Ett glömt själv

Dagens ros; går till Distriksläkaren. Hon som jag gått till och nästan inte räknat med, för jag var van vid de andra som bara bytte namnet på dörren. Men hon har stannat ! I 6 år har jag gått till henne, och hon tom vid ett tillfälle skickade ett förslag där jag kunde få hjälp som hon själv tagit reda på. Vilket höjdare. Jag tycker sånt är ovanligt, att få träffa samma människa så länge. Jag har också börjat berätta saker som jag inte trodde, till henne ang min hälsa.

Dagens insikt; går oavkortat till boken jag lånade på biblioteket idag, efter jag betalat 200:- i förseningsavgift, jag frågade om jag fick pruta, men det gick inte. Det man inte har i huvudet, får man ha i plånboken".

Dagens storm; är i mitt inre. Dels av ofömågan att vara med M, och dels för sorgen det väcker i mig. Jag vet inte vad som är värst, att M inte läser mina ord (för att jag sa till honom), eller att han läser men inte skriver. M säger jag är dubbel, jag är dubbel.

Jag är dubbel för att det varit mitt försvar, jag har haft det emot M också, fastän jag spelat annorlunda. Men innerst inne har han aldrig riktigt nått, även om jag många gånger velat. Men överlevnadsdriften är starkare, mycket starkare.

Jag ska skriva några utvalda stycken ur boken, jag vet att många vuxna barn och medberoende känner igen sig, det finns ingen som inte utvecklar skadad personlighet av att växa upp såsom vi. Vi bär det med oss just nu i denna sekund, du och jag.

”Tidigt under livet, har hon lärt sig att andra kan göra henne illa, och som resultat av detta blivit livrädd för att bli beroende av någon. Det som ursprungligt var öppet, sökande, och förväntansfullt har blivit förvandlat till en attityd och misstro. Barnet gav upp hoppet om att få det som det behövde och lärde sig istället att det måste försörja sig själv. Priset för detta blev bristande förmåga att älska, att i tillit närma sig andra. Alldeles för tidigt tappade det lilla barnet kontakten med sina innersta känslor och behov. Dess finaste egenskap och största tillgång – förmågan att i trygghet och tillit kunna vara tillsammans med andra människor – kapslades in och gömdes djupt i det undermedvetna.

Det är inte alls säkert att detta inre tillstånd speglas i det yttre beteendet. Ofta visar hon upp ett klart och uttalat behov av att vara självständigt, oberoende. Detta kan ge ett starkt och säkert intryck, som för betraktaren för tankarna långt ifrån det lilla behövande barnet som trots allt finns bakom den självsäkra fasaden. Hon kan ha invecklade fantasier om relationer, men i verkligheten är hon mycket rädd för andra människor. Korta eller till intet förpliktigande neutrala relationer går an. Det är det intima och hårt bundna som väcker djup ångest. Att uppleva relationer i fantasin, eller nöja sig med tillfälliga, eller känsloneutrala relationer skyddar henne emot risken att återigen konfronteras med den smärta och besvikelse som hon som litet barn lärde sig förknippa med beroende relationer och kärlek till andra. På många sätt försöker hon handskas med detta. I en sådan personlighetsbilda finns ofta inslag av överlägsenhetskänslor, föreställningar om allsmäktighet och o att klara sig helt på egen hand utan att behöva andra. Oftast varvas dessa föreställningar med känslor av mindervärde, djup osäkerhet, och självtvivel. Blotta tanken på att vara svag, beroende, är ångestskapande och måste till varje pris undvikas. Samtidigt är det just detta – att vara liten och behövande och ändå accepteras- som hon längtar efter.

Ofta är hon mycket duktig på att dölja allt detta. Beteende som är till för att dölja en människas inre tomhet och ensamhet kan ta många former. Ibland är en sån människa kylig, avvaktande. Lika ofta är hon dock festens medelpunkt, den som alltting kretsar omkring. Samtliga beteendemönster kan användas för att hålla andra borta, skydda emot beröring, dölja den levande människan som för länge sen försvunnit in i sig själv".

Inte undra på att vi är rädda att någon ska se oss. Jag tänker klappa på mig rikigt mycket ikväll, bada och ge mig själv fina affirmationer, att jag är fin som jag är. Och sen ska jag kolla på Dogwhisper som jag älskar, om jag ändå vore Ceasars hund, så skulle han se hur rädd jag var, och göra mig trygg! *önska*.