Fragment

Jag ska försöka förklara något jag haft inom mig sen barnsben och som för mig är så naturligt så jag inte ens reflekterar över det oftast, förrän igår.

Ofta när jag träffar människor sorterar jag direk in dem i fack, det kan vara min chef till exempel. Oftast när jag litar på den där första lilla rösten inom mig har jag oftast rätt. Jag har en omärklig förmåga att lyssna till vad personen inte säger och väga in det i vilket fack jag ska placera personen i.

Jag letar efter små pusselbitar som är så subtila så personen kanske inte själv är medveten om det. Ända sen jag var liten har jag också kännt på mig vad som ska hända, hur människor kommer att reagera. Det är ju såklart för att jag är vuxet barn men det har varit något mer där, svårbegripligt och ogripbart.

Det är som att jag känner människor mer än vad de känner sig själva. Det var det lättaste sättet att beskriva det. Kanske därför mitt största intresse är just psykologi?!

Jag var liten alltså, kanske nyss fyllda 11 när jag åkte till Högdalens bibliotek och lånade först, Sybil om en liten flicka som hade 17 olika personligheter, som senare följdes av Jung och hans lärjungar. Jag var maniskt besatt av just psyket, kanske kände jag att någonting inte stod rätt till med mig? Det botade jag senare med alkohol och droger, vilket gjorde mitt psyke än mer instabilt.

Det är som att jag samlar på skärvor, av människor, för att kunna sätta ihop en hel människa inom mig, och på det sättet få en form kring henne. När jag letade efter en bild till just den här texten, såg jag för mig TV:4 as reklamposter, de hade uppsatt för ett tag sen, alla människoansikten, bildade en bild i bilden så att säga. Det är så det känns för mig, genom ord, tankar och samlande sätter jag ihop en människas karaktär.