Really love

A love that

tears you

down

Aint really

love

Mary

Enough crying

Cause um

The sex was good

You had my mind

And I let youCome back

Every time

You would

Violate

And cross

The line

And you

Knew that IWould be

The typeTo always

Wait so patiently

Thinkin'

You was comin'

Home to me

WellDamn,

I never heard

The keys

OrFelt ya taps

Sayin' are

You sleep

Don't wanna

Play house

No more

So dumb

To think

You gon

'Marry me

I got to be out

My mind

To think I

Need someone

To carry me

I've done enough

Cryin', cryin', cryin'

(Cryin', cryin', cryin')

It's time to say

Bye, bye, bye

It's time I

Do something

For me

It's time

I choose

My clothes

Choose my friends

Be with my family

They been asking

Girlfriend

Where you been?

We ain't seen

You in weeks

Been chasin

'This fool around

Thinkin' he gon

'Hold me down

I would

Follow his lead

Thinkin' I would

Be the one

He keep around

What I needed

Not ya finance

And all that

I needed

Real commitment

I really couldn't see it

Not the real man

You said you would be

In this relationship

So many men

Think all

A girl needs

Is to be sold

A dream

But I won'tFall for it

Don't wanna

Play house no more

You treat me wrong

Tired of you

Playin' me

I been lookin

'At the front door

This ain't yours

So let me do me

I've done enough

Cryin', cryin', cryin'

It's time to say

Bye, bye, bye

It's time I

Do something

For me

Jag är fullständigt ok.

Jag är inte tokig, bara omtumlad av dessa år tillsammans med M, alla lögner, svek och oro. Jag är medberoende.

Ett glömt själv

Dagens ros; går till Distriksläkaren. Hon som jag gått till och nästan inte räknat med, för jag var van vid de andra som bara bytte namnet på dörren. Men hon har stannat ! I 6 år har jag gått till henne, och hon tom vid ett tillfälle skickade ett förslag där jag kunde få hjälp som hon själv tagit reda på. Vilket höjdare. Jag tycker sånt är ovanligt, att få träffa samma människa så länge. Jag har också börjat berätta saker som jag inte trodde, till henne ang min hälsa.

Dagens insikt; går oavkortat till boken jag lånade på biblioteket idag, efter jag betalat 200:- i förseningsavgift, jag frågade om jag fick pruta, men det gick inte. Det man inte har i huvudet, får man ha i plånboken".

Dagens storm; är i mitt inre. Dels av ofömågan att vara med M, och dels för sorgen det väcker i mig. Jag vet inte vad som är värst, att M inte läser mina ord (för att jag sa till honom), eller att han läser men inte skriver. M säger jag är dubbel, jag är dubbel.

Jag är dubbel för att det varit mitt försvar, jag har haft det emot M också, fastän jag spelat annorlunda. Men innerst inne har han aldrig riktigt nått, även om jag många gånger velat. Men överlevnadsdriften är starkare, mycket starkare.

Jag ska skriva några utvalda stycken ur boken, jag vet att många vuxna barn och medberoende känner igen sig, det finns ingen som inte utvecklar skadad personlighet av att växa upp såsom vi. Vi bär det med oss just nu i denna sekund, du och jag.

”Tidigt under livet, har hon lärt sig att andra kan göra henne illa, och som resultat av detta blivit livrädd för att bli beroende av någon. Det som ursprungligt var öppet, sökande, och förväntansfullt har blivit förvandlat till en attityd och misstro. Barnet gav upp hoppet om att få det som det behövde och lärde sig istället att det måste försörja sig själv. Priset för detta blev bristande förmåga att älska, att i tillit närma sig andra. Alldeles för tidigt tappade det lilla barnet kontakten med sina innersta känslor och behov. Dess finaste egenskap och största tillgång – förmågan att i trygghet och tillit kunna vara tillsammans med andra människor – kapslades in och gömdes djupt i det undermedvetna.

Det är inte alls säkert att detta inre tillstånd speglas i det yttre beteendet. Ofta visar hon upp ett klart och uttalat behov av att vara självständigt, oberoende. Detta kan ge ett starkt och säkert intryck, som för betraktaren för tankarna långt ifrån det lilla behövande barnet som trots allt finns bakom den självsäkra fasaden. Hon kan ha invecklade fantasier om relationer, men i verkligheten är hon mycket rädd för andra människor. Korta eller till intet förpliktigande neutrala relationer går an. Det är det intima och hårt bundna som väcker djup ångest. Att uppleva relationer i fantasin, eller nöja sig med tillfälliga, eller känsloneutrala relationer skyddar henne emot risken att återigen konfronteras med den smärta och besvikelse som hon som litet barn lärde sig förknippa med beroende relationer och kärlek till andra. På många sätt försöker hon handskas med detta. I en sådan personlighetsbilda finns ofta inslag av överlägsenhetskänslor, föreställningar om allsmäktighet och o att klara sig helt på egen hand utan att behöva andra. Oftast varvas dessa föreställningar med känslor av mindervärde, djup osäkerhet, och självtvivel. Blotta tanken på att vara svag, beroende, är ångestskapande och måste till varje pris undvikas. Samtidigt är det just detta – att vara liten och behövande och ändå accepteras- som hon längtar efter.

Ofta är hon mycket duktig på att dölja allt detta. Beteende som är till för att dölja en människas inre tomhet och ensamhet kan ta många former. Ibland är en sån människa kylig, avvaktande. Lika ofta är hon dock festens medelpunkt, den som alltting kretsar omkring. Samtliga beteendemönster kan användas för att hålla andra borta, skydda emot beröring, dölja den levande människan som för länge sen försvunnit in i sig själv".

Inte undra på att vi är rädda att någon ska se oss. Jag tänker klappa på mig rikigt mycket ikväll, bada och ge mig själv fina affirmationer, att jag är fin som jag är. Och sen ska jag kolla på Dogwhisper som jag älskar, om jag ändå vore Ceasars hund, så skulle han se hur rädd jag var, och göra mig trygg! *önska*.

Aniara

"Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod.

Med ena benet dränkt i känslosvall, det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.

Jag drömde mig ett liv, men glömde vara.

Jag reste alltid runt men glömde fara, ty jag satt fånge här i Aniara"

Harry Martinsson

Ensam

Ensam är stark

Jag klarar inte att öppna mig och bli bespottad, eller förnedra andra människor. Jag vill finna styrka i mig själv, och inte behöva ligga andra till last. För mig blir det ledordet, och jag kommer hålla mig på känslomässig nivå med människor som jag själv klarar av. Annars blir jag den där bitchen, som jag inte klarar av att vara. Jag vill aldrig visa någon annan den sidan igen. Jag vill aldrig bjuda in någon i mitt inre igen.

Så känns det

Nu

Jag har bett om en break/paus ifrån M. Jag vet många gånger förut jag bett om det, men tagit honom tillbaka, för återförening. Vissa gånger har jag själv bett M komma tillbaka till mig, och det får jag ta skulden för nu. Jag har/är dubbel i mina känslor emot M. Så många gånger jag blivit sårad, så många gånger jag sårat M, sitter som ristningar i mitt hjärta.

Jag är den svaga nu, när jag visar exakt vem jag är under det glättriga, sexiga ytan är jag "jobbig, löjlig, taskig, psykiskt instabil".

Jag märker att M börjar dra sig ifrån mig känslomässigt, att han tycker det är oerhört jobbigt, frustrerande med mina känslosväningningar. Jag blir den svaga som jagar, och han är den som mest vill dra sig undan. Så många gånger sakerna varit annorlunda. M sa idag att när jag beter mig såhär är jag som när han benzar. Och han har så rätt, jag är som aktiv fastän jag inte tar några droger.

Därför har jag bett om en paus ifrån våran relation. Jag lämnade också tillbaka ringen till M idag. Mest för att jag inte känner mig värdig att ta emot hans gåva, när jag riskerar att vilja lämna tillbaka den. M blir ju arg såklart. Och ringen symboliserar mer våran relation än vad vi anar. Han vill ge mig sin kärlek, och jag har sånt självförakt så jag klarar inte att ta emot honom. Våran relation har varit full med svek, fula ord, och misstänksamhet och droger.

M säger sig veta att allting som hänt är mitt fel, min misstänksamhet, min oförmåga till att ta emot hans kärlek, min respektlösa agerande emot honom. Han förstår inte att alla saker samlas i mig, att jag inte stänger av mig själv, efter det som hänt. Jag litar inte på M, jag litar inte på hans drogfrihet. Att 'släppa in honom' är dödsångest varje gång, fastän jag intalar mig själv att jag "klarar det den här gången". M förstår inte att jag kanske inte kan omformera mig och starta om igen. Och jag vet inte heller om jag klarar det. Såren sitter kvar och kan börja blöda när som helst, med M är det detsamma som att ha en blodrädd sköterska bredvid sig. Varje gång jag blir osäker startar jag något i honom, som gör att han agerar respektlöst i sin rädsla. Idag tyckte han att han hade 'rätt' till det eftersom jag var så taskig och behövde en paus, och för att jag lämnade tillbaka ringen. För M är det detsamma som att säga att han inte är värd att älskas, för mig är det samma sak. Våra rädslor lierar sig med varandra, och förökar sig som amöbor inom oss.

Jag har bett om några veckors paus, dels för att söka hjälp för mina övergrepp som aktiveras fruktansvärt i den här situationen, dels för att försöka sortera mig själv.

Biopolär

◦ 71% har varit/är utsatta för fysisk misshandel
◦ 68% har varit/är sexuellt utnyttjade, flickor och pojkar
◦ 62% upplever grovt våld i hemmet och familjen

Pågående forskning visar att borderlinepatienter oftare varit med om tidiga separationer från viktiga personer (fadern eller modern) samt att de blivit känslomässigt försummade av sina vårdgivare. Ofta är det så att föräldrar till borderlinepatienter också har svåra problem när det gäller impulskontroll, känslomässig instabilitet eller drogmissbruk.

Är det här jag?!

Lider jag av någon allvarlig känslomässig störning?

Kan jag tillfriskna?

Ja, allting stämmer på mig, mina känslomässiga dalar som svänger mellan svart-vitt, min obefintliga impulskontroll. Att jag blev lämnad när jag var liten? Och att jag har problem i nära relationer.

Jag kanske är sjuk, och kan bli frisk. Insikten träffar mig rakt i magen, gör ont, vrider om. Skammen griper hårt, så hårt att jag nästan inte kan hantera min kropp.

M och jag var tillsammans i fredags, jag har kommit på att jag är oerhört sårbar när jag visat mig känslomässigt, som om jag håller på att dö. Eftersom jag inte klarar att säga det till M på ett 'normalt' sätt, blir det oftast i samband med hans tabletter. Jag börjar ana att jag behöver detta även när M inte tar tabletter. En känslomässig paus, en timeout där jag får sortera i mina tankar.

Istället för att säga det, (eftersom jag vet att M reagerar med rädsla inför det) blir min paus ofta någon stor verbal fight, med mig som förlorare. M är heller inte villig att se mig gå 'in' i mig själv för att landa, det väcker hans övergivenhetskänslor.

Jag skickade ett svar till M idag, där jag skrev av en psykologs svar till en tjej som också undrade över sin killes önskan till break/paus/timeout.

Psykologens svar:

"Håll dig undan och satsa på studier och vänner tills han hör av sig. Män behöver få vara ifred efter en period av intensiv känslomässig närvaro. Du har inget att oroa dig för, om du undviker att kontakta honom."

Om jag kunde förmedla det till M istället för att ständigt göra våran relation till en berg-o-dalbana, där jag kastar ut/gör slut, med honom. Och istället försöka att få M och förstå, vilket jag känner nu kommer att bli som att bestiga ett mycket högt berg, men jag ska försöka. Även om våra samtal sista tiden följt samma mönster, med återföreningssex och alla kärleksbetygelser som finns.

M säger att jag är sjuk, och jag börjar tro honom. Jag är alldeles för känslomässigt skadad för att överhuvudtaget ha någon form av kärleksrelation, eftersom jag inte kommit längre än såhär. Jag är förvånad att jag ens släppt 'in' på det sättet jag gjort, och mycket stolt, med tanke på vilka förutsättningar jag haft.

Jag vill inte göra illa M genom att lägga ut mitt känslomässiga skadade på honom. Vilket jag förstått att jag gör. Jag skulle behöva mer förståelse ifrån M, men det är att begära för mycket, han har visat mer än tillräkligt.

Jag kommer att söka hjälp i morgon!

Sallad

Jag bävar för att gå till jobbet i morgon, bävar för att högarna på mitt bord vuxit till enorma högar, (fast jag vet de inte ens på det här jobbet kan det på 3 dagar). Bävar för alla frågor, eller ... uteblivna frågor om hur jag mår, vad som hände. Och jag ljuger känns det som, eftersom jag aldrig vet hur det känns att veta hur jag måste må för att vara lagligt sjuk, trött osv.

Jag funderar på att byta jobb, till:

Kallskänka, så min slumrande kreativitet kommer till utlopp. Bara skära skivor av mat, och designa egna mackor, och sallader. Jag vet ju att matlagning aldrig varit min starka sida, eftersom jag alltid levt intellektuellt, så jag vill att allting som har med kroppen att göra ska gå fort och lätt. Men ibland har faktiskt den där flowkänslan infunnit sig när jag har lagat mat och varit närvarande. Och jag tror det skulle kunna vara något för mig. Jag formligen ramla ju in i mitt yrke eftersom min mamma var stansoperatris, så hette det på den tiden, och hon ringt sin förra chef och sagt att jag skulle söka jobbet, som lönekontorist (hette det då).

Jag har massor med projekt på gång, fullmånen måste snart vara på ingång, då brukar min energinivå ändras till allt på en gång.

Jag vill lägga ner vapnen med M, men min stolthet hindrar mig. Han kan ju tro att jag är svag, vilket han förövrigt iallafall tror/tycker. Jag orkar varken med mina egna känslosvall, eller honom, hans kärlek, påträngande och envis.

Känns som det är 2 personer inom mig, en som bara vill förstöra och inte alls orkar med smärtan att vara sårbar, öppen. Den andra vill inget annat än att få vila hos M, hans lukt, trygghet (för att han 'sett' mig och ändå stannat). Terapeuten vi gick till sa till M, när han inte förstod att jag inte förstod att han kunde älska mig.

"Det är inte fråga om du ska lämna J, utan när".

Terapeuten förstod, och jag tror att M börjar förstå. Jag kan aldrig förstå att M förälskat sig i mig, jag kan aldrig förstå att M kan tända på mig. Jag vet inte ens om jag orkar förstå hur någon man överhuvudtaget kan tycka min kropp är attraktiv. Det har min pappa sett till. Och på något konstigt sätt är hans grepp om mig lika starkt som för 35 år sen, även fast vi inte sett varandra på över 1o år. Hans övergrepp har förevigt ritat ett stort stigma i mig. Så starkt att jag är villig att leva utan någon som helst mänsklig kärlek.

Det är övergreppens värsta smärta.

Skebokvarnsvägen 139

Hur kan M vara så viktig för dig?! Skit i M, gå vidare, släpp honom, koncentrera dig på dig själv. Alla som säger så har aldrig kommit i kontakt med sina egna känslor, eller kanske inte ens hört talas om fenomenet medberoende.

När en människa (jag) nu äntligen släpper in en annan människa i sitt liv (M) och öppnar sitt hjärta för honom, formligen. Då frisläpps också all den rädsla som i mig varit dold i så många år, när jag haft relationer, (med antingen med droger i min kropp eller i den andras), som heller inte blir särskilt skrämmande eftersom de inte når ner på den nivå som när jag är drogfri.

Då händer något i en medberoende, hon investerar i den hon öppnat sig för, varje öppning till hennes känslor är en gåva av tillit till partnern. Kan inte partnern förvalta den förvandlas relationen till där M och jag är nu.

Skebokvarnsvägen 139

Här väntade jag och min familj från 1963 på att min pappa skulle komma hem, köksfönstret var åt gatan, det minns jag klart och tydligt, för det var där mamma alltid stod och väntade på pappa. Och vilket tillstånd han skulle komma hem i. Vi barn var paralyserade, kunde ofta inte göra annat än att bli ett med tystnaden som kom som ett eko av all väntan. Som en sjukhuskorridor, bara väntan som sällskap.

Därför blir M så viktig för mig så han nästan är viktigare än mitt eget liv, för att han kan ändra historien. Han kan förändras, med min vuxna hjälp så kanske han kan förändra sig såsom inte min pappa gjorde. Vi medberoende är lite av magiker, vi tror att bara vi gör sisådär, eller sisåshär, så kommer den vi ägnar oss åt att förändras. Vad vi inte medger är att vi inte kan förändra den hemska historien, genom att förändra någon annan. Men smärtan är så stark så vi trolleriberoende tror det, kosta vad det vill.

Ingenting är starkare än den tron. Ingenting verkligt kan få oss att försöka förändra våran historia.

Inte jag heller, med smärtan som följeslagare.

Surrender

Googlade på tillit (såklart) och då kom den här bilden upp. Kanske speglar den tillit jag (som det känns nu) aldrig kommer få, eller ens vill ha.

M och jag bråkat, jag bad han gå igår. Han och jag som varit tillsammans dagarna efter min operation, (eller vad man ska kalla det?), och haft det bra, och kommit tillbaka till varandra.

Vi har varit tillsammans varje sekund sen dess, sovit ihop. Men igår släppte jag av honom hemma hos sig, M verkade inte vilja det, varför vet jag inte?! Men när han kom tillbaka var han ok?! Men när jag skulle väcka honom för att maten var klar, så var han konstig, vaknade inte ordenligt som han brukar. Tittade på mig och sa " vem är du? gå åt sidan, jag tror inte på dig!". Jag blev rädd, så har aldrig M reagerat förut!?

När han sen kom upp, satt han och somnade i soffan. Försökte hålla sig vaken, svarade mig på tilltal, för att sen saaaakta falla tillbaka i det där tillståndet jag formligen hatar. Ögonen sluts, munnen putar, cigaretten åker neråt, och M sitter formligen och sover.

Jag frågade om han tagit något, samma gamla svar, samma gamla grej som kommer över mig, bara en enda jävla markant skillnad. Jag blir rasande på mig själv! Varför slappnar jag av såhär, varför låter jag mig envist falla tillbaka in i drömmen där M och jag är som vilket jävla parr som helst. Varför släpper jag garden, när jag behöver den för såna här tillfällen!??

VARFÖR?! Jävla skit.

M känner sig förorättad, jag förstår honom. Och läser du det här, förstår jag att du tröttnat, jag förstår allt. Det är mest synd om dig. För jag kan inte älska när jag hela tiden måste vara på min vakt. Jag erkänner allt du säger om/till mig.

Jag ger upp ....... !

Mag Mamma

Magen har blivit undersökt, och som de kunde se var den ok, men prover är skickade på analys. Jag har alltså varit hemma några dagar, sen i onsdags.

M kom och hämtade mig, för jag blev nersövd, och sen dess har han varit här vid min sida. Vi har sovit länge, och varit uppe länge, och byggt pussel. Hela min tid med M är ett pussel, där bitarna ibland går snabbt och lätt att hitta, men ibland tar tid och tålamod, vilket inte är min starka sida.

Jag saknar Mamma, den starka, svaga och livrädda Mamma. Min mamma som inte ens med döden flåsande i nacken kunde släppa tanken på hur hon skulle uppfattas.

Så stark är sjukdomen medberoende ...

Maria Pol sårbar

vulnerable - sårbar

Det är ju så jag känner mig när det här med M hände. Därför jag får sånt raseriutbrottt på honom för att han inte verkar intresserad att höra av sig. Även om det inte är så, så är det känslan att behöva blotta mig, att jag faktiskt brydde mig som är värst.

Det är det jag försöker förklara för M men misslyckas med varje gång. Jag är ju den som aldrig kan gömma hur jag mår, på gott och ont. Och varje gång jag behöver något ifrån M, eller känner mig åtsidosatt så får jag den där avgrundskänslan, och mitt enda vapen är ilska, ren och skär överlevnadsilska!

Idag har jag lugnat mig, och jag vill aldrig dö, egentligen. Jag vill bara inte höra M säga det, för det skär i kroppen på mig. Jag tycker han är taskig som kör med den utpressningen.

Idag kom svaret ifrån Maria beroendeenhet, dit vi gick - sonen och jag - i höstas och han fick lämna urinprov, dels efter han åkt dit för "tillgrepp av fortskaffningsmedel " (bilstöld), och för att skolan ringde och sa att han kommit påtänd på lektion. Jag är oerhört stolt över min son och att jag lärt honom vikten av ärlighet. Han sa att han hade rökt hasch, men ingenting synts på proverna. Han har någon heder som är beundransvärd för en snart 16-åring.

Eftersom han är aktuell vid rättegång snart och att det i hans föreslagna vårdplan ingår att han ska ha kontakt där, mailade jag nu efter jullovet att vi ville ha en ny tid, helst så sent som möjligt på dagen.

Hej J

Det här med tider är inte lätt alltid, De närmaste sena eftermiddags tiderna vi har är, 19/1 kl. 15.00 eller 24/1 kl. 15.00. Om det sedan är så att Ni vill ha en samtalskontakt med oss så kan vi isf boka in bestämda dagar kl. 15.30.

Det är just det här som gjort att jag inte kunnat ha ett jobb förut, nu är detta bara ena barnet, tillägas så har han hjärtfel som vi också går på kontroller för, + hans sociala, skolkontakter.

Den andra sonen likadant, Asperger, där jag själv varit hans assistent i skolan, terapi, läkar, social kontakter.

+ att jag också behövt en del terapi, för min egen del.

Kvar finns kanske cirka 2 dagar kvar att jobba per vecka, och då endast halvtid.

Suck ....

Jag hade nog inte fått det här jobbet, om jag sagt att jag måste gå med min son på Maria Pol, skolan söker mig varje dag, nästan. Ska inte klaga, men jag har ingen manual på hur andra har det PLUS klarar sitt liv.

Jag vill avsluta med att krama om Monica, som trots hon har det så tungt hade massa lugnande ord till mig. Tack!

Döda samtal om vem som har det värst

Jag nere i svarta hålet. M har kommit tillbaka ifrån sina barn, och jag ringer honom. Vi börjar direkt bråka. Jag börjar .... såklart, med att förklara hur det känns för mig. Det blir som en ping-pong match, ingen kan vinna. Så beredda är vi på varandras servrar.

Allt handlar om ..... the lack of trust ....

Denna gång blev jag osäker, när M åkte var allting bra mellan oss, han var trygg liksom jag. Jag visste att han hade viktigt möte ang barnen, och jag försökte genom samtal och sms peppa honom. Jag märker att M inte är lika 'på' som han brukar vara, tex vid julbesöket var det en helt annan smstrafik ifrån M. Jag blir besviken, - barnsligt -, men jag känner mig utnyttjad av M och att det känns som det hela tiden är hans behov som styr. Är allt bra mellan oss är han trygg, och kan luta sig tillbaka. Jag har tagit upp det med M tidigare, där han faktiskt höll med.

Detta började vårt samtal om den här gången. Och i M:s värld kanske det bara är det, men inte i min.

Jag märker hur medsjuk jag blir, hur dåligt jag mår av allt det här snurret. M påpekar saker, och samma situation utspelar sig om och om igen.

Det är så många ord som blivit sagda, så mycket ilska och smärta inom mig, av alla de här turerna. Vad jag är mest arg för är att jag blir 'pålagd känslor som inte stämmer, för att M inte känslomässigt tar 'in' hur det verkligen känns för mig. Han försvarar sig, och jag åker med i den här känslomässiga utpressningen.

Jag blir så ledsen när M säger att hans dotter sagt;

- Du som är så gullig Pappa, hur kan J (jag) göra slut med dig?!

Det rister i kroppen av ilska när jag hör det. Jag vet att hon är ett barn, men det finns alltid en väg till hur föräldrarna varit/är när man hör barns ord, liksom jag hör massor i M:s dotter.

Jag gör slut för att sen ta M tillbaka, när han bedyrar att det ska bli annorlunda denna gången, hur han ska gå på AA, hos terapeuter osv. Varje gång går jag på det, och varje gång blir/är jag en bitch när jag sen reagerar.

Jag orkar snart inte vara den starka, som går till jobbet och hör M benza, fara till beroendemottagningen, sjukhus med M, finnas när han behöver.

Jag är sjuk själv, utarbetad och trött, ont i magen, av all oro, alla lögner, men framförallt all känslomässigt utpressningen ifrån M, jag orkar snart inte själv längre.

Säger som M brukar säga:

- Jag vill bara dö .....

Fragment

Jag ska försöka förklara något jag haft inom mig sen barnsben och som för mig är så naturligt så jag inte ens reflekterar över det oftast, förrän igår.

Ofta när jag träffar människor sorterar jag direk in dem i fack, det kan vara min chef till exempel. Oftast när jag litar på den där första lilla rösten inom mig har jag oftast rätt. Jag har en omärklig förmåga att lyssna till vad personen inte säger och väga in det i vilket fack jag ska placera personen i.

Jag letar efter små pusselbitar som är så subtila så personen kanske inte själv är medveten om det. Ända sen jag var liten har jag också kännt på mig vad som ska hända, hur människor kommer att reagera. Det är ju såklart för att jag är vuxet barn men det har varit något mer där, svårbegripligt och ogripbart.

Det är som att jag känner människor mer än vad de känner sig själva. Det var det lättaste sättet att beskriva det. Kanske därför mitt största intresse är just psykologi?!

Jag var liten alltså, kanske nyss fyllda 11 när jag åkte till Högdalens bibliotek och lånade först, Sybil om en liten flicka som hade 17 olika personligheter, som senare följdes av Jung och hans lärjungar. Jag var maniskt besatt av just psyket, kanske kände jag att någonting inte stod rätt till med mig? Det botade jag senare med alkohol och droger, vilket gjorde mitt psyke än mer instabilt.

Det är som att jag samlar på skärvor, av människor, för att kunna sätta ihop en hel människa inom mig, och på det sättet få en form kring henne. När jag letade efter en bild till just den här texten, såg jag för mig TV:4 as reklamposter, de hade uppsatt för ett tag sen, alla människoansikten, bildade en bild i bilden så att säga. Det är så det känns för mig, genom ord, tankar och samlande sätter jag ihop en människas karaktär.

Människo(hjärta)r

M nere i Kalmar för att besöka sina barn. Han har varit på jobbigt möte ang dem, och jag känner att jag inte varit så tålmodig som jag velat. Men jag tror jag är avundsjuk, vet ju hur tungt det varit för mig under alla år som ensamstående, och tyvärr går det ut över M när han har det som mest svårt. Det känns som han har det lätt, som kan distansera sig, och jag vill att han ska känslomässigt öppna sig mer, men jag hanterar inte det bra. Jag nästan kräver att M ska agera som jag vill. Usch så högmodigt.

Jag har varit med chefen idag och käkat bokslutslunch. Märker att jag noterar, iakttar och vill helst inte alls prata om mig och mitt liv. Speciellt inte när hon börjar prata om papporna till barnen. Vem vill berätta att de är narkomaner, kriminella och fängelseinterner. Vem vill berätta sånt. Jag har utvecklat varsin historia om papporna för att kunna bemöta såna frågor. Sånt är konsekvenserna ifrån mitt tidigare liv.

Däremot vill jag gärna att hon ska berätta om sig själv. Jag älskar det faktiskt, idag var hon också mer lugn och sansad. Tvärtom emot vad hon varit sista tiden. Hon sa en sak som fångade mitt intresse, när vi pratade om personer som inte får egna barn, hon sa att alkoholister och andra som verkligen kanske inte vill få barn, kan få det. Underligt att just det ordet kom upp, det skär lite i mig när andra talar om det.

Jag fick reda på att hon jobbat mycket med stort M under många år, alltid även när hon var med barn. Arbetsnarkoman ropar en liten röst inom mig. Och jag tror att just det där första kan vara rätt?!

.... Tara håll mitt hjärta inatt, och låt mig vara emot andra människor jag vill de ska vara emot mig ....

Måndag morgon

Alltså, M sa till mig att han saknade att jag skrev om våra bra stunder. Först tänkte jag "såklart säger han det, han vill ju att jag ska byta stämningsläge". Att det fanns ett syfte med det han sa, - som jag alltid tänker. Och det fanns det! Bara att det var helt annorlunda emot det jag tänkte, (såklart).

Han sa att när han läste en berättelse, det är så han uttrycker min blogg, vill han läsa om alla sidor. Åh vad rätt han kan ha min älskade M.

Lika mycket som jag vill ha honom ifrån mig när han drogar, vill jag ha honom nära när han är ren. Hörde en replik i filmen Back till Brobock Mountain igår, hon (Nicole Kidman) sa:

- Jag tänker på honom varje sekund.

Lika gör jag, M finns i mina tankar jämt. Antingen han är ute på 'banan', eller som nu, ren som en blomma så gör jag det. Första tanken som kommer i mitt huvud när klockan ringer på morgonen.

Har jobbat hela helgen. Och igår blev jag verkligen förvirrad. Det är en sån konstig arbetsplats, och som någon sa Jag kände något när jag började där. En manlig chef går med högklackade skor, har inte tänkt så mycket på det förutom att det klapprar när han kommer, men i fredags fick jag plötsligt en tanke Han kanske gillar att gå i tjejkläder? för hans klackar den dagen, var liksom inte sådär tjocka som killboots brukar vara, utan smala klackar, höga.

Igår stod min chef och berättade saker för mig (hade föreläsning), och ritade och målade, tog papper och tejpade upp på min dörr, och skrev och målade och fyllde tom i med överstrykningspenna, allt för att förklara för mig det som hände i fredags, när vi började diskutera. Först var det intressant, kul att hon förklara, sen blev det liksom .... hysteriskt, hon tog mer papper, sprang och hämtade tejp och mer pennor, och stod vid sin hemmabyggda föredragsdörr som hon förvandlat till en orgie i cirklar och diagram, allt för att visa mig hennes tanke bakom det hon ville säga.

Då förstod jag att jag kännt rätt, det är något i henne som gör att mycket kan uppfattas osmidigt och trögt på det där stället. Jag kom mig själv på att undra om hon var manisk, speciellt efter att hon berättat om sina sista års övertidstimmar. Också när vi gör något, registrerar något, kan hon fastna i någon meningslös detalj, som ska utredas.

Idag behöver jag verkligen gå ner på knä, och be om daglig vägledning.

Jag ska ju lita på att när jag ber på morgonen, och överlämnar mitt liv kommer det som ska hända hända.
Så, mitt nervsammanbrott måste väl haft någon betydelse, mening!?

Nu gäller bara att fundera över vilken/vilket!?

Tack alla underbara ni för Era kommentarer, de hjälper mig jättemycket. Ni är så kloka allihopa, tillsammans vet ni mer än mig.

Nervsammanbrott

Jag fick ett nervsammanbrott igår. Jag har jobbat väldigt mycket på sista tiden, dels är jag ny på jobbet och dels är det omänskligt mycket att göra. Jag jobbar som redovisningsekonom, och är assistent till ekonomichefen.

Jag har under lång tid kännt att det är omänskligt, konstigt mycket att göra på det där jobbet. Dels alla rutiner, men också alla rutiner som (jag tycker) kan göras på ett lättare sätt. Jag har verkligen försökt att styra upp mina rutiner så gott jag kunnat, men eftersom jag är beroende av min chef blir jobbet liksom lite att 'vänta' ut henne också. Och hon är verkligen speciell.

Det har gått bra, vi har skrattat åt eländet under några veckor. Jag har jobbat både jul-nyårshelgen, (inte nyårsafton), och vårt jobb känns inte mindre för det. Det känns som om min chef hittar nya rutiner alltefter vi jobbar undan. Att sköta en ekonomiavdelning, innebär ju en del avvägningar, gällande resultatet. Jag har kännt att allteftersom vi betar av en del, så vill hon ha 'böckerna' renare och renare. Inget fel i det, men det känns så omänskligt på något sätt.

Igår hade vi en liten diskussio, jag frågade om just en rutin, och hon tog det på alldeles fel 'sätt'. Hon vrider och vänder, och jag började gråta, hejdlöst.

Det är som jag blottar mig då. Och jag kunde inte sluta, och ju mer jag grät, ju mer skulle hon förklara, så det kändes som att hon trängde sig på mig, jag kände mig fångad.

Jag gick ut och rökte, och försökte lugna ner mig, bad sinnesrobönen på toaletten, och gick tillbaka. Skämdes för att de andra på kontoret skulle se mig. Jag blev rädd för min reaktion, först trodde jag att jag kunde lita på min kropp, och mitt psyke. Men ju mer tiden gick, fick jag konstiga symptom som jag inte kände igen. Trycket över bröstet, den där svidande känslan, vet jag ju är ångest. Men det kändes annorlunda, dels att jag grät som ett barn och inte kunde sluta, och dels att jag fick en sån här 'blurrande' känsla, som om jag inte hade fast mark under fötterna, kanske panikångest?

Min chef har ett sätt att påpeka att hon gör det lättare, men hennes agerande gör det svårare. Hon ironiserar, och talar 'ner' folk. Hon är verkligen svår, och tar mycket personligt. Jag har pratat med en arbetskamrat om det, och hon säger att många tycker hon är jättejobbig, för hon lyssnar till allting som sägs i korridorerna, och kan plötsligt lägga sig 'i'. Hon berättade att folk på avdelningen 'ringer' varandra på telefon, jag börjar ana varför!?

Det är omänskliga omständigheter. Jag kände direkt när jag kom dit första dagen, att det var något konstigt. Inga fikaraster, inga som pratar med varandra. Alla går som robotar in i sina rum direkt på morgonen. Jag också, med tårarna nerför kinderna.

Nu ner till jobbet.

Aha ...

Jag har börjat de senaste 2 dagarna knäböjande, och samtidigt bett 3:stegs bönen. Igår upptäckte jag att jag var sååå lugn, och konstig?! Det liksom pirrade inte av speed inom mig, jag var inte på högvarv.

Jag kom inte på det direkt, men när tom M:s röst började låta annorlunda, och jag inte längre 'retade' mig på honom som jag brukar, började jag undra?!

Vad hade jag gjort annorlunda sista dagarna!?

Och det enda jag kom på, var att jag första bad M om ursäkt för mitt beteende sist, sen på nåt sätt, släppte jag taget och på mitt sätt bad om hjälp, genom att göra det jag glömt att göra. Min andliga hälsa fick sitt.

Och, ....... fan vad det fungerar.

Nu gäller bara att komma ihåg det!