Kyssar och jobb

Lika mycket som jag vill lämna M och inte tycker vi tillhör, lika mycket förening känner jag när min tunga möter hans efter några famlande nervösa minuter, efter vi inte setts på 1 ½ månad.
Fullkomlig förening ifrån alla tvivel, all osäkerhet suddas ut, och jag bara är. Vid Slussens tunnelbanestation möts våra hjärtan igen, och känner igen varandra som kära vänner som återses. "Hej, jag har saknat dig!".

Det är så svårt och smärtsamt att möta sin tvillingsjäl och samtidigt har sjukdomen som övervakare. Och som plötsligt sticker fram sitt fula tryne, och jämnar allt med marken.

Vi har iallafall börjat prata om dagarna då M är fast med Miss Ro, mina känslor inför det, och jag har sagt till M att han är mannen i mitt liv, utan sällskap av henne. Den känslomässigt guppiga vägen förstör bränslet i våran relation, själva kraften. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer träffa någon som jag så fullständigt känner mig rätt med när han är drogfri.

Jobba. Ordet låter normalt och föredömligt. Alla jobbar ju. På sitt sätt. Jag jobbar på mitt sätt, och hur jag än vänder och vrider på det så får jag det inte att gå ihop. Det är som en ständigt kamp emot tiden. Varje dag jag går hem ifrån jobbet så känner jag att jag kunde gjort mer, att det där och där skulle jag gjort. Det är en påminnelse hur mycket jag måste jobba med mitt eget tankemönster mer än jobbet i sig.

Mitt jobb är så att vi varje månad har deadline, varje dag har jag också deadline. Men man jobbar sig fram emot den där stora händelsen som ska ske varje månad, där det dagliga arbetet ska värderas. Om jag gjort ett bra jobb fram till dess, blir månadsbokslutet oerhört mycket lättare. Därför känns varje dag som en sorts förenkling av det som ska ske .... därborta. Nu har jag precis fått struktur på det dagliga, dels det jag har, och dels det som blev liggande vid förra månadsbokslutet. Då kommer den j-la brytningen igen. Nästa vecka stänger vi månadens böcker. Och då får jag ett kvitto på vad jag gjort hittills.

Jag uppskattar jobbets ständiga ström av uppgifter, att det aldrig är en lugn stund. Jag jobbar ifrån 8-17, och har inga och då menar jag verkligen inga lugna stunder. Det gör att jag ständigt är alert, på G, och hinner inte slöa till mig. Däremot känner jag mig oerhört störd när det är så fullt och min chef kommer in med någon ny rutin, eller förklaring. Hon är fena på att förklara allting så oerhört ingående, så när hon kommit till första passagen har jag redan passerat mål. Det gör mig oerhört stressad. Jag har försökt att utröna om jag själv har någon del i det, och har kommit på att jag själv faktiskt ställer många frågor, och inte så precisa som jag skulle kunna. (Förresten M som sa det, Tack). Jag berömde henne igår för hennes ritförklaring, där jag faktiskt förstod jättebra, istället för hennes entoniga röst som alldeles för ingående tappar mitt engagemang.

Jag har intagit en ganska passiv roll socialt på jobbet. Det är skönt och befriande och se att jag faktiskt kan förändra mig, och vara lite mer återhållsam, och trivas med det också. Det känns som jag börjat få integritet.

Jag lär mig så mycket, därför är också grundkänslan tacksamhet idag.

mystic

Har inte träffat M på nästan en månad, ja mer än en månad. Det känns som jag försöker hålla honom ifrån mig, för att jag orkar inte bli sårad en gång till. M ska gå på möten, och jag förstår hans rädsla att gå dit.

Känner mig ledsen för att M och jag på något sätt inte har samma mål, utan svävar runt i den här karusellen.

Jag hann inte iväg på möte idag heller, måste försöka gå. I måndags Maria Ungdom, för sonen skulle ta pissprov, och igår jobba över och idag också. I morgon möte i skolan om sonen. Jag hinner inte med mina andliga behov. Jag känner det, för jag känner mig sorgsen, och jag behöver få känna tacksamheten jag får ifrån möten., Jag har iallafall en andlig bok vid sängen, börjat läsa iallafall. Dalai Lamas meditationens nivåer.

Tara kom fyll mig med din kraft igen.

Är detta jag!?

Har så länge jag minns haft svårt att städa och slänga saker. Nu har jag ingen pardon, jag slänger, formligen väller grovsoperna med allt kan vara bra att ha grejer. Helgerna ägnas mest åt detta nya intresset. Och inte är det svårt heller! Jag kastar i grovsoperna vilken dag som helst, förr hade detta inte gått. Det var förbehållet de dagar då jag visste lastbilen skulle komma, för jag visste att jag annars stod därnere och ångrade mig någon timme efter jag varit där och kastat.

Igår var det 1 svart sopsäck, hela grabbens rum är städat och länsat på saker som kan vara bra att ha. De där tröjorna han hade för 4 år sen, som jag tänkt ge bort. Sortera, tvätta och sen gå ner till Myrorna med. Ingenting av detta har någonsin hänt. De högarna har bara vuxit, så jag knappt fått plats med hans 15 åringskläder.

Mitt rum har gåtts igenom, alla lådor i bokhyllan har rensats, alla gamla örhängen med nostalgitouch har slängts, likaså den gamla klänningen jag hade på mig 1981. Den där svarta med speglar. Den ligger nere i grovsoperna, och jag känner inte minsta lust att gå ner och hämta den igen. Hmmm strange.

Jag tror jag håller på med ett 4:e steg härhemma.

Det är underbart befriande, för hur ska det annars komma in nya saker, upplevelser, och känslor, om jag hela tiden är proppfull med gammalt!?

Scenen

På denna scen ser jag mitt livs drama spelas upp. Huvudrollerna innehas av mig själv, mina båda söner, min bror och M.
Mina söner är uppväxta med alkohol/drogmissbruk. De agerar enligt manus, med sina roller inövade.
Den äldsta hjälten, den yngsta syndabocken. Jag själv har svävat igenom alla dessa roller någon gång under min uppväxt. Fortfarande idag är jag påverkad av allt utanför mig själv.

Jag var på Maria Ungdom igår, med sonen som varit påverkad (påtänd) på lektionen.
Jag blir orolig, och min vanliga medberoendepersonlighet tar vid, där jag egentligen måste släppa taget, håller jag krampaktigt fast.

Allt började när jag fick åka till polisen och vara med på förhör med min son, misstänkt för bilstöld tillsammans med 2 andra pojkar. Efter det har mycket rullat på, och inte allting handlar om M. I lördags kom min son hem hotad till livet av några äldre grabbar som påståd att bilen han misstänkts ha tagit tillhör dem. Nu måste sonen sona sitt brott, på kriminellt manér. Vilket innebär att han ska ta 3 datorer, (inbrott) för att betala sitt misstag. Som sonen bekänner sig oskyldig till.

När någon blir hotad, aktiveras något i mig som förefaller märkligt. Iallafall för mig själv. Första tanken (känslan) är "äh det är bara skoj, det är inte så allvarligt". Följt av några dagars tänkande, några dagar med försök till att hålla sanningen borta, men den tvingar sig på " vad kan hända, är min son ok, lever han!!?". Jag orkar inte, ... längre. Därför försöker jag stänga av.

Mobilen är min räddning för att få behålla jobbet, den kan jag ringa med på min lunch till åklagare, förhörsledare, skola och alla andra jag behöver ha kontakt med. Men som jag inte vill att de på jobbet ska veta att jag har kontakt med. I morgon sos på lunchen, länge sen jag fick äta någonting på lunchen nu. Kaffe är min bästis, liksom automaten på hörnet mittemot tunnelbanan.

Jag har börjat träna, och det är lika med det som med jobbet.

- Jag måste jobba för att överleva, (inte ekonomiskt, utan själsligt).
- Jag måste träna för att orka jobba, så jag inte behöver tänka på alla problem.


Tack Gud att jag har ett jobb!

Ljus

Ljuset i mitt liv, är mina aha upplevelser. Såna där när jag funderat och funderat på hur jag ska lösa ett problem, och så plötsligt finns bara lösningen där!

Jag har inte kommit så långt med M än. Vi håller på i samma hjulspår som tidigare, med skillnaden att jag inte längre tar åt mig av det som händer när han träffar Miss Ro.

Situationen är nu denna;
Jag har ställt ett ultimatum som M vill ändra på. Det är att M ska gå på möten och var inskriven i behandling innan vi börjar om igen. Enligt M älskar jag honom inte tillräkligt om jag ställer såna krav. Han vill "vi ska fixa det här".

Det är just dem orden som får mig att falla tillbaka gång på gång. Ordet vi. Jag är medberoende, de vill vara med och fixa, de vill göra rätt och ha kontroll. Han är beroende, och om han vill fortsätta med benz, vill han ha någon att skylla på. Därför har jag fått insikt att vi funkar inte längre. Det måste vara M!
Nu är det 3 veckor sen M stod på Plattan och köpte droger, 3 veckor sen som han rånades och hittades långt ifrån Stockholm. Första dagarna var mitt ultimatum lätt att följa, och han var inställd och kraftigt påverkade av det som hänt.

Men så går tiden, den letar sig in i rädslan, och för sakta in förnekelse igen.

Jag märker det, vet inte om M är medveten om det!? Men sakta förs vi tillbaka till varann igen, och det är där vi är nu. Jag som sakta tycker synd om M som ska klara allt detta själv, - jag vill vara med. Vi träffas, mysigt för stunden. Jag glömmer alla konstiga telefonsamtal, isklumpen i magen när jag ska ringa M på kvällarna, fladdret kring ögonen när jag hör att M är på Plattan. Allt det börjar sakta försvinna för mig också.

Men inte helt, det finns alltid där närvarande, under ytan. Tills en dag, det pyser ut, jag blir sarkastisk, kontrollerande, och cynisk.
Tycker inte det händer något för M, med hans mötesgående, hans inskrivning på behandling, att han inte ligger på sos mer så han får hjälp.
Det var 'det' som hände i torsdags, på lunchen när jag ringde M. Jag blev tveksam till det 'här', allting. Som bara känns som en upprepning, och jag vet hur ont resultatet blir. Jag sa det till M, och på kvällen när jag ringde var M borta igen.

Nu är det inte längre om han har tagit eller inte som är svårt, jag har börjat lita på mig själv att bedöma på den punkten. Det är att om han inte gör något, kan vi inte fortsätta som gör ont.
Och det gör han, om och om igen. Och kommer fortsätta under hela våran relation som jag känner idag.
Jag drog mig ur, alla projekt, alla överenskommelser vi hade. Att träffas, gå på möte (för M behöver mig för att gå), all god mat vi skulle laga på fredagen.

Sån är min vardag, upp och ner i en ständig berg o dalbana, där jag får leva ständigt vaksam. Sånt tär på psyket på en människa, lika mycket på mitt som M:s!

Polis

Inatt ringde mobilen klockan 3:30, min son var misstänkt för brott och de ville att jag skulle komma för att vara med vid förhör.

Jag har misstänkt detta länge, ända sedan han började skolan i Augusti har han betett sig underligt. Vi går på Resursenheten inom stadsdelen och pratar, så jag har på något underligt sätt kännt mig trygg.

Min sons sociala skyddsnät är inte stort, en bror som är Aspis, och en pappa som är medlem i ett kriminellt gäng. Jag är den - i hans liv - som är hans enda förebild, men han saknar en manlig gestalt i sitt liv.

Jag är glad för mina år i samhällets utkant, så en del av mig kan förstå hans handlingssätt, - som iof kanske inte är så bra?-. Jag har genom att visa honom försökt få honom att förstå att han faktiskt snart måste välja väg. Med en troende mamma och en kriminell pappa har jag förstått att hans vägval är något komplicerat. Han har också en förkärlek för kickar. Något som kriminalitet ofta står för. Blandat med dåliga erfarenheter i skolan är utgången på något sätt mörk.

Han var iallafall ganska rädd, och skrämd av upplevelsen. Jag har bett min högre makt under sista tiden att visa min son något. Som kan få honom att få en tankeställare, så på något sätt känner jag mig bönhörd, på samma sätt som det känns otroligt frustrerande.

Jag är glad att jag inte reagerar som mamman jag mötte där igår, hans medbrottslings mamma. Hon var helt övertygad om att hennes fina son haft otur, blivit lurad av dessa andra hemska kompisar. Jag tror problemet är mer komplext än så, speciellt efter jag fick höra att det faktiskt varit hennes son som varit den drivande, - tillsammans med min *suck*!

Det var en gudagåva att ha ett arbete att gå till efter vi kommit hem ifrån polisen halv 7 i morse, tackar ödmjukast för det.

det finns en mening med allt...... (gäller bara att hitta den).

... gå ....

Presenten till mig själv, efter månader av slit med jobbet i somras. Alla soldagar jag satt inne på kontoret, för alla dagar som pendeln var försenad - och det var många! -, alla dagar jag var helt slut efter arbetsdagen och hade 2 timmars resväg framför mig hem.

Det finns ett ordspråk inom 12-stegsrörelsen som lyder ; "om du bara gör det du ska kommer allt att ordna sig". Det har det gjort, även om jag tvivlat på vägen, om det varit värt? , om jag ska orka. Men det har lönat sig, med envishet har jag äntligen börjat återfå självkänslan, sakta börjar jag känna mig som en bland andra. Det är en oerhörd gåva, för mig som alltid sett mig lite speciell, lite mindre bra, lite bättre. Allt annat än bara en bland andra medmänniskor. Jag börjar återfå den konturen i mitt liv igen.

Den är värdefullare än alla pengar, alla kläder, materiella saker jag någonsin kommer kunna tjäna ihop till, - även om det kommer bli svårt - pga KFM. Men jag har gjort det. Börjat återfå respekten, tilliten till mig själv.

Så i bruset ifrån Tupac, Sanne, Johnny och tysta Buddha hör jag den där lilla rösten inom mig som börjar få fäste och känna tillit. Och hon hörs och får synas och börjar våga ta plats.

Jag har också skrivit på mitt första anställningsintyg med riktig månadslön, idag. Det första sedan -95. Jippie, jag är värdefull precis som jag är!

Återfall och återfall

Varje gång M tar återfall insjuknar jag också. Igår var ett sånt tillfälle. Han sms:ar på morgon att han ska ta livet av sig, jag ringer upp som den lydiga hund jag är, driven av rädslan att han faktiskt ska göra slag i saken denna gång.

Jag blir hans docka som följer minsta vink, driven av rädslan att kanske inte stå ut med mig själv om han dör. Som den duktiga medberoende jag är, drivs jag av rädsla. En stark känsla som M kan använda att göra vad han vill med mig.

Men ... jag har ett truimfkort, jag vet M:s svaga punkt. Det är metadonet. Utan det kan han inte leva, utan det är han inget. Liksom en Gud styr det M, liksom han styr mig. Jag hotar och skriker med min allra myndigaste röst, lämnar inte M mig ifred nu, inga samtal ingen kontakt, jag vill inte ha något med han att göra. Så släpper jag bomben, " Då ringer jag upp metadonprojektet och berättar att M går nere på Plattan alldeles okapabel att ta hand om sig själv!". Sånt får inte förekomma för de som går på Metadon, - fastän det är mer regel än undantag -, så isåfall blir M utskriven och mister sitt älskade, livgivande metadon.

Det fungerade!

M har inte hört av sig, ingenting. Inte ens det minsta lilla sms, mail. Det är förunderligt, även om tystnaden också är skrämmande så kan jag nog lära mig att leva med den. Jag tänker inte skiva vad jag ska göra med våran relation, förgiftade relation. Det har jag gjort så många gånger, så det tänker jag undvika. Jag ska ta min fria tid, till att försöka att inte vara konstant orolig inför M:s nästa steg osv. Utan den tiden ska tillägnas den viktigaste varelsen i universum, Jag!. Jag är viktigast, jag är också sjuk, jag har insjuknat liksom M. Min väg är också guppig tillbaka. När jag tänker tillbaka så är jag ett skadeskjutet djur om jag jämför med innan jag träffade M. Jag behöver rast och ro, och mest av allt, befrielse från den ständiga oron jag är i när jag lever nära M. Den är värst, den där känslan av vaksamhet, misstänksamhet som förgiftar mig, så jag inte kan göra något annat.

Jag är fri! Att jobba med mitt medberoende i min takt, min varsamma kärleksfulla takt. Jag har tagit återfall i beteenden, skrikit, gormat och haft mig. Nu ska jag klappa mig på kinden och säga du är helt fantastisk!

Ok?!

Ser ju mysigt ut, att släppa taget. Bara fladdra iväg, och lita på att det håller. Den där kittlande känslan i magen, att "nu går det inte att ändra sig".

Men ... det gör det, i verkliga livet.

Jag har en sån där gummisnodd, så när jag äntligen släppt taget, så far jag tillbaka. Som att taget är det viktigaste, för tankarna att hålla fast vid.

Jag har fått arbete, nej förresten, 2 arbeten. Jag var tvungen att välja och jag valde den trygga stilen. 1 års vikariat - inge mer tankar på kollisionskurs-, fast månadslön och 10 minuters promenad till jobbet! Kan det bli bättre?! Nej!

Jag gick ner lite i lön, emot det andra jobbet som erbjöds, men där var det timpenning och det gör att jag måste jaga timmar, vilket är påfrestande. Nu har jag samma lön varje månad. Och jag kommer inte räkna löner, utan nu är jag Ekonomiassistent till den kvinnliga Ekonomichefen. Hon var förövrigt väldigt gullig.

Jag vill tacka, FK, Arbetsförmedlinen Globen, Rädda barnen, AA, NA och alla andra som gjort mitt liv till vad det är idag. Men framförallt vill jag tacka - knäböja - inför min högre kraft, som funnits i mitt liv och burit mig när jag inte orkat gå själv. Jag ber att h*n finns i alla levande varelsers liv.

Bioplär!?

Min kille frågade om jag var manodepressiv häromdagen. Oj vad jag blev förnärmad. Jag !
Det är ju han som har problem!

Jag märker att ett återgående mönster i all den här röran, är just min oförmåga att förstå att min kille kan stanna kvar hos mig. Även om han äter tabletter!
Även om ingenting/allting.

Jag var själv inne och läste på en sida om borderline, och kände igen mig. Inte bara idag, när jag ibland är hemsk emot min kille. Utan hela mitt liv, har jag utsatt mig för konstiga, farliga saker. Jag gör också ofta en höna av en fjäder. Som när jag anmälde min son till sos, när han hade varit ute på felaktigheter. Jag var alldeles för rigid, om jag ser det efteråt så förstår jag att jag såklart skulle reagerat men kanske inte lika starkt. Jag gör det i vissa situationer, blir oerhört arg och vill bara skada. Jag har också jobbigt med separationer, inte så att jag blir klängig, utan tvärtom. Jag vill bara att alla människor som jag bryr mig om ska dra åt h-vete så jag får rätt i mitt självförakt att ingen orkar med mig.

Jag har också haft problem med bulimi, inte så mycket längre, men det börja komma tillbaka. Jag klarar inte att INTE äta, och massor för att sen gå och spy. Det är som en tvångstanke. Jag har beställt tid till läkaren, dels för att få recept, dels för att få hjälp att sluta röka (idag är det svårt få jobb som rökare), och dels för min bulimi.

Jag söker jobb hela tiden, idag är det bemanningsfirmornas gyllene tid. De ringer, jag går dit, och sen händer ingenting. Förutom sista veckan, när jag åtminstone fått gå upp på 2 anställningintervjuer. Det första fick jag inte, de skulle ta in en firma som gjorde deras löner. Och det andra väntar jag spänt på att få besked om idag. Hoppas *.

Jag måste jobba, det har blivit en förutsättning för mig att leva.

Återfall

Jag har mindre skydd emot M när jag inte jobbar. Då har han lättare att krypa under skinnet på mig.
Som nu.

Han 'klev' på igår, direkt efter han pissat så var det dags igen. Jag ringde honom precis när han köpte, för han slängde på luren, och när jag ringde igen stängde han av mobilen. Vid första samtalet lät det ungefär som han var nere på plattan, vilket M givetvis kommer förneka.

Nåt som var förvånande och ovanligt, var att M direkt när vi återigen fick kontakt per telefon sa att han 'tagit'. Visserligen hörde jag tabletten 'kicka' in, så det kanske var klantigt av honom att ljuga, eller så var han iallafall lite normal när vi började prata.

Vid senare tillfälle på kvällen, när jag var orolig, eftersom M skickat sms att han skulle ta livet av sig. Då var det riktigt coco i honom. Han berättade att "efter han träffat mig igår, och mina 2 brorsor, och vi hade varit hos tandläkaren". Jag har bara 1 brorsa, och tandläkaren var det månader sen jag besökte.

Då var M snurrig, riktigt snurrig. Och denna gång förnekade M som vanligt. Han hade absolut inte tagit något.

Jag är/blir en bitch, jag skriker, hånar, förnedrar M. Det är så smärtsamt att jag själv ocksås blir sjuk i det här. Det här är inte jag.

Par rådgivning

Igår öppnade jag upp såhär mycket, *pekar uppåt*. Med risk för att dö, - för det är så det känns -, så vågade jag. Allt går bra när jag har distans, (vi har inte hört på några dagar, efter min önskan). Jag lugnar mig, och börjar sörja att våran relation är såhär förstörd.

Att vi i drogernas dimma, betett oss emot varann så respektlöst.

Jag känner mig kränkt, att hans ord ekar tomma. De låter så bra när de uttalas, och jag öppnar, försöker en försoning. För att återigen agera på andra sätt som får mig att tvivla.

Jag mår bra när vi har distans, han gör det inte. Han blir rädd, och krävande, och försöker känslomässigt pressa mig tillbaka. Jag är rädd för att säga de förlösande orden, känner fortfarande hopp om oss.

Jag är rädd att jag försvinner bort ifrån mig själv, i relation med honom. Att han fräter sönder mig. Igår fick jag en upplösning, som fick avgrunden att öppna sig framför mig. Det gjorde så ont, att få se den exakta innebörden av det vi har, gjort, och gör.

I tillitens saknad agerar jag på ett sätt jag inte vill kännas vid hos mig själv. Jag skriker, ålar, hotar, manipulerar, och gråter, aggressivt. Det är smärtsamt att inte ha kontroll på mig själv.

Saknar jobbet, slutade i fredags, och fick jättebra rescensioner *s*. Det var en bra kick för min självkänsla, att känna att jag hanterar att jobba, vara ute bland människor. Ska ringa på ett nytt jobb nu.

Mode

De här bloggarna ligger överst på Bloggtoppen. Har under sista dagarna plöjt igenom måånga bloggar därinne, och också varit lite stolt över att min blogg har iallafall lockat några också.

På 1:a plats ligger Tjuvlyssnat och det kan man ju förstå, kika in i folks privatliv är ju roligt. På 2:a plats Videofeber, knäppa klipp och filmer. Men sen ..... ! Bara mode, mode och glamour. Det känns tomt på något sätt att vi människor söker oss till kläder, smink, och shopping som det mest intressanta vi vill läsa om och titta på!?

Inget ont om mode eller bloggar om det, människan försökte säkert göra sig vacker redan på stenåldern, för att attrahera varandra. Men bara?! Vad är det som gör att vi attraheras så fruktansvärt av att gå in i en affär och köpa kläder, smink, prylar?! Och var finns vår ... längtan ... i allting. Vårat sökande, vårat existensiella behov, kan ju aldrig lindras genom en ny blus på Dolce Gabbana.

Jag tror vårt intresse för kläder och shopping, nästan är ett symptom för något, att vi saknar något i vårt liv, att vårt andliga liv oftast är lika med noll. För vem kan hinna stilla sig när dagarna går i ljusets hastighet?!

Lite nedstämt känns det, även om kläderna, färgerna är vackra och en lust för ögat. Så lämnar det nästan mer tomhet än uppfyllelse.

Edit: Å Ja, jag räknade lönerna så bra så jag har ingenting att göra.

Grattis

Till dagens och årets insikter. På något vis har jag växt litegrann, inte bara fått rynkor. Jag har kommit någorlunda hel ur ganska många känslomässiga svackor, och jag har överlevt. Inte bara det, jag är faktiskt ok.

Något jag fortfarande är allergisk emot är när någon ljuger för mig. Idag när jag pratade med M på lunchen ( - vet inte varför jag gör det? - ) så frågade jag honom om han visste att han var reggad på MP fortfarande?! Nej då, inte M inte. Han är så oskuldsfull så han går in på MP, - letar efter mig-, (tillåt mig tvivla) genom Aftonbladet. Han söker där så han kan kontrollera om jag är inloggad. Jag har varit det under sista veckan, och då är M snabb på att påpeka det.

Denna gång fick jag besök, en kaerleksfull hade varit inne på min sida. Jag konfronterar och M "Har aldrig varit inne på MP" på det viset, och så kommer förklaringen med Aftonbladet.

Jag blir tokig!

Det här är 1 av de saker jag kan bli fullkomligt vansinnig för. För det gör att jag faktiskt inte vet om M tror att jag är dum i huvudet, eller om han är det?! Det är som att bli ertappad körandes en stulen bil och ändå neka till att ha kört den. När en människa gör så, sår det frön hos den som blir utsatt - jag. Så till slut kan tom jag börja tvivla på mig själv.

Jag fattar inte varför jag känner sån ångest inför lögner, eller vansinne. Men jag vet iallafall att jag har klarat andra mentala besattheter och kommer igenom den här också.

Vinsten är ändå mycket, mycket större för mig detta år.

Södersjukhuset

För över40 år sen föddes jag. Över 4 kilo och frisk som en blomma kom jag till världen.

Jag lärde mig tidigt vad det innebar att komma till min familj, framförallt skulle man vara snäll, inte till besvär. På 60-talet var ledordet, att infoga sig i ledet.

I våran familj likaså, jag lärde mig tidigt att inte störa pappa när han låg och sov -bakfyllan av sig-, och jag blev riktigt bra på att smyga förbi vardagsrumsdörren tyst som en mus.
Det var viktigt att lära sig smyga, annars kom pappa upp och då var det många saker som blev trasiga efteråt.
Jag lärde mig också att aldrig känna efter, och absolut inte säga som det kändes.
Allt annat bra kunde sägas.
Mammas plats var i köksfönstret, väntandes på den stora mörka som skulle komma utifrån.

Idag behöver jag inte smyga, eller vara till lags, eller inte få säga hur jag känner. Idag är jag fri, och kan faktiskt erkänna att jag behöver någon, något.

..... Ändå gör jag inte det !?......

Ilska

Här ligger trädet jag skulle kunna rycka upp med rötterna.

Igår iallafall, nu är jag mest slö och mentalt trött av all energi jag lägger på onödiga saker, M tex. Fastän jag bestämt mig, och försökt att peppa mig själv, ringde jag upp igår. Det var inget övervägt beslut, utan jag formligen slet upp mobilen och undrade varför M inte ville jag skulle ringa hans mamma.

Hon hade nämligen trott mer om mig, när M har berättat att jag vill ha slut på våran relation. Jag frågade M om han berättat allt för sin mamma om hans umgänge med drogerna sista tiden, men det hade inte M gjort.

M; den skinande vita riddaren, "ville ju inte såra henne".

Jag är så besviken på M, så förtvivlat trött och ledsen och allting på en gång. Jag slår på mig själv att jag går igång och formligen öser min ilska över M, som blir "så trött och måste gå och lägga sig".

Jag skönk så lågt att jag sa att jag tänkte "straffk-lla någon, helst på MP " (så får M känna hur det känns ) när jag sen säger, "Nej, jag har inte gjort något!". Samtidigt är jag rädd för att faktiskt M träffar någon på MP, eller rättare sagt att han inte tycker att det angår mig, och väljer att spela sitt vanliga spel. Att han går bakom ryggen på mig liksom han gjort från början enligt mig - och det står jag för-.

Det kändes iallafall lite skönt igår, när jag var sådär arg. M frågade på sitt vanliga sätt - Är jag så hemsk?. Och jag sa att jag tyckte det, att han gjort mig så illa. Det är det här hoppfulla, naiva vackra M förstör. Den där guppande känslan i magen, förhoppningarna som skuttar omkring. Drömmarna som vävs, och slits iväg av drogerna, lämnandes bara ett stort svart hål. Att jag känslomässigt ska vara beredd så jag inte blir sårad när hans återfall kommer. All ständig oro för att överhuvudtaget hantera motgångar, gör mig alldeles matt.

Och jag slumrade, fick lite ro, lite tillit till M igen. Under de här 3 månaderna när han varit drogfri, har jag börjat våga sätta de där små sårbara plantorna i mitt inres jord, jag har vattnat och andats på dem och sett de faktiskt bli lite större, lite starkare för var dag. Sen kommer M:s fot farande, mitt ibland rabatten och bara klampar på, alla små plantorna blir nertryckta och de har ont ... och vet inte om de orkar resa sig igen.

Och jag räknar sekunder ...

Att (inte) släppa taget

Försökte mig på att illustrera med ord, vad jag känner nu. Men kom på att jag aldrig varit någon poet, och kommer säkert inte bli. Mitt språk är och kommer vara ”Jag känner, tänker”. Jag jag jag, e trött på Jag nu.

Vill fly, men ingenstans finns ju att fly med. Äta på kontoret är inget bra, och sova går ju inte. Nej, jag får helt enkelt be en kort bön (om hjälp) och bara vara ….. kvar.

Oron finns hela tiden ang M, vad han gör, och hur mycket jag måste veta för att passa in i rollen när/om vi pratar. Hur ska mitt sinnestillstånd förändras om; han har tagit, han har dejtat någon ny tjej.
Egentligen är det sinnessjukt. Eller, det är sinnessjukt.

Ovissheten är värst. Det är som att ligga och vänta på att en inbrottstjuv kommer när man ligger och precis ska somna, för att mörda. Samma väntan, samma oro. Det vore ju hur enkelt som helst och bara skita i M! Lätt som en plätt egentligen.

Men jag gör inte det. Min kärlek till M har ingenting med det här att göra, det här är något annat än kärlek. Det är en illlusion som baserar sig på att jag låtsas tro att jag förstår, vet, kommer förstå.

Tänk om det var så lätt som jag såg på TV igår, i Bullshit. De hälsade på hos en av de här Självhjälpsguru(na). Denna hade skrivit en bok om att Släppa taget, och vi fick följa honom under en workshop hemma hos honom. Där satt de längtande olyckliga människorna i sofforna och lyssnade på Doktorns råd, vilket han illustrerade med att ha en penna i ena handen

- Den här pennan symboliserar Era problem.

Han instruerade sedan deltagarna att vända handen med handflatan neråt golvet, och öppna handen.

- Nu har ni släppt Era problem!

Så enkelt var det. Och deltagarna såg nog lite lättade och (chockade?) ut att det var så enkelt.

Så är det inte för mig dock, jag vältrar mig i mina problem och speciellt M:s problem och hans liv. Det är som en osynlig magnet jag blivit inprogrammerad att synka med. Vi dras obönhörligt till varandra. Jag får från nu räkna minuterna som jag inte tänker, engagerar mig på ett (eller annat sätt) i M, och det är faktiskt hela 5 sekunder redan

Besatthet

Igår gick det en film på 5:an, som hette Sex, Lies and obsessions med Harry Hamlin. Det finns ett ögonblick i den filmen som fascinerar mig. Det är när huvudrollsinnehavaren Hamlin blir ertappad av sin fru, i en lägenhet han hyrt för att utöva sitt missbruk, sex. Han kommer in i rummet, och bland alla porrtidningar, frun som sett honom kyssa en annan kvinna, och stön som hörs ur TV:n säger han " Det är inte som det ser ut, det är inte så farligt".

Det är efter år av slaveri under drogen sexmissbruk, där han sjunkit så lågt så han äventyrar både sitt liv, sin hälsa och sin familj, barn.

Att leva i missbruk av sin egen drog, är att sakta förlora perspektivet över verkligheten. Det enda verkliga i den världen är just att försöka att få andra att inte rasera den, genom att hålla muren stenhårt intakt. Detta görs med förnekelse, och den är kraftig, med stort K. Även när personen uppenbarligen är tagen på bar gärning, förnekar han situationen eller förmildrar. Allt för att försöka hålla kvar illusionen av att kunna hantera.

Sån är sjukdomen, den där farliga besattheten, och där vi tror vi kan sluta själva. Jag kan själv, vilken missbrukare har inte sagt det? Och hur många gånger?! Ett flertal, säkert hundratals.

Kvinnan i filmen lever i det helvetet som kallas medberoende. Jag har gjort båda, och jag tror att medberoende är snäppet värre än att vara beroende av något annat. Vid medberoende lever jag ju 24/7 med oron, misstänksamheten, kontrollbehovet av en annan människa, oftast en alkoholist som inte alls går att lita på. Att försöka lita på någon, eller ha kontroll över någon som är beroende ökar det som kallas medberoende.

I mitt fall gällande M är jag helt säker på att det är något barndomstrauma som gör att jag håller fast vid honom. Att mista honom känns fullkomligt omöjligt. Jag tror att det är att jag försöker ändra det trauma jag blev utsatt för som liten av min pappa. Att idag få någon sorts förändring på M, tror jag blir som en sorts besatthet för att ändra det jag inte kunde med min pappa.
Ett barn som blir utsatt för kränkningar, blir skuldfyllt. Genom att lägga skuld på sig själva, står barnet ut med att de som ska ta hand om det, inte klarar det. Det är det traumat de flesta medberoende -även i vuxen ålder- sysslar med att försöka förändra, genom att kontrollera alkoholister, narkomaner, spelmissbrukare osv. Så är det för mig, rent intellektullt vet jag ju att jag behöver någon att kunna lita på. Men kärleken - eller besattheten- gör mig alldeles otroligt fast vid M.

Det är kanske inte hela sanningen, men en del. Varför jag har så svårt att släppa M, och gå min egen väg.

Anhörig

Läste den här för några år sen, tyckte det var en orgie i smärta som flög förbi genom bokens sidor. All den där ångesten hon känner när hennes man är ute och dricker och droger, och ångesten som kryper närmare ju längre kvällarna lider. Och lyckan när hennes man periodvis väljer att umgås med familjen, drogfri.

I mitt högmodiga huvud tänkte jag "Men sådär kommer det aldrig bli något mer för mig, jag jobbar ju i programmet ... " . Ack så fel jag hade, och då visste jag heller inte vilket beroende det är i sig att vara anhörig. Och vilket kontrollbehov det väcker. Det är enormt och mycket smärtsamt.

Jag har förstått att jag inte kan leva nära M. Jag klarar det inte, alla lögner och fantasier vi skapat tillsammans börjar blekna, och ersätts istället av den bistra verkligheten. Den som gör så j-la ont. Den som förvandlar alla våra skratt, alla våra äventyr, alla våra mornar i sängen, alla våra sexuella äventyr i naturen, allting förvandlas till det där hårda, kalla som kallas verkligheten.

Det är den jag försökt gömma, genom att låtsas, glömma bort, försöka andas bort min smärta, be och gå på möten. Har jag inte lyckats hindra den längre. Den bultar på obevekligt. Att vi inte längre kan stanna i det här, där ingenting förändras. Vi själva stagnerar, vi ramlar och har oss, slåss med ord och psykologi. Vad som tänkas kan för att blunda, få ro.

Jag känner en helvetisk saknad efter den verkliga M, och jag älskar honom förbehållslöst. Men det vi har är endast en liten folktom arena där vi fäktas, och jag håller på att dö.

Meh ..liksom

Här sitter jag på jobbet och bloggar. Fantastiskt, ingen hade trott det om mig för ett halvår, när jag låg instängd på psyket.

Men se där, där tog ni fel.

Nu ska jag stämpla ut på min inbyggda stämpelklocka :-).