Återfall

Jag har mindre skydd emot M när jag inte jobbar. Då har han lättare att krypa under skinnet på mig.
Som nu.

Han 'klev' på igår, direkt efter han pissat så var det dags igen. Jag ringde honom precis när han köpte, för han slängde på luren, och när jag ringde igen stängde han av mobilen. Vid första samtalet lät det ungefär som han var nere på plattan, vilket M givetvis kommer förneka.

Nåt som var förvånande och ovanligt, var att M direkt när vi återigen fick kontakt per telefon sa att han 'tagit'. Visserligen hörde jag tabletten 'kicka' in, så det kanske var klantigt av honom att ljuga, eller så var han iallafall lite normal när vi började prata.

Vid senare tillfälle på kvällen, när jag var orolig, eftersom M skickat sms att han skulle ta livet av sig. Då var det riktigt coco i honom. Han berättade att "efter han träffat mig igår, och mina 2 brorsor, och vi hade varit hos tandläkaren". Jag har bara 1 brorsa, och tandläkaren var det månader sen jag besökte.

Då var M snurrig, riktigt snurrig. Och denna gång förnekade M som vanligt. Han hade absolut inte tagit något.

Jag är/blir en bitch, jag skriker, hånar, förnedrar M. Det är så smärtsamt att jag själv ocksås blir sjuk i det här. Det här är inte jag.

Par rådgivning

Igår öppnade jag upp såhär mycket, *pekar uppåt*. Med risk för att dö, - för det är så det känns -, så vågade jag. Allt går bra när jag har distans, (vi har inte hört på några dagar, efter min önskan). Jag lugnar mig, och börjar sörja att våran relation är såhär förstörd.

Att vi i drogernas dimma, betett oss emot varann så respektlöst.

Jag känner mig kränkt, att hans ord ekar tomma. De låter så bra när de uttalas, och jag öppnar, försöker en försoning. För att återigen agera på andra sätt som får mig att tvivla.

Jag mår bra när vi har distans, han gör det inte. Han blir rädd, och krävande, och försöker känslomässigt pressa mig tillbaka. Jag är rädd för att säga de förlösande orden, känner fortfarande hopp om oss.

Jag är rädd att jag försvinner bort ifrån mig själv, i relation med honom. Att han fräter sönder mig. Igår fick jag en upplösning, som fick avgrunden att öppna sig framför mig. Det gjorde så ont, att få se den exakta innebörden av det vi har, gjort, och gör.

I tillitens saknad agerar jag på ett sätt jag inte vill kännas vid hos mig själv. Jag skriker, ålar, hotar, manipulerar, och gråter, aggressivt. Det är smärtsamt att inte ha kontroll på mig själv.

Saknar jobbet, slutade i fredags, och fick jättebra rescensioner *s*. Det var en bra kick för min självkänsla, att känna att jag hanterar att jobba, vara ute bland människor. Ska ringa på ett nytt jobb nu.

Mode

De här bloggarna ligger överst på Bloggtoppen. Har under sista dagarna plöjt igenom måånga bloggar därinne, och också varit lite stolt över att min blogg har iallafall lockat några också.

På 1:a plats ligger Tjuvlyssnat och det kan man ju förstå, kika in i folks privatliv är ju roligt. På 2:a plats Videofeber, knäppa klipp och filmer. Men sen ..... ! Bara mode, mode och glamour. Det känns tomt på något sätt att vi människor söker oss till kläder, smink, och shopping som det mest intressanta vi vill läsa om och titta på!?

Inget ont om mode eller bloggar om det, människan försökte säkert göra sig vacker redan på stenåldern, för att attrahera varandra. Men bara?! Vad är det som gör att vi attraheras så fruktansvärt av att gå in i en affär och köpa kläder, smink, prylar?! Och var finns vår ... längtan ... i allting. Vårat sökande, vårat existensiella behov, kan ju aldrig lindras genom en ny blus på Dolce Gabbana.

Jag tror vårt intresse för kläder och shopping, nästan är ett symptom för något, att vi saknar något i vårt liv, att vårt andliga liv oftast är lika med noll. För vem kan hinna stilla sig när dagarna går i ljusets hastighet?!

Lite nedstämt känns det, även om kläderna, färgerna är vackra och en lust för ögat. Så lämnar det nästan mer tomhet än uppfyllelse.

Edit: Å Ja, jag räknade lönerna så bra så jag har ingenting att göra.

Grattis

Till dagens och årets insikter. På något vis har jag växt litegrann, inte bara fått rynkor. Jag har kommit någorlunda hel ur ganska många känslomässiga svackor, och jag har överlevt. Inte bara det, jag är faktiskt ok.

Något jag fortfarande är allergisk emot är när någon ljuger för mig. Idag när jag pratade med M på lunchen ( - vet inte varför jag gör det? - ) så frågade jag honom om han visste att han var reggad på MP fortfarande?! Nej då, inte M inte. Han är så oskuldsfull så han går in på MP, - letar efter mig-, (tillåt mig tvivla) genom Aftonbladet. Han söker där så han kan kontrollera om jag är inloggad. Jag har varit det under sista veckan, och då är M snabb på att påpeka det.

Denna gång fick jag besök, en kaerleksfull hade varit inne på min sida. Jag konfronterar och M "Har aldrig varit inne på MP" på det viset, och så kommer förklaringen med Aftonbladet.

Jag blir tokig!

Det här är 1 av de saker jag kan bli fullkomligt vansinnig för. För det gör att jag faktiskt inte vet om M tror att jag är dum i huvudet, eller om han är det?! Det är som att bli ertappad körandes en stulen bil och ändå neka till att ha kört den. När en människa gör så, sår det frön hos den som blir utsatt - jag. Så till slut kan tom jag börja tvivla på mig själv.

Jag fattar inte varför jag känner sån ångest inför lögner, eller vansinne. Men jag vet iallafall att jag har klarat andra mentala besattheter och kommer igenom den här också.

Vinsten är ändå mycket, mycket större för mig detta år.

Södersjukhuset

För över40 år sen föddes jag. Över 4 kilo och frisk som en blomma kom jag till världen.

Jag lärde mig tidigt vad det innebar att komma till min familj, framförallt skulle man vara snäll, inte till besvär. På 60-talet var ledordet, att infoga sig i ledet.

I våran familj likaså, jag lärde mig tidigt att inte störa pappa när han låg och sov -bakfyllan av sig-, och jag blev riktigt bra på att smyga förbi vardagsrumsdörren tyst som en mus.
Det var viktigt att lära sig smyga, annars kom pappa upp och då var det många saker som blev trasiga efteråt.
Jag lärde mig också att aldrig känna efter, och absolut inte säga som det kändes.
Allt annat bra kunde sägas.
Mammas plats var i köksfönstret, väntandes på den stora mörka som skulle komma utifrån.

Idag behöver jag inte smyga, eller vara till lags, eller inte få säga hur jag känner. Idag är jag fri, och kan faktiskt erkänna att jag behöver någon, något.

..... Ändå gör jag inte det !?......

Ilska

Här ligger trädet jag skulle kunna rycka upp med rötterna.

Igår iallafall, nu är jag mest slö och mentalt trött av all energi jag lägger på onödiga saker, M tex. Fastän jag bestämt mig, och försökt att peppa mig själv, ringde jag upp igår. Det var inget övervägt beslut, utan jag formligen slet upp mobilen och undrade varför M inte ville jag skulle ringa hans mamma.

Hon hade nämligen trott mer om mig, när M har berättat att jag vill ha slut på våran relation. Jag frågade M om han berättat allt för sin mamma om hans umgänge med drogerna sista tiden, men det hade inte M gjort.

M; den skinande vita riddaren, "ville ju inte såra henne".

Jag är så besviken på M, så förtvivlat trött och ledsen och allting på en gång. Jag slår på mig själv att jag går igång och formligen öser min ilska över M, som blir "så trött och måste gå och lägga sig".

Jag skönk så lågt att jag sa att jag tänkte "straffk-lla någon, helst på MP " (så får M känna hur det känns ) när jag sen säger, "Nej, jag har inte gjort något!". Samtidigt är jag rädd för att faktiskt M träffar någon på MP, eller rättare sagt att han inte tycker att det angår mig, och väljer att spela sitt vanliga spel. Att han går bakom ryggen på mig liksom han gjort från början enligt mig - och det står jag för-.

Det kändes iallafall lite skönt igår, när jag var sådär arg. M frågade på sitt vanliga sätt - Är jag så hemsk?. Och jag sa att jag tyckte det, att han gjort mig så illa. Det är det här hoppfulla, naiva vackra M förstör. Den där guppande känslan i magen, förhoppningarna som skuttar omkring. Drömmarna som vävs, och slits iväg av drogerna, lämnandes bara ett stort svart hål. Att jag känslomässigt ska vara beredd så jag inte blir sårad när hans återfall kommer. All ständig oro för att överhuvudtaget hantera motgångar, gör mig alldeles matt.

Och jag slumrade, fick lite ro, lite tillit till M igen. Under de här 3 månaderna när han varit drogfri, har jag börjat våga sätta de där små sårbara plantorna i mitt inres jord, jag har vattnat och andats på dem och sett de faktiskt bli lite större, lite starkare för var dag. Sen kommer M:s fot farande, mitt ibland rabatten och bara klampar på, alla små plantorna blir nertryckta och de har ont ... och vet inte om de orkar resa sig igen.

Och jag räknar sekunder ...

Att (inte) släppa taget

Försökte mig på att illustrera med ord, vad jag känner nu. Men kom på att jag aldrig varit någon poet, och kommer säkert inte bli. Mitt språk är och kommer vara ”Jag känner, tänker”. Jag jag jag, e trött på Jag nu.

Vill fly, men ingenstans finns ju att fly med. Äta på kontoret är inget bra, och sova går ju inte. Nej, jag får helt enkelt be en kort bön (om hjälp) och bara vara ….. kvar.

Oron finns hela tiden ang M, vad han gör, och hur mycket jag måste veta för att passa in i rollen när/om vi pratar. Hur ska mitt sinnestillstånd förändras om; han har tagit, han har dejtat någon ny tjej.
Egentligen är det sinnessjukt. Eller, det är sinnessjukt.

Ovissheten är värst. Det är som att ligga och vänta på att en inbrottstjuv kommer när man ligger och precis ska somna, för att mörda. Samma väntan, samma oro. Det vore ju hur enkelt som helst och bara skita i M! Lätt som en plätt egentligen.

Men jag gör inte det. Min kärlek till M har ingenting med det här att göra, det här är något annat än kärlek. Det är en illlusion som baserar sig på att jag låtsas tro att jag förstår, vet, kommer förstå.

Tänk om det var så lätt som jag såg på TV igår, i Bullshit. De hälsade på hos en av de här Självhjälpsguru(na). Denna hade skrivit en bok om att Släppa taget, och vi fick följa honom under en workshop hemma hos honom. Där satt de längtande olyckliga människorna i sofforna och lyssnade på Doktorns råd, vilket han illustrerade med att ha en penna i ena handen

- Den här pennan symboliserar Era problem.

Han instruerade sedan deltagarna att vända handen med handflatan neråt golvet, och öppna handen.

- Nu har ni släppt Era problem!

Så enkelt var det. Och deltagarna såg nog lite lättade och (chockade?) ut att det var så enkelt.

Så är det inte för mig dock, jag vältrar mig i mina problem och speciellt M:s problem och hans liv. Det är som en osynlig magnet jag blivit inprogrammerad att synka med. Vi dras obönhörligt till varandra. Jag får från nu räkna minuterna som jag inte tänker, engagerar mig på ett (eller annat sätt) i M, och det är faktiskt hela 5 sekunder redan

Besatthet

Igår gick det en film på 5:an, som hette Sex, Lies and obsessions med Harry Hamlin. Det finns ett ögonblick i den filmen som fascinerar mig. Det är när huvudrollsinnehavaren Hamlin blir ertappad av sin fru, i en lägenhet han hyrt för att utöva sitt missbruk, sex. Han kommer in i rummet, och bland alla porrtidningar, frun som sett honom kyssa en annan kvinna, och stön som hörs ur TV:n säger han " Det är inte som det ser ut, det är inte så farligt".

Det är efter år av slaveri under drogen sexmissbruk, där han sjunkit så lågt så han äventyrar både sitt liv, sin hälsa och sin familj, barn.

Att leva i missbruk av sin egen drog, är att sakta förlora perspektivet över verkligheten. Det enda verkliga i den världen är just att försöka att få andra att inte rasera den, genom att hålla muren stenhårt intakt. Detta görs med förnekelse, och den är kraftig, med stort K. Även när personen uppenbarligen är tagen på bar gärning, förnekar han situationen eller förmildrar. Allt för att försöka hålla kvar illusionen av att kunna hantera.

Sån är sjukdomen, den där farliga besattheten, och där vi tror vi kan sluta själva. Jag kan själv, vilken missbrukare har inte sagt det? Och hur många gånger?! Ett flertal, säkert hundratals.

Kvinnan i filmen lever i det helvetet som kallas medberoende. Jag har gjort båda, och jag tror att medberoende är snäppet värre än att vara beroende av något annat. Vid medberoende lever jag ju 24/7 med oron, misstänksamheten, kontrollbehovet av en annan människa, oftast en alkoholist som inte alls går att lita på. Att försöka lita på någon, eller ha kontroll över någon som är beroende ökar det som kallas medberoende.

I mitt fall gällande M är jag helt säker på att det är något barndomstrauma som gör att jag håller fast vid honom. Att mista honom känns fullkomligt omöjligt. Jag tror att det är att jag försöker ändra det trauma jag blev utsatt för som liten av min pappa. Att idag få någon sorts förändring på M, tror jag blir som en sorts besatthet för att ändra det jag inte kunde med min pappa.
Ett barn som blir utsatt för kränkningar, blir skuldfyllt. Genom att lägga skuld på sig själva, står barnet ut med att de som ska ta hand om det, inte klarar det. Det är det traumat de flesta medberoende -även i vuxen ålder- sysslar med att försöka förändra, genom att kontrollera alkoholister, narkomaner, spelmissbrukare osv. Så är det för mig, rent intellektullt vet jag ju att jag behöver någon att kunna lita på. Men kärleken - eller besattheten- gör mig alldeles otroligt fast vid M.

Det är kanske inte hela sanningen, men en del. Varför jag har så svårt att släppa M, och gå min egen väg.

Anhörig

Läste den här för några år sen, tyckte det var en orgie i smärta som flög förbi genom bokens sidor. All den där ångesten hon känner när hennes man är ute och dricker och droger, och ångesten som kryper närmare ju längre kvällarna lider. Och lyckan när hennes man periodvis väljer att umgås med familjen, drogfri.

I mitt högmodiga huvud tänkte jag "Men sådär kommer det aldrig bli något mer för mig, jag jobbar ju i programmet ... " . Ack så fel jag hade, och då visste jag heller inte vilket beroende det är i sig att vara anhörig. Och vilket kontrollbehov det väcker. Det är enormt och mycket smärtsamt.

Jag har förstått att jag inte kan leva nära M. Jag klarar det inte, alla lögner och fantasier vi skapat tillsammans börjar blekna, och ersätts istället av den bistra verkligheten. Den som gör så j-la ont. Den som förvandlar alla våra skratt, alla våra äventyr, alla våra mornar i sängen, alla våra sexuella äventyr i naturen, allting förvandlas till det där hårda, kalla som kallas verkligheten.

Det är den jag försökt gömma, genom att låtsas, glömma bort, försöka andas bort min smärta, be och gå på möten. Har jag inte lyckats hindra den längre. Den bultar på obevekligt. Att vi inte längre kan stanna i det här, där ingenting förändras. Vi själva stagnerar, vi ramlar och har oss, slåss med ord och psykologi. Vad som tänkas kan för att blunda, få ro.

Jag känner en helvetisk saknad efter den verkliga M, och jag älskar honom förbehållslöst. Men det vi har är endast en liten folktom arena där vi fäktas, och jag håller på att dö.

Meh ..liksom

Här sitter jag på jobbet och bloggar. Fantastiskt, ingen hade trott det om mig för ett halvår, när jag låg instängd på psyket.

Men se där, där tog ni fel.

Nu ska jag stämpla ut på min inbyggda stämpelklocka :-).

Bakom

När jag kör bilen vill jag att alla andra människor ska hålla sig hemma, titta på TV, umgås med familjen eller nåt.
För alltid när jag kör bil, blir jag stressad av bakompersonerna , de där som ligger tätt-tätt bakom, och omärkligt stressar mig.
Inga ljussignaler, inga stressande tutor, inga omkörningstendenser utan bara att de är där gör mig stressad.

För, tänk om de blir stressade av att ha min lilla Golf framför sig, de ska iväg till ett viktigt möte, de ska hem till frugan för att äta middagen hon lagat.

Jag vill ha tomt när jag ska ut och köra, därför ska jag åka iväg denna tidiga söndagsmorgon och göra puppe glänsande.

Blink

http://www.bloggtoppen.se/tracker.php?do=in&id=5054

Utsikt(er)

Här sitter jag och jobbar på dagarna, både som idag i spöregn men oftast i sooool. Finns det någon bättre utsikt, över havet, Gotlandsfärjan utanför fönstret och alla segelbåtar som lugnt kryssar över vattnet?!

Nej, ingenting -nästan- grumlar min horisont. Bara detta enda, min otrygghet som gör sig gällande. Ang skulder, skulder jag drog på mig i missbruk, under tiden min son var liten och jag kämpade för att överleva en dag i taget. Försäkringskassan vill dra 1.073 på mitt bostadsbidrag. Och jag har just skrivit en överklagan till det. Jag försöker så ärligt jag kan säga hur min situation var då, och hur de varit under dessa år.

Jag känner mig så ensam om ansvaret, inga närvarande pappor, ingen mamma att -låna av-, ingen pappa, mitt enda syskon missbrukare. Den enda som har funnits för barnen är jag. Och jag har inte räckt till, vare sig mentalt eller vad det gäller ekonomi. Under den mest kaotiska tid när jag kämpade för min äldste son, genom tingsrätten till hovrätten var inte min största prioritet att kontrollera att jag hade rätt bostadsbidrag, tyvärr. Den beska eftersmaken kommer idag istället.

Men men, jag har iallafall övertygat mig själv om att jag inte är värdelös på arbetsmarknaden. Jag kan mitt jobb, att komma tillbaka till det yrket jag lämnade för 15 år sen, först pga missbruk, sen pga mitt tillfrisknande och mina barns tillfrisknande sitter kvar, än idag.
Det gör mig glad iallafall.

Sen vet jag ju, att det ordnar sig.

Bullen och jag.

Jag

Fick ett telefonsamtal till jobbet idag. Min lilla kisse har blivit påkörd, han är död och vilar i katthimlen med sin mormor, sin bror och de andra kissarna som är där och bara får Whiskas när de vill.


Rip Bullen 11/1 - 5/7 2006.

Teardrops in heaven.

Vem

Blir tröstad?!
Den som skriker mest, högst?

Den där lilla därborta, hon som knappt syns
så suddiga är hennes konturer.
Hon som sitter bakom en sköld av försvar och
murar.

Vem syns hon för?
Vem hör hennes tysta, omärkliga rop på hjälp, genom
den där 'präktiga' ytan?

När den stora vargen skrider fram och gör henne osynlig
i hans skugga.

A som i Ansvar

När jag missbrukade droger, var ansvar något jag skydde som pesten. Jag visste förresten knappt hur ordet stavades. Jag trodde det betydde att jag betalade mina räkningar i tid, vilket jag såklart inte gjorde då.
Jag förstod inte att ansvar handlar främst om mig själv, och hur jag beter mig emot andra människor. När jag missbrukade droger så kände jag djupt inom mig att det inte kändes bra, jag själv led, mina barn led, och mina nära anhöriga. Jag kommer också ihåg hur krävande jag var. Hur jag vände på begreppet ställa upp, finnas till hands, till att gälla då jag behövde. Jag ville också lägga mitt liv utanför mig själv, min taskiga barndom, hyran som gått upp, mina barn som var så krävande. Det var därför jag missbrukade.

Jag levde mitt liv som om någon annan höll i ratten.

Jag visste ju inte hur jag skulle leva eftersom drogerna levde åt mig. Varenda känsla jag fick, hade jag ju bedövat, glädje för att uppleva mer, sorg för att ta bort. När jag blev drogfri var det som att börja leva om sitt liv.

Idag är jag drogfri sen många år, men har istället upptäckt att mitt grundläggande problem är just medberoende. Jag har funderat kring det här så mycket, och sista tiden har det utkristalliserat sig något som jag vill säga är mitt största problem när det gäller att vara medberoende till andra personer med missbruk. Just missbrukaren har en förmåga att projicera sina brister, på just den medberoende, just för att missbrukaren inte kan, förmår, se sin egen verklighet. För om?! han gjorde det så skulle det förstöra för honom att använda mer droger.

Därför är just projicering missbrukarens vapen han bär och slåss med för sitt liv, eller för att fortsätta kunna ta droger.

Jag har svårast att hålla min gräns, min integritet emot just det. Den här totala oförmågan att se sig själv, sina brister och vad som orsakar hans missbruk. Den är just vad jag kallar en av de värsta formerna av medberoende. Att när jag hör att M tagit, och han förnekar så kan jag inte stå kvar i min egen känsla vad jag hör, känner. Sista veckorna har jag också förstått det här med ilskna medberoende. Jag tror att de flesta medberoende blir just ilskna pga av oförmågan hos missbrukaren att ta ansvar, att säga ; Ja jag gjorde fel, jag tog ett återfall, det hade ingenting med dig att göra, jag valde det själv. Istället gör de flesta missbrukare alldeles tvärtom Jag var tvungen, du var ju så taskig, jag blev så ledsen, du var så arg.

Missbrukaren med sin sjukdom, spelar ut den medberoende till att det är hennes fel. Det här är ett kraftfullt vapen, som ofta de medberoende tar sitt ansvar inför. Om inte om fanns, är ett talesätt jag får lära mig när jag börjar tillfriskna ifrån drogberoende. Det är också det första att ta ansvar inför, att jag är drogfri för min skull, att jag behöver ta reda på vad jag behöver för att vara fortsatt drogfri, det är mitt ansvar.

Jag tänker på att jag som vuxen kan hantera det här någorlunda idag, men vad som också kommer till mig är hur många barn som får uppleva det här?! Och vilken kraft missbrukaren har att lägga skuld hos sina barn. Sånt smärtar så mycket så det tar jag i nästa blogg.

Jag ska sköta lönerna för en massa arbetare nästa vecka, alldeles själv. Det trodde jag aldrig när jag för 10 år sen låg på avgiftningen på Huddinge. Allt för att jag för första gången velat något till 100%. Aldrig någonsin har jag gjort något så fullständigt som när jag klev in på möte för första gången, det var som att komma hem, till sig själv. Nu ska jag öppna kvinnomötet.

Puppe

Till ett omgjort avgasrör, är jag. Lilla Puppe måste få ny andning, och då behövs nya rör. Just nu står min alldeles egna bilmekaniker på min p-plats och hjälper Puppe att kunna riktigt gasa ut ordentligt. Bilprovningen väntar också i morgon. Bilprovningen är som tandläkaren, de river och sliter inuti, knackar och känner och hissar upp en i en stol - bilhiss. För att där verkligen kunna göra sina justeringar. Precis som hos tandläkaren, verkar det som att allting i vilken sekund som helst bara ska brista, gå sönder.

Men Puppe höll, och i morgon väntar bara testning av nya avgasröret, och kontroll av fötterna. Precis som pensionärerna behöver broddar vintertid måste även Puppe ha bra grepp för att inte slira.

Pratade med M idag på lunchen. Jag lyckades att inte gå in i hans förnekelse, fördömande kring hur taskig jag varit emot honom som inte orkade träffa honom på midsommar - för jag var så trött efter arbetsveckan- och att han faktiskt lät som han hade tagit vid torsdagkvällens samtal. Därför har han återigen varit tvungen att dricka alkohol, och röka marijuana. Det är synd om M som inte har någon fri vilka.

Jag påtalade för M att om det är så att varje gång vi har en konflikt och han känner sig ledsen, förorättad måste han gå och dricka eller ta droger, kanske han borde tänka på om vi överhuvudtaget ska vara tillsammans längre?! M ville inte svara på den frågan, han ville mycket hellre förklara hur pass taskig och ouppmärksam jag är emot honom, och att det är därför han känner såna här känslor som gör att han går ut och drogar.

Vid det här laget kan jag ju M:s finter, även om de sved i början. Så jag sa faktiskt var jag skrev i morse "Ok". När han ville förklara hur dum jag var. Han fick väl hållas med det då, det skadar mig inte längre. Jag tror M börjar känna att hans projektioner inte fäster längre, att jag inte går in i den där labyrinten där jag så lätt går vilse. Eftersom min förföljare är en drogmissbrukare, som gör allting för att förneka, att det faktiskt är han som väljer om han ska ta droger eller inte. M vill inte alls ta den rollen, nej allting annat är problemet, speciellt jag.

Jag är faktiskt inte involverad i den här cirkusen på liv och död längre, som jag var förut. Jag kan jobba, jag kan tom vara glad fastän han väljer att skylla sitt intag på mig. Vad jag än säger kommer han att vinkla det så att det är något fel, som gör att han kan fortsätta leva ett liv utanför sig själv. Jag börjar också tvivla på M:s förmåga att vara drogfri, det känns som M lägger sin drogfrihet i mina händer, att jag är lösningen på hans problem, kontra, lösningen på hans drogfrihet.

Jag tror jag börjar komma djupt i den insikten - i mitt hjärta- att jag har ingen betydelse alls. Även om M vill få sig själv att tro det.

Det är befriande.

Det var jag ..... !

Som gjorde att M tog det där blosset av haschet, det var pga situationen som jag försatte honom i. Känslorna av värdelöshet som jag väckte i honom.

Det var för att jag börjat jobba och är så trött att vi inte kunnat träffas som han ringde igår och hade druckit. Det var för att jag dragit mig undan som han ljög när jag frågade om han hade 'tagit'.

Det var jag ... !

Jag fattar inte varför jag bryr mig. Och inte bara säger "Jaha!" ?!

Regn

På väg till jobbet i regnet. Ska ha på mig mina rosa gummistövlar med blommor på, (visste jag skulle få användning för dem!). Jag är tacksam att jag har jobbet att gå till, min hjärna klarar inte av köksbordet några längre stunder.