Ljuset i mörkret

Dagen har varit mestadels bra, först var jag tveksam till att komma iväg på mötet, pratade med M i telefonen. Jag blev upprörd av allting kring oss och kring honom. Och ändå klev mina fötter iväg på mötet. Åh vad jag blev glad att jag lyckades att ta mig dit. Jag har svårt just nu, att ta mig för saker, minsta lilla motståndets lag får mig ur balans.

Men inte denna gång, vilket jag är oerhört tacksam för. Efter mötet följde jag med Gunilla till Stadbiblioteket , för hon skulle låna en Lagerqvist. När vi kom dit var det stängt, men själv promenaden genom staden Stockholm denna kväll var magisk. Hon är lika virrig som jag, och det känns befriande att glömma bort sig lite. Vidare längst Sveavägen, till Centrum där en ensam man stod och predikade Jesus budskap i kvällen, fredagkväll. Kändes nästa ödesmättat när vi gick längst tomma gator, det var lugnt i Stockholm också, nästan lite vårlikt kändes det.

Vi brukade ofta göra sånt här förut, G och jag. Våra stråk har ändrats genom tiden, men samvaron efter mötena är alldeles speciell. Jag återfick en massa kraft kände jag, att allting finns kvar för mig. Att allting med M inte förändrat mig eller människorna omkring mig, att jag faktiskt har annat än M i mitt liv. Och hur mycket energi jag lagt ner på M, istället för att fylla mig med ljus energi.

I morgon är siktet 8.00 först, sen kaffe och ta mig iväg till konventet i Söderledskyrkan. Där finns Alanon och ännu mer tröst och kraft. En hoppfull dag.

Rättigheter kontra skyldigheter

Tänkte skriva något här, men kom på att jag mår bättre utan att ha skrivit det. Bilden får illustrera allt jag säger utan ord inatt, Godnatt.

-0

Ljuset kommer för de som väntar heter det ju, eller var det jag som kom på det?! Jag kämpar på i mitt lilla liv, där allting egentligen handlar om att jag har svårt för att låta andra människor göra det de själva vill, kan.

Jag vill lägga mig i, ställa till rätta. Egentligen är det ett ganska högmodigt tänkande, varför skulle jag veta bättre vad som är bra för andra?!

Jo för om de gör det, så gör det mindre ont i mig. Och den drivkraften är stark, otroligt stark. Jag vill må bra, jag vill ha flyt/flow, därför är de där smärtsamma känslorna i mig, såna jag fort vill få bort.

Idag har ingenting hänt, speciellt. Vandrar runt bland mina blommor, kattungar och andra små bestyr som min vardag innehåller. Nu ska jag ner till Apoteket och hämta astmamedicin. Har fått ett par tuffa törnar här idag, insikter som är svåra att smälta. Men jag gör så gott jag kan, ut nu tex.

Dikt 041118

Jag lärde mig tidigt
vad jag skulle se,
att jag var tvungen
att ge.

För att du skulle
bli nöjd och glad,
själv 'föll' jag in
i tapetblommans blad.

Den lilla rösten
såg vad som försigick
men hur hon är ropade
ingen respons hon fick

Hon blev instängd i ett land
där alla andra små
röster vilar bland varann.

De starka orkade ropa
högre och mer
så låset kring dem
föll ner

Min lilla röst vilar på
hemlig mark
efter jag hämta hem henne
och gjort henne stark.

Den lilla

Känns så mörkt i mig, som om veckorna med M och hans tabletter äter upp mig innifrån. Ljuset är så långt bort, inte för mig att nudda. Hur jag än försöker så äter mörkret upp mig.

Varför dras jag till killar som inte känslomässigt kan ge mig det jag behöver?!

Frågan känns mer och mer i mig. Jag har försökt att fly med undanflykter, att det är jag som söker fel, jag träffar fel killar, jag är inte tillräkligt frisk. Men det är jag, frisk, det var min uppväxtmiljö som inte var frisk. Jag blev vuxet barn, ständigt stigmatiserad av min ursprungsmiljö. Min pappa var alkoholisten, och han var en sadistisk person. Han var och förblev ännu sjukare, ju mer hans missbruk ökade.

Högdalen 1973. Där bodde min pappa, mamma och min lillebror som föddes där, jag blev till innan vi flyttade dit. Jag minns atmosfären, varenda vrå kan jag utantill, varenda lukt finns kvar i mig. Han styrde, även fastän han var på en av sina fylleperioder så styrde han allting därhemma, alla våra känslor, våra rädslor, våra tankar. Alla gick vi och väntade, på den där känslan som förebådade att han skulle komma. Min mamma stod jämt i köket, tittande i köksfönstret och förberedde nästa flykt för oss alla. Hon stod där nästan jämt, som jag kommer ihåg. Och allt jag visste/lärde mig var att inte fråga inte säga något, som kunde förstöra den där täta dimman av alarm, som antingen skulle komma eller inte komma.

När han så då kom till slut, bytte rädslan skepnad. Vad skulle nu hända? Var mamma säker? Vad skulle jag göra, annat än att gråta tyst i min kudde?!

En gång tog mamma och jag bilen ut och åkte. Julen -72, skulle vi besöka pappa som var borta. Han var det ibland, men mamma kunde inte gå bort från fönstret ändå, det hade blivit en vana för henne att sjunka iväg i, fönstret med sina skuggor, mörkret som omslöt. Vi kom fram och pappa var kammad och luktade gott, jättefint rum hade han också. Eftersom inga frågor fick ställas, allting skulle vara tyst och undanstoppat i vår familj. Därför frågade jag inte vad jag undrade när pappa sa att han byggde en simbassäng därutanför fönstret, en stor grop var där. Jag tyckte det var underligt, kommer ihåg den första känslan av att någon sa något, men menade en annan sak. Jag fick en klocka, röd var den och jag var glad.

Efteråt kom sanningen fram att min pappa satt i fängelse för rattfylla.

Under hela min uppväxt kom dem där dubbla budskapen, att mamma var ok fastän jag såg att hon inte var det. Att priset för att ta hand om mamma, var att jag inte ställde några svåra frågor. Hon som hade all energi på att förbereda våran flykt, om den skulle behövas. Och pappa som var sadist, och hittade på nya grymmare metoder om vi inte lydde honom, eller om han fått 'för' sig att vi inte lydde honom. Hans verklighet var skrämmande fel ibland.

Jag är vuxet barn, med alla de konsekveser som kommer av det. Vissa saker tänker jag inte ens på att jag gör. Som att vara smidig, att inte komma i konflikt, för då riskerar jag att förstöras. Att bara finnas för andra, att ha svårt att ta mina egna behov på allvar.

Och framförallt, att inte lita på någon !!

Jag har lätt att komma människor nära, jag är en sån person som människor tror de kommer in på livet. Jag har utvecklat ett speciellt sätt som gör att människor tror de vet vem jag är. Men lång därinne sitter spärren emot omvärlden, att inte lita på någon. Den är så automatiserade nu, så jag tänker inte ens på den. Att jag ständigt misstror människor, fastän jag låtsas att jag har tillit.

Det är knepigt att leva i den här dubbelvärlden. Den skapar rädslor som skärmar mig ännu mer ifrån andra. Min psykolog sa till mig att jag är lätt att tycka om. När hon sa det, tänkte jag att vad jag lurat henne, hon tror hon vet vem jag är. Men ibland tycker någon om mig också, utan att jag behöver vara fel med det.

Avrundningar är jag inte så bra på, orden tog slut här .........................

Snurr

Det är så konstig känsla inom mig. Samtidigt med lugnet, är tankarna alldeles för röriga. Jag kommer på mig själv, med att tänka så många tankar, så där den ena tar slut, finns ingen förbindelse till nästa.

M har varit med Miss Ro, han förnekar -som vanligt-, och han är ångestfylld. Jag har satt en tydlig gräns, denna gång. Och jag känner att den bär, den finns cementerad inom mig. Det känns underligt, men jag tror det är den enda vägen. För mig iallafall, jag är ju maktlös inför hur M vill göra. Jag börjar förstå det nu, det börjar sjunka djupt i mig, att jag är fullständigt maklös inför vad M gör, vill göra, inte vill göra.

Har varit hos psykologen idag, och jag har en tid för utredning inom 3 månader, Karolinska har en tid åt mig för utredning på varför mitt liv är så ohanterligt. Idag åkte jag på möte, till min hemmagrupp, var helt övertygad om att det var 50 års jubileéum där. AA i Sverige har funnits i 50 år. När jag kommer dit råder närmast begravningsstämning?! Alla sitter tysta, och jag kommer klumpigt instapplande.

Jag börjar undra, om alla på mötet glömt födelsedagen?! Varför ser de så bistra ut, det ska ju vara partystämning?! Och tårtan, var är den alla pratade om på förra mötet?!
Har alla utom jag glömt jubileét?

Känner mig som ett ufo, och börjar tvivla på om jag kommit till rätt dag, är det jag eller dem som har fel? Då upptäcker jag att jag tagit fel på en månad?! Inte konstigt att alla var tysta när jag kom in, mötena brukar alltid börja med en stunds tystnad, för eftertanke.

Jag är glad att jag kom ihåg, även om det var en månad för tidigt. Problemet är hur jag nu ska göra för att inte lyckas glömma bort födelsdagen när den verkligen är?!

Så är det att leva i mig.

Déjà Vu

Det är nästan lite läskigt att det samtalet jag idag hade med M, efter han bett mig ringa i ett ångermail, nästan är identiskt med det som utspelade sig förra månaden. Den 23 förra månaden infann sig nästan exakt samma samtal, där jag också deklarerade något högre och argsintare, att nu tänker jag lämna M och hans Ro.

Exakt det som utspelades idag, har alltså ägt rum vid precis exakt en månad sen. Dessemellan har det varit återförening mellan M och mig, och han har förklarat, och bedyrat att detta inte ska hända igen.

Det verkar som den enda förändringar sker i mig. För varje gång M tar återfall, så blir jag visserligen mindre arg, och jag behöver inte åka till psyket längre. Men jag ser mer vad som sker i mig, känslomässigt. Jag får nya infallsvinklar. Jag tycker att M har en del i att min kärlek börjar ta slut för honom, jag tycker att han borde förstå att hans lögner dödar all den kärlek jag måste uppbåda mellan återfallen.
Men för M är det inte så, han är ju bedövad ifrån alla känslor i sina perioder, så han förstår inte att det händer saker i mig när han själv inte är känslomässigt närvarande. Det är ju därför vi tar droger, för att vi inte orkar leva i verkligheten.

Så för M, är allting likadant som innan han klev på. Medan jag känslomässigt redan har gått massor med ronder. Missbruket gör att vi är på olika känslomässiga nivåer.

Kanske hade det varit annorlunda om jag också kunde stänga av, med tex alkohol? Om jag också kunde vara under ett rus när M klev på, kanske skulle jag inte känna det så känslomässig smärtsamt med M:s lögner då?

Medan M sitter och noddar med Miss Ro. Pågår det en ständig analys i mig. Jag försöker förklara det för M, men först idag förstod jag att han inte kan förstå det. Han säger samma sak som vanligt.

* han älskar mig
* han vill göra något för oss
* han vill inte ta benzo
* han vill söka hjälp om jag följer med
* han tycker vår kärlek är så fin

Men mellan varven tittar ändå den där känslomässiga förvirringen fram. Att han inte kan förstå hur jag kan göra honom så illa? Straffa honom så. Hur jag också ljugit för honom? Han förstår inte skillnaden mellan 1 lögn och upprepade lögner. Han vill projicera, allt för att ta bort fokus ifrån där det gör ont. I honom !

Han säger att jag aldrig älskat honom som han älskat mig. Och jag försöker att få honom att förstå att hans missbruk gör att han inte kan förstå vad kärlek är. Och jag lyckas ibland, ibland får jag in lite ljus därinne i honom, i det där mörka. Ibland är rädslans gard lite nere, så han vågar se vad hans missbruk ställer till. Jag tror inte på M när han säger att han är mer rädd att förlora mig än sina droger. Jag tror däremot M är livrädd just för att släppa sina droger.

Jag är själv fd missbrukare. Och jag kommer ihåg just den rädslan, hur jag tänkte att jag aldrig skulle klara ett liv utan droger, när sanningen var den att jag klarade inte att leva med droger. Jag kunde inte se det själv i början, jag var full av förnekelse. Det var dens fel, det var för att jag kände mig så dålig som jag tog droger, för att jag inte kunde sluta, för att det inte skulle fungera för mig att sluta. Alla förbehåll hade jag.

När jag en dag tog slut och erkände förbehållslöst att ; jag klarar inte det här längre. Med inga förklaringar, ingen förnekelse, inga om eller men. Utan bara helt enkelt bara la mig ner och kapitulerade, jag klarar inte att leva med droger och jag klara inte att leva utan droger.

Då fick jag hjälp, då kunde tillfrisknandet sakta börjar växa i mig. Jag var villig att göra allt som krävdes för att jag skulle slippa dö, och för att lyssna på andra.

Jag tror inte M förstår det, han försöker fortfarande förmildra, skylla ifrån sig, förneka. Han är fortfarande inte villig att släppa sina droger. Han har inte nått sin botten. Men jag har nått min, just nu exakt i denna stund har jag det.

Jag kapitulerar inför M:s missbruk, här och nu. Jag är totalt maklös inför M, det enda jag kan förändra är mig själv.

Lögner sopar undan mattan

Där lögnen finns kan inte kärleken överleva.

Sorgen

M är flöddrig, jag försöker ändå prata med honom på msn. Hela mitt liv hänger på honom, trösta honom fastän jag själv är så arg så jag kokar över. Vara till lags, när ångesten kryper uppför hans ben.

Fan jag hatar droger, verkligen hatar dem.

De gör något till människor som gör att de förvandlas till djur eller nåt. Äta eller ätas. Hur jag än försöker, så kan jag inte få M vara ärlig, säga sanningen. Det är det som är förstört mellan oss, tilliten.

Alla lögner som finns hos oss, all rädsla hos M att jag ska lämna honom om han säger sanningen har fått oss hit, där vi nu är. Kvar finns kampen mellan oss, vem som ska få rätt?
Han som vill hålla tabletterna ifrån mig, av rädsla för att jag ska gå. Jag kämpades för min rätt till sanningen.
All våran kärlek har flyttats ut på maktkampens arena. Och där kämpar vi, blodiga, ångestfyllda, hårt, emot varandra.

Jag vet inte vad som är värst? Hans lögner, eller hans fullständiga förvirring när han tar benzo. Det är en sammanblandning tror jag. Där jag inte känner igen den M, som jag känner. Där han sms;ar, säger saker, mailar, saker som han sen inte kommer ihåg, och håller benhårt fast att han inte gjort, sagt, skrivit osv.

Det som är värst är nog allting som är förstört, raserat. Tillit, framtidshopp, drömmar kan inte färdas med lögner. De dör i lögnens andedräkt. Så är det för oss, och det gör mig så j-la ont.

M har inte så bra koll på telefonen när han är flöddrig. Då kommer alla möjliga suspekta sms ifrån honom. Först försökte han skuldtrippa mig för att jag var inne på MP, och därmed var hans utväg öppen. Leta upp en ny på msn som ska ringa honom.
Då M vill verka manlig och stark, rimmar det dåligt med att han inte har något arbete. Därför brukar han ljuga om det, liksom han gjorde sist till I på MP som han pratade sist med och skulle ut och fika med. Nu har han återigen hittat någon som måste tro att han har ett arbete. Jag skulle uppskatta att M hädanefter endast sms sina nya tjejer, och inte mig också. Vill inte bli inblandad i M och hans affärer med andra kvinnor. Börja tröttna på det, och det gör mig så jävla förbannad.

Han var ledsen för oss förstås. Det är därför M pratar med andra kvinnor på MP, förstås. För att jag är så taskig emot honom när han tagit tabletter och inte vill prata med honom, då raggar han kvinnor på MP.

Nu var han så klyftig så han skuldtrippa mig för att jag har 3 killar jag pratar sex med, för att få någon att prata med själv på MP.

Han skrev just ett sms, lite fel va M? *hihi*.

" JAGeRing mig på jobbet." 22/2 kl 17:56.
Jag skicka tillbaka.

"Skicka fel eller?! Vem ska ringa dig på jobbet?" 22/2 kl 17:57.

För att förtydliga så har M inget jobb, han har förutom 3 veckor i somras, bara haft skyddad anställning i kommunen innan. Så det här måste ha blivit för många benz för honom just nu.

Tycker synd om både M och hans nya kvinnor, på MP. Han har redan avverkat en del därinne, kvinnan före mig blev också lurad av M. Sånt borde fått mig att dra öronen åt mig, men kärleken är blind, iallafall de första 3 månaderna.

Skuldtrippar, come and see

Det här är inte den M jag känner iallafall, det är den han blir när han umgås med Miss Ro.

Jag har ingen lust att vara med dem och leka, därför förnekar M att han har något som helst umgänge med Miss Ro. Han är rädd att jag ska gå iväg då, och det har han rätt i.

Jag vill leka, skoja, vara andlig, känna glädje, sorg, smärta.

Jag vill inte, vara bedövad, förvirrad, flöddrig, eller vara i närheten av någon som är det.

Jag vill leva !

Miss Ro :hjärta: M = sant.

Tack till Angelheart och Jenny som skrivit i min gästbok!

Allting kring M:s missbruk har blivit normalt, det kallas normaliserats på psykologspråk. Det här som förut gjorde mig så dålig så jag fick vara på psyket kring jul, är nu på något sätt normalt, vanligt. Alla M:s beteenden tillsammans med Miss Ro, är inte längre som dem varit, i mig iallafall.

I M är det samma sak som händer, först flöddrig, sen haglar anklagelserna tätt, och förnekelsen är i topptrim.

Redan innan han kliver på vet jag. Hela min kropp känner att han är på G, att han håller på att förbereda sig. Jag sa det till honom, som en fråga kan det vara så att du är sugen , och att det är det jag känner, att du är på väg ut (med Miss Ro)?. Nej då, återigen är jag the bad guy, jag åker hem och känner samvetskval för att jag tror så dåligt om honom, är så misstänksam han som försöker göra allt för mig. Jag skrev också att det kanske är jag som gör att han kliver ut?! Att det är min misstänksamhet som gör att han kliver på tabletterna?! Alla medberoendes dilemma, faktiskt. Som gör att vi är medgörare till missbrukaren långt längre än vi orkar, egentligen. Jag är där nu, alla mina tankar är kring honom, hur jag ska komma ur hans skuldtrippar han sås enkelt kastar ur sig, hur jag känner att jag åker känslomässig berg-o-dalbana i den här relationen.

Jag ber om ursäkt till M om jag blir för personlig, jag behöver det för mitt eget tillfrisknande, och kanske - om jag får gåvan- hjälpa någon annan som liksom jag är medberoende. Om M inte orkar läsa vad jag skrivit, läs här istället!

Ja alltså, jag kände någonting i fredags när M och jag träffades. Jag tror inte han hade tagit något, eftersom han insisterade på att vi skulle åka till Maria och ta pissprov, vilket ifs - såhär efteråt-, kanske just var hans nya strategi. Men jag tror inte det, för han vet att jag faktiskt skulle kunna förnedra mig att åka till Maria för att ta pissprov på min kille för att han ljugit för mig så många gånger, vilket gjort att vi måste ta pissprov på honom ! Men jag kände att någonting var på G, att det skulle hända något snart. Eftersom jag förut haft starka föraningar vilka så gott som alla stämt, borde jag då inte förstå. Nej, psyket vill tro på honom, vilket gör att jag lägger skulden på mig själv, där jag satt på tunnelbanan hem. Tyckte jag var misstänksam, hur synd det var om honom som hade mig som misstrodde honom, så jobbigt han måste ha det? Kanske han därför måste ta tabletter?

Ni ser, medberoende blir så utanför sig själv, fokuserade på missbrukaren, att deras tankesätt blir förvridet. Så liksom mitt.

Dagen efter ringer jag honom, och undrar varför han - som alltid gör det - inte skickat sms. Redan där syns första tecknen på Miss Ro; han har visst skickat, eller har han inte, blandar ihop med dagen innan, har inte sett mitt sms jag skickade kvällen innnan osv. Och jag går på, vilket innebär att jag nu vet att han tagit, och jag börjar fråga ut honom om han gjort det och säger att jag är säker på att han gjort det! Vilket slutar i att jag vill dra mig undan, och ; - som jag förklarar för honom -, inte mår bra av att vara så här misstänksam, och därför vill ha respit till på tisdag när min äldsta son åker tillbaka till sin skola. Han kontrar, hur kan jag göra såhär emot honom? Va taskig jag är, och varför vill jag straffa honom.

På kvällen får jag mail i min inbox, som är lite suspekta, vilket också förebådar hans vistelse med Miss Ro, ännu tydligare. "skickar ett mail för min tele har försvunnit(tappats el blitt snodd, mail 19/2 kl 19:42 min anm". Såna här saker är vanliga när M umgås med Miss Ro, och har hänt åtskilliga gånger under vår tid tillsammans. På kvällen går jag in på msn, eftersom jag vet att det är där han brukar vara när han är ledsen, sist prata han med Inger ifrån MP där. Då han var tvungen eftersom jag inte ville prata med honom, pga att han tagit tabletter!. Denna gång är M övertygad om att jag pratar 6 med andra på msn, han vet det. Jag frågar vilka, och han säger honom jag hämnades M med, honom och 2 andra killar pratade jag sex med på msn. Det visste M ! Jag frågade M om han kommer ihåg att han sa förra gången han klev ur, "att han blir dum i huvudet av Benzo?". Det kommer M ihåg, men inte att det är därför han får såna här konstiga tankar denna gång. Jag talade om för M, dels öppet, dels genom min blogg att jag försökt flirta med en kille på MP, dels för att M gjort det, och dels för att jag ville känna hur det kändes. Det kändes inget bra som sagt, gav besk eftersmak. Det är inte så jag vill göra. Jag sa till M på msn, att jag talar om för honom när jag pratar med någon annan på msn, vilket inte han gör!.

Denna natt kom också M:s förklaring ang sin mobil, som han skrivit om tidigare i mail. Denna gång verkar M ha glömt bort sitt tidigare mail, så nu är det en annan historia som gäller. Dagen efter M har skrivit att han blivit av med sin mobil, kommer det en hejdlös förklaring till på det. " om du undrar hur jag blev av med telen OCH bankkortet så blev jag rånad och misshandlad av ett par zigenare mail 20/2 kl 14:58 min anm". Det är otroligt, bara på ett dygn eskalerar incidenten med hans mobil till att han blivit både rånad och misshandlad, vilket han troligen glömt bort vid tillfället när han skrev att hans mobil var borta första gången! M är smart, tror han. M:s förklaring låter ännu bättre, han sa ingenting om zigenare, rån, misshandel, för att jag skulle bli så arg då, och börja tjafsa med honom. Det kan ju kanske stämma, vem vet?! I M:s värld med Miss Ro är allting oförutsägbart, eftersom det är där lögnerna regerar!

I går ringde jag M, på morgonen. Han lät slöddrig, viskande berättade han att han är utslängd ifrån sin bästa kompis, att hans 2 kompisar hatar honom, och att det är synd om honom. Jag sa att hans 2 kompisar (jag inbegripen), inte gillar att han ljuger för dem. Att det är därför de inte kan lita på M, att det är därför vi blir irriterad, känner oss kränkta. Jag frågade M om han ville ha benzo, han sa nej, vilket han alltid gör. Han sa också, att han tagit. Men ..... bara 1 tablett, 2 dagar innan, och ingen benzo. 2 dagar innan den 22, borde vara 19, då han svor på att han inte tagit i telefonen till mig.

Jag skrev gonatt sms, till M som han klagat på att jag inte gör, igår. Fick inget tillbaka på min förklaring varför jag är ledsen, besviken på M, att han ljuger och att det är smärtsamt. Jag önskade honom att han inte skulle behöva göra så, för sin egen skull också. Jag berättade också för M att han erkännt i telefonen på morgonen att han tagit! Han svarade inte.

Idag på morgonen kom sms, ifrån M.

"OBS JAG SA SÅ FÖR ATT KOLLA SÅ NU VET JAG". 22/2 07:34"

Vad M vet nu, när han ljugit återigen, att han tagit. Vet jag inte, jag tror inte ens M vet det själv?!

Runt runt

M har klivit på, inga benzo, inga Miss Ro, säger han.
Jag hörde en gång, av en missbrukare, som själv sa "allting en missbrukare säger + 100 % till".

Detta stämmer inte på M, återigen har han bara tagit och dessutom, inte benz, utan bara 1 tablett för 3 dagar sen.

Nu spelar jag honom rakt i händerna, när han ser vad han sagt här. Eftersom många av M:s förklaringar brukar inte kommas ihåg, efteråt.

Jaha, återigen denna karusell då. Jag kommer inte ställa några ultimatum, utan ser bara helt krasst att M väljer Benzo, inte mig.

Och jag kliver av den här karusellen, orkar inte. Den gör mig illamående ... !

Tupac i kyrkan

Ska försöka skriva av mig lite här. Idag vaknade jag med sån där värdelöshetskänsla. Alla tankar hopades, om hur mycket jag inte klarade, hade klarat av. Först bilen som står på min väninnas parkering, och som jag inte haft råd att köpa ny startmotor till, och den bara står och sjunker i värde. Nu måste jag ha någon som bogserar bilen hit, och jag har såna svårigheter att fråga personer, att vara krånglig, att be om hjälp. Det är som att; om jag ber någon om hjälp, har den 1 upp på mig, jag blir skyldig något. Så var det i min ursprungsfamilj, och de tankarna kommer automatiskt tillbaka för mig.

Jag lyckades komma iväg på ett möte iallafall, och där var det en kvinna som sa att hon har börjat liksom acceptera, iallafall välkommna de här värdelöshetskänslorna. Att liksom känna att det är ok att de finns där. För mig blir det alldeles överväldigande när de kommer, jag liksom fastnar i det tänket och kan inte riktigt komma loss.
Jag ska försöka göra så gott jag kan med hennes sätt, och inte slå på mig själv om jag inte lyckas första gången. Jag lider nämligen också av ett oerhört dåligt tålamod. Vilket gör att när jag fastnar i de här negativa tankarna, är det också ett självvalt plågeri att tänka på hur ofta jag fastnar och hur dålig jag är på att hantera dem, vilket vem som helst kan räkna ut inte blir bättre.

Jag och M är ganska ok, jag fick en släng av kontrollbehov idag med honom. Det värsta är att jag börjar se att jag liksom projicerar något som jag inte är helt nöjd över på honom. På något sätt är jag så j-la rädd att han ska kliva på, så ibland känns det nästan som jag vill provocera fram att han gör det, så är det gjort liksom. Ingenting att undra om längre. Som något sorts straff, och som någon lindring emot själv ovissheten som för mig är den värsta. Vi lyckades reda ut det här, han blir jätteledsen när jag inte tror på honom, utan fortsätter säga att han tagit. Det är det värsta för honom säger han, att vad han än gör, så är jag inte nöjd. Och jag vet -tyvärr- så ligger det nog något i det. Jag älskar honom besinningslöst, hans händer, hans kropp, hela hans väsen gör mig uppfylld.

Nu ska jag iväg på möte igen i morgon. Är sekreterare i min grupp, så jag ska släpa på datorn och skriva ut protokollet direkt på plats, vilket kommer gillas. Eftersom jag har en tendens att skjuta upp utskicken på protokollen. Inte så mycket för att jag inte har dem utskrivna, sånt går fort för mig. Det är de olika momenten som måste göras, de här olika väntetiderna mellan att få det påskrivet, bestämma tid, leta upp en kopieringsmaskin, sånt får mig att liksom bli apatisk.

Ska till psykologen på måndag, och hon säger att hon inte kan hjälpa mig med någon remiss till något annat ställe än psyket. Faktiskt bröt jag inte ihop pga det, utan tog det rent logiskt riktigt. Det är alltså damen på psyket Fröken-titta-på-klockan-och -gäspa(inte diskret), som ska avgöra om jag får någon annan terapi än hennes kristerapi. Ibland känns det som jag är väldigt, väldigt liten.


Jag har iallafall gått ner till kyrkan och ska vara där som volontär, var där förra året också och jobbade frivilligt. Måste ut härifrån, måste ut och träffa männniskor, få lite rutin på mitt liv. Nu ska jag koka soppa till pensionärerna, och träffa ungdomarna i kyrkan. Vi brukar faktiskt lyssna på lite Tupac därnere i stereon ibland, killen som sköter psalmböcksutdelningen är gammal värsting som gillar honom. Yeah där rockar vi loss tom ibland. Sånt är ju glädjande.

Behöver balans

Jag har 2 lägen, on eller off.

Antingen allt eller inget.

Motsatsernas mästare, manövrerar jag tillvaron. Svårigheten med det, är andra människor. Hur de uppfattar mina lägen.

När jag är på on, är jag närvarande, kreativ, driftig. Men på off-läget står allting still, och jag menar allting. Telefonen orkar jag inte svara i, jag kan komma på mig själv vara i hallen, stå och titta på telefonen som ringer, men inte förmå mig att svara.

Det börjar minst sagt bli handikappande.

Jag delade om det här på mötet igår, jag pratade också med en kvinna efteråt om det här, som känner mig ganska bra efter några år. Hon sa att vissa kanske kunde bli ledsna/besvikna på mig eftersom jag inte svarar i telefonen, att de kan tycka att de finns när jag behöver dem, men när de behöver mig svarar jag inte.

Jag har alltid haft telefonnoja, ända sedan jag började dricka alkohol, och träffa killar. Och ge ut mitt telefonnummer när jag var på on-läget. Då var ju allting hur bra som helst, såklart du ska ringa imorrn, så kan vi göra det och det och det. När eftertankens kranka blekhet kom som sällskap dagen efter och telefonen stod där och ringde och ringde, var inte on-läget lika närvarande.

I nästan alla mina angelägenheter har jag min on/off knapp. Även i kärlek. Minsta lilla subtila signal, får mig att hastigt byta till off. Jag märker det inte ens själv, endast en stor sorg överbemannar mig när det redan är försent. Jag kan bara vara jag 100%, om inte, åker off-knappen på.

Det är roligt med on-läget, men den börjar inte kunna kompensera off-läget, har jag börjat märka. Det börjar bli mer tydligt att jag måste lära mig leva i någon sorts mellanläge, att leva i standby-läge. Och hur jag än funderar så kan jag inte komma på hur det ska gå.

Tara, hjälp ..... !

Mobilisering

Den reser sig, sakta, börjar den ta form. Osynlig först, påmind om de subtila signaler som gör att den tar form.

Sen byggs den på, logiken försöker försiktigt få svar, frågar mjukt, nästan rullar runt i frågorna varför?!

Vill inte verka krånglig, känslig, -inte alls påverkad. Vill ha kontroll på vad nu ska komma, vilka strategier som behövs för att landa i den här ovissheten.

Det var bara subtila signaler. Bara små små saker, bara fjäderlätta beröringar som inte kom. Bara det inre som kände motstånd, kände några tankar .... outtalade?! Outsagda, instängda, därinne som kändes.

Förklaringarna lät ... inte övertygande. Inte så pass att inte mobiliseringen skulle ta fart. Det inre reste sig i givakt, först smärtan, sen sorgen. Sen oförmågan, att inte våga, inte vara knepig nu. Bara sjunka in i förklaringen, fastän den var sträv.

Sorgen kom och drog mig till sig, stannade faktiskt kvar. Alldeles nära, andades med mig. Och fick mig inse min alldeles egna maktlöshet.

Kvällen

Har nästan nått sitt slut, och jag har gjort min dagliga inventeringen av kvällen TV-program. Först BB sen, Americas Top Model. Nu var jag inne för att läsa på mitt favoritforum om allt som händer i huset ikväll. Och det är mycket med 10 människor instängda i ett hus.

Dagen har varit bra, med väninnan på möte, senare bjöd hon på lunch och vi pratade som vi inte gjort på länge, skönt jag känner henne sen länge, hon är en verkligt fin vän. Jag känner henne, och hon står kvar, jag vet hon är där när jag öppnar ögonen igen.

Nu kväll, M sitter och läser sin nya bok jag lånade av honom på biblioteket, och sonen har precis somnat hoppas jag?. Jag ska snart gå och sova, ska försöka be Tara att beskydda mig från att få tandvärk, vilket känns som det enda just nu som verkligen skulle kunna få mig ur balans, men det verkligen på riktigt. Min rädsla för det är förenat med sån dödsskräck, så jag vet inte om jag skulle överleva det.
Psykologen sa att jag kan få hjälp med det, genom tandläkaren där jag gått. Men han är man, och förstår inte riktigt varför jag är så rädd, vilken dödsskräck det innebär för mig att vara i en tandläkarstol och inte ha kontroll. Bara tanken får mig att gå sönder.

Tara, var hos mig, fyll mig med tryggheten att jag kommer klara om jag skulle få tandvärk!!?

Nallen

Jag kramar min lilla nalle nu, istället på kvällarna. Brukar låtsas att nallen är jag som liten, och klappa på kinden och säga "Du är ok, du är fin precis som du är". Och faktiskt känner jag mig lite ok, när jag tar nallens labb och klappar min egen kind. Förunderligt ... !!

Ska se på My little Eye på 5:an nu. TV har visat sig vara en bättre vän än jag trodde. Jag har oftast blivit rastlös när jag suttit framför den förut. Nu förmedlar den lugn och ro.

Jag ringde M igår, och berättade att jag tyckte vi hade så fint samtal i fredags morse. Är så glad att jag lyckades vända det där misstänkartänket, till en annan känsla. Av att allting var gott och bra just då.

Katastroftankar vik hädan, idag är jag lugn och jag älskar M, och jag har ingen aning om han tagit eller inte. Och kommer inte lägga någon energi på att ens tänka på det.

Förutom TV:n så är min passion det här. Jag gillar Linn och Jessica bäst. Malin får jag öva tålamod på ... !

Kudden.

Det enda jag gör nu, är att umgås med min kudde. Alla psykologer, läkare, psyket, och kontakter hit och dit blir för mycket för mig. Jag orkar bara sova, och det absolut nödvändigaste. Exempel på det är, tvättstugan, laga mat sonen, diska efter densamma, gå på möte nödvändigtvis, tömma kattlådan, ge katterna mat, och titta på TV har jag börjat göra också. Jag tittar på nästan alla program, dokumentären om Mozart, krigsdokumentärer på Discovery, BigBrother på 5:an, även kulturnyheterna på 1:an kan jag sitta och titta på. Det enda jag vägrar i min passion för TV är Mythbusters på Discovery, som de verkar ha köpt in enormt många avsnitt av, då tar jag hellre Jay Leno.

M och jag har träffats, och efter det fick jag något sorts sammanbrott. I Söndags när vi hade 6 grät jag, stora tårar rullade nerför mina kinder, och jag kände mig så fruktansvärt naken i mina känslor för M, någonting inom mig har öppnats. Dagen efter skulle jag till samtalskontakten kvinnan-som-tittar-på-klockan-odiskret-och gäspar-i-handen och jag fullständigt bröt ihop, jag grät och skakade och var tom uppe på benen för att visa hur fullkomligt misslyckad jag var, vet inte hur jag skulle visa det dock!?
Hon frågade inte så mycket denna gång, så inga grodor hoppade ur hennes mun, hennes frågor kan annars ställa till det, för de verkar så verklighetsfrämmande så jag alldeles kommer av mig. Denna gång lät hon mig bara vara, och trots att jag tittade på klockan och tänkte "herregud så lång tid kvar". Så gick våran session ganska snabbt. Hon sa att hon aldrig sett mig såhär, att såhär kris(ig) var jag inte förra gången jag var där. Hon tycker dock att varannan vecka är bra, för att deras beläggning är en aning full. Typiskt psykvården idag.

Jag fick ett brev nu ifrån Försäkringskassan där min senaste handläggare kommer bytas ut pga nya arbetsuppgifter. Jag tycker verkligen det är skandal, speciellt som hon sist sa att jag måste berätta vad som varit jobbigt för mig, för att hon också ska kunna veta det. Det är just därför, som jag inte berättar, för jag vet att jag kommer få byta handläggare, vilket jag gjort senaste åren 2 gånger om åren. Det är därför jag inte berättar mer än det nödvändigaste för FK, för jag har ingen tilllit. Sånt verkar inte de kunna, hur viktigt det är för en person som varit med om trauman, att få känna att den andra personen stannar för att kunna berätta något. Och Försäkringskassan som ska ha hand om sjuka människor!? Systemet är underligt.

Nu ska jag ner och göra min favoritgrej, efter tvättstugan. Handla mat, förutom de timmar jag spenderar med min nya kompis TV:n, går resterande åt att planera matinköp. Jag vet att det är något maniskt i det, att jag alltid tänker på vad sonen ska äta, hur mycket han kommer att äta till nattmat, vilken mat som är bäst till det eller det?! Det är som ett heltidsjobb, därför behöver jag min kudde.

Psykolog

När jag och M är tillbaka i varandra, bloggar jag nästan ingenting om honom och mig, finns liksom ingenting, allt flödar. Igår pratade jag med M i telefon, och bröt ihop totalt. Jag tycker M ska ha en annan tjej, som kanske kan ge honom det han behöver, det känns som jag inte kan det. Som om den utvägen skulle vara den bästa och lindrigaste. För M är en relation viktig, medan jag har lärt mig -dyra och smärtsamma misstag-, att en relation gör ont, mycket ont. Det är som att sätta handen på plattan, det bränns och så vill man inte dit igen. Så är relationer för mig, det bränns, det händer något i mig och så stängs någonting i mig. Som krävs massor med känslor, massor med övertalning att öppna igen. Nu har M lyckats få in en springa ljus därinne och jag är tillbaka i M.

Isprinsessa skrev till mig, och hon hade liksom det magiska spöt, om jag kan lära mig det. Hon menade att jag skulle ta avstånd ifrån M:s missbruk, backa ifrån och säga Nu får du klara det där själv! . Det var befriande i all denna självkritik jag har emot mig själv, att jag föll till föga och träffade M igen, trots att han åter klivit över gränser. Inte bara hennes ord var magiska, utan de kom exakt när jag höll på att förgöra mig själv, genom negativa tankar om mig själv och själva situationen med M.

Jag var hos Arbetsförmedlingens psykolog igår. Detta för att min handledare -tillsammnans med FK-, tyckt att jag har trauman som jag måste få hjälp med innan jag är redo för arbetsrehabilitering. Jag tycker som alltid - Jag är frisk, kom igen, nu vill jag ut och jobba. Att ta hand om sig själv har inte varit min starka sida, eller att ... vara begränsad. I alla år har jag tagit hand om mina bara, där den äldsta har grava problem, med autism. Som gjort att jag har haft all anledning att glömma mig själv. Nu är det inte så längre, den yngsta går i skolan <> och den äldsta får hjälp på ett elevhem. Och jag står alldeles själv och kan koncentrerar mig på mig.

Jag tyckte om psykologen. Hon var respektfull, inte alls oengagerade som hon på psyket. Hon förstod mig direkt, vilka problem jag har att knyta an till människor. Hon förstod att jag var känslig. Hon sa att jag hade såna trauman, som gjorde att jag inte kunde ta tillvara min intelligens. Det har de gjort test på däruppe, inte för att jag vet varför, men blev tillfrågad om det efter en kurs jag gick där. Sen började hon återupprepa att hon var övertygad om att jag har ADHD, vilket jag inte gillade. Först för att jag tänkte, att ska det bli fokuserat på det, jag som snart inte kan överleva här, och snart inte vet hur man överlever. Det är som om något i mig öppnats efter det här sista psykbrytet. Som att jag är skyddslös, utan hud, och som om jag förändrats till något jag vill bort ifrån. Lite zombiekänsla ungefär, men med en 12 årings sinne. Min känsloliv är så skört, så öppet nu. Psykologen förstod det, hon sa att vissa saker gör att vi inte har något skydd -som hon kallade det.

Där är jag nu.

Men psykologen var obeveklig. Fortsatte och prata om ADHD, och jag stängde av. Satt och tänkte mest på vad jag skulle handla ICA, och vilken väg jag skulle ta hem. Hur många maträtter krävs det för att jag ska känna mig säker på att grabben har mat hela månaden?!

- Du tycker inte om att jag pratar om ADHD va?! säger psykologen.

Nej, jag tycker inte om det. Jag sitter bara och tänker på ; om jag ska behöva gå tillbaka till Fru Titta-på-klockan-och-gäspa på psyket. Jag sitter och får mardrömmar mitt på vakna dagen, att jag ska behöva gå tillbaka till henne, om det är hon -som psykologen säger- som förstår sig på min problematik med ADHD?! Just nu finns bara hon, mina katastoftankar växer i kapp med att psykologen pratar. Det är just emot slutet, som jag hör -lite svagt genom mina egna tankar-, att hon säger att det finns andra än hon på psyket som förstår sånt. Då börjar det lätta, jag börjar känna lite lugn och ro. Kanske jag kan få hjälp utan att gå tillbaka till titta-på-klockan-tanten. Efter 40 minuter börjar myrorna krypa, jag vill ut därifrån. Vill gå ner till ICA eller någon annan affär och bara tänka på vilken mat jag ska handla till grabben, och röka.

Jag ska tillbaka igen. Hon tänker fråga mig vissa saker då, vilka jag inte riktigt kommer ihåg. Jag ska till henne måndag om 1 vecka. Hon var respektfull, varm, inkännande, och framförallt sa hon -genom sina frågor- att hon förstod mig, vilket är det viktigaste. Henne kommer jag självklart inte få gå till, utan hon ska tänka lite till nästa gång vilken hjälp jag kan behöva. Helst någon med ADHD erfarenhet som hon säger ! Hon ska även skriva papper att jag behöver göra utredningen så snabbt som möjigt på Karolinska.

Det känns inte som jag har ADHD, ja kanske ibland då!?