Sallad

Jag bävar för att gå till jobbet i morgon, bävar för att högarna på mitt bord vuxit till enorma högar, (fast jag vet de inte ens på det här jobbet kan det på 3 dagar). Bävar för alla frågor, eller ... uteblivna frågor om hur jag mår, vad som hände. Och jag ljuger känns det som, eftersom jag aldrig vet hur det känns att veta hur jag måste må för att vara lagligt sjuk, trött osv.

Jag funderar på att byta jobb, till:

Kallskänka, så min slumrande kreativitet kommer till utlopp. Bara skära skivor av mat, och designa egna mackor, och sallader. Jag vet ju att matlagning aldrig varit min starka sida, eftersom jag alltid levt intellektuellt, så jag vill att allting som har med kroppen att göra ska gå fort och lätt. Men ibland har faktiskt den där flowkänslan infunnit sig när jag har lagat mat och varit närvarande. Och jag tror det skulle kunna vara något för mig. Jag formligen ramla ju in i mitt yrke eftersom min mamma var stansoperatris, så hette det på den tiden, och hon ringt sin förra chef och sagt att jag skulle söka jobbet, som lönekontorist (hette det då).

Jag har massor med projekt på gång, fullmånen måste snart vara på ingång, då brukar min energinivå ändras till allt på en gång.

Jag vill lägga ner vapnen med M, men min stolthet hindrar mig. Han kan ju tro att jag är svag, vilket han förövrigt iallafall tror/tycker. Jag orkar varken med mina egna känslosvall, eller honom, hans kärlek, påträngande och envis.

Känns som det är 2 personer inom mig, en som bara vill förstöra och inte alls orkar med smärtan att vara sårbar, öppen. Den andra vill inget annat än att få vila hos M, hans lukt, trygghet (för att han 'sett' mig och ändå stannat). Terapeuten vi gick till sa till M, när han inte förstod att jag inte förstod att han kunde älska mig.

"Det är inte fråga om du ska lämna J, utan när".

Terapeuten förstod, och jag tror att M börjar förstå. Jag kan aldrig förstå att M förälskat sig i mig, jag kan aldrig förstå att M kan tända på mig. Jag vet inte ens om jag orkar förstå hur någon man överhuvudtaget kan tycka min kropp är attraktiv. Det har min pappa sett till. Och på något konstigt sätt är hans grepp om mig lika starkt som för 35 år sen, även fast vi inte sett varandra på över 1o år. Hans övergrepp har förevigt ritat ett stort stigma i mig. Så starkt att jag är villig att leva utan någon som helst mänsklig kärlek.

Det är övergreppens värsta smärta.