Sjukskriven

Bloggen är sjukskriven.

ur Manipulation som överlevnad

(Personen i texten är benämnd M, alltså ingenting jag skapat, utifrån mig.)

· Lägga skuld. Att skylla ifrån sig, är ett inte ovanligt, och kanske allmänmänskligt, handlingssätt. ”Jag hamnade i dåligt sällskap”, kan man höra såväl ungdomar som kriminella vuxna säga. (Många gånger kan man undra om det inte var personen ifråga som var det dåliga sällskapet…) Att göra en annan person ansvarig för det man själv gjort, kan vara ett effektivt sätt att få igenom det man önskar. En missbrukare kan t e x göra sin anhörige eller socialsekreterare ansvarig för att han återfallit i missbruk. Förhållningssättet är att ta ansvar för det man eventuellt gjort fel, men ansvar för mer än det skall man inte ta.

· Känslomässig utpressning. Antydningar eller mer öppna hotelser om att M skall skada sig eller ta livet av sig, återgå i missbruk, göra slut på förhållandet etc, om M inte får sin vilja igenom.

· Lögner. Vi har ofta svårt att tänka oss att människor ljuger oss rätt upp i ansiktet. Personer med bristande skam/skuldkänslor kan möta en med aggressivitet eller rycka på axlarna när man slutligen efter många undanflykter, bortförklaringar och motangrepp, lyckas konfrontera dem med att ha ljugit. ”Det är klart jag ljög. Det förstår du väl i min situation. Efter allt vad du gjort mot mig. Har aldrig du ljugit någon gång?”

· Låtsas hjälplös. M kan framställa sig som hjälplös och därmed få människor i hans omgivning att gå in och agera för hans räkning. M beskriver sig som ett offer för omständigheterna och utsatt för ständiga oförätter från myndighetspersoner. Själv är M utan möjlighet att påverka och styra sitt liv.

Prolog: Jag skrev en kärleksförklaring till M, eftersom jag kände att han visade mig sån respekt och lät mig vara ifred. I natt kom svaret på den, (efter ett sms där M berättar om hur stark han är).

Jag ändrar en del namn och ord i återgivandet, så det inte kan härledas, texten är alltså redigerad av mig, med det viktigaste kontentan kvar.

"Jag måste tyvärr sms dig, är ju orolig som f-n för dig, i motsats till dej älskar jag dig, när du inte ens bemödade dig att smsa ett ord bad jag xXx gå in på din blogg, för att kolla om du var sjuk, det är jobbigt när man älskar någon eftersom du inte vet, där skriver du att att nu kunde du skriva, när jag är långt borta och inte kunde skada dig, FY FAAAN, hur kunde du skriva så! Hur kunde du lura mig så, har aldrig skadat dig, men du har gjort fleratusen ggr mer illa med din misstänksamhet, fått mig att ta bens (benzo , min anm), pga det, jag har alltid hållt dig bakom ryggen för att inte göra dig ledsen. Varför säger du att du är värd nått BÄTTRE än mig, tycker du att du är så bra är du pinsam. OCH HUR KAN DU GÖRA SLUT I EN BLOGG, vad lessen jag blev när xXx sa det, efter 2 år kan du inte träffa och prataRING." klockan 1:15 (min anm)

M

Prolog: Jag pratade med M igår, där jag bad honom låta mig vara. Jag klarar inte att höra honom flummig, konstig och börja undra, bli orolig. Det handlar om mig, att jag inte kan släppa kontrollen förrän M är långt ifrån mig. Men det handlar även om min överlevnad, mitt liv, mående, min ork. Jag bad M i kärlek att hålla sig borta ifrån mig. Och det har han gjort, förutom ett litet inlägg i GB här nedan, innan jag bad honom. För det vill jag ge honom min kärleksförklaring, långt ifrån honom så han inte kan skada mig.

M du är mitt hjärtas man. Du är den jag alltid tänker på, undrar över, och känner styrka hos när allt är tungt. Du är i mina tankar dygnet runt. Jag kan inte tänka mig någon annan än dig, det finns ingen som jag ens kan tänka tanken att vara med förutom dig. Jag har inga andra män, min kärlek är förbehållen dig. När vi älskar, när din hand famlar efter min, känner jag att jag vill leva hela mitt återstående liv med dig. Andra tvivlar, på min kärlek, även du. Men ni vet inte hur starkt bandet jag har inom mig till M är. Det är förutom verklighet, det finns där osynligt, kraftfullt.

Jag bevarar dig inom mig, även om du inte är här. Jag plockar fram ett minne, och får en ilning till svar. Inom mig finns du alltid.

Jag vill inte fortsätta med den här förstörelsen, och förgöra det jag känner för dig. Hur konstigt det ä låter, kan jag inte stå ut med att min kärlek till dig blir behandlad på det här sättet. Jag vill ha en förändring. Jag klarar inte att gå vidare såhär. Det tär mig sönder och samman, att jag själv blir en del i att förstöra något så vackert. Jag är villig att göra vad som helst för det, även om det innebär att vi måste lämna varandra.

Och mötas i nästa liv ....

Karin Boye

Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

Kvinnobehandling

Korpbergets behandlingshem är ett av de få behandlingshem som fattat galoppen ang kvinnors missbruk, och att det ofta ser annorlunda ut än mäns. De ha utökat sin behandling för kvinnor till 3 månader. Allt för att ge kvinnorna mer hjälp som kan göra att de inte återfaller i missbruk.

En normalkvinnas situtation när hon kommer in i behandling - vare sig hon är alkoholist, narkoman eller båda - brukar ofta innefatta andra element än mäns. Ofta har kvinnan trassliga relationer med män bakom sig, ofta med våld misshandel och våldtäkt. Korpberget är en av det första svenska behandlingshem som nu har behandling för det.

Kvinnan kan bli drogfri, nykter. Men ofta väljer kvinnan att ha kvar sin eventuellt missbrukande man i högre utsträckning än för män i samma situation. Det finns statistik på det här, men jag väljer att inte (orka) leta upp den. Däremot är deras erfarenhet min egen.

Ofta har jag mött kvinnor som tagit återfall, till viss del pga att de valt att hålla kvar vid sina män som kanske missbrukar eller är hotfulla etc. Jag har mött det många gånger genom mina år i 12-stegsprogrammet. Faktiskt kan jag inte påminna mig en enda gång, jo kanske 1 gång, där en man valt att hålla kvar vid sin missbrukande kvinna.

Det är helt enkelt ett störrre och allvarligare problem för kvinnor, som är medberoende. De håller kvar mycket längre i det destruktiva än män gör. Därför kallar också medberoendegurun, Robyn Norwood "Kvinnor som älskar för mycket" , alla sina fallbeskrivningar för hon, henne. Hennes upptäckt genom åratals studerande av medberoende är att närmast 100% är kvinnor.

Det är svårt ändå för en kvinna att tillfriskna ifrån missbruk. Tyvärr (och här blir jag tyvärr generaliserande), så har oftast kvinnan vårdnaden/ansvaret över barnen, och i många fall även en missbrukande partner. Därför kan det vara ett annat sorts stöd som behövs för kvinnor som tillfrisknar, vilket nu Korpberget uppmärksammat.

Halsont

Min hals känns som jag stått och skrikit och sjungit på en konsert en hel kväll. Svårt att svälja, ont, ont, ont. Jag åkte till läkaren, (jag är så bra på att vara snäll emot mig själv *klappa*). Läkaren testade för halsfluss och jag hade varken det eller öroninflammation. Jag känner mig bättre efter det. Alvedon hjälper också. Och sonen som följde med. Mitt mirakel i livet, han som känner mig bäst, min nära vän.

M och jag har haft sms-kommunikation idag. Följerr samma spår, han blir ledsen för att jag inte tror han älskar mig, känner sig kränkt över att jag hånar honom genom att säga att han bara varit på AA 4 ggr.
Men det är ju sant, för mig.

Jag skulle också var ledsen, om jag vore M, - liksom jag är - , vilken förödelse drogerna ställer till med. Inte ens den starkaste av kärlekar, kan överleva.

Den dör av syrebrist.

Nu bada, tvätta håret, i morgon jobba. Jag behöver inte prata mycket på jobbet så halsen kan vila.

Sanningen

Jag har lagt in den förr, men här är den igen, .... för den är så vacker.

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen. Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen.

Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Missbruk hjärta Kärlek = Sant?!

Desullisionerad och förkyld. Så känner jag mig just nu. Är så sjuk så jag orkar inte bry mig om M.

Våran verklighet följer ebb och flod, samma tidvatten som rullar in med Miss Ro, för att rulla bort med löften, innerlighet och samhörighet.

Försöker förklara för M vad jag känner, svårt när han inte är drogfri. Han är ensam och har ångest. Han tycker inte jag älskar honom. Jag försöker att förklara att jag INTE älskar hans älskarinna, Miss Ro.

Pratade med honom i går på lunchen. Hörde tabletterna 'kicka in'. Pratet mer och mer flöddrigt och oengagerat, inte ens förnekelsen eller ångesten höll honom uppe. Han avslutade med ett matt Hej då.

Jag är inte intresserad av andra män, som M tycks tro. Mitt hjärta tillhör honom, men jag börja rmer och mer förstå att jag är besegrad av Miss Ro. M håller givetvis inte med, han vill ju inte droga, han går ju på AA (4 ggr), han älskar mig.

Jag tror inte att M älskar mig, han älskar drogen. Hade han älskat mig vilket är svårt för en missbrukare, hade han;

Lämnat mig, direkt när han förstod att han inte kan lämna drogerna.
Hållt sig borta ifrån mig när han tar droger.

Därför vet jag att M inte älskar mig, han tror det.

Men;

Kärlek och Missbruk kan inte finnas i samma rum, dimension.

.... så enkelt är det ....

Ringde M i fredags på lunchen. Han satt med sin brorsa, så jag sa att vi kunde höras senare, efter jobbet. Redan där borde jag reagerat, min dumma naiva. Men jag gjorde inte det, pratade med V som skulle gå ut på fest, om hennes skjorta och linne hon skulle ha på sig. Hur ovetande som helst?!

Kom ifrån jobbet sent som vanligt, och ringer M direkt. Jag hör en sprattlande glad M, lite slirig, men absolut inga problem. Men för mig blir det problem!

Jag drar mig undan direkt. Jag vill inte prata, umgås med M när han är påverkad. Det är inte att jag inte skulle träffa M när han druckit, inte heller när han tagit benz. Det är LÖGNERNA som gör att jag drar mig undan, tillbaka. M tycker jag är löjlig, han jämför sina utsvävningar med hasch, Miss Ro, alkohol med de där som går ut och tar sig en bira på fredagar. Ja visst säger jag. Låt dem göra det, jag vill iallafall inte ha någon relation med någon sån.

Jag tycker allt är stenklart mellan oss.

Det tycker inte M.

Jag vet vilken form av relation jag klarar av, jag vet att jag vill vara tillsammans med någon som tar relationer lika seriöst som jag. Som går längst samma väg, sida vid sida. Som är helt drogfri, och har ett mentalt drogfritt inre.

Det vet M om. Och enligt honom är han denne en. Jag tycker inte det. Jag tycker tvärtom att han lurar mig. Eller han lurar sig själv och mig!

Jag har dessutom fått reda på saker om M som gör att jag inte längre vet varken ut eller in. En sak vet jag, att M aldrig kommer kunna vara helt ärlig. Han är helt enkelt för sjuk för det. I min värld är han att betraktas som farlig, eftersom han kan få mig att må satans dåligt.

För en vecka sen släppte jag in M i mitt liv igen. Det är som att han slappnar av då, och jag blir mest sårbar. Varför?! Jo för att han sviker mig om och om igen. Det är det som M brukar kalla att förra veckan älskade du mig, men inte nu. Det är inte så att jag har någon on-off knapp att trycka på, mina känslor fryser inom mig. Då jag riskerar att såras. Bränt barn skyr elden, för en medberoende är det Bränt barn älskar elden. Jag vet varje gång att priset för att släppa in M, kommer göra ont, nästa vecka, idag, i morgon. Men jag släpper in han ändå!. Medvetet sätter jag dit handen för att bränna mig, om och om igen.

Det är det som kallas medberoende.

PMS och jobb

Idag hade jag fruktansvärd PMS. Höll på att börja gråta. Känns som det bara växer i högarna, och allting jag tyckt jag haft kontroll över, faller bara isär.

Chefen peppade mig, och i den stunden kände jag väldig medkänsla med henne. Hon puffade, och uppmuntrade mig. Efter att jag fått gråta lite på lunchen, var jag redo igen. Det är så mycket att lära sig, så många nya rutiner, nya system (på engelska!!!) och 2 olika företag att göra redovisning på, i olika valutor, med kursdifferanser som extra jobb.

Nästa vecka kommer revisorerna och jag känner av min chefs nervositet, och det gör mig ännu mer stressad. Jag vill hjälpa, och göra mitt. Idag har jag väldigt ont i ena axeln. Jag har reumatism och är rädd för att jag inte klarar att jobba.

Det känns nattsvart. Men som jag läste nånstans, det är efter förvirringen som sinnesron kommer. Vet att det stämmer. Allt känns bara konstigt piss idag.

Kyssar och jobb

Lika mycket som jag vill lämna M och inte tycker vi tillhör, lika mycket förening känner jag när min tunga möter hans efter några famlande nervösa minuter, efter vi inte setts på 1 ½ månad.
Fullkomlig förening ifrån alla tvivel, all osäkerhet suddas ut, och jag bara är. Vid Slussens tunnelbanestation möts våra hjärtan igen, och känner igen varandra som kära vänner som återses. "Hej, jag har saknat dig!".

Det är så svårt och smärtsamt att möta sin tvillingsjäl och samtidigt har sjukdomen som övervakare. Och som plötsligt sticker fram sitt fula tryne, och jämnar allt med marken.

Vi har iallafall börjat prata om dagarna då M är fast med Miss Ro, mina känslor inför det, och jag har sagt till M att han är mannen i mitt liv, utan sällskap av henne. Den känslomässigt guppiga vägen förstör bränslet i våran relation, själva kraften. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer träffa någon som jag så fullständigt känner mig rätt med när han är drogfri.

Jobba. Ordet låter normalt och föredömligt. Alla jobbar ju. På sitt sätt. Jag jobbar på mitt sätt, och hur jag än vänder och vrider på det så får jag det inte att gå ihop. Det är som en ständigt kamp emot tiden. Varje dag jag går hem ifrån jobbet så känner jag att jag kunde gjort mer, att det där och där skulle jag gjort. Det är en påminnelse hur mycket jag måste jobba med mitt eget tankemönster mer än jobbet i sig.

Mitt jobb är så att vi varje månad har deadline, varje dag har jag också deadline. Men man jobbar sig fram emot den där stora händelsen som ska ske varje månad, där det dagliga arbetet ska värderas. Om jag gjort ett bra jobb fram till dess, blir månadsbokslutet oerhört mycket lättare. Därför känns varje dag som en sorts förenkling av det som ska ske .... därborta. Nu har jag precis fått struktur på det dagliga, dels det jag har, och dels det som blev liggande vid förra månadsbokslutet. Då kommer den j-la brytningen igen. Nästa vecka stänger vi månadens böcker. Och då får jag ett kvitto på vad jag gjort hittills.

Jag uppskattar jobbets ständiga ström av uppgifter, att det aldrig är en lugn stund. Jag jobbar ifrån 8-17, och har inga och då menar jag verkligen inga lugna stunder. Det gör att jag ständigt är alert, på G, och hinner inte slöa till mig. Däremot känner jag mig oerhört störd när det är så fullt och min chef kommer in med någon ny rutin, eller förklaring. Hon är fena på att förklara allting så oerhört ingående, så när hon kommit till första passagen har jag redan passerat mål. Det gör mig oerhört stressad. Jag har försökt att utröna om jag själv har någon del i det, och har kommit på att jag själv faktiskt ställer många frågor, och inte så precisa som jag skulle kunna. (Förresten M som sa det, Tack). Jag berömde henne igår för hennes ritförklaring, där jag faktiskt förstod jättebra, istället för hennes entoniga röst som alldeles för ingående tappar mitt engagemang.

Jag har intagit en ganska passiv roll socialt på jobbet. Det är skönt och befriande och se att jag faktiskt kan förändra mig, och vara lite mer återhållsam, och trivas med det också. Det känns som jag börjat få integritet.

Jag lär mig så mycket, därför är också grundkänslan tacksamhet idag.

mystic

Har inte träffat M på nästan en månad, ja mer än en månad. Det känns som jag försöker hålla honom ifrån mig, för att jag orkar inte bli sårad en gång till. M ska gå på möten, och jag förstår hans rädsla att gå dit.

Känner mig ledsen för att M och jag på något sätt inte har samma mål, utan svävar runt i den här karusellen.

Jag hann inte iväg på möte idag heller, måste försöka gå. I måndags Maria Ungdom, för sonen skulle ta pissprov, och igår jobba över och idag också. I morgon möte i skolan om sonen. Jag hinner inte med mina andliga behov. Jag känner det, för jag känner mig sorgsen, och jag behöver få känna tacksamheten jag får ifrån möten., Jag har iallafall en andlig bok vid sängen, börjat läsa iallafall. Dalai Lamas meditationens nivåer.

Tara kom fyll mig med din kraft igen.

Är detta jag!?

Har så länge jag minns haft svårt att städa och slänga saker. Nu har jag ingen pardon, jag slänger, formligen väller grovsoperna med allt kan vara bra att ha grejer. Helgerna ägnas mest åt detta nya intresset. Och inte är det svårt heller! Jag kastar i grovsoperna vilken dag som helst, förr hade detta inte gått. Det var förbehållet de dagar då jag visste lastbilen skulle komma, för jag visste att jag annars stod därnere och ångrade mig någon timme efter jag varit där och kastat.

Igår var det 1 svart sopsäck, hela grabbens rum är städat och länsat på saker som kan vara bra att ha. De där tröjorna han hade för 4 år sen, som jag tänkt ge bort. Sortera, tvätta och sen gå ner till Myrorna med. Ingenting av detta har någonsin hänt. De högarna har bara vuxit, så jag knappt fått plats med hans 15 åringskläder.

Mitt rum har gåtts igenom, alla lådor i bokhyllan har rensats, alla gamla örhängen med nostalgitouch har slängts, likaså den gamla klänningen jag hade på mig 1981. Den där svarta med speglar. Den ligger nere i grovsoperna, och jag känner inte minsta lust att gå ner och hämta den igen. Hmmm strange.

Jag tror jag håller på med ett 4:e steg härhemma.

Det är underbart befriande, för hur ska det annars komma in nya saker, upplevelser, och känslor, om jag hela tiden är proppfull med gammalt!?

Scenen

På denna scen ser jag mitt livs drama spelas upp. Huvudrollerna innehas av mig själv, mina båda söner, min bror och M.
Mina söner är uppväxta med alkohol/drogmissbruk. De agerar enligt manus, med sina roller inövade.
Den äldsta hjälten, den yngsta syndabocken. Jag själv har svävat igenom alla dessa roller någon gång under min uppväxt. Fortfarande idag är jag påverkad av allt utanför mig själv.

Jag var på Maria Ungdom igår, med sonen som varit påverkad (påtänd) på lektionen.
Jag blir orolig, och min vanliga medberoendepersonlighet tar vid, där jag egentligen måste släppa taget, håller jag krampaktigt fast.

Allt började när jag fick åka till polisen och vara med på förhör med min son, misstänkt för bilstöld tillsammans med 2 andra pojkar. Efter det har mycket rullat på, och inte allting handlar om M. I lördags kom min son hem hotad till livet av några äldre grabbar som påståd att bilen han misstänkts ha tagit tillhör dem. Nu måste sonen sona sitt brott, på kriminellt manér. Vilket innebär att han ska ta 3 datorer, (inbrott) för att betala sitt misstag. Som sonen bekänner sig oskyldig till.

När någon blir hotad, aktiveras något i mig som förefaller märkligt. Iallafall för mig själv. Första tanken (känslan) är "äh det är bara skoj, det är inte så allvarligt". Följt av några dagars tänkande, några dagar med försök till att hålla sanningen borta, men den tvingar sig på " vad kan hända, är min son ok, lever han!!?". Jag orkar inte, ... längre. Därför försöker jag stänga av.

Mobilen är min räddning för att få behålla jobbet, den kan jag ringa med på min lunch till åklagare, förhörsledare, skola och alla andra jag behöver ha kontakt med. Men som jag inte vill att de på jobbet ska veta att jag har kontakt med. I morgon sos på lunchen, länge sen jag fick äta någonting på lunchen nu. Kaffe är min bästis, liksom automaten på hörnet mittemot tunnelbanan.

Jag har börjat träna, och det är lika med det som med jobbet.

- Jag måste jobba för att överleva, (inte ekonomiskt, utan själsligt).
- Jag måste träna för att orka jobba, så jag inte behöver tänka på alla problem.


Tack Gud att jag har ett jobb!

Ljus

Ljuset i mitt liv, är mina aha upplevelser. Såna där när jag funderat och funderat på hur jag ska lösa ett problem, och så plötsligt finns bara lösningen där!

Jag har inte kommit så långt med M än. Vi håller på i samma hjulspår som tidigare, med skillnaden att jag inte längre tar åt mig av det som händer när han träffar Miss Ro.

Situationen är nu denna;
Jag har ställt ett ultimatum som M vill ändra på. Det är att M ska gå på möten och var inskriven i behandling innan vi börjar om igen. Enligt M älskar jag honom inte tillräkligt om jag ställer såna krav. Han vill "vi ska fixa det här".

Det är just dem orden som får mig att falla tillbaka gång på gång. Ordet vi. Jag är medberoende, de vill vara med och fixa, de vill göra rätt och ha kontroll. Han är beroende, och om han vill fortsätta med benz, vill han ha någon att skylla på. Därför har jag fått insikt att vi funkar inte längre. Det måste vara M!
Nu är det 3 veckor sen M stod på Plattan och köpte droger, 3 veckor sen som han rånades och hittades långt ifrån Stockholm. Första dagarna var mitt ultimatum lätt att följa, och han var inställd och kraftigt påverkade av det som hänt.

Men så går tiden, den letar sig in i rädslan, och för sakta in förnekelse igen.

Jag märker det, vet inte om M är medveten om det!? Men sakta förs vi tillbaka till varann igen, och det är där vi är nu. Jag som sakta tycker synd om M som ska klara allt detta själv, - jag vill vara med. Vi träffas, mysigt för stunden. Jag glömmer alla konstiga telefonsamtal, isklumpen i magen när jag ska ringa M på kvällarna, fladdret kring ögonen när jag hör att M är på Plattan. Allt det börjar sakta försvinna för mig också.

Men inte helt, det finns alltid där närvarande, under ytan. Tills en dag, det pyser ut, jag blir sarkastisk, kontrollerande, och cynisk.
Tycker inte det händer något för M, med hans mötesgående, hans inskrivning på behandling, att han inte ligger på sos mer så han får hjälp.
Det var 'det' som hände i torsdags, på lunchen när jag ringde M. Jag blev tveksam till det 'här', allting. Som bara känns som en upprepning, och jag vet hur ont resultatet blir. Jag sa det till M, och på kvällen när jag ringde var M borta igen.

Nu är det inte längre om han har tagit eller inte som är svårt, jag har börjat lita på mig själv att bedöma på den punkten. Det är att om han inte gör något, kan vi inte fortsätta som gör ont.
Och det gör han, om och om igen. Och kommer fortsätta under hela våran relation som jag känner idag.
Jag drog mig ur, alla projekt, alla överenskommelser vi hade. Att träffas, gå på möte (för M behöver mig för att gå), all god mat vi skulle laga på fredagen.

Sån är min vardag, upp och ner i en ständig berg o dalbana, där jag får leva ständigt vaksam. Sånt tär på psyket på en människa, lika mycket på mitt som M:s!

Polis

Inatt ringde mobilen klockan 3:30, min son var misstänkt för brott och de ville att jag skulle komma för att vara med vid förhör.

Jag har misstänkt detta länge, ända sedan han började skolan i Augusti har han betett sig underligt. Vi går på Resursenheten inom stadsdelen och pratar, så jag har på något underligt sätt kännt mig trygg.

Min sons sociala skyddsnät är inte stort, en bror som är Aspis, och en pappa som är medlem i ett kriminellt gäng. Jag är den - i hans liv - som är hans enda förebild, men han saknar en manlig gestalt i sitt liv.

Jag är glad för mina år i samhällets utkant, så en del av mig kan förstå hans handlingssätt, - som iof kanske inte är så bra?-. Jag har genom att visa honom försökt få honom att förstå att han faktiskt snart måste välja väg. Med en troende mamma och en kriminell pappa har jag förstått att hans vägval är något komplicerat. Han har också en förkärlek för kickar. Något som kriminalitet ofta står för. Blandat med dåliga erfarenheter i skolan är utgången på något sätt mörk.

Han var iallafall ganska rädd, och skrämd av upplevelsen. Jag har bett min högre makt under sista tiden att visa min son något. Som kan få honom att få en tankeställare, så på något sätt känner jag mig bönhörd, på samma sätt som det känns otroligt frustrerande.

Jag är glad att jag inte reagerar som mamman jag mötte där igår, hans medbrottslings mamma. Hon var helt övertygad om att hennes fina son haft otur, blivit lurad av dessa andra hemska kompisar. Jag tror problemet är mer komplext än så, speciellt efter jag fick höra att det faktiskt varit hennes son som varit den drivande, - tillsammans med min *suck*!

Det var en gudagåva att ha ett arbete att gå till efter vi kommit hem ifrån polisen halv 7 i morse, tackar ödmjukast för det.

det finns en mening med allt...... (gäller bara att hitta den).

... gå ....

Presenten till mig själv, efter månader av slit med jobbet i somras. Alla soldagar jag satt inne på kontoret, för alla dagar som pendeln var försenad - och det var många! -, alla dagar jag var helt slut efter arbetsdagen och hade 2 timmars resväg framför mig hem.

Det finns ett ordspråk inom 12-stegsrörelsen som lyder ; "om du bara gör det du ska kommer allt att ordna sig". Det har det gjort, även om jag tvivlat på vägen, om det varit värt? , om jag ska orka. Men det har lönat sig, med envishet har jag äntligen börjat återfå självkänslan, sakta börjar jag känna mig som en bland andra. Det är en oerhörd gåva, för mig som alltid sett mig lite speciell, lite mindre bra, lite bättre. Allt annat än bara en bland andra medmänniskor. Jag börjar återfå den konturen i mitt liv igen.

Den är värdefullare än alla pengar, alla kläder, materiella saker jag någonsin kommer kunna tjäna ihop till, - även om det kommer bli svårt - pga KFM. Men jag har gjort det. Börjat återfå respekten, tilliten till mig själv.

Så i bruset ifrån Tupac, Sanne, Johnny och tysta Buddha hör jag den där lilla rösten inom mig som börjar få fäste och känna tillit. Och hon hörs och får synas och börjar våga ta plats.

Jag har också skrivit på mitt första anställningsintyg med riktig månadslön, idag. Det första sedan -95. Jippie, jag är värdefull precis som jag är!

Återfall och återfall

Varje gång M tar återfall insjuknar jag också. Igår var ett sånt tillfälle. Han sms:ar på morgon att han ska ta livet av sig, jag ringer upp som den lydiga hund jag är, driven av rädslan att han faktiskt ska göra slag i saken denna gång.

Jag blir hans docka som följer minsta vink, driven av rädslan att kanske inte stå ut med mig själv om han dör. Som den duktiga medberoende jag är, drivs jag av rädsla. En stark känsla som M kan använda att göra vad han vill med mig.

Men ... jag har ett truimfkort, jag vet M:s svaga punkt. Det är metadonet. Utan det kan han inte leva, utan det är han inget. Liksom en Gud styr det M, liksom han styr mig. Jag hotar och skriker med min allra myndigaste röst, lämnar inte M mig ifred nu, inga samtal ingen kontakt, jag vill inte ha något med han att göra. Så släpper jag bomben, " Då ringer jag upp metadonprojektet och berättar att M går nere på Plattan alldeles okapabel att ta hand om sig själv!". Sånt får inte förekomma för de som går på Metadon, - fastän det är mer regel än undantag -, så isåfall blir M utskriven och mister sitt älskade, livgivande metadon.

Det fungerade!

M har inte hört av sig, ingenting. Inte ens det minsta lilla sms, mail. Det är förunderligt, även om tystnaden också är skrämmande så kan jag nog lära mig att leva med den. Jag tänker inte skiva vad jag ska göra med våran relation, förgiftade relation. Det har jag gjort så många gånger, så det tänker jag undvika. Jag ska ta min fria tid, till att försöka att inte vara konstant orolig inför M:s nästa steg osv. Utan den tiden ska tillägnas den viktigaste varelsen i universum, Jag!. Jag är viktigast, jag är också sjuk, jag har insjuknat liksom M. Min väg är också guppig tillbaka. När jag tänker tillbaka så är jag ett skadeskjutet djur om jag jämför med innan jag träffade M. Jag behöver rast och ro, och mest av allt, befrielse från den ständiga oron jag är i när jag lever nära M. Den är värst, den där känslan av vaksamhet, misstänksamhet som förgiftar mig, så jag inte kan göra något annat.

Jag är fri! Att jobba med mitt medberoende i min takt, min varsamma kärleksfulla takt. Jag har tagit återfall i beteenden, skrikit, gormat och haft mig. Nu ska jag klappa mig på kinden och säga du är helt fantastisk!

Ok?!

Ser ju mysigt ut, att släppa taget. Bara fladdra iväg, och lita på att det håller. Den där kittlande känslan i magen, att "nu går det inte att ändra sig".

Men ... det gör det, i verkliga livet.

Jag har en sån där gummisnodd, så när jag äntligen släppt taget, så far jag tillbaka. Som att taget är det viktigaste, för tankarna att hålla fast vid.

Jag har fått arbete, nej förresten, 2 arbeten. Jag var tvungen att välja och jag valde den trygga stilen. 1 års vikariat - inge mer tankar på kollisionskurs-, fast månadslön och 10 minuters promenad till jobbet! Kan det bli bättre?! Nej!

Jag gick ner lite i lön, emot det andra jobbet som erbjöds, men där var det timpenning och det gör att jag måste jaga timmar, vilket är påfrestande. Nu har jag samma lön varje månad. Och jag kommer inte räkna löner, utan nu är jag Ekonomiassistent till den kvinnliga Ekonomichefen. Hon var förövrigt väldigt gullig.

Jag vill tacka, FK, Arbetsförmedlinen Globen, Rädda barnen, AA, NA och alla andra som gjort mitt liv till vad det är idag. Men framförallt vill jag tacka - knäböja - inför min högre kraft, som funnits i mitt liv och burit mig när jag inte orkat gå själv. Jag ber att h*n finns i alla levande varelsers liv.