Biopolär

◦ 71% har varit/är utsatta för fysisk misshandel
◦ 68% har varit/är sexuellt utnyttjade, flickor och pojkar
◦ 62% upplever grovt våld i hemmet och familjen

Pågående forskning visar att borderlinepatienter oftare varit med om tidiga separationer från viktiga personer (fadern eller modern) samt att de blivit känslomässigt försummade av sina vårdgivare. Ofta är det så att föräldrar till borderlinepatienter också har svåra problem när det gäller impulskontroll, känslomässig instabilitet eller drogmissbruk.

Är det här jag?!

Lider jag av någon allvarlig känslomässig störning?

Kan jag tillfriskna?

Ja, allting stämmer på mig, mina känslomässiga dalar som svänger mellan svart-vitt, min obefintliga impulskontroll. Att jag blev lämnad när jag var liten? Och att jag har problem i nära relationer.

Jag kanske är sjuk, och kan bli frisk. Insikten träffar mig rakt i magen, gör ont, vrider om. Skammen griper hårt, så hårt att jag nästan inte kan hantera min kropp.

M och jag var tillsammans i fredags, jag har kommit på att jag är oerhört sårbar när jag visat mig känslomässigt, som om jag håller på att dö. Eftersom jag inte klarar att säga det till M på ett 'normalt' sätt, blir det oftast i samband med hans tabletter. Jag börjar ana att jag behöver detta även när M inte tar tabletter. En känslomässig paus, en timeout där jag får sortera i mina tankar.

Istället för att säga det, (eftersom jag vet att M reagerar med rädsla inför det) blir min paus ofta någon stor verbal fight, med mig som förlorare. M är heller inte villig att se mig gå 'in' i mig själv för att landa, det väcker hans övergivenhetskänslor.

Jag skickade ett svar till M idag, där jag skrev av en psykologs svar till en tjej som också undrade över sin killes önskan till break/paus/timeout.

Psykologens svar:

"Håll dig undan och satsa på studier och vänner tills han hör av sig. Män behöver få vara ifred efter en period av intensiv känslomässig närvaro. Du har inget att oroa dig för, om du undviker att kontakta honom."

Om jag kunde förmedla det till M istället för att ständigt göra våran relation till en berg-o-dalbana, där jag kastar ut/gör slut, med honom. Och istället försöka att få M och förstå, vilket jag känner nu kommer att bli som att bestiga ett mycket högt berg, men jag ska försöka. Även om våra samtal sista tiden följt samma mönster, med återföreningssex och alla kärleksbetygelser som finns.

M säger att jag är sjuk, och jag börjar tro honom. Jag är alldeles för känslomässigt skadad för att överhuvudtaget ha någon form av kärleksrelation, eftersom jag inte kommit längre än såhär. Jag är förvånad att jag ens släppt 'in' på det sättet jag gjort, och mycket stolt, med tanke på vilka förutsättningar jag haft.

Jag vill inte göra illa M genom att lägga ut mitt känslomässiga skadade på honom. Vilket jag förstått att jag gör. Jag skulle behöva mer förståelse ifrån M, men det är att begära för mycket, han har visat mer än tillräkligt.

Jag kommer att söka hjälp i morgon!