Sinnesro

Hur ska man mäta Sinnesro, tillfrisknande?

Dagen började med att min kille åkte ner till sina barn, därnere vet jag att han har en kompis som tillhandhåller tabletter, vilket min kille precis klivit 'ur' ifrån.

Jag känner oron komma krypande någon gång på efteremiddagen, inte tillräkligt för att fullständigt knocka mig, men den finns där, smygande, närvarande. Jag är så 'duktig' (hatar det ordet) så jag iallafall inte sätter mig fullständigt apatisk, utan badar och tvättar håret, kollar mina räkningar och sånt jag annars inte klarar när oron kommer.

Sen iväg på ett Alanonmöte, när jag går ombord tunnelbanan, är oron så stark så jag tittar på klockan. Första impulsen är "Skit i honom, Dra, Stäng av honom, Spring så fort du kan". Men jag lyckas lugna mig, är ju trots allt på väg möte där de är experter på den här sortens oro. Klockan 18:00 har han redan 'klivit på' i min fantasi, jag gör upp mentala förberedelser för hur jag ska orka hantera detta en gång till, hur jag ska undvika att inte hamna på psyket igen om värsta tänkbara scenario inträffar, att han tar återfall.

Att jag ens tänker så gör mig ursinnig, och smärtsamt medveten om innebörden i våran relation. Hur det kommer att påverka mig framöver, visserligen är jag expert på katastroftänkande, men jag brukar också kunna ta fram mitt sunda förnuft. Emot droger finns inget sånt, det vet jag.

Mötet är jättebra, jag delar om min oro, och min fullständiga brist på tillit, det handlar inte bara om relationen med min kille, utan om de flesta människor jag möter. Jag ställer mig in på att de 'fuckar' mig så slipper jag bli ledsen. Så som jag gör med min kille. Men ; sanningen är den att den sorgen det väcker att verkligen och jag menar verkligen känna in den känslan, det är mer än jag klarar.

Jag pratar med min kille på kvällen, vid 23:00 ringer han, han har precis skickat sms, där han säger att han försökt ringa mig i 1½ timme. Jag blir förvånad givetvis, och tänker "det kan han inte gjort, det har inte ringt hos mig?" , vilket givetvis sätter igång försvaret, vad ska nu komma? Ska han lägga skuld på mig för att komma undan själv? Jag intar försvarspositionen direkt.

Jag förklarar för min kille, - och ja, jag vet inte om det är rätt vara ärlig?-, att jag blivit orolig, och att jag vet inte om jag kommer orka vara såhär orolig hela tiden? Kommer jag med Alanons program kunna släppa honom, vad han gör? Eller kommer den här oron bli min ständiga följeslagare? Den sista möjligheten gör mig sjuk, jag känner så mycket smärta och vet inte om jag kommer orka mer smärta?! Jag har haft min beskärda del, och jag får tankegångar att jag kanske inte orkar ha en relation. Jag är så smärtsamt rädd för kärleken, och det brukar min kille vara snabb att på minna mig om.

Men ska kärlek kännas såhär? Är kärlek att gå omkring med en ständig oro?

Kan det vara så verkligen, och det viktigaste; Är jag redo att betala
priset?

Samtalet slutade med att min kille blev arg på mig, irriterad, förorättad, över att jag ser allting så svart. Jag blev arg och sa ett snabbt Hej då, och därmed tar smärtan vid igen om inte än värre.


Nu sova!