Puppe

Till ett omgjort avgasrör, är jag. Lilla Puppe måste få ny andning, och då behövs nya rör. Just nu står min alldeles egna bilmekaniker på min p-plats och hjälper Puppe att kunna riktigt gasa ut ordentligt. Bilprovningen väntar också i morgon. Bilprovningen är som tandläkaren, de river och sliter inuti, knackar och känner och hissar upp en i en stol - bilhiss. För att där verkligen kunna göra sina justeringar. Precis som hos tandläkaren, verkar det som att allting i vilken sekund som helst bara ska brista, gå sönder.

Men Puppe höll, och i morgon väntar bara testning av nya avgasröret, och kontroll av fötterna. Precis som pensionärerna behöver broddar vintertid måste även Puppe ha bra grepp för att inte slira.

Pratade med M idag på lunchen. Jag lyckades att inte gå in i hans förnekelse, fördömande kring hur taskig jag varit emot honom som inte orkade träffa honom på midsommar - för jag var så trött efter arbetsveckan- och att han faktiskt lät som han hade tagit vid torsdagkvällens samtal. Därför har han återigen varit tvungen att dricka alkohol, och röka marijuana. Det är synd om M som inte har någon fri vilka.

Jag påtalade för M att om det är så att varje gång vi har en konflikt och han känner sig ledsen, förorättad måste han gå och dricka eller ta droger, kanske han borde tänka på om vi överhuvudtaget ska vara tillsammans längre?! M ville inte svara på den frågan, han ville mycket hellre förklara hur pass taskig och ouppmärksam jag är emot honom, och att det är därför han känner såna här känslor som gör att han går ut och drogar.

Vid det här laget kan jag ju M:s finter, även om de sved i början. Så jag sa faktiskt var jag skrev i morse "Ok". När han ville förklara hur dum jag var. Han fick väl hållas med det då, det skadar mig inte längre. Jag tror M börjar känna att hans projektioner inte fäster längre, att jag inte går in i den där labyrinten där jag så lätt går vilse. Eftersom min förföljare är en drogmissbrukare, som gör allting för att förneka, att det faktiskt är han som väljer om han ska ta droger eller inte. M vill inte alls ta den rollen, nej allting annat är problemet, speciellt jag.

Jag är faktiskt inte involverad i den här cirkusen på liv och död längre, som jag var förut. Jag kan jobba, jag kan tom vara glad fastän han väljer att skylla sitt intag på mig. Vad jag än säger kommer han att vinkla det så att det är något fel, som gör att han kan fortsätta leva ett liv utanför sig själv. Jag börjar också tvivla på M:s förmåga att vara drogfri, det känns som M lägger sin drogfrihet i mina händer, att jag är lösningen på hans problem, kontra, lösningen på hans drogfrihet.

Jag tror jag börjar komma djupt i den insikten - i mitt hjärta- att jag har ingen betydelse alls. Även om M vill få sig själv att tro det.

Det är befriande.

Det var jag ..... !

Som gjorde att M tog det där blosset av haschet, det var pga situationen som jag försatte honom i. Känslorna av värdelöshet som jag väckte i honom.

Det var för att jag börjat jobba och är så trött att vi inte kunnat träffas som han ringde igår och hade druckit. Det var för att jag dragit mig undan som han ljög när jag frågade om han hade 'tagit'.

Det var jag ... !

Jag fattar inte varför jag bryr mig. Och inte bara säger "Jaha!" ?!

Regn

På väg till jobbet i regnet. Ska ha på mig mina rosa gummistövlar med blommor på, (visste jag skulle få användning för dem!). Jag är tacksam att jag har jobbet att gå till, min hjärna klarar inte av köksbordet några längre stunder.

Uppgiven

Jag vet just nu inte vad som är värst?!

• Att jag tror att M återfallit i droger
• Att jag har fel
• Att Sverige inte gick vidare
• Eller att jag är så ledsen.

???

Blogportalen

Jag har registrerat min blogg på Blogportalen. Varför gör jag det, kom jag på mig själv att tänka?! Är det mitt omåttliga bekräftelsebehov som gör sig påmint?

Ja kanske, kommer inte analysera sönder det, eftersom analyserandet får mig att få besk eftersmak. Har precis pratat med M och vi hade vår vanliga diskussion kring ingenting alls, kontra min besvikelse på senaste årets besvikelser på hans användande av droger.

Han triggar igång min skuld och jag går i försvar. Det är som låsta positioner där vi stillastående bekräftar våra olikheter. Han vill vara med mig jämt, - som det känns för mig -. Och jag känner mig tvingad in i ett hörn där jag inte kan rymma. Jag sparkar och slåss för min rätt att bara få vara ifred, tänka igenom och återkomma. Men han tränger och puffar, så jag blir alldeles galen.

Det är som ett krav, och jag känner igen den här känslan ifrån förr. Den där kvävande känslan at vara fångad, av andras känslor och tankar, av min egen oförmåga att särskilja mig själv ifrån andra människor. Bäst trivs jag med mina egna katter, där jag får vara exakt precis som jag själv vill. De tränger inte in mig i hörn, de pockar inte på min uppmärksamhet. Utan de finns där som en osynlig kraft jag bara behöver vända mig till för att få ro.

Det låter som jag inte gillar människor. Men det gör jag, mycket. Mitt största intresse är faktiskt människor och att få umgås. Men när jag vill, minsta lilla pust av den där instängda känslan får mig att backa, dra mig tillbaka.

Det är barndomens gränslösa som minner mig, som gör att jag ständigt vaktar och är beredd. På nästa drag, på nästa katastrof. Jag försöker påminna mig, dagligen, varje minut, att jag inte lever där jag behöver vara på min vakt längre, där jag kan slappna av.

M har tagit droger, iallafall tror jag det. Inte så starka denna gång, inte Miss Ro, utan vanliga Zyplikone. Sömntabletterna han får utskrivet av läkaren. M har ju metadon, så jag kan visst acceptera att han måste medicinera sig. Vad jag inte står ut med, är att han ljuger. Att han för fridens skull, för sin egen skull, för att han är feg?! Låter mig vandra i ovissheten, låter mig bli slängd till vargarna. Det är den känslan jag får när han återigen nekar.

Det är nånting i den där känslan när människor ljuger som jag inte står ut med. Fastän jag vet att alla möten jag varit på, alla människor jag träffat genom åren sagt mig "spelar ingen roll om någon ljuger för dig, du får släppa taget". Så är det praktiskt omöjligt för mig att göra så, det känns som mitt liv är beroende på om han talar sanning eller inte. Jag vet att det inte är så. Men bilden av mig själv stående i ett hav av människor, som alla har någon att prata med, och alla pratar om mig utan att säga något till mig, den bilden gör så fruktansvärt ont. Och jag står inte ut med tanken att känna tillit längre.

Ska titta lite på tv och sen lyssna på Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson, en av de bästa böcker jag läst. Hon kan konsten att beskriva ett liv i ett par få rader. Något jag knappt varit i närheten av.

Midsommar

Midsommar och medberoende. Jag har - i ett väldigt energiskt ögonblick - bestämt med M att vi ska fira midsommar ihop. Igår när jag ringde fick jag självan, han låg och sov. Inte nog med det, han har fått egen lägenhet och första natten skulle invigas där. Jag ringde och han sov, jag ringde igen och han sov igen. All min tillit som jag byggt upp under sista månaderna var plötsligt mil ifrån. Jag reagerade, registrerade, och muren närmade sig.

Såklart hör M på mig när jag blir sådär. Liksom jag hör på M när det är något. Jag är överkänslig såklart, precis som alla andra som vuxit upp med alkoholism droger i barndomen. Så jag ställer mig i stridsposition, och därmed stängs många dörrar om min objektivitet.

Vi klampar på som vanligt i den här traditionella dansen, inte runt någon midsommarstång utan vår egen missbrukare vs medberoende - dans. Vi missar inga steg, för den här dansen sitter i själen, den är svår att glömma. Den för oss längre och längre ifrån varandra, och den befäster avståndet. Vi kunde iallafall enas om att ta ett break för att sova.

Nu ringde M, och jag tycker såklart att han är oförstående för min rädsla. Han undrar hur länge min misstänksamhet ska sitta i, för något som han gjorde förut??!. Och jag vill han ska förstå att den går inte att bara tvätta bort med Vanish eller nåt. Men han är ju redan på defensiven - och känner sig bortstött - så vi befäster återigen det vanliga scenariot.

Jag känner att M inte har så många vänner, jag känner att han - till skillnad ifrån mig - är beroende av mig. Jag tycker det är viktigt med andra input än just honom, och det betyder inte att jag inte älskar honom. Det betyder inte ens att min kärlek är mindre för honom än den han hyser för mig, även om M gärna vill påskina det.

M blir som en liten pojke som känner sig bortstött, jag blir som en liten obstinat flicka när M inte förstår mig.

Vi behöver så mycket vi sårade och vingklippta vuxna barn. Och jag ser det, men jag undrar ibland om M gör det?! Vi har iallafall börjat gå hos en familjeterapeut som mest koncentrerat sig på mig och de problemen jag har i våran relation. Det handlar mest om tillit. Jag tycker såklart inte han förstår heller, men kanske han inte kan det efter 2 gånger. Han påtalar mest att mycket av min tillitsbrist är skapad i min barndom, vilket han har rätt i. Men det känns också som jag är lite av en förlorare -vilket egentligen är fel ord, men rätt känsla - i den här terapin. Han vet ju inte M:s problem, eller hans projektioner, för vi har mest koncentrerat oss kring min tillitsbrist.

Pratade med M nu, och magen knyter sig, och vaksamheten ökar. Det känns i hela kroppen att jag måste vara på min vakt. Jag vill inte men det tar över helt. Kanske om jag skriver om det och ber en bön så jag kanske kan hantera det utan att projicera det, eller överhuvudtaget bry mig?! Om jag misstänker något är det ju inte mer med det. Såklart är det stor risk att M kommer använda igen. Droger är listiga falska och starka. Ingen mänsklig kraft kan mäta sig med dem.

Tyvärr.

Lilla ängeln

Här är lilla ängeln som räddar min morgon. Han har bara några fel kvar för att komma förbi Farbröderna på bilprovningen. Ett litet hjullager, på bakre benet som han måste få utbytt. Sen är hans 2 framre ben defekt, men bara på skorna sas, och sen läcker hans blomomlopp lite.

Men han orkar komma igång på morgon, fastän han stått undangömd så länge nu. Och Oj, vad han hjälper till. Fastän han stått ute nu en hel lång vinter, alldeles ensam i kylan. Så finns här varje morgon. Även i veckan när han började blinka och ha sig, gick han igång igen. Fastän hans ork var i det närmaste slut.

Lilla ängeln fortsätter överraska.

Vända en tanke

Precis vaknat, och ingen klocka ringde. Jag har redan blivit programmerad till 6, att gå upp då alltså ;-).
Värmen pustar in i mitt sovrumsfönster och idag vet jag att det blir fint, och varmt väder. Bra för mig som är reumatiker. Fick provsvar igår inför besöket hos Reumatologen i höst, att jag har vätskeansamlingar i höften vilket betyder att jag lider av inflammation. Provsvaret skickas vidare. Jag har undvikit den värsta smärtan genom att få igång bilen så jag endast behöver sitta 1 timme på pendeltåg till jobbet, istället för 1,5. Betyder att det inte är lika stelt vid avstigning, vilket är just vad reumatiker har det värst med, stelhet. Bara att kliva upp på morgon hos mig är sin lilla procedur - om jag mot förmodan glömt min medicin på kvällen, vilket jag ofta gör-. Det är ofta så stelt att jag får vänta med toaletten, eftersom jag inte kan klara rörelsen som gör att jag kan gå därifrån, torka mig alltså.

Så lite stretch, så är jag ofta rundsmörjd vilket gör att jag efter ett tag kan klara även den uppgiften. Jag klarar mig bra på jobbet, där jag ibland kan gå upp och röra mig, hämta något. Då får jag också lite rörelse som smörjer mig. Jag är som en motor som inte har någon olja på morgon.

Idag får jag återigen en hint om att medkänslan inte är särskilt gångbar i våra tider. Ändå är det egentligen det enda sättet för en människa att må bra. För av positiva tankar förändras allting. Det är lättare sagt än gjort, men själv insikten av att jag tänker fel är ju början till en resa som - för mig förändrat mitt liv.

Ett exempel är på jobbet nu tex. Jag har fått ett jobb, jag är lycklig glad, och känner förtröstan. Så fort det börjar kännas lite motigt, slår gärna de här negativa tankarna till. För mig har det handlat om att jag är inhyrd där jag jobbar. Jag jobbar med löner också, vilket gör att jag varje minut ser vad andra människor tjänar. Vid jämförelse ligger jag lågt. Det gör alltid, att jag börjar tänka i det här automatiska mönstret.

"Hon som inte verkar så bra som mig, varför har hon mer lön än mig? Han som verkar helt spånig, varför har han fast anställning och inte jag? Varför visar de inte mer tacksamhet när de har det så bra? De har sån trygghet de här människorna som jag inte har! Sicka snika människor".

De tankar får lätt spinn, och de förökar sig med ljusets hastighet. Vid det här laget, är jag så förvriden i mitt tankesätt så jag inte ens märker hur bra jag har det i förhållande till många andra. Det menar jag är min största utmaning, att vända de här tankara i annan riktning.

Enligt Dalai Lama ska vi alltid jämföra oss med de som har det sämre, - om vi måste jämföra oss?!-. Den tankevändningen, gör att vi får uppleva något helt annat än det här surret som uppstår av första valet.

Tacksamhet!

Vilket vidare stämmer mig till något annat, kärlek och medkänsla. Som är den största gåvan av alla. Och som inga pengar eller materiella saker kan ersätta.

Det är inte lätt, men vägen finns där, bara för oss att välja! ?

Morgonstund

Har guld i mun. Men också, massor av nervositet, när jag idag gick iväg till min första arbetsdag. Solen gjorde sällskap, och dessutom var M här roch följde med mig i bilen jaga reparerat för ändamålet.

Till Farsta Strand och sen pendeltåg ut till vackra och vindsmekande Nynäshamn. Jag kunde såklart inte somna kvällen innan, så jag hade sovit högst 4 timma, varvid hjärnan av värmen och anspänningen just nu känns som en uppblåst och sprickfärdig balong av alla intryck.

Blogspot seeeegar sig fram så ytterligare rapport får vänta.

IQ test

Hade tråkigt och gjorde intelligenstest för att pigga upp mig. Okoncentrerad och trött -fastän jag precis vaknat-, fick jag 117 poäng av 140-150 möjliga. Svårt att sitta still emot slutet på testet, men gissade på några *hihi*.

Jag är ok, jag försöker planera in allt på den korta tid jag har kvar i ledighet. På måndag börjar äventyret. Jag är så van att gå hemma, i min lilla vrå, så att komma ut i stora världen känns så stort.

Det känns som jag ska på min livs resa, min första jorden runt resa. Och så är det bara ett jobb, precis ett sånt alla andra har, varje dag. Såklart börjar jag fundera, kan ju inte nöja mig med den enkla vägen inte. Jag undrar om människor känner att de får ut något av livet, vare sig de jobbar eller inte. Massa existensiella tankar drar i mig just nu. Kan man leva fastän man behöver vara ifrån sitt hem 12 timmar om dygnet? Och kan man leva när man inte är det?

Så små funderingar i en sån liten människa, så mycket hjärngympa får räcka för idag. Ska försöka ta mig ut nu i SOLEN.

Rädd

Jag blir rädd. För alla skrämmande, svårtolkade regler. För alla byråkratiska regler, som kommer svävande i mitt huvud nu när jag snart ska börja jobba.

Jag är utanför systemet, detta märkliga system som ska hjälpa oss klara våra hyror, matkostnader varje månad. Jag har varit sjukskriven sedan -97. Först var det för stora sonen, han har AS och behövde hjälp i princip dygnet runt. Sen blev mina egna problem för ohanterliga, så arbetsmarknaden med dess regler och förordningar var något jag inte alls klarade av.

Nu har jag fått jobb. Allting lyser i min värld, på ett sätt. Det andra sättet ger mig snarare ångest. Nu har jag ingen försörjning i juni månad, första arbetsdagen blir den 12 juni och dess lön kommer betalas ut i juli månad. Jag blir rädd, att jag inte ska klara att betala hyran för juni. Och .. Hur gör alla andra människor?! Kan någon skicka manualen?!

Det pratas så mycket om att alla vill få ut människor i jobb. Jag förstår människor idag, som inte vill bryta sin trygghet, genom sin sjukförsäkring emot ett jobb om de riskerar att inte kunna betala hyran. Kanske kommer jag sent med mina funderingar, men jag fick idag reda på att jag står utan försörjning i juni?! Usch, läskigt.

Tara hjälp!

Varsegod.

Måste dela med mig av en vacker sida. Fick inspiration av Solprinsessans ord, som väckte både ilska och hopp i mig.

Ilska för att jag ägnar så mycket tid åt att bekräfta mig själv, och de negativa tankar jag nästan alltid har sällskap av.

Hopp för att jag faktiskt har återfått kraften och insikten att det är bara jag som kan förändra mig själv, ingen annan.

En liten hoppfull sanning kommer här;

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen.

Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen. Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Dalai Lama kallar intutionen "Hjärtats kunskap".

Invincible

Jag stannar på Tonys sida tills på lördag, med hörlurar på! Där får jag mitt lustmäte uppfyllt, av Carola. Såg semifinalen, och satt med armarna högre än Carola under nästan hela hennes framträdande.

Vilka rysningar, som gavs när hon stod mitt i all denna schlagerhysteri, och bara pumpade på bland fläktar med blås på löshåret! Helt otrolig känsla.

Musik är förresten något mer än bara ljud i öronen för mig. Under mina svåraste stunder har jag alltid funnit tröst i musiken. Den är helande för kropp och själ. Att tex lyssna på Janis Joplin, och riktigt känna smärtan krypa uppför armarna genom att håren börjar resa sig, kan identifiera en hel del känslor jag annars inte kunnat få kontakt med. I svåra stunder har också Carola varit en stor hjälp för mig. Balkongen -05, när M var ute på sina rejs, och jag varken visste ut eller in vad det gällde oss. När kärleken kändes skrämmande stor, samtidigt som min tillit fått sig rejäla törnar, fanns hon där i mina öron. Närmare Gud, var lindringen, att sitte med block och penna och inte agera ringa M, skälla ut honom, säga han var idiot osv, och istället försöka vara kvar i känslan. Den där läskiga, när jag bara vill fly, genom att agera ut. Då var Carolas text, och sång som balsam, som fick mig stå ut med känslan att vara övergiven, ensam, utslängd. Som jag säkert inte alls var, men hjärtats språk sa mig så.

Musik är så mycket mer. En subtil känsla, lika svårt att beskriva som hur vinden känns, när den smeker mina armar en sommarkväll. För mig är musik andligt. Det är en upplyftande kraft, som får mig närmare det som är viktigt, - här och nu. Ett flow som silar bort allt det där oväsentliga och tar fram det viktiga.

Så Invincible mina vänner, med förhoppning på lördagen.

Söndag

Igår kunde man gratis titta på Carolas nya video på engelska, Invinsible på Expressen. Jag lyssnade så klart hur många gånger som helst på låten. När jag sen klev på bussen, kom jag på mig själv att sjunga den högt när jag visade mitt SL-kort.

Jag gillar Carola, och jag har gjort det enda sedan Hey Mickey, mickey hej, mickey du är helt ok, Hej Mickey!. Det var ju lite töntvarning på den redan då, men jag ock min gamla kompis stretade emot strömmen och satt och sjöng den högt i bilen, då det begav sig.

Jag hejar på Carola och kräver att hon minst vinner finalen. Förra gången hon vann med Fångad av en stormvind satt jag hemma med ett hjärtopererat barn och ammade honom, och sprang fram och tillbaka genom lägenheten vid röstningen, vilken Carola vann över Frankrike för att hon fått mer 12 poängare av juryn. Helt sagolikt.

Livet är på topp, jag iväg och öppna kvinnomötet som jag startat. Och ta med termosen och sätta mig på gräset efteråt. I morgon ska jag skriva anställningskontrakt. Kan knappt tro det är sant !!

Jag, en hederlig arbetare

Jaha, så har det äntligen hänt även för mig. Jag har fått ett jobb, och varit och gjort mina första arbetsdagar. Det är befriande att komma iväg på morgonen, det är befriande att se att det finns en värld utanför mitt köksbord, min soffa, och säng.

För mig är arbete vila. Nån vis man sa, att arbete ska utföras med kärlek. Och i nyhetens behag, kan jag lova att jag gjort det. Allting känns heligt, även om resvägen är okristligt låååång, det är det enda beska. 2 timmar dit, och lika lång väg hem. Och mina leder värker efter 2 ½ timmar på pendeltåg varje dag. Men jag har smärtstillande, som kommer att hjälpa mig igenom.

Jag är så glad. Allting verkar falla på plats för mig. Platsen där mitt jobb ligger, är platsen där min mamma tillbringade sin sista tid i livet. Idag kom insikten i form av en stilla bris i mitt inre, jag börjar mitt liv där hon avslutade sitt. Känns mäktigt på något sätt. Känns som mamma tittar ner ifrån molnen, och bara ler, och säger "Åhh vad jag är stolt över dig min flicka".

Allt känns bara rätt.

1

Ska iväg ut och nyttja de sista lediga dagarna här innan jag börjar jobba på onsdag. Jag har tänktee på varför jag hela tiden går med konstant oro i kroppen, är det inte för att M benzar, så är det sonen. När allt är lugnt kan jag inte heller stilla mig.

Det svåraste måste vara att allt är lugnt och bra i mitt liv. Det är som att jag är så van vid kaos, att jag inte vet hur jag ska hantera lugn och ro, och när det går bra för mig. Jag söker ständigt efter något som kan få mig att känna den där trygga känslan, på vakt, orolig, tänkande. Det är som en flykt ifrån mig själv.

Bra saker denna dag (än så länge):

Jag har kommit upp i tid.
Jag har ringt sonens rektor och lärare.
Fixat nätverket.
Klätt på mig (gäller att fokusera positivt!).

Och nu ska jag ut i sOOOOlen.

Söndag

Tack för alla inlägg i gästboken, blir så glad att någon ser.



Mycket saker har hänt, sen jag sist skrev. Konstigt att jag helt plötsligt inte har ett endaste behov att skriva något. Skrivandet går i skov, liksom min kreativitet. Just nu lever jag mest i kroppen, dvs, känner massor. Allt är väldigt lugnt, och med undantag från några blackouter med tillfällig sinnesförvirring pga stress så fungerar mitt liv.

Jag har fått jobb, ett alldeles riktigt jobb. Ska vara med på första lönekörningen nästa vecka och sen börjar jag i juni, för att sen jobba hela underbara sommaren. Känns lite snopet att när ljuset kommer efter den svarta årstiden ska jag jobba istället för att njuta. Men jag ser det som en investering, att jag kommer få goda referenser och kanske möjligheten att komma in i systemet igen, något jag varit utanför så många år pga sjukskrivning.

Sonen kom hem full igår. Han knallade iväg med en hundralapp klockan 8 och kom hem 12, vinglandes och hoppade i badet direkt. Jag känner mig orolig. Inte - som borde vara - för honom, utan för att jag själv inser min egen oförmåga att veta. Hur jag ska reagera i såna här lägen. Jag började själv dricka vid 12 årsålder, drack varje helg. Och jag vet att mina år i missbruk, är något som kommer igen genetiskt i mina barn, kan göra!? Jag blir livrädd och det känns som jag inte har koden som andra mammor har!?

Koden; som gör att jag vet och känner när man ska bli orolig, och när man ska vidta åtgärder. Det är speciellt för min son, eftersom han är son till 2 missbrukande föräldrar, visserligen är jag drogfri/nykter. Men varningssignalerna ska väl ringa lite tidigare om det är så?!

Det är skräcken, att jag tror jag ska börja oroa mig, och samtidigt kommer den där andra rösten som säger; "Men han är tonåring, måste ju pröva som andra tonåringar". Och mitt emellan dem står jag, och vet ingenting automatiskt.

Mina referensramar är ju ringa, min egen mamma ringde inte ens polisen, när jag som 13 åring var borta i nästan en veckan hemifrån. Var hos en kille i Farsta vars familj var på utlandssemester, och vi hade huset för oss själv, jag killen och nästan hela Farstas ungdomar.

Jag ska iväg på möte, kan ju iallafall inte göra något åt saken just nu, kanske jag får något svar när jag kommer ifrån mötet. Svaren på min förvirring brukar oftast komma när jag minst anar det, och all oro ligger liksom ivägen för att jag ska höra den där tysta lilla rösten inom mig, som säger det som känns rätt för mig.

M har varit drogfri länge nu. Så länge så jag faktiskt tycker att jag normaliserar att han inte tar benz. Det är ett mirakel i sig, som jag inte får glömma.

De fina och positiva sakerna tenderar att glömmas bort medan de negativa radas upp och knuffas med varandra i mig. Jag ska försöka använda bloggen för att påminna mig varje dag vad som är positivt i mitt liv. Ett nytt kapitel eller nåt.

Jaha

Intentionen med bloggen var att skriva av sig, helst som bloggeliten rekommenderar, - varje dag, även bara om det blir korta bloggar. Ingenting av det, har blivit av.

Långa bloggar, och långa mellanrum. Inte för att det händer mer i mitt liv nu, än förut. Mer för , - att det gått en tid, och tiden gör allting tråkigt. Den första tidens rosa skimmer har lite förvandlats till en grå sörja. Ändå är bloggen hit jag återvänder, när jag vill känna tacksamhet, när jag vill minnas, och komma ihåg, det jag inte ska göra eller det jag ska göra.

Var på anställningsintervju, och fantasierna om jobbet, har också avtagit lite. De har inte hört av sig, .... än. De sa så snart som möjligt, jag skulle få åka ut till arbetsplatsen, och jag hoppas att så snart som möjligt = en vecka ... eller nåt!!?

Sonen har varit i en del problem, hans pappa är också hemkommen ifrån England, på besök. Så mycket har snurrat kring sonen just på sista tiden. Det är konstigt, att smärtan jag kan känna när det gäller barnen, och deras misstag eller tillkortakommanden är sju resor värre än det jag någonsin kännt bara i mig själv. Att se sitt barn lida, är något av det värsta jag upplevt. Min son är ändå ganska stor, och erfarenheterna har lugnat mig, att inte gå alldeles upp i taket, men ändå vill jag strö bomull kring min son på hans väg, för att det gör så ont att se honom kanske , eventuellt behöva utstå bara en bråkdel av det jag upplevt av smärta. Det är som den rädslan, binder mig vid att vara oförberedd på insikten att han precis som vi andra måste göra en del misstag, för att lära sig liksom vi andra.

Men smärtan när det närmar sig examen är mer än jag ibland klarar. Jag vill linda in honom i en filt och bara bära honom som en bebis igen. Och jag vet jag isåfall gör honom världens otjänst. Men att stå emot, är ungefär lika svårt som en alkoholist att stå emot sin alkohol. Men jag tränar, varje dag försöker jag föreställa mig tanken att han kommer bli sårad, att hans rosa skimmer inför världen kommer rasa, att de som står honom nära kommer svika. Det är då, vi alla behöver förbehållslös kärlek, och speciellt vid tillfällen vi kanske inte - i vanligt tal - förtjänar det.

En person som betyder mycket för mig, som faktiskt hjälpt mig och min son att komma nära varandra, är Tupac. Tupac är mest känd för att vara en gangster som blev ihjälskjuten på en gata i USA, och något av en legend för sina raptexter. Alla som kan något om HipHop håller honom som en av de största rapparna som skrivit en text. Hans texter är som ett tal av Martin Luther King, eller Nelson Mandela. Bara tänk en värld där det för bara 50 år sen, inte var tillåtet för svart att gå in på vilket café som helst, eller sitta på vilken sida man ville på vanliga bussen. I den andan befann sig Tupac när han skrev om samhället, society, där han som blev uppfostrad i sann Svarta Panter anda, och orättvisorna som funnits generationer tillbaka. Hans text till Changes är något av en känga rakt emot det system som fostrar människor att sätta etikett på varandra, utifrån hudfärg, men också numer vanligt, efter taxeringstabellen.

I see no changes.
Wake up in the morning and I ask myself, "Is life worth living? Should I blast myself?
"I'm tired of bein' poor and even worse I'm black.
My stomach hurts, so I'm lookin' for a purse to snatch.
Cops give a damn about a negro?
Pull the trigger, kill a nigga, he's a hero.
Give the crack to the kids who the hell cares?
One less hungry mouth on the welfare.
First ship 'em dope & let 'em deal the brothers.
Give 'em guns, step back, and watch 'em kill each other.
"It's time to fight back", that's what Huey said. 2 shots in the dark now Huey's dead.

I got love for my brother, but we can never go nowhere unless we share with each other.
We gotta start makin' changes.
Learn to see me as a brother 'stead of 2 distant strangers.
And that's how it's supposed to be.
How can the Devil take a brother if he's close to me?
I'd love to go back to when we played as kids, but things change, and that's the way it is.

copyright Tupac Amuru Shakur.

Title

Kom inte iväg till kyrkan. Kämpade länge emot mig själv, och till sist vann lättjan, ganska lätt match!

Var på anställningsintervju igår. Gick bra, jag stakade mig bara ett par fåtal gånger. Faktiskt har jag nytta av mina erfarenheter kring navelskådning, då jag faktiskt är ganska medveten om vilka mina svaga vs starka sidor är. Den frågan kommer ju upp idag på anställningsintervjuer, för att se var människor är i sitt själsliv, om jag får gissa!?

Det känns som jag gav ett gott intryck, jobbet gäller ett sommarvick på 2 månader ute i Nynäshamn. Och på något sätt kommer jag ju att få försaka hela sommaren, men jag övar mig ju på att tänka långsiktigt, - vilket är väldigt svårt -, och detta är ju en övning i det. Att jag faktiskt kommer få in en fot i den värld där jag blev upplärd för så länge sen, det enda jag sysslat med faktiskt och som man kan säga är mitt yrke, lönekontorist - om det kan räknas som yrke?!

M är ren och sonen spelar in raplåtar, och jag är trött.

Ska försöka beskriva det svåra i att dels vara buddist, medberoende och ute på arbetsmarknaden. Det är verkligen ingen lätt kombo !!

Solen

Solen lockar mig ut ur min grotta. Här finns ej tid mer att sörja, eller vara trött. När solen bemödat sig så mycket för oss.

M är ren, och jag älskar honom förbehållslöst medan jag kan. Vet att det endast är för idag som gäller.

Sonen är inne såklart, på normalt tonårsmanér, med polarna spelar han in raplåtar till hans nästa skiva.

Och !! Jag ska på anställningsintervju på måndag på ett riktigt jobb. Visserligen som sommarvikarie men ändå, löneassistent till de som jobbar i hamnen i Nynäshamn. Blev så glad, hade sökt och jag blev uppringd !

Nej idag går inte att sörja! Bara stråla !