Nu

Jag har bett om en break/paus ifrån M. Jag vet många gånger förut jag bett om det, men tagit honom tillbaka, för återförening. Vissa gånger har jag själv bett M komma tillbaka till mig, och det får jag ta skulden för nu. Jag har/är dubbel i mina känslor emot M. Så många gånger jag blivit sårad, så många gånger jag sårat M, sitter som ristningar i mitt hjärta.

Jag är den svaga nu, när jag visar exakt vem jag är under det glättriga, sexiga ytan är jag "jobbig, löjlig, taskig, psykiskt instabil".

Jag märker att M börjar dra sig ifrån mig känslomässigt, att han tycker det är oerhört jobbigt, frustrerande med mina känslosväningningar. Jag blir den svaga som jagar, och han är den som mest vill dra sig undan. Så många gånger sakerna varit annorlunda. M sa idag att när jag beter mig såhär är jag som när han benzar. Och han har så rätt, jag är som aktiv fastän jag inte tar några droger.

Därför har jag bett om en paus ifrån våran relation. Jag lämnade också tillbaka ringen till M idag. Mest för att jag inte känner mig värdig att ta emot hans gåva, när jag riskerar att vilja lämna tillbaka den. M blir ju arg såklart. Och ringen symboliserar mer våran relation än vad vi anar. Han vill ge mig sin kärlek, och jag har sånt självförakt så jag klarar inte att ta emot honom. Våran relation har varit full med svek, fula ord, och misstänksamhet och droger.

M säger sig veta att allting som hänt är mitt fel, min misstänksamhet, min oförmåga till att ta emot hans kärlek, min respektlösa agerande emot honom. Han förstår inte att alla saker samlas i mig, att jag inte stänger av mig själv, efter det som hänt. Jag litar inte på M, jag litar inte på hans drogfrihet. Att 'släppa in honom' är dödsångest varje gång, fastän jag intalar mig själv att jag "klarar det den här gången". M förstår inte att jag kanske inte kan omformera mig och starta om igen. Och jag vet inte heller om jag klarar det. Såren sitter kvar och kan börja blöda när som helst, med M är det detsamma som att ha en blodrädd sköterska bredvid sig. Varje gång jag blir osäker startar jag något i honom, som gör att han agerar respektlöst i sin rädsla. Idag tyckte han att han hade 'rätt' till det eftersom jag var så taskig och behövde en paus, och för att jag lämnade tillbaka ringen. För M är det detsamma som att säga att han inte är värd att älskas, för mig är det samma sak. Våra rädslor lierar sig med varandra, och förökar sig som amöbor inom oss.

Jag har bett om några veckors paus, dels för att söka hjälp för mina övergrepp som aktiveras fruktansvärt i den här situationen, dels för att försöka sortera mig själv.