till människos handlingar, även om de är mer tysta och subtila än människors ord. Jag själv pratar också alldeles för mycket, så jag ser till att överröstar andra, och för smärtan att se att jag kanske återigen står framför min potentiella livsverk att förändra. Jag måste försöka lära mig att 'känna' in männisor, se till de här tysta signalerna i min kropp som faktiskt varnar mig i alldeles rätt ögonblick. Jag måste försöka leva mitt liv, inte någon annans.

Idag fick jag dessutom reda på att M firade våran 5 månadersdag, med att gå på Gröna Lund, med sina barn och kvinnan I han träffat på MP. Jag blev ja -vansinnig-, när M berättade det idag. Kvinnan I hade erbjudit sig att bjuda barnen på Gröna Lund, för att det var så synd om dem (I:s egna ord). Därför hade hon bjudit hem dem till sig, och gett dem mobiltelefoner, och besök på Gröna Lund. I hade ingen aning om att jag träffade barnen nästa dag, i stan, då jag inte heller hade någon aning om att barnen träffat Kvinnan I, från MP.

Usch jag ryser när jag tänker på det. Jag har också förstått att det inte alls bara handlar om M:s roppar, utan hela hans beteende. Hans otydlighet, som jag kännt i hela kroppen sen jag träffade M, men som han förklarat bort, förminskat, och jag valde tro på hans verklighet istället för min egen. M:s förklaring denna gång var:

- Han ville inte såra Kvinnan I med att han hade mig.

- Han ville inte berätta sanningen för mig, för då hade jag blivit arg.

- Det var bara 'gamla tant I', som ungarna och han hälsade på

- Jag var så taskig emot honom, hade dragit mig undan.

Hans förklaringar är läskiga. Det är därför jag ibland tror att M lider av något större än bara beroende?! Han verkar dessutom nästan tycka att det här är helt ok beteende, och kan inte förstå hur jag kan vara så arg, förbannad och besviken som jag är!? Det är nästan mer förvirrande än hela situationen, att M inte kan förstå att han liksom klivit över hur många moraliska och etiska gränser som helst. Tycker jag, och hela min kropp med mig.

Det är nästan mer än jag kan bära när jag verkligen förstår innebörden i vad jag varit med om sista året. Det som ändå varit hälsosamt är att jag faktiskt förstått att jag känner rätt. Att mitt intuitiva jag alltid har rätt. Jag har alltid haft den där lilla rösten inom mig. Och ibland har jag lyssnat, ibland inte. Den har försiktigt viskande varnat mig när något inte är bra för mig, när jag gör något som inte är bra för mig. Oftast lyssnar jag inte. Men insikterna efter året med M har gett mig hopp om att kunna lyssna till mig själv mer än jag gör idag.

Kommentar

Jag tycker det är konstigt att M, efter bara 24 timmar kan skriva något sånt här?! Men ..... han undrade hur länge hans kommentar skulle sitta kvar innan censuren. Här är svaret.

Ljuset i mörkret

Dagen har varit mestadels bra, först var jag tveksam till att komma iväg på mötet, pratade med M i telefonen. Jag blev upprörd av allting kring oss och kring honom. Och ändå klev mina fötter iväg på mötet. Åh vad jag blev glad att jag lyckades att ta mig dit. Jag har svårt just nu, att ta mig för saker, minsta lilla motståndets lag får mig ur balans.

Men inte denna gång, vilket jag är oerhört tacksam för. Efter mötet följde jag med Gunilla till Stadbiblioteket , för hon skulle låna en Lagerqvist. När vi kom dit var det stängt, men själv promenaden genom staden Stockholm denna kväll var magisk. Hon är lika virrig som jag, och det känns befriande att glömma bort sig lite. Vidare längst Sveavägen, till Centrum där en ensam man stod och predikade Jesus budskap i kvällen, fredagkväll. Kändes nästa ödesmättat när vi gick längst tomma gator, det var lugnt i Stockholm också, nästan lite vårlikt kändes det.

Vi brukade ofta göra sånt här förut, G och jag. Våra stråk har ändrats genom tiden, men samvaron efter mötena är alldeles speciell. Jag återfick en massa kraft kände jag, att allting finns kvar för mig. Att allting med M inte förändrat mig eller människorna omkring mig, att jag faktiskt har annat än M i mitt liv. Och hur mycket energi jag lagt ner på M, istället för att fylla mig med ljus energi.

I morgon är siktet 8.00 först, sen kaffe och ta mig iväg till konventet i Söderledskyrkan. Där finns Alanon och ännu mer tröst och kraft. En hoppfull dag.

Rättigheter kontra skyldigheter

Tänkte skriva något här, men kom på att jag mår bättre utan att ha skrivit det. Bilden får illustrera allt jag säger utan ord inatt, Godnatt.

-0

Ljuset kommer för de som väntar heter det ju, eller var det jag som kom på det?! Jag kämpar på i mitt lilla liv, där allting egentligen handlar om att jag har svårt för att låta andra människor göra det de själva vill, kan.

Jag vill lägga mig i, ställa till rätta. Egentligen är det ett ganska högmodigt tänkande, varför skulle jag veta bättre vad som är bra för andra?!

Jo för om de gör det, så gör det mindre ont i mig. Och den drivkraften är stark, otroligt stark. Jag vill må bra, jag vill ha flyt/flow, därför är de där smärtsamma känslorna i mig, såna jag fort vill få bort.

Idag har ingenting hänt, speciellt. Vandrar runt bland mina blommor, kattungar och andra små bestyr som min vardag innehåller. Nu ska jag ner till Apoteket och hämta astmamedicin. Har fått ett par tuffa törnar här idag, insikter som är svåra att smälta. Men jag gör så gott jag kan, ut nu tex.

Dikt 041118

Jag lärde mig tidigt
vad jag skulle se,
att jag var tvungen
att ge.

För att du skulle
bli nöjd och glad,
själv 'föll' jag in
i tapetblommans blad.

Den lilla rösten
såg vad som försigick
men hur hon är ropade
ingen respons hon fick

Hon blev instängd i ett land
där alla andra små
röster vilar bland varann.

De starka orkade ropa
högre och mer
så låset kring dem
föll ner

Min lilla röst vilar på
hemlig mark
efter jag hämta hem henne
och gjort henne stark.