Fragment

Jag ska försöka förklara något jag haft inom mig sen barnsben och som för mig är så naturligt så jag inte ens reflekterar över det oftast, förrän igår.

Ofta när jag träffar människor sorterar jag direk in dem i fack, det kan vara min chef till exempel. Oftast när jag litar på den där första lilla rösten inom mig har jag oftast rätt. Jag har en omärklig förmåga att lyssna till vad personen inte säger och väga in det i vilket fack jag ska placera personen i.

Jag letar efter små pusselbitar som är så subtila så personen kanske inte själv är medveten om det. Ända sen jag var liten har jag också kännt på mig vad som ska hända, hur människor kommer att reagera. Det är ju såklart för att jag är vuxet barn men det har varit något mer där, svårbegripligt och ogripbart.

Det är som att jag känner människor mer än vad de känner sig själva. Det var det lättaste sättet att beskriva det. Kanske därför mitt största intresse är just psykologi?!

Jag var liten alltså, kanske nyss fyllda 11 när jag åkte till Högdalens bibliotek och lånade först, Sybil om en liten flicka som hade 17 olika personligheter, som senare följdes av Jung och hans lärjungar. Jag var maniskt besatt av just psyket, kanske kände jag att någonting inte stod rätt till med mig? Det botade jag senare med alkohol och droger, vilket gjorde mitt psyke än mer instabilt.

Det är som att jag samlar på skärvor, av människor, för att kunna sätta ihop en hel människa inom mig, och på det sättet få en form kring henne. När jag letade efter en bild till just den här texten, såg jag för mig TV:4 as reklamposter, de hade uppsatt för ett tag sen, alla människoansikten, bildade en bild i bilden så att säga. Det är så det känns för mig, genom ord, tankar och samlande sätter jag ihop en människas karaktär.

Människo(hjärta)r

M nere i Kalmar för att besöka sina barn. Han har varit på jobbigt möte ang dem, och jag känner att jag inte varit så tålmodig som jag velat. Men jag tror jag är avundsjuk, vet ju hur tungt det varit för mig under alla år som ensamstående, och tyvärr går det ut över M när han har det som mest svårt. Det känns som han har det lätt, som kan distansera sig, och jag vill att han ska känslomässigt öppna sig mer, men jag hanterar inte det bra. Jag nästan kräver att M ska agera som jag vill. Usch så högmodigt.

Jag har varit med chefen idag och käkat bokslutslunch. Märker att jag noterar, iakttar och vill helst inte alls prata om mig och mitt liv. Speciellt inte när hon börjar prata om papporna till barnen. Vem vill berätta att de är narkomaner, kriminella och fängelseinterner. Vem vill berätta sånt. Jag har utvecklat varsin historia om papporna för att kunna bemöta såna frågor. Sånt är konsekvenserna ifrån mitt tidigare liv.

Däremot vill jag gärna att hon ska berätta om sig själv. Jag älskar det faktiskt, idag var hon också mer lugn och sansad. Tvärtom emot vad hon varit sista tiden. Hon sa en sak som fångade mitt intresse, när vi pratade om personer som inte får egna barn, hon sa att alkoholister och andra som verkligen kanske inte vill få barn, kan få det. Underligt att just det ordet kom upp, det skär lite i mig när andra talar om det.

Jag fick reda på att hon jobbat mycket med stort M under många år, alltid även när hon var med barn. Arbetsnarkoman ropar en liten röst inom mig. Och jag tror att just det där första kan vara rätt?!

.... Tara håll mitt hjärta inatt, och låt mig vara emot andra människor jag vill de ska vara emot mig ....

Måndag morgon

Alltså, M sa till mig att han saknade att jag skrev om våra bra stunder. Först tänkte jag "såklart säger han det, han vill ju att jag ska byta stämningsläge". Att det fanns ett syfte med det han sa, - som jag alltid tänker. Och det fanns det! Bara att det var helt annorlunda emot det jag tänkte, (såklart).

Han sa att när han läste en berättelse, det är så han uttrycker min blogg, vill han läsa om alla sidor. Åh vad rätt han kan ha min älskade M.

Lika mycket som jag vill ha honom ifrån mig när han drogar, vill jag ha honom nära när han är ren. Hörde en replik i filmen Back till Brobock Mountain igår, hon (Nicole Kidman) sa:

- Jag tänker på honom varje sekund.

Lika gör jag, M finns i mina tankar jämt. Antingen han är ute på 'banan', eller som nu, ren som en blomma så gör jag det. Första tanken som kommer i mitt huvud när klockan ringer på morgonen.

Har jobbat hela helgen. Och igår blev jag verkligen förvirrad. Det är en sån konstig arbetsplats, och som någon sa Jag kände något när jag började där. En manlig chef går med högklackade skor, har inte tänkt så mycket på det förutom att det klapprar när han kommer, men i fredags fick jag plötsligt en tanke Han kanske gillar att gå i tjejkläder? för hans klackar den dagen, var liksom inte sådär tjocka som killboots brukar vara, utan smala klackar, höga.

Igår stod min chef och berättade saker för mig (hade föreläsning), och ritade och målade, tog papper och tejpade upp på min dörr, och skrev och målade och fyllde tom i med överstrykningspenna, allt för att förklara för mig det som hände i fredags, när vi började diskutera. Först var det intressant, kul att hon förklara, sen blev det liksom .... hysteriskt, hon tog mer papper, sprang och hämtade tejp och mer pennor, och stod vid sin hemmabyggda föredragsdörr som hon förvandlat till en orgie i cirklar och diagram, allt för att visa mig hennes tanke bakom det hon ville säga.

Då förstod jag att jag kännt rätt, det är något i henne som gör att mycket kan uppfattas osmidigt och trögt på det där stället. Jag kom mig själv på att undra om hon var manisk, speciellt efter att hon berättat om sina sista års övertidstimmar. Också när vi gör något, registrerar något, kan hon fastna i någon meningslös detalj, som ska utredas.

Idag behöver jag verkligen gå ner på knä, och be om daglig vägledning.

Jag ska ju lita på att när jag ber på morgonen, och överlämnar mitt liv kommer det som ska hända hända.
Så, mitt nervsammanbrott måste väl haft någon betydelse, mening!?

Nu gäller bara att fundera över vilken/vilket!?

Tack alla underbara ni för Era kommentarer, de hjälper mig jättemycket. Ni är så kloka allihopa, tillsammans vet ni mer än mig.

Nervsammanbrott

Jag fick ett nervsammanbrott igår. Jag har jobbat väldigt mycket på sista tiden, dels är jag ny på jobbet och dels är det omänskligt mycket att göra. Jag jobbar som redovisningsekonom, och är assistent till ekonomichefen.

Jag har under lång tid kännt att det är omänskligt, konstigt mycket att göra på det där jobbet. Dels alla rutiner, men också alla rutiner som (jag tycker) kan göras på ett lättare sätt. Jag har verkligen försökt att styra upp mina rutiner så gott jag kunnat, men eftersom jag är beroende av min chef blir jobbet liksom lite att 'vänta' ut henne också. Och hon är verkligen speciell.

Det har gått bra, vi har skrattat åt eländet under några veckor. Jag har jobbat både jul-nyårshelgen, (inte nyårsafton), och vårt jobb känns inte mindre för det. Det känns som om min chef hittar nya rutiner alltefter vi jobbar undan. Att sköta en ekonomiavdelning, innebär ju en del avvägningar, gällande resultatet. Jag har kännt att allteftersom vi betar av en del, så vill hon ha 'böckerna' renare och renare. Inget fel i det, men det känns så omänskligt på något sätt.

Igår hade vi en liten diskussio, jag frågade om just en rutin, och hon tog det på alldeles fel 'sätt'. Hon vrider och vänder, och jag började gråta, hejdlöst.

Det är som jag blottar mig då. Och jag kunde inte sluta, och ju mer jag grät, ju mer skulle hon förklara, så det kändes som att hon trängde sig på mig, jag kände mig fångad.

Jag gick ut och rökte, och försökte lugna ner mig, bad sinnesrobönen på toaletten, och gick tillbaka. Skämdes för att de andra på kontoret skulle se mig. Jag blev rädd för min reaktion, först trodde jag att jag kunde lita på min kropp, och mitt psyke. Men ju mer tiden gick, fick jag konstiga symptom som jag inte kände igen. Trycket över bröstet, den där svidande känslan, vet jag ju är ångest. Men det kändes annorlunda, dels att jag grät som ett barn och inte kunde sluta, och dels att jag fick en sån här 'blurrande' känsla, som om jag inte hade fast mark under fötterna, kanske panikångest?

Min chef har ett sätt att påpeka att hon gör det lättare, men hennes agerande gör det svårare. Hon ironiserar, och talar 'ner' folk. Hon är verkligen svår, och tar mycket personligt. Jag har pratat med en arbetskamrat om det, och hon säger att många tycker hon är jättejobbig, för hon lyssnar till allting som sägs i korridorerna, och kan plötsligt lägga sig 'i'. Hon berättade att folk på avdelningen 'ringer' varandra på telefon, jag börjar ana varför!?

Det är omänskliga omständigheter. Jag kände direkt när jag kom dit första dagen, att det var något konstigt. Inga fikaraster, inga som pratar med varandra. Alla går som robotar in i sina rum direkt på morgonen. Jag också, med tårarna nerför kinderna.

Nu ner till jobbet.

Aha ...

Jag har börjat de senaste 2 dagarna knäböjande, och samtidigt bett 3:stegs bönen. Igår upptäckte jag att jag var sååå lugn, och konstig?! Det liksom pirrade inte av speed inom mig, jag var inte på högvarv.

Jag kom inte på det direkt, men när tom M:s röst började låta annorlunda, och jag inte längre 'retade' mig på honom som jag brukar, började jag undra?!

Vad hade jag gjort annorlunda sista dagarna!?

Och det enda jag kom på, var att jag första bad M om ursäkt för mitt beteende sist, sen på nåt sätt, släppte jag taget och på mitt sätt bad om hjälp, genom att göra det jag glömt att göra. Min andliga hälsa fick sitt.

Och, ....... fan vad det fungerar.

Nu gäller bara att komma ihåg det!

Livet E orättvist

Var kommer all ilska ifrån?!

Jag som är så snäll och timid och har alltid varit duktig flicka - iallafall som jag kommer ihåg !?-.

Igår när jag kom hem ifrån jobbet, klockan 10!!, vi jobbar alltid känns det som, så hade M varit här på dagen.

Jag hade förväntat mig:

• M skulle välkommna mig i dörren.
• M skulle ta mina svullna fötter i sina händer.
• M skulle gått runt i min lägenhet med alla städartiklar som finns att tillgå hos mig.
• Tända ljus i hela lägenheten.
• Jag skulle bara få sätta mig ner, och bara ta emot.

Ingenting av detta hände. M hade sovit till 11, när jag kom hem på lunchen, hade han knappt kommit upp ur sängen. Sen var han tvungen att åka till sin mamma för hon hade lagat mat till M, nyårs supé.

Jag kände att livet var så orättvist och blev jätte förbannad på M.

Mest ledsen ....

Skuggor

Det är bara skuggor

kvar

Av det vi hade

Vi famlar och griper efter

det vi tror finns kvar.

Men

vi hittar inte

tillbaka

till där

vi en

gång

var.

1 dagen 2007

Jag firade in nya året i min säng, försökte sova bort 'skiten'.
Var först och öppnade mötet, en kvinna hade tagit återfall och behövde verkligen oss, och jag behövde henne. Det är lätt efter många år drogfri att släppa tacksamheten, och tro att det går att ta droger/dricka.

Jag har aldrig hört någon komma tillbaka ifrån ett återfall och säga

-Fan va bra det gick, jag har inga problem längre.
I de flesta fall är det ett mirakel att ens människan sitter där, .... levande.
Jag var sönderstressad, så jag fick mig verkligen en tankeställare, om vad jag sätter som viktigt i mitt liv, och just nu är det jobbet.

Sen iväg till kyrkan, 12 alkoholister som ska samsas, om dukningar, blomarrangemang, matlagning och inköp. Det gick bra som alltid, även om rökpauserna andades prövningar i tålamod, för många. Jag var bara glad för uppgifterna jag fick, för alla blommor jag fick känna på, all tallrikar jag fick ställa ut.
Jag var bredvid och med.

Åkte hem, och träffade sonen, han ville inte ta med sig sin nya tjej till kyrkan när de nyss träffats med sin annorlunda mamma, där gick hans gräns liksom.

Ringde M som satt och fikade med kompisen som skulle på nyårsfest, uppklädd och fin tillsammans med de andra paren, M var så ledsen för att vi inte kunde gått till. M lät annorlunda, jag tom ringde upp och frågade om han hade en ny tjej? Det hade inte M, han hade sin fulla (fika)kamrat i köket, som han tyckte var så jobbig. Jag hörde att M hade druckit, bara en mugg glögg, men eftersom jag är vis av erfarenhet la jag till lite på den muggen.

Jag blev så ledsen och besviken, fast jag sagt mig själv 100-tals gånger att inte förvänta mig något, så hade jag hoppats på att M och jag kunde gått till kyrkan tillsammans denna gång. Och eftersom jag inte vågar hoppats på nåt, så hade jag inte sagt något till M, utan hans släp i telefonen fick mig så ur balans.

När jag blir ledsen blir jag arg, och när M blir ledsen vill ha 'lägga' saker på mig som inte stämmer. Han säger att han inte tror jag älskar honom, han säger att jag tycker att han är värdelös att jag hånar honom när han gråter. Jag tycker inte så, jag älskar M fruktansvärt mycket men orkar inte bli besviken om och om igen. Jag orkar inte. Jag orkar heller inte hoppas något mer, och hur jag än lovar mig själv så håller hoppet mig alltid vid liv, i den här himla soppan.

Jag vill ha 0 tolerans, vare sig jag ringt M, träffat M eller någonting. Jag kanske har allt för stort ställda förväntningar!?

Säkert därför det gör så j-la ont!

Ny(tt) år

Firar jag med att byta till Blogger utan beta, och därmed kunna göra om min blogg hur jag vill. Färgerna får vara såhär, för jag har inte tid, måste stressa iväg till kyrkan för att stressa av.

Gott Nytt år alla levande varelser.

Mary och Pappor

Kvinna med stor K. En förebild för andra kvinnor som liksom jag varit i 'helvetet'. Jag har aldrig haft en sån stor insikt genom musik, som när jag hörde Mary ropa åt sin frånvarande pappa Varför, jag gjorde inget fel! Smärtan i insikten slog mig med all kraft i magen, jag grät som ett spädbarn, den där allra djupaste gråten som efterlämnar stillhet, och som gör något fruktansvärt ont.

Jag har alltid varit glad och tacksam att min pappa stack, att han inte var där hos oss efter jag fyllde 9. Det var bäst så, - har jag tänkt-, att få vara ifred och själva, utan hans närvaro. Den mörka hotfulla. Därmed har jag inte sörjt det andra människor tar för givet, en pappa som tar en i knä och inte letar sig in mellan bena, en pappa som sitter på sin tron och inte är full, en pappa som inte skrämmer skiten ur sin familj. En pappa som jag aldrig kan föreställa mig.

Kan man sakna något man inte fått?!

Ja det finns alltid där, omedvetet. Varje gång när jag sett pappor lämna sina barn på dagis, varje gång när jag sett pappor trösta om någon ramlat. Omedveten om min sorg, har jag distanserat mig genom ironi, genom att förneka. Den pappan har nog något problem, han gör säkert något med barnet hemma i ensamheten, han är bara ute med barnen idag. Det har varit mitt sätt att förneka min egen saknad efter en pappa. När jag skriver orden, blir jag illamående, för tanken för mig på något vis till att jag saknar min egen pappa, och det gör jag inte.

Jag hatar honom inte, jag är bara j-lig tacksam att aldrig behöva se, träffa, prata med honom mer. Jag har bestämt att jag kommer säga farväl om han ligger på sjukhus och ska dö, men inget mer. Jag får hitta alternativa pappor. Jag har tränat på dem i programmet, ibland när jag haft sällskap med G hem ifrån mötet, har jag försökt att tänka mig om han var min pappa, om han skulle utnyttja mig eller kanske vara det där jag inte vet något om.
Det har gått i myrtakt, men det har iallafall fått mig bort ifrån skräcken ifrån min egen pappa. Ibland har jag tom tänkt på att G kanske skulle kunna säga till pappa vad han gjorde för fel, vara det min pappa aldrig var, beskyddande.

Jag är otroligt tacksam att Mary öppnade kanalen jag haft stängd så länge. Iof är det länge sen jag såg programmet med Mary, men för mig i min process är tiden min kompis och nuet är min homie.

Sjukskriven

Bloggen är sjukskriven.

ur Manipulation som överlevnad

(Personen i texten är benämnd M, alltså ingenting jag skapat, utifrån mig.)

· Lägga skuld. Att skylla ifrån sig, är ett inte ovanligt, och kanske allmänmänskligt, handlingssätt. ”Jag hamnade i dåligt sällskap”, kan man höra såväl ungdomar som kriminella vuxna säga. (Många gånger kan man undra om det inte var personen ifråga som var det dåliga sällskapet…) Att göra en annan person ansvarig för det man själv gjort, kan vara ett effektivt sätt att få igenom det man önskar. En missbrukare kan t e x göra sin anhörige eller socialsekreterare ansvarig för att han återfallit i missbruk. Förhållningssättet är att ta ansvar för det man eventuellt gjort fel, men ansvar för mer än det skall man inte ta.

· Känslomässig utpressning. Antydningar eller mer öppna hotelser om att M skall skada sig eller ta livet av sig, återgå i missbruk, göra slut på förhållandet etc, om M inte får sin vilja igenom.

· Lögner. Vi har ofta svårt att tänka oss att människor ljuger oss rätt upp i ansiktet. Personer med bristande skam/skuldkänslor kan möta en med aggressivitet eller rycka på axlarna när man slutligen efter många undanflykter, bortförklaringar och motangrepp, lyckas konfrontera dem med att ha ljugit. ”Det är klart jag ljög. Det förstår du väl i min situation. Efter allt vad du gjort mot mig. Har aldrig du ljugit någon gång?”

· Låtsas hjälplös. M kan framställa sig som hjälplös och därmed få människor i hans omgivning att gå in och agera för hans räkning. M beskriver sig som ett offer för omständigheterna och utsatt för ständiga oförätter från myndighetspersoner. Själv är M utan möjlighet att påverka och styra sitt liv.

Prolog: Jag skrev en kärleksförklaring till M, eftersom jag kände att han visade mig sån respekt och lät mig vara ifred. I natt kom svaret på den, (efter ett sms där M berättar om hur stark han är).

Jag ändrar en del namn och ord i återgivandet, så det inte kan härledas, texten är alltså redigerad av mig, med det viktigaste kontentan kvar.

"Jag måste tyvärr sms dig, är ju orolig som f-n för dig, i motsats till dej älskar jag dig, när du inte ens bemödade dig att smsa ett ord bad jag xXx gå in på din blogg, för att kolla om du var sjuk, det är jobbigt när man älskar någon eftersom du inte vet, där skriver du att att nu kunde du skriva, när jag är långt borta och inte kunde skada dig, FY FAAAN, hur kunde du skriva så! Hur kunde du lura mig så, har aldrig skadat dig, men du har gjort fleratusen ggr mer illa med din misstänksamhet, fått mig att ta bens (benzo , min anm), pga det, jag har alltid hållt dig bakom ryggen för att inte göra dig ledsen. Varför säger du att du är värd nått BÄTTRE än mig, tycker du att du är så bra är du pinsam. OCH HUR KAN DU GÖRA SLUT I EN BLOGG, vad lessen jag blev när xXx sa det, efter 2 år kan du inte träffa och prataRING." klockan 1:15 (min anm)

M

Prolog: Jag pratade med M igår, där jag bad honom låta mig vara. Jag klarar inte att höra honom flummig, konstig och börja undra, bli orolig. Det handlar om mig, att jag inte kan släppa kontrollen förrän M är långt ifrån mig. Men det handlar även om min överlevnad, mitt liv, mående, min ork. Jag bad M i kärlek att hålla sig borta ifrån mig. Och det har han gjort, förutom ett litet inlägg i GB här nedan, innan jag bad honom. För det vill jag ge honom min kärleksförklaring, långt ifrån honom så han inte kan skada mig.

M du är mitt hjärtas man. Du är den jag alltid tänker på, undrar över, och känner styrka hos när allt är tungt. Du är i mina tankar dygnet runt. Jag kan inte tänka mig någon annan än dig, det finns ingen som jag ens kan tänka tanken att vara med förutom dig. Jag har inga andra män, min kärlek är förbehållen dig. När vi älskar, när din hand famlar efter min, känner jag att jag vill leva hela mitt återstående liv med dig. Andra tvivlar, på min kärlek, även du. Men ni vet inte hur starkt bandet jag har inom mig till M är. Det är förutom verklighet, det finns där osynligt, kraftfullt.

Jag bevarar dig inom mig, även om du inte är här. Jag plockar fram ett minne, och får en ilning till svar. Inom mig finns du alltid.

Jag vill inte fortsätta med den här förstörelsen, och förgöra det jag känner för dig. Hur konstigt det ä låter, kan jag inte stå ut med att min kärlek till dig blir behandlad på det här sättet. Jag vill ha en förändring. Jag klarar inte att gå vidare såhär. Det tär mig sönder och samman, att jag själv blir en del i att förstöra något så vackert. Jag är villig att göra vad som helst för det, även om det innebär att vi måste lämna varandra.

Och mötas i nästa liv ....

Karin Boye

Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

Kvinnobehandling

Korpbergets behandlingshem är ett av de få behandlingshem som fattat galoppen ang kvinnors missbruk, och att det ofta ser annorlunda ut än mäns. De ha utökat sin behandling för kvinnor till 3 månader. Allt för att ge kvinnorna mer hjälp som kan göra att de inte återfaller i missbruk.

En normalkvinnas situtation när hon kommer in i behandling - vare sig hon är alkoholist, narkoman eller båda - brukar ofta innefatta andra element än mäns. Ofta har kvinnan trassliga relationer med män bakom sig, ofta med våld misshandel och våldtäkt. Korpberget är en av det första svenska behandlingshem som nu har behandling för det.

Kvinnan kan bli drogfri, nykter. Men ofta väljer kvinnan att ha kvar sin eventuellt missbrukande man i högre utsträckning än för män i samma situation. Det finns statistik på det här, men jag väljer att inte (orka) leta upp den. Däremot är deras erfarenhet min egen.

Ofta har jag mött kvinnor som tagit återfall, till viss del pga att de valt att hålla kvar vid sina män som kanske missbrukar eller är hotfulla etc. Jag har mött det många gånger genom mina år i 12-stegsprogrammet. Faktiskt kan jag inte påminna mig en enda gång, jo kanske 1 gång, där en man valt att hålla kvar vid sin missbrukande kvinna.

Det är helt enkelt ett störrre och allvarligare problem för kvinnor, som är medberoende. De håller kvar mycket längre i det destruktiva än män gör. Därför kallar också medberoendegurun, Robyn Norwood "Kvinnor som älskar för mycket" , alla sina fallbeskrivningar för hon, henne. Hennes upptäckt genom åratals studerande av medberoende är att närmast 100% är kvinnor.

Det är svårt ändå för en kvinna att tillfriskna ifrån missbruk. Tyvärr (och här blir jag tyvärr generaliserande), så har oftast kvinnan vårdnaden/ansvaret över barnen, och i många fall även en missbrukande partner. Därför kan det vara ett annat sorts stöd som behövs för kvinnor som tillfrisknar, vilket nu Korpberget uppmärksammat.

Halsont

Min hals känns som jag stått och skrikit och sjungit på en konsert en hel kväll. Svårt att svälja, ont, ont, ont. Jag åkte till läkaren, (jag är så bra på att vara snäll emot mig själv *klappa*). Läkaren testade för halsfluss och jag hade varken det eller öroninflammation. Jag känner mig bättre efter det. Alvedon hjälper också. Och sonen som följde med. Mitt mirakel i livet, han som känner mig bäst, min nära vän.

M och jag har haft sms-kommunikation idag. Följerr samma spår, han blir ledsen för att jag inte tror han älskar mig, känner sig kränkt över att jag hånar honom genom att säga att han bara varit på AA 4 ggr.
Men det är ju sant, för mig.

Jag skulle också var ledsen, om jag vore M, - liksom jag är - , vilken förödelse drogerna ställer till med. Inte ens den starkaste av kärlekar, kan överleva.

Den dör av syrebrist.

Nu bada, tvätta håret, i morgon jobba. Jag behöver inte prata mycket på jobbet så halsen kan vila.

Sanningen

Jag har lagt in den förr, men här är den igen, .... för den är så vacker.

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen. Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen.

Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Missbruk hjärta Kärlek = Sant?!

Desullisionerad och förkyld. Så känner jag mig just nu. Är så sjuk så jag orkar inte bry mig om M.

Våran verklighet följer ebb och flod, samma tidvatten som rullar in med Miss Ro, för att rulla bort med löften, innerlighet och samhörighet.

Försöker förklara för M vad jag känner, svårt när han inte är drogfri. Han är ensam och har ångest. Han tycker inte jag älskar honom. Jag försöker att förklara att jag INTE älskar hans älskarinna, Miss Ro.

Pratade med honom i går på lunchen. Hörde tabletterna 'kicka in'. Pratet mer och mer flöddrigt och oengagerat, inte ens förnekelsen eller ångesten höll honom uppe. Han avslutade med ett matt Hej då.

Jag är inte intresserad av andra män, som M tycks tro. Mitt hjärta tillhör honom, men jag börja rmer och mer förstå att jag är besegrad av Miss Ro. M håller givetvis inte med, han vill ju inte droga, han går ju på AA (4 ggr), han älskar mig.

Jag tror inte att M älskar mig, han älskar drogen. Hade han älskat mig vilket är svårt för en missbrukare, hade han;

Lämnat mig, direkt när han förstod att han inte kan lämna drogerna.
Hållt sig borta ifrån mig när han tar droger.

Därför vet jag att M inte älskar mig, han tror det.

Men;

Kärlek och Missbruk kan inte finnas i samma rum, dimension.

.... så enkelt är det ....