Nervsammanbrott

Jag fick ett nervsammanbrott igår. Jag har jobbat väldigt mycket på sista tiden, dels är jag ny på jobbet och dels är det omänskligt mycket att göra. Jag jobbar som redovisningsekonom, och är assistent till ekonomichefen.

Jag har under lång tid kännt att det är omänskligt, konstigt mycket att göra på det där jobbet. Dels alla rutiner, men också alla rutiner som (jag tycker) kan göras på ett lättare sätt. Jag har verkligen försökt att styra upp mina rutiner så gott jag kunnat, men eftersom jag är beroende av min chef blir jobbet liksom lite att 'vänta' ut henne också. Och hon är verkligen speciell.

Det har gått bra, vi har skrattat åt eländet under några veckor. Jag har jobbat både jul-nyårshelgen, (inte nyårsafton), och vårt jobb känns inte mindre för det. Det känns som om min chef hittar nya rutiner alltefter vi jobbar undan. Att sköta en ekonomiavdelning, innebär ju en del avvägningar, gällande resultatet. Jag har kännt att allteftersom vi betar av en del, så vill hon ha 'böckerna' renare och renare. Inget fel i det, men det känns så omänskligt på något sätt.

Igår hade vi en liten diskussio, jag frågade om just en rutin, och hon tog det på alldeles fel 'sätt'. Hon vrider och vänder, och jag började gråta, hejdlöst.

Det är som jag blottar mig då. Och jag kunde inte sluta, och ju mer jag grät, ju mer skulle hon förklara, så det kändes som att hon trängde sig på mig, jag kände mig fångad.

Jag gick ut och rökte, och försökte lugna ner mig, bad sinnesrobönen på toaletten, och gick tillbaka. Skämdes för att de andra på kontoret skulle se mig. Jag blev rädd för min reaktion, först trodde jag att jag kunde lita på min kropp, och mitt psyke. Men ju mer tiden gick, fick jag konstiga symptom som jag inte kände igen. Trycket över bröstet, den där svidande känslan, vet jag ju är ångest. Men det kändes annorlunda, dels att jag grät som ett barn och inte kunde sluta, och dels att jag fick en sån här 'blurrande' känsla, som om jag inte hade fast mark under fötterna, kanske panikångest?

Min chef har ett sätt att påpeka att hon gör det lättare, men hennes agerande gör det svårare. Hon ironiserar, och talar 'ner' folk. Hon är verkligen svår, och tar mycket personligt. Jag har pratat med en arbetskamrat om det, och hon säger att många tycker hon är jättejobbig, för hon lyssnar till allting som sägs i korridorerna, och kan plötsligt lägga sig 'i'. Hon berättade att folk på avdelningen 'ringer' varandra på telefon, jag börjar ana varför!?

Det är omänskliga omständigheter. Jag kände direkt när jag kom dit första dagen, att det var något konstigt. Inga fikaraster, inga som pratar med varandra. Alla går som robotar in i sina rum direkt på morgonen. Jag också, med tårarna nerför kinderna.

Nu ner till jobbet.