Södersjukhuset

För över40 år sen föddes jag. Över 4 kilo och frisk som en blomma kom jag till världen.

Jag lärde mig tidigt vad det innebar att komma till min familj, framförallt skulle man vara snäll, inte till besvär. På 60-talet var ledordet, att infoga sig i ledet.

I våran familj likaså, jag lärde mig tidigt att inte störa pappa när han låg och sov -bakfyllan av sig-, och jag blev riktigt bra på att smyga förbi vardagsrumsdörren tyst som en mus.
Det var viktigt att lära sig smyga, annars kom pappa upp och då var det många saker som blev trasiga efteråt.
Jag lärde mig också att aldrig känna efter, och absolut inte säga som det kändes.
Allt annat bra kunde sägas.
Mammas plats var i köksfönstret, väntandes på den stora mörka som skulle komma utifrån.

Idag behöver jag inte smyga, eller vara till lags, eller inte få säga hur jag känner. Idag är jag fri, och kan faktiskt erkänna att jag behöver någon, något.

..... Ändå gör jag inte det !?......

Ilska

Här ligger trädet jag skulle kunna rycka upp med rötterna.

Igår iallafall, nu är jag mest slö och mentalt trött av all energi jag lägger på onödiga saker, M tex. Fastän jag bestämt mig, och försökt att peppa mig själv, ringde jag upp igår. Det var inget övervägt beslut, utan jag formligen slet upp mobilen och undrade varför M inte ville jag skulle ringa hans mamma.

Hon hade nämligen trott mer om mig, när M har berättat att jag vill ha slut på våran relation. Jag frågade M om han berättat allt för sin mamma om hans umgänge med drogerna sista tiden, men det hade inte M gjort.

M; den skinande vita riddaren, "ville ju inte såra henne".

Jag är så besviken på M, så förtvivlat trött och ledsen och allting på en gång. Jag slår på mig själv att jag går igång och formligen öser min ilska över M, som blir "så trött och måste gå och lägga sig".

Jag skönk så lågt att jag sa att jag tänkte "straffk-lla någon, helst på MP " (så får M känna hur det känns ) när jag sen säger, "Nej, jag har inte gjort något!". Samtidigt är jag rädd för att faktiskt M träffar någon på MP, eller rättare sagt att han inte tycker att det angår mig, och väljer att spela sitt vanliga spel. Att han går bakom ryggen på mig liksom han gjort från början enligt mig - och det står jag för-.

Det kändes iallafall lite skönt igår, när jag var sådär arg. M frågade på sitt vanliga sätt - Är jag så hemsk?. Och jag sa att jag tyckte det, att han gjort mig så illa. Det är det här hoppfulla, naiva vackra M förstör. Den där guppande känslan i magen, förhoppningarna som skuttar omkring. Drömmarna som vävs, och slits iväg av drogerna, lämnandes bara ett stort svart hål. Att jag känslomässigt ska vara beredd så jag inte blir sårad när hans återfall kommer. All ständig oro för att överhuvudtaget hantera motgångar, gör mig alldeles matt.

Och jag slumrade, fick lite ro, lite tillit till M igen. Under de här 3 månaderna när han varit drogfri, har jag börjat våga sätta de där små sårbara plantorna i mitt inres jord, jag har vattnat och andats på dem och sett de faktiskt bli lite större, lite starkare för var dag. Sen kommer M:s fot farande, mitt ibland rabatten och bara klampar på, alla små plantorna blir nertryckta och de har ont ... och vet inte om de orkar resa sig igen.

Och jag räknar sekunder ...

Att (inte) släppa taget

Försökte mig på att illustrera med ord, vad jag känner nu. Men kom på att jag aldrig varit någon poet, och kommer säkert inte bli. Mitt språk är och kommer vara ”Jag känner, tänker”. Jag jag jag, e trött på Jag nu.

Vill fly, men ingenstans finns ju att fly med. Äta på kontoret är inget bra, och sova går ju inte. Nej, jag får helt enkelt be en kort bön (om hjälp) och bara vara ….. kvar.

Oron finns hela tiden ang M, vad han gör, och hur mycket jag måste veta för att passa in i rollen när/om vi pratar. Hur ska mitt sinnestillstånd förändras om; han har tagit, han har dejtat någon ny tjej.
Egentligen är det sinnessjukt. Eller, det är sinnessjukt.

Ovissheten är värst. Det är som att ligga och vänta på att en inbrottstjuv kommer när man ligger och precis ska somna, för att mörda. Samma väntan, samma oro. Det vore ju hur enkelt som helst och bara skita i M! Lätt som en plätt egentligen.

Men jag gör inte det. Min kärlek till M har ingenting med det här att göra, det här är något annat än kärlek. Det är en illlusion som baserar sig på att jag låtsas tro att jag förstår, vet, kommer förstå.

Tänk om det var så lätt som jag såg på TV igår, i Bullshit. De hälsade på hos en av de här Självhjälpsguru(na). Denna hade skrivit en bok om att Släppa taget, och vi fick följa honom under en workshop hemma hos honom. Där satt de längtande olyckliga människorna i sofforna och lyssnade på Doktorns råd, vilket han illustrerade med att ha en penna i ena handen

- Den här pennan symboliserar Era problem.

Han instruerade sedan deltagarna att vända handen med handflatan neråt golvet, och öppna handen.

- Nu har ni släppt Era problem!

Så enkelt var det. Och deltagarna såg nog lite lättade och (chockade?) ut att det var så enkelt.

Så är det inte för mig dock, jag vältrar mig i mina problem och speciellt M:s problem och hans liv. Det är som en osynlig magnet jag blivit inprogrammerad att synka med. Vi dras obönhörligt till varandra. Jag får från nu räkna minuterna som jag inte tänker, engagerar mig på ett (eller annat sätt) i M, och det är faktiskt hela 5 sekunder redan

Besatthet

Igår gick det en film på 5:an, som hette Sex, Lies and obsessions med Harry Hamlin. Det finns ett ögonblick i den filmen som fascinerar mig. Det är när huvudrollsinnehavaren Hamlin blir ertappad av sin fru, i en lägenhet han hyrt för att utöva sitt missbruk, sex. Han kommer in i rummet, och bland alla porrtidningar, frun som sett honom kyssa en annan kvinna, och stön som hörs ur TV:n säger han " Det är inte som det ser ut, det är inte så farligt".

Det är efter år av slaveri under drogen sexmissbruk, där han sjunkit så lågt så han äventyrar både sitt liv, sin hälsa och sin familj, barn.

Att leva i missbruk av sin egen drog, är att sakta förlora perspektivet över verkligheten. Det enda verkliga i den världen är just att försöka att få andra att inte rasera den, genom att hålla muren stenhårt intakt. Detta görs med förnekelse, och den är kraftig, med stort K. Även när personen uppenbarligen är tagen på bar gärning, förnekar han situationen eller förmildrar. Allt för att försöka hålla kvar illusionen av att kunna hantera.

Sån är sjukdomen, den där farliga besattheten, och där vi tror vi kan sluta själva. Jag kan själv, vilken missbrukare har inte sagt det? Och hur många gånger?! Ett flertal, säkert hundratals.

Kvinnan i filmen lever i det helvetet som kallas medberoende. Jag har gjort båda, och jag tror att medberoende är snäppet värre än att vara beroende av något annat. Vid medberoende lever jag ju 24/7 med oron, misstänksamheten, kontrollbehovet av en annan människa, oftast en alkoholist som inte alls går att lita på. Att försöka lita på någon, eller ha kontroll över någon som är beroende ökar det som kallas medberoende.

I mitt fall gällande M är jag helt säker på att det är något barndomstrauma som gör att jag håller fast vid honom. Att mista honom känns fullkomligt omöjligt. Jag tror att det är att jag försöker ändra det trauma jag blev utsatt för som liten av min pappa. Att idag få någon sorts förändring på M, tror jag blir som en sorts besatthet för att ändra det jag inte kunde med min pappa.
Ett barn som blir utsatt för kränkningar, blir skuldfyllt. Genom att lägga skuld på sig själva, står barnet ut med att de som ska ta hand om det, inte klarar det. Det är det traumat de flesta medberoende -även i vuxen ålder- sysslar med att försöka förändra, genom att kontrollera alkoholister, narkomaner, spelmissbrukare osv. Så är det för mig, rent intellektullt vet jag ju att jag behöver någon att kunna lita på. Men kärleken - eller besattheten- gör mig alldeles otroligt fast vid M.

Det är kanske inte hela sanningen, men en del. Varför jag har så svårt att släppa M, och gå min egen väg.

Anhörig

Läste den här för några år sen, tyckte det var en orgie i smärta som flög förbi genom bokens sidor. All den där ångesten hon känner när hennes man är ute och dricker och droger, och ångesten som kryper närmare ju längre kvällarna lider. Och lyckan när hennes man periodvis väljer att umgås med familjen, drogfri.

I mitt högmodiga huvud tänkte jag "Men sådär kommer det aldrig bli något mer för mig, jag jobbar ju i programmet ... " . Ack så fel jag hade, och då visste jag heller inte vilket beroende det är i sig att vara anhörig. Och vilket kontrollbehov det väcker. Det är enormt och mycket smärtsamt.

Jag har förstått att jag inte kan leva nära M. Jag klarar det inte, alla lögner och fantasier vi skapat tillsammans börjar blekna, och ersätts istället av den bistra verkligheten. Den som gör så j-la ont. Den som förvandlar alla våra skratt, alla våra äventyr, alla våra mornar i sängen, alla våra sexuella äventyr i naturen, allting förvandlas till det där hårda, kalla som kallas verkligheten.

Det är den jag försökt gömma, genom att låtsas, glömma bort, försöka andas bort min smärta, be och gå på möten. Har jag inte lyckats hindra den längre. Den bultar på obevekligt. Att vi inte längre kan stanna i det här, där ingenting förändras. Vi själva stagnerar, vi ramlar och har oss, slåss med ord och psykologi. Vad som tänkas kan för att blunda, få ro.

Jag känner en helvetisk saknad efter den verkliga M, och jag älskar honom förbehållslöst. Men det vi har är endast en liten folktom arena där vi fäktas, och jag håller på att dö.

Meh ..liksom

Här sitter jag på jobbet och bloggar. Fantastiskt, ingen hade trott det om mig för ett halvår, när jag låg instängd på psyket.

Men se där, där tog ni fel.

Nu ska jag stämpla ut på min inbyggda stämpelklocka :-).

Bakom

När jag kör bilen vill jag att alla andra människor ska hålla sig hemma, titta på TV, umgås med familjen eller nåt.
För alltid när jag kör bil, blir jag stressad av bakompersonerna , de där som ligger tätt-tätt bakom, och omärkligt stressar mig.
Inga ljussignaler, inga stressande tutor, inga omkörningstendenser utan bara att de är där gör mig stressad.

För, tänk om de blir stressade av att ha min lilla Golf framför sig, de ska iväg till ett viktigt möte, de ska hem till frugan för att äta middagen hon lagat.

Jag vill ha tomt när jag ska ut och köra, därför ska jag åka iväg denna tidiga söndagsmorgon och göra puppe glänsande.

Blink

http://www.bloggtoppen.se/tracker.php?do=in&id=5054

Utsikt(er)

Här sitter jag och jobbar på dagarna, både som idag i spöregn men oftast i sooool. Finns det någon bättre utsikt, över havet, Gotlandsfärjan utanför fönstret och alla segelbåtar som lugnt kryssar över vattnet?!

Nej, ingenting -nästan- grumlar min horisont. Bara detta enda, min otrygghet som gör sig gällande. Ang skulder, skulder jag drog på mig i missbruk, under tiden min son var liten och jag kämpade för att överleva en dag i taget. Försäkringskassan vill dra 1.073 på mitt bostadsbidrag. Och jag har just skrivit en överklagan till det. Jag försöker så ärligt jag kan säga hur min situation var då, och hur de varit under dessa år.

Jag känner mig så ensam om ansvaret, inga närvarande pappor, ingen mamma att -låna av-, ingen pappa, mitt enda syskon missbrukare. Den enda som har funnits för barnen är jag. Och jag har inte räckt till, vare sig mentalt eller vad det gäller ekonomi. Under den mest kaotiska tid när jag kämpade för min äldste son, genom tingsrätten till hovrätten var inte min största prioritet att kontrollera att jag hade rätt bostadsbidrag, tyvärr. Den beska eftersmaken kommer idag istället.

Men men, jag har iallafall övertygat mig själv om att jag inte är värdelös på arbetsmarknaden. Jag kan mitt jobb, att komma tillbaka till det yrket jag lämnade för 15 år sen, först pga missbruk, sen pga mitt tillfrisknande och mina barns tillfrisknande sitter kvar, än idag.
Det gör mig glad iallafall.

Sen vet jag ju, att det ordnar sig.

Bullen och jag.

Jag

Fick ett telefonsamtal till jobbet idag. Min lilla kisse har blivit påkörd, han är död och vilar i katthimlen med sin mormor, sin bror och de andra kissarna som är där och bara får Whiskas när de vill.


Rip Bullen 11/1 - 5/7 2006.

Teardrops in heaven.

Vem

Blir tröstad?!
Den som skriker mest, högst?

Den där lilla därborta, hon som knappt syns
så suddiga är hennes konturer.
Hon som sitter bakom en sköld av försvar och
murar.

Vem syns hon för?
Vem hör hennes tysta, omärkliga rop på hjälp, genom
den där 'präktiga' ytan?

När den stora vargen skrider fram och gör henne osynlig
i hans skugga.

A som i Ansvar

När jag missbrukade droger, var ansvar något jag skydde som pesten. Jag visste förresten knappt hur ordet stavades. Jag trodde det betydde att jag betalade mina räkningar i tid, vilket jag såklart inte gjorde då.
Jag förstod inte att ansvar handlar främst om mig själv, och hur jag beter mig emot andra människor. När jag missbrukade droger så kände jag djupt inom mig att det inte kändes bra, jag själv led, mina barn led, och mina nära anhöriga. Jag kommer också ihåg hur krävande jag var. Hur jag vände på begreppet ställa upp, finnas till hands, till att gälla då jag behövde. Jag ville också lägga mitt liv utanför mig själv, min taskiga barndom, hyran som gått upp, mina barn som var så krävande. Det var därför jag missbrukade.

Jag levde mitt liv som om någon annan höll i ratten.

Jag visste ju inte hur jag skulle leva eftersom drogerna levde åt mig. Varenda känsla jag fick, hade jag ju bedövat, glädje för att uppleva mer, sorg för att ta bort. När jag blev drogfri var det som att börja leva om sitt liv.

Idag är jag drogfri sen många år, men har istället upptäckt att mitt grundläggande problem är just medberoende. Jag har funderat kring det här så mycket, och sista tiden har det utkristalliserat sig något som jag vill säga är mitt största problem när det gäller att vara medberoende till andra personer med missbruk. Just missbrukaren har en förmåga att projicera sina brister, på just den medberoende, just för att missbrukaren inte kan, förmår, se sin egen verklighet. För om?! han gjorde det så skulle det förstöra för honom att använda mer droger.

Därför är just projicering missbrukarens vapen han bär och slåss med för sitt liv, eller för att fortsätta kunna ta droger.

Jag har svårast att hålla min gräns, min integritet emot just det. Den här totala oförmågan att se sig själv, sina brister och vad som orsakar hans missbruk. Den är just vad jag kallar en av de värsta formerna av medberoende. Att när jag hör att M tagit, och han förnekar så kan jag inte stå kvar i min egen känsla vad jag hör, känner. Sista veckorna har jag också förstått det här med ilskna medberoende. Jag tror att de flesta medberoende blir just ilskna pga av oförmågan hos missbrukaren att ta ansvar, att säga ; Ja jag gjorde fel, jag tog ett återfall, det hade ingenting med dig att göra, jag valde det själv. Istället gör de flesta missbrukare alldeles tvärtom Jag var tvungen, du var ju så taskig, jag blev så ledsen, du var så arg.

Missbrukaren med sin sjukdom, spelar ut den medberoende till att det är hennes fel. Det här är ett kraftfullt vapen, som ofta de medberoende tar sitt ansvar inför. Om inte om fanns, är ett talesätt jag får lära mig när jag börjar tillfriskna ifrån drogberoende. Det är också det första att ta ansvar inför, att jag är drogfri för min skull, att jag behöver ta reda på vad jag behöver för att vara fortsatt drogfri, det är mitt ansvar.

Jag tänker på att jag som vuxen kan hantera det här någorlunda idag, men vad som också kommer till mig är hur många barn som får uppleva det här?! Och vilken kraft missbrukaren har att lägga skuld hos sina barn. Sånt smärtar så mycket så det tar jag i nästa blogg.

Jag ska sköta lönerna för en massa arbetare nästa vecka, alldeles själv. Det trodde jag aldrig när jag för 10 år sen låg på avgiftningen på Huddinge. Allt för att jag för första gången velat något till 100%. Aldrig någonsin har jag gjort något så fullständigt som när jag klev in på möte för första gången, det var som att komma hem, till sig själv. Nu ska jag öppna kvinnomötet.

Puppe

Till ett omgjort avgasrör, är jag. Lilla Puppe måste få ny andning, och då behövs nya rör. Just nu står min alldeles egna bilmekaniker på min p-plats och hjälper Puppe att kunna riktigt gasa ut ordentligt. Bilprovningen väntar också i morgon. Bilprovningen är som tandläkaren, de river och sliter inuti, knackar och känner och hissar upp en i en stol - bilhiss. För att där verkligen kunna göra sina justeringar. Precis som hos tandläkaren, verkar det som att allting i vilken sekund som helst bara ska brista, gå sönder.

Men Puppe höll, och i morgon väntar bara testning av nya avgasröret, och kontroll av fötterna. Precis som pensionärerna behöver broddar vintertid måste även Puppe ha bra grepp för att inte slira.

Pratade med M idag på lunchen. Jag lyckades att inte gå in i hans förnekelse, fördömande kring hur taskig jag varit emot honom som inte orkade träffa honom på midsommar - för jag var så trött efter arbetsveckan- och att han faktiskt lät som han hade tagit vid torsdagkvällens samtal. Därför har han återigen varit tvungen att dricka alkohol, och röka marijuana. Det är synd om M som inte har någon fri vilka.

Jag påtalade för M att om det är så att varje gång vi har en konflikt och han känner sig ledsen, förorättad måste han gå och dricka eller ta droger, kanske han borde tänka på om vi överhuvudtaget ska vara tillsammans längre?! M ville inte svara på den frågan, han ville mycket hellre förklara hur pass taskig och ouppmärksam jag är emot honom, och att det är därför han känner såna här känslor som gör att han går ut och drogar.

Vid det här laget kan jag ju M:s finter, även om de sved i början. Så jag sa faktiskt var jag skrev i morse "Ok". När han ville förklara hur dum jag var. Han fick väl hållas med det då, det skadar mig inte längre. Jag tror M börjar känna att hans projektioner inte fäster längre, att jag inte går in i den där labyrinten där jag så lätt går vilse. Eftersom min förföljare är en drogmissbrukare, som gör allting för att förneka, att det faktiskt är han som väljer om han ska ta droger eller inte. M vill inte alls ta den rollen, nej allting annat är problemet, speciellt jag.

Jag är faktiskt inte involverad i den här cirkusen på liv och död längre, som jag var förut. Jag kan jobba, jag kan tom vara glad fastän han väljer att skylla sitt intag på mig. Vad jag än säger kommer han att vinkla det så att det är något fel, som gör att han kan fortsätta leva ett liv utanför sig själv. Jag börjar också tvivla på M:s förmåga att vara drogfri, det känns som M lägger sin drogfrihet i mina händer, att jag är lösningen på hans problem, kontra, lösningen på hans drogfrihet.

Jag tror jag börjar komma djupt i den insikten - i mitt hjärta- att jag har ingen betydelse alls. Även om M vill få sig själv att tro det.

Det är befriande.

Det var jag ..... !

Som gjorde att M tog det där blosset av haschet, det var pga situationen som jag försatte honom i. Känslorna av värdelöshet som jag väckte i honom.

Det var för att jag börjat jobba och är så trött att vi inte kunnat träffas som han ringde igår och hade druckit. Det var för att jag dragit mig undan som han ljög när jag frågade om han hade 'tagit'.

Det var jag ... !

Jag fattar inte varför jag bryr mig. Och inte bara säger "Jaha!" ?!

Regn

På väg till jobbet i regnet. Ska ha på mig mina rosa gummistövlar med blommor på, (visste jag skulle få användning för dem!). Jag är tacksam att jag har jobbet att gå till, min hjärna klarar inte av köksbordet några längre stunder.

Uppgiven

Jag vet just nu inte vad som är värst?!

• Att jag tror att M återfallit i droger
• Att jag har fel
• Att Sverige inte gick vidare
• Eller att jag är så ledsen.

???

Blogportalen

Jag har registrerat min blogg på Blogportalen. Varför gör jag det, kom jag på mig själv att tänka?! Är det mitt omåttliga bekräftelsebehov som gör sig påmint?

Ja kanske, kommer inte analysera sönder det, eftersom analyserandet får mig att få besk eftersmak. Har precis pratat med M och vi hade vår vanliga diskussion kring ingenting alls, kontra min besvikelse på senaste årets besvikelser på hans användande av droger.

Han triggar igång min skuld och jag går i försvar. Det är som låsta positioner där vi stillastående bekräftar våra olikheter. Han vill vara med mig jämt, - som det känns för mig -. Och jag känner mig tvingad in i ett hörn där jag inte kan rymma. Jag sparkar och slåss för min rätt att bara få vara ifred, tänka igenom och återkomma. Men han tränger och puffar, så jag blir alldeles galen.

Det är som ett krav, och jag känner igen den här känslan ifrån förr. Den där kvävande känslan at vara fångad, av andras känslor och tankar, av min egen oförmåga att särskilja mig själv ifrån andra människor. Bäst trivs jag med mina egna katter, där jag får vara exakt precis som jag själv vill. De tränger inte in mig i hörn, de pockar inte på min uppmärksamhet. Utan de finns där som en osynlig kraft jag bara behöver vända mig till för att få ro.

Det låter som jag inte gillar människor. Men det gör jag, mycket. Mitt största intresse är faktiskt människor och att få umgås. Men när jag vill, minsta lilla pust av den där instängda känslan får mig att backa, dra mig tillbaka.

Det är barndomens gränslösa som minner mig, som gör att jag ständigt vaktar och är beredd. På nästa drag, på nästa katastrof. Jag försöker påminna mig, dagligen, varje minut, att jag inte lever där jag behöver vara på min vakt längre, där jag kan slappna av.

M har tagit droger, iallafall tror jag det. Inte så starka denna gång, inte Miss Ro, utan vanliga Zyplikone. Sömntabletterna han får utskrivet av läkaren. M har ju metadon, så jag kan visst acceptera att han måste medicinera sig. Vad jag inte står ut med, är att han ljuger. Att han för fridens skull, för sin egen skull, för att han är feg?! Låter mig vandra i ovissheten, låter mig bli slängd till vargarna. Det är den känslan jag får när han återigen nekar.

Det är nånting i den där känslan när människor ljuger som jag inte står ut med. Fastän jag vet att alla möten jag varit på, alla människor jag träffat genom åren sagt mig "spelar ingen roll om någon ljuger för dig, du får släppa taget". Så är det praktiskt omöjligt för mig att göra så, det känns som mitt liv är beroende på om han talar sanning eller inte. Jag vet att det inte är så. Men bilden av mig själv stående i ett hav av människor, som alla har någon att prata med, och alla pratar om mig utan att säga något till mig, den bilden gör så fruktansvärt ont. Och jag står inte ut med tanken att känna tillit längre.

Ska titta lite på tv och sen lyssna på Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson, en av de bästa böcker jag läst. Hon kan konsten att beskriva ett liv i ett par få rader. Något jag knappt varit i närheten av.

Midsommar

Midsommar och medberoende. Jag har - i ett väldigt energiskt ögonblick - bestämt med M att vi ska fira midsommar ihop. Igår när jag ringde fick jag självan, han låg och sov. Inte nog med det, han har fått egen lägenhet och första natten skulle invigas där. Jag ringde och han sov, jag ringde igen och han sov igen. All min tillit som jag byggt upp under sista månaderna var plötsligt mil ifrån. Jag reagerade, registrerade, och muren närmade sig.

Såklart hör M på mig när jag blir sådär. Liksom jag hör på M när det är något. Jag är överkänslig såklart, precis som alla andra som vuxit upp med alkoholism droger i barndomen. Så jag ställer mig i stridsposition, och därmed stängs många dörrar om min objektivitet.

Vi klampar på som vanligt i den här traditionella dansen, inte runt någon midsommarstång utan vår egen missbrukare vs medberoende - dans. Vi missar inga steg, för den här dansen sitter i själen, den är svår att glömma. Den för oss längre och längre ifrån varandra, och den befäster avståndet. Vi kunde iallafall enas om att ta ett break för att sova.

Nu ringde M, och jag tycker såklart att han är oförstående för min rädsla. Han undrar hur länge min misstänksamhet ska sitta i, för något som han gjorde förut??!. Och jag vill han ska förstå att den går inte att bara tvätta bort med Vanish eller nåt. Men han är ju redan på defensiven - och känner sig bortstött - så vi befäster återigen det vanliga scenariot.

Jag känner att M inte har så många vänner, jag känner att han - till skillnad ifrån mig - är beroende av mig. Jag tycker det är viktigt med andra input än just honom, och det betyder inte att jag inte älskar honom. Det betyder inte ens att min kärlek är mindre för honom än den han hyser för mig, även om M gärna vill påskina det.

M blir som en liten pojke som känner sig bortstött, jag blir som en liten obstinat flicka när M inte förstår mig.

Vi behöver så mycket vi sårade och vingklippta vuxna barn. Och jag ser det, men jag undrar ibland om M gör det?! Vi har iallafall börjat gå hos en familjeterapeut som mest koncentrerat sig på mig och de problemen jag har i våran relation. Det handlar mest om tillit. Jag tycker såklart inte han förstår heller, men kanske han inte kan det efter 2 gånger. Han påtalar mest att mycket av min tillitsbrist är skapad i min barndom, vilket han har rätt i. Men det känns också som jag är lite av en förlorare -vilket egentligen är fel ord, men rätt känsla - i den här terapin. Han vet ju inte M:s problem, eller hans projektioner, för vi har mest koncentrerat oss kring min tillitsbrist.

Pratade med M nu, och magen knyter sig, och vaksamheten ökar. Det känns i hela kroppen att jag måste vara på min vakt. Jag vill inte men det tar över helt. Kanske om jag skriver om det och ber en bön så jag kanske kan hantera det utan att projicera det, eller överhuvudtaget bry mig?! Om jag misstänker något är det ju inte mer med det. Såklart är det stor risk att M kommer använda igen. Droger är listiga falska och starka. Ingen mänsklig kraft kan mäta sig med dem.

Tyvärr.

Lilla ängeln

Här är lilla ängeln som räddar min morgon. Han har bara några fel kvar för att komma förbi Farbröderna på bilprovningen. Ett litet hjullager, på bakre benet som han måste få utbytt. Sen är hans 2 framre ben defekt, men bara på skorna sas, och sen läcker hans blomomlopp lite.

Men han orkar komma igång på morgon, fastän han stått undangömd så länge nu. Och Oj, vad han hjälper till. Fastän han stått ute nu en hel lång vinter, alldeles ensam i kylan. Så finns här varje morgon. Även i veckan när han började blinka och ha sig, gick han igång igen. Fastän hans ork var i det närmaste slut.

Lilla ängeln fortsätter överraska.