Jag ska ju lita på att när jag ber på morgonen, och överlämnar mitt liv kommer det som ska hända hända.
Så, mitt nervsammanbrott måste väl haft någon betydelse, mening!?

Nu gäller bara att fundera över vilken/vilket!?

Tack alla underbara ni för Era kommentarer, de hjälper mig jättemycket. Ni är så kloka allihopa, tillsammans vet ni mer än mig.

Nervsammanbrott

Jag fick ett nervsammanbrott igår. Jag har jobbat väldigt mycket på sista tiden, dels är jag ny på jobbet och dels är det omänskligt mycket att göra. Jag jobbar som redovisningsekonom, och är assistent till ekonomichefen.

Jag har under lång tid kännt att det är omänskligt, konstigt mycket att göra på det där jobbet. Dels alla rutiner, men också alla rutiner som (jag tycker) kan göras på ett lättare sätt. Jag har verkligen försökt att styra upp mina rutiner så gott jag kunnat, men eftersom jag är beroende av min chef blir jobbet liksom lite att 'vänta' ut henne också. Och hon är verkligen speciell.

Det har gått bra, vi har skrattat åt eländet under några veckor. Jag har jobbat både jul-nyårshelgen, (inte nyårsafton), och vårt jobb känns inte mindre för det. Det känns som om min chef hittar nya rutiner alltefter vi jobbar undan. Att sköta en ekonomiavdelning, innebär ju en del avvägningar, gällande resultatet. Jag har kännt att allteftersom vi betar av en del, så vill hon ha 'böckerna' renare och renare. Inget fel i det, men det känns så omänskligt på något sätt.

Igår hade vi en liten diskussio, jag frågade om just en rutin, och hon tog det på alldeles fel 'sätt'. Hon vrider och vänder, och jag började gråta, hejdlöst.

Det är som jag blottar mig då. Och jag kunde inte sluta, och ju mer jag grät, ju mer skulle hon förklara, så det kändes som att hon trängde sig på mig, jag kände mig fångad.

Jag gick ut och rökte, och försökte lugna ner mig, bad sinnesrobönen på toaletten, och gick tillbaka. Skämdes för att de andra på kontoret skulle se mig. Jag blev rädd för min reaktion, först trodde jag att jag kunde lita på min kropp, och mitt psyke. Men ju mer tiden gick, fick jag konstiga symptom som jag inte kände igen. Trycket över bröstet, den där svidande känslan, vet jag ju är ångest. Men det kändes annorlunda, dels att jag grät som ett barn och inte kunde sluta, och dels att jag fick en sån här 'blurrande' känsla, som om jag inte hade fast mark under fötterna, kanske panikångest?

Min chef har ett sätt att påpeka att hon gör det lättare, men hennes agerande gör det svårare. Hon ironiserar, och talar 'ner' folk. Hon är verkligen svår, och tar mycket personligt. Jag har pratat med en arbetskamrat om det, och hon säger att många tycker hon är jättejobbig, för hon lyssnar till allting som sägs i korridorerna, och kan plötsligt lägga sig 'i'. Hon berättade att folk på avdelningen 'ringer' varandra på telefon, jag börjar ana varför!?

Det är omänskliga omständigheter. Jag kände direkt när jag kom dit första dagen, att det var något konstigt. Inga fikaraster, inga som pratar med varandra. Alla går som robotar in i sina rum direkt på morgonen. Jag också, med tårarna nerför kinderna.

Nu ner till jobbet.

Aha ...

Jag har börjat de senaste 2 dagarna knäböjande, och samtidigt bett 3:stegs bönen. Igår upptäckte jag att jag var sååå lugn, och konstig?! Det liksom pirrade inte av speed inom mig, jag var inte på högvarv.

Jag kom inte på det direkt, men när tom M:s röst började låta annorlunda, och jag inte längre 'retade' mig på honom som jag brukar, började jag undra?!

Vad hade jag gjort annorlunda sista dagarna!?

Och det enda jag kom på, var att jag första bad M om ursäkt för mitt beteende sist, sen på nåt sätt, släppte jag taget och på mitt sätt bad om hjälp, genom att göra det jag glömt att göra. Min andliga hälsa fick sitt.

Och, ....... fan vad det fungerar.

Nu gäller bara att komma ihåg det!

Livet E orättvist

Var kommer all ilska ifrån?!

Jag som är så snäll och timid och har alltid varit duktig flicka - iallafall som jag kommer ihåg !?-.

Igår när jag kom hem ifrån jobbet, klockan 10!!, vi jobbar alltid känns det som, så hade M varit här på dagen.

Jag hade förväntat mig:

• M skulle välkommna mig i dörren.
• M skulle ta mina svullna fötter i sina händer.
• M skulle gått runt i min lägenhet med alla städartiklar som finns att tillgå hos mig.
• Tända ljus i hela lägenheten.
• Jag skulle bara få sätta mig ner, och bara ta emot.

Ingenting av detta hände. M hade sovit till 11, när jag kom hem på lunchen, hade han knappt kommit upp ur sängen. Sen var han tvungen att åka till sin mamma för hon hade lagat mat till M, nyårs supé.

Jag kände att livet var så orättvist och blev jätte förbannad på M.

Mest ledsen ....

Skuggor

Det är bara skuggor

kvar

Av det vi hade

Vi famlar och griper efter

det vi tror finns kvar.

Men

vi hittar inte

tillbaka

till där

vi en

gång

var.

1 dagen 2007

Jag firade in nya året i min säng, försökte sova bort 'skiten'.
Var först och öppnade mötet, en kvinna hade tagit återfall och behövde verkligen oss, och jag behövde henne. Det är lätt efter många år drogfri att släppa tacksamheten, och tro att det går att ta droger/dricka.

Jag har aldrig hört någon komma tillbaka ifrån ett återfall och säga

-Fan va bra det gick, jag har inga problem längre.
I de flesta fall är det ett mirakel att ens människan sitter där, .... levande.
Jag var sönderstressad, så jag fick mig verkligen en tankeställare, om vad jag sätter som viktigt i mitt liv, och just nu är det jobbet.

Sen iväg till kyrkan, 12 alkoholister som ska samsas, om dukningar, blomarrangemang, matlagning och inköp. Det gick bra som alltid, även om rökpauserna andades prövningar i tålamod, för många. Jag var bara glad för uppgifterna jag fick, för alla blommor jag fick känna på, all tallrikar jag fick ställa ut.
Jag var bredvid och med.

Åkte hem, och träffade sonen, han ville inte ta med sig sin nya tjej till kyrkan när de nyss träffats med sin annorlunda mamma, där gick hans gräns liksom.

Ringde M som satt och fikade med kompisen som skulle på nyårsfest, uppklädd och fin tillsammans med de andra paren, M var så ledsen för att vi inte kunde gått till. M lät annorlunda, jag tom ringde upp och frågade om han hade en ny tjej? Det hade inte M, han hade sin fulla (fika)kamrat i köket, som han tyckte var så jobbig. Jag hörde att M hade druckit, bara en mugg glögg, men eftersom jag är vis av erfarenhet la jag till lite på den muggen.

Jag blev så ledsen och besviken, fast jag sagt mig själv 100-tals gånger att inte förvänta mig något, så hade jag hoppats på att M och jag kunde gått till kyrkan tillsammans denna gång. Och eftersom jag inte vågar hoppats på nåt, så hade jag inte sagt något till M, utan hans släp i telefonen fick mig så ur balans.

När jag blir ledsen blir jag arg, och när M blir ledsen vill ha 'lägga' saker på mig som inte stämmer. Han säger att han inte tror jag älskar honom, han säger att jag tycker att han är värdelös att jag hånar honom när han gråter. Jag tycker inte så, jag älskar M fruktansvärt mycket men orkar inte bli besviken om och om igen. Jag orkar inte. Jag orkar heller inte hoppas något mer, och hur jag än lovar mig själv så håller hoppet mig alltid vid liv, i den här himla soppan.

Jag vill ha 0 tolerans, vare sig jag ringt M, träffat M eller någonting. Jag kanske har allt för stort ställda förväntningar!?

Säkert därför det gör så j-la ont!

Ny(tt) år

Firar jag med att byta till Blogger utan beta, och därmed kunna göra om min blogg hur jag vill. Färgerna får vara såhär, för jag har inte tid, måste stressa iväg till kyrkan för att stressa av.

Gott Nytt år alla levande varelser.

Mary och Pappor

Kvinna med stor K. En förebild för andra kvinnor som liksom jag varit i 'helvetet'. Jag har aldrig haft en sån stor insikt genom musik, som när jag hörde Mary ropa åt sin frånvarande pappa Varför, jag gjorde inget fel! Smärtan i insikten slog mig med all kraft i magen, jag grät som ett spädbarn, den där allra djupaste gråten som efterlämnar stillhet, och som gör något fruktansvärt ont.

Jag har alltid varit glad och tacksam att min pappa stack, att han inte var där hos oss efter jag fyllde 9. Det var bäst så, - har jag tänkt-, att få vara ifred och själva, utan hans närvaro. Den mörka hotfulla. Därmed har jag inte sörjt det andra människor tar för givet, en pappa som tar en i knä och inte letar sig in mellan bena, en pappa som sitter på sin tron och inte är full, en pappa som inte skrämmer skiten ur sin familj. En pappa som jag aldrig kan föreställa mig.

Kan man sakna något man inte fått?!

Ja det finns alltid där, omedvetet. Varje gång när jag sett pappor lämna sina barn på dagis, varje gång när jag sett pappor trösta om någon ramlat. Omedveten om min sorg, har jag distanserat mig genom ironi, genom att förneka. Den pappan har nog något problem, han gör säkert något med barnet hemma i ensamheten, han är bara ute med barnen idag. Det har varit mitt sätt att förneka min egen saknad efter en pappa. När jag skriver orden, blir jag illamående, för tanken för mig på något vis till att jag saknar min egen pappa, och det gör jag inte.

Jag hatar honom inte, jag är bara j-lig tacksam att aldrig behöva se, träffa, prata med honom mer. Jag har bestämt att jag kommer säga farväl om han ligger på sjukhus och ska dö, men inget mer. Jag får hitta alternativa pappor. Jag har tränat på dem i programmet, ibland när jag haft sällskap med G hem ifrån mötet, har jag försökt att tänka mig om han var min pappa, om han skulle utnyttja mig eller kanske vara det där jag inte vet något om.
Det har gått i myrtakt, men det har iallafall fått mig bort ifrån skräcken ifrån min egen pappa. Ibland har jag tom tänkt på att G kanske skulle kunna säga till pappa vad han gjorde för fel, vara det min pappa aldrig var, beskyddande.

Jag är otroligt tacksam att Mary öppnade kanalen jag haft stängd så länge. Iof är det länge sen jag såg programmet med Mary, men för mig i min process är tiden min kompis och nuet är min homie.

Sjukskriven

Bloggen är sjukskriven.

ur Manipulation som överlevnad

(Personen i texten är benämnd M, alltså ingenting jag skapat, utifrån mig.)

· Lägga skuld. Att skylla ifrån sig, är ett inte ovanligt, och kanske allmänmänskligt, handlingssätt. ”Jag hamnade i dåligt sällskap”, kan man höra såväl ungdomar som kriminella vuxna säga. (Många gånger kan man undra om det inte var personen ifråga som var det dåliga sällskapet…) Att göra en annan person ansvarig för det man själv gjort, kan vara ett effektivt sätt att få igenom det man önskar. En missbrukare kan t e x göra sin anhörige eller socialsekreterare ansvarig för att han återfallit i missbruk. Förhållningssättet är att ta ansvar för det man eventuellt gjort fel, men ansvar för mer än det skall man inte ta.

· Känslomässig utpressning. Antydningar eller mer öppna hotelser om att M skall skada sig eller ta livet av sig, återgå i missbruk, göra slut på förhållandet etc, om M inte får sin vilja igenom.

· Lögner. Vi har ofta svårt att tänka oss att människor ljuger oss rätt upp i ansiktet. Personer med bristande skam/skuldkänslor kan möta en med aggressivitet eller rycka på axlarna när man slutligen efter många undanflykter, bortförklaringar och motangrepp, lyckas konfrontera dem med att ha ljugit. ”Det är klart jag ljög. Det förstår du väl i min situation. Efter allt vad du gjort mot mig. Har aldrig du ljugit någon gång?”

· Låtsas hjälplös. M kan framställa sig som hjälplös och därmed få människor i hans omgivning att gå in och agera för hans räkning. M beskriver sig som ett offer för omständigheterna och utsatt för ständiga oförätter från myndighetspersoner. Själv är M utan möjlighet att påverka och styra sitt liv.

Prolog: Jag skrev en kärleksförklaring till M, eftersom jag kände att han visade mig sån respekt och lät mig vara ifred. I natt kom svaret på den, (efter ett sms där M berättar om hur stark han är).

Jag ändrar en del namn och ord i återgivandet, så det inte kan härledas, texten är alltså redigerad av mig, med det viktigaste kontentan kvar.

"Jag måste tyvärr sms dig, är ju orolig som f-n för dig, i motsats till dej älskar jag dig, när du inte ens bemödade dig att smsa ett ord bad jag xXx gå in på din blogg, för att kolla om du var sjuk, det är jobbigt när man älskar någon eftersom du inte vet, där skriver du att att nu kunde du skriva, när jag är långt borta och inte kunde skada dig, FY FAAAN, hur kunde du skriva så! Hur kunde du lura mig så, har aldrig skadat dig, men du har gjort fleratusen ggr mer illa med din misstänksamhet, fått mig att ta bens (benzo , min anm), pga det, jag har alltid hållt dig bakom ryggen för att inte göra dig ledsen. Varför säger du att du är värd nått BÄTTRE än mig, tycker du att du är så bra är du pinsam. OCH HUR KAN DU GÖRA SLUT I EN BLOGG, vad lessen jag blev när xXx sa det, efter 2 år kan du inte träffa och prataRING." klockan 1:15 (min anm)

M

Prolog: Jag pratade med M igår, där jag bad honom låta mig vara. Jag klarar inte att höra honom flummig, konstig och börja undra, bli orolig. Det handlar om mig, att jag inte kan släppa kontrollen förrän M är långt ifrån mig. Men det handlar även om min överlevnad, mitt liv, mående, min ork. Jag bad M i kärlek att hålla sig borta ifrån mig. Och det har han gjort, förutom ett litet inlägg i GB här nedan, innan jag bad honom. För det vill jag ge honom min kärleksförklaring, långt ifrån honom så han inte kan skada mig.

M du är mitt hjärtas man. Du är den jag alltid tänker på, undrar över, och känner styrka hos när allt är tungt. Du är i mina tankar dygnet runt. Jag kan inte tänka mig någon annan än dig, det finns ingen som jag ens kan tänka tanken att vara med förutom dig. Jag har inga andra män, min kärlek är förbehållen dig. När vi älskar, när din hand famlar efter min, känner jag att jag vill leva hela mitt återstående liv med dig. Andra tvivlar, på min kärlek, även du. Men ni vet inte hur starkt bandet jag har inom mig till M är. Det är förutom verklighet, det finns där osynligt, kraftfullt.

Jag bevarar dig inom mig, även om du inte är här. Jag plockar fram ett minne, och får en ilning till svar. Inom mig finns du alltid.

Jag vill inte fortsätta med den här förstörelsen, och förgöra det jag känner för dig. Hur konstigt det ä låter, kan jag inte stå ut med att min kärlek till dig blir behandlad på det här sättet. Jag vill ha en förändring. Jag klarar inte att gå vidare såhär. Det tär mig sönder och samman, att jag själv blir en del i att förstöra något så vackert. Jag är villig att göra vad som helst för det, även om det innebär att vi måste lämna varandra.

Och mötas i nästa liv ....

Karin Boye

Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

Kvinnobehandling

Korpbergets behandlingshem är ett av de få behandlingshem som fattat galoppen ang kvinnors missbruk, och att det ofta ser annorlunda ut än mäns. De ha utökat sin behandling för kvinnor till 3 månader. Allt för att ge kvinnorna mer hjälp som kan göra att de inte återfaller i missbruk.

En normalkvinnas situtation när hon kommer in i behandling - vare sig hon är alkoholist, narkoman eller båda - brukar ofta innefatta andra element än mäns. Ofta har kvinnan trassliga relationer med män bakom sig, ofta med våld misshandel och våldtäkt. Korpberget är en av det första svenska behandlingshem som nu har behandling för det.

Kvinnan kan bli drogfri, nykter. Men ofta väljer kvinnan att ha kvar sin eventuellt missbrukande man i högre utsträckning än för män i samma situation. Det finns statistik på det här, men jag väljer att inte (orka) leta upp den. Däremot är deras erfarenhet min egen.

Ofta har jag mött kvinnor som tagit återfall, till viss del pga att de valt att hålla kvar vid sina män som kanske missbrukar eller är hotfulla etc. Jag har mött det många gånger genom mina år i 12-stegsprogrammet. Faktiskt kan jag inte påminna mig en enda gång, jo kanske 1 gång, där en man valt att hålla kvar vid sin missbrukande kvinna.

Det är helt enkelt ett störrre och allvarligare problem för kvinnor, som är medberoende. De håller kvar mycket längre i det destruktiva än män gör. Därför kallar också medberoendegurun, Robyn Norwood "Kvinnor som älskar för mycket" , alla sina fallbeskrivningar för hon, henne. Hennes upptäckt genom åratals studerande av medberoende är att närmast 100% är kvinnor.

Det är svårt ändå för en kvinna att tillfriskna ifrån missbruk. Tyvärr (och här blir jag tyvärr generaliserande), så har oftast kvinnan vårdnaden/ansvaret över barnen, och i många fall även en missbrukande partner. Därför kan det vara ett annat sorts stöd som behövs för kvinnor som tillfrisknar, vilket nu Korpberget uppmärksammat.

Halsont

Min hals känns som jag stått och skrikit och sjungit på en konsert en hel kväll. Svårt att svälja, ont, ont, ont. Jag åkte till läkaren, (jag är så bra på att vara snäll emot mig själv *klappa*). Läkaren testade för halsfluss och jag hade varken det eller öroninflammation. Jag känner mig bättre efter det. Alvedon hjälper också. Och sonen som följde med. Mitt mirakel i livet, han som känner mig bäst, min nära vän.

M och jag har haft sms-kommunikation idag. Följerr samma spår, han blir ledsen för att jag inte tror han älskar mig, känner sig kränkt över att jag hånar honom genom att säga att han bara varit på AA 4 ggr.
Men det är ju sant, för mig.

Jag skulle också var ledsen, om jag vore M, - liksom jag är - , vilken förödelse drogerna ställer till med. Inte ens den starkaste av kärlekar, kan överleva.

Den dör av syrebrist.

Nu bada, tvätta håret, i morgon jobba. Jag behöver inte prata mycket på jobbet så halsen kan vila.

Sanningen

Jag har lagt in den förr, men här är den igen, .... för den är så vacker.

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen. Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen.

Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Missbruk hjärta Kärlek = Sant?!

Desullisionerad och förkyld. Så känner jag mig just nu. Är så sjuk så jag orkar inte bry mig om M.

Våran verklighet följer ebb och flod, samma tidvatten som rullar in med Miss Ro, för att rulla bort med löften, innerlighet och samhörighet.

Försöker förklara för M vad jag känner, svårt när han inte är drogfri. Han är ensam och har ångest. Han tycker inte jag älskar honom. Jag försöker att förklara att jag INTE älskar hans älskarinna, Miss Ro.

Pratade med honom i går på lunchen. Hörde tabletterna 'kicka in'. Pratet mer och mer flöddrigt och oengagerat, inte ens förnekelsen eller ångesten höll honom uppe. Han avslutade med ett matt Hej då.

Jag är inte intresserad av andra män, som M tycks tro. Mitt hjärta tillhör honom, men jag börja rmer och mer förstå att jag är besegrad av Miss Ro. M håller givetvis inte med, han vill ju inte droga, han går ju på AA (4 ggr), han älskar mig.

Jag tror inte att M älskar mig, han älskar drogen. Hade han älskat mig vilket är svårt för en missbrukare, hade han;

Lämnat mig, direkt när han förstod att han inte kan lämna drogerna.
Hållt sig borta ifrån mig när han tar droger.

Därför vet jag att M inte älskar mig, han tror det.

Men;

Kärlek och Missbruk kan inte finnas i samma rum, dimension.

.... så enkelt är det ....

Ringde M i fredags på lunchen. Han satt med sin brorsa, så jag sa att vi kunde höras senare, efter jobbet. Redan där borde jag reagerat, min dumma naiva. Men jag gjorde inte det, pratade med V som skulle gå ut på fest, om hennes skjorta och linne hon skulle ha på sig. Hur ovetande som helst?!

Kom ifrån jobbet sent som vanligt, och ringer M direkt. Jag hör en sprattlande glad M, lite slirig, men absolut inga problem. Men för mig blir det problem!

Jag drar mig undan direkt. Jag vill inte prata, umgås med M när han är påverkad. Det är inte att jag inte skulle träffa M när han druckit, inte heller när han tagit benz. Det är LÖGNERNA som gör att jag drar mig undan, tillbaka. M tycker jag är löjlig, han jämför sina utsvävningar med hasch, Miss Ro, alkohol med de där som går ut och tar sig en bira på fredagar. Ja visst säger jag. Låt dem göra det, jag vill iallafall inte ha någon relation med någon sån.

Jag tycker allt är stenklart mellan oss.

Det tycker inte M.

Jag vet vilken form av relation jag klarar av, jag vet att jag vill vara tillsammans med någon som tar relationer lika seriöst som jag. Som går längst samma väg, sida vid sida. Som är helt drogfri, och har ett mentalt drogfritt inre.

Det vet M om. Och enligt honom är han denne en. Jag tycker inte det. Jag tycker tvärtom att han lurar mig. Eller han lurar sig själv och mig!

Jag har dessutom fått reda på saker om M som gör att jag inte längre vet varken ut eller in. En sak vet jag, att M aldrig kommer kunna vara helt ärlig. Han är helt enkelt för sjuk för det. I min värld är han att betraktas som farlig, eftersom han kan få mig att må satans dåligt.

För en vecka sen släppte jag in M i mitt liv igen. Det är som att han slappnar av då, och jag blir mest sårbar. Varför?! Jo för att han sviker mig om och om igen. Det är det som M brukar kalla att förra veckan älskade du mig, men inte nu. Det är inte så att jag har någon on-off knapp att trycka på, mina känslor fryser inom mig. Då jag riskerar att såras. Bränt barn skyr elden, för en medberoende är det Bränt barn älskar elden. Jag vet varje gång att priset för att släppa in M, kommer göra ont, nästa vecka, idag, i morgon. Men jag släpper in han ändå!. Medvetet sätter jag dit handen för att bränna mig, om och om igen.

Det är det som kallas medberoende.

PMS och jobb

Idag hade jag fruktansvärd PMS. Höll på att börja gråta. Känns som det bara växer i högarna, och allting jag tyckt jag haft kontroll över, faller bara isär.

Chefen peppade mig, och i den stunden kände jag väldig medkänsla med henne. Hon puffade, och uppmuntrade mig. Efter att jag fått gråta lite på lunchen, var jag redo igen. Det är så mycket att lära sig, så många nya rutiner, nya system (på engelska!!!) och 2 olika företag att göra redovisning på, i olika valutor, med kursdifferanser som extra jobb.

Nästa vecka kommer revisorerna och jag känner av min chefs nervositet, och det gör mig ännu mer stressad. Jag vill hjälpa, och göra mitt. Idag har jag väldigt ont i ena axeln. Jag har reumatism och är rädd för att jag inte klarar att jobba.

Det känns nattsvart. Men som jag läste nånstans, det är efter förvirringen som sinnesron kommer. Vet att det stämmer. Allt känns bara konstigt piss idag.

Kyssar och jobb

Lika mycket som jag vill lämna M och inte tycker vi tillhör, lika mycket förening känner jag när min tunga möter hans efter några famlande nervösa minuter, efter vi inte setts på 1 ½ månad.
Fullkomlig förening ifrån alla tvivel, all osäkerhet suddas ut, och jag bara är. Vid Slussens tunnelbanestation möts våra hjärtan igen, och känner igen varandra som kära vänner som återses. "Hej, jag har saknat dig!".

Det är så svårt och smärtsamt att möta sin tvillingsjäl och samtidigt har sjukdomen som övervakare. Och som plötsligt sticker fram sitt fula tryne, och jämnar allt med marken.

Vi har iallafall börjat prata om dagarna då M är fast med Miss Ro, mina känslor inför det, och jag har sagt till M att han är mannen i mitt liv, utan sällskap av henne. Den känslomässigt guppiga vägen förstör bränslet i våran relation, själva kraften. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer träffa någon som jag så fullständigt känner mig rätt med när han är drogfri.

Jobba. Ordet låter normalt och föredömligt. Alla jobbar ju. På sitt sätt. Jag jobbar på mitt sätt, och hur jag än vänder och vrider på det så får jag det inte att gå ihop. Det är som en ständigt kamp emot tiden. Varje dag jag går hem ifrån jobbet så känner jag att jag kunde gjort mer, att det där och där skulle jag gjort. Det är en påminnelse hur mycket jag måste jobba med mitt eget tankemönster mer än jobbet i sig.

Mitt jobb är så att vi varje månad har deadline, varje dag har jag också deadline. Men man jobbar sig fram emot den där stora händelsen som ska ske varje månad, där det dagliga arbetet ska värderas. Om jag gjort ett bra jobb fram till dess, blir månadsbokslutet oerhört mycket lättare. Därför känns varje dag som en sorts förenkling av det som ska ske .... därborta. Nu har jag precis fått struktur på det dagliga, dels det jag har, och dels det som blev liggande vid förra månadsbokslutet. Då kommer den j-la brytningen igen. Nästa vecka stänger vi månadens böcker. Och då får jag ett kvitto på vad jag gjort hittills.

Jag uppskattar jobbets ständiga ström av uppgifter, att det aldrig är en lugn stund. Jag jobbar ifrån 8-17, och har inga och då menar jag verkligen inga lugna stunder. Det gör att jag ständigt är alert, på G, och hinner inte slöa till mig. Däremot känner jag mig oerhört störd när det är så fullt och min chef kommer in med någon ny rutin, eller förklaring. Hon är fena på att förklara allting så oerhört ingående, så när hon kommit till första passagen har jag redan passerat mål. Det gör mig oerhört stressad. Jag har försökt att utröna om jag själv har någon del i det, och har kommit på att jag själv faktiskt ställer många frågor, och inte så precisa som jag skulle kunna. (Förresten M som sa det, Tack). Jag berömde henne igår för hennes ritförklaring, där jag faktiskt förstod jättebra, istället för hennes entoniga röst som alldeles för ingående tappar mitt engagemang.

Jag har intagit en ganska passiv roll socialt på jobbet. Det är skönt och befriande och se att jag faktiskt kan förändra mig, och vara lite mer återhållsam, och trivas med det också. Det känns som jag börjat få integritet.

Jag lär mig så mycket, därför är också grundkänslan tacksamhet idag.