Jag får inte riktigt till det, så det känns msn härinne på blogger. Men som vanligt tar förändringar tid. Även om det är något så trivialt som att byta blogg. Innan man kommer underfund med alla nya funktioner och alla gamla som kändes mer ... ehhh.. rätt.

Jag grät igår, så när jag vaknade i morse vara ögonen alldeles igensvullna, röda och de gick nästan inte att öppna. Jag gråter för att allting känns så orätt, konstigt, och främmande för mig.

Hur jag än försöker, så känns det som jag gör fel någonstans. Jag famlar mig fram, säger med sträng röst, snäll röst åt mig själv att jag inte är fel på något sätt. Men jag lyckas inte. Min självkritik når nya höjder. Jag är glad att jag hittade Alanon i allt det här, det syns som en gudomlig kraft vägleder mig sakta försiktigt, och samtidigt uppmanande dit.

Jag slits itu av alla krav, köpa mjölk, göra mat, tvättstugan och umgås med vänner, skriva, vara med min kille, gå på möten. Jag vill börja jobba, så jag innerligt kan lägga ifrån mig en del krav, så jag inte känner att min tid kan spenderas mer värdefullt än nu.

Jag pratade med min kille på morgonen, han sval och inkännande, jag skamfylld och kvävd. Han berättar så lyckligt om sina barn, hur perfekta dem är, hur bra det ska bli när de placeras, hur bra familjen är. Jag frågar honom om han inte känner igen medberoendesignalerna, han som bott nästa 15 år med en kvinna som blivit fråntagen sina barn, pga alkohol och droger. Han säger Nej så var det inte, jag var beredd på när hon skulle dricka". Jag hör att han är ärlig, därför blir det så förvirrat, när han säger att han inte kännt något.

John Bradshaw beskriver det såhär i sin bok Frigör BARNET inom dig. "Omvärldsberoende (medberoende, min not), utvecklas i störda familjesystem. I en alkoholistfamilj blir alla beroende av alkoholistens drickande". Jag är en produkt av en sån familj, min pappa är alkoholist och drogberoende. Jag är stigmatiserad av den första tiden i mitt liv, tillsammans i denna familj, där vi alla utvecklade strategier för att överleva.

Jag levde mina första år i livet, alldeles ny på jorden i en familj där INGEN visste vad som skulle hända, där det alltid skedde katastrofer, krig och våld. Där min pappa styrde med järnhand, denna hans medspelare i alkoholgudens grepp. Jag vet att vi kom hem ibland, och han satt och hade druckit, massor alltså, han var rejält full. Mamma frågade -Har du druckit? - Nej!

Det var en i mängden signaler som visade mig att jag hade fel, att jag kände fel. Alkoholisten lider nämligen av en sjukdom som gör att han förnekar. För ett barn i en sådan familj, blir det ödestigra konsekvenser, eftersom barnets känslor måste ignoreras.

Min killes dotter ringer honom varje dag, jag känner först ett stygn av avund, va gulligt av henne, Gud vad han är älskad av henne, vilken tur för henne att hon har en sån fin pappa, som aldrig slåss eller höjer rösten". Så gör inte mina barn, de räknar med att jag finns här, för dem. Igår berättade min kille att hans dotter ringt honom och sagt att hon var "jätteglad att han varit så glad och positiv" (inte så flummig som han var över jul, min not). Min kille låter glad när han säger det, som att det är en bra sak som hänt. Medan jag känner att mitt inre reser sig av irritation, av ilska.

- Hur kan han tycka att det är ok, att hans dotter blir glad om han inte är påtänd?

Jag skulle bli ledsen, om mina barn inte kunde räkna med att jag var drogfri när de kom till mig. Jag skulle bli oerhört sårad, om jag var glad och trevlig och inte hade tagit något, var ljusglimtarna för mina barn. Det skulle såra mig djup, djupt.

Jag vet varför jag överhuvudtaget bryr mig, jag är ju medberoende. De känslor det väcks i mig, gör ju ont. Att han är där han är. Samtidigt blir jag avundsjuk att han alltid har sina barns kärlek, kanske mer för att de är medberoende till honom, och han lever i ovisshet att det är så, utan bara tycker det är ok att hans 12 åriga dotter ska känna sig som en medberonde till honom. Jag undrar när denna dotter ska göra revolt emot att vara snäll? Jag var själv den lilla söta snälla flickan, tills jag hittade droger, och alkohol. Då gjorde jag revolt emot all den tid jag levt för andra människor, och all den skam jag kände inom mig. Jag gjorde mig illa, för jag trodde att det var mig det var fel på. För en liten flicka kan det bli ödesstigert, det blev det för mig.

Det är en annan historia.