1 dagen 2007

Jag firade in nya året i min säng, försökte sova bort 'skiten'.
Var först och öppnade mötet, en kvinna hade tagit återfall och behövde verkligen oss, och jag behövde henne. Det är lätt efter många år drogfri att släppa tacksamheten, och tro att det går att ta droger/dricka.

Jag har aldrig hört någon komma tillbaka ifrån ett återfall och säga

-Fan va bra det gick, jag har inga problem längre.
I de flesta fall är det ett mirakel att ens människan sitter där, .... levande.
Jag var sönderstressad, så jag fick mig verkligen en tankeställare, om vad jag sätter som viktigt i mitt liv, och just nu är det jobbet.

Sen iväg till kyrkan, 12 alkoholister som ska samsas, om dukningar, blomarrangemang, matlagning och inköp. Det gick bra som alltid, även om rökpauserna andades prövningar i tålamod, för många. Jag var bara glad för uppgifterna jag fick, för alla blommor jag fick känna på, all tallrikar jag fick ställa ut.
Jag var bredvid och med.

Åkte hem, och träffade sonen, han ville inte ta med sig sin nya tjej till kyrkan när de nyss träffats med sin annorlunda mamma, där gick hans gräns liksom.

Ringde M som satt och fikade med kompisen som skulle på nyårsfest, uppklädd och fin tillsammans med de andra paren, M var så ledsen för att vi inte kunde gått till. M lät annorlunda, jag tom ringde upp och frågade om han hade en ny tjej? Det hade inte M, han hade sin fulla (fika)kamrat i köket, som han tyckte var så jobbig. Jag hörde att M hade druckit, bara en mugg glögg, men eftersom jag är vis av erfarenhet la jag till lite på den muggen.

Jag blev så ledsen och besviken, fast jag sagt mig själv 100-tals gånger att inte förvänta mig något, så hade jag hoppats på att M och jag kunde gått till kyrkan tillsammans denna gång. Och eftersom jag inte vågar hoppats på nåt, så hade jag inte sagt något till M, utan hans släp i telefonen fick mig så ur balans.

När jag blir ledsen blir jag arg, och när M blir ledsen vill ha 'lägga' saker på mig som inte stämmer. Han säger att han inte tror jag älskar honom, han säger att jag tycker att han är värdelös att jag hånar honom när han gråter. Jag tycker inte så, jag älskar M fruktansvärt mycket men orkar inte bli besviken om och om igen. Jag orkar inte. Jag orkar heller inte hoppas något mer, och hur jag än lovar mig själv så håller hoppet mig alltid vid liv, i den här himla soppan.

Jag vill ha 0 tolerans, vare sig jag ringt M, träffat M eller någonting. Jag kanske har allt för stort ställda förväntningar!?

Säkert därför det gör så j-la ont!