Surrender

Googlade på tillit (såklart) och då kom den här bilden upp. Kanske speglar den tillit jag (som det känns nu) aldrig kommer få, eller ens vill ha.

M och jag bråkat, jag bad han gå igår. Han och jag som varit tillsammans dagarna efter min operation, (eller vad man ska kalla det?), och haft det bra, och kommit tillbaka till varandra.

Vi har varit tillsammans varje sekund sen dess, sovit ihop. Men igår släppte jag av honom hemma hos sig, M verkade inte vilja det, varför vet jag inte?! Men när han kom tillbaka var han ok?! Men när jag skulle väcka honom för att maten var klar, så var han konstig, vaknade inte ordenligt som han brukar. Tittade på mig och sa " vem är du? gå åt sidan, jag tror inte på dig!". Jag blev rädd, så har aldrig M reagerat förut!?

När han sen kom upp, satt han och somnade i soffan. Försökte hålla sig vaken, svarade mig på tilltal, för att sen saaaakta falla tillbaka i det där tillståndet jag formligen hatar. Ögonen sluts, munnen putar, cigaretten åker neråt, och M sitter formligen och sover.

Jag frågade om han tagit något, samma gamla svar, samma gamla grej som kommer över mig, bara en enda jävla markant skillnad. Jag blir rasande på mig själv! Varför slappnar jag av såhär, varför låter jag mig envist falla tillbaka in i drömmen där M och jag är som vilket jävla parr som helst. Varför släpper jag garden, när jag behöver den för såna här tillfällen!??

VARFÖR?! Jävla skit.

M känner sig förorättad, jag förstår honom. Och läser du det här, förstår jag att du tröttnat, jag förstår allt. Det är mest synd om dig. För jag kan inte älska när jag hela tiden måste vara på min vakt. Jag erkänner allt du säger om/till mig.

Jag ger upp ....... !