The art of War

Flytt

2007-02-07T07:07:00.000+01:00

Bloggen har flyttat, hänvisning saknas. Texten jag lämnar kvar är, snodd ifrån Jenny.

- Du har rätt att bedöma vad som är rätt och riktigt för dig
- Du har rätt att inte ständigt be om ursäkt för ditt beteende
- Du har rätt att inte alltid hitta lösningar på andra människors problem
- Du har rätt att ändra dina åsikter
- Du har rätt att begå misstag
- Du har rätt att säga "jag vet inte"
- Du har rätt att säga "det bryr jag mig inte om"
- Du har rätt att säga nej, utan att känna skuld

Källa: okänd

Årsta-71

2007-02-04T10:43:00.000+01:00

När jag var 7 år, satt jag utanför en lägenhet i Årsta, i våran Volksvagen. Pappa hade stannat där efter något besök vi gjort, troligen hos Farmor.
Han vände sig emot mamma och sa att han skulle upp och göra ett ärende hos sin jobbarkompis och att jag skulle följa med.

Jag tror mamma var så trött, så hon kanske bara var glad att slippa han för en stund, och bara ville sitta och titta ut genom fönstret eller prata med min lillebror som satt bredvid mig i baksätet.
Mamma reste sig och släppte ur mig ur bilen, hennes blick dröjde sig kvar, som om hon ville protestera, men inte orkade.

Pappa tog min hand, och vi gick emot huset, över den snötäckta trottoaren. Porten var gammal 50-tal, med rundad trappa. När vi börjar gå upp för trappan, märker jag pappas frenesi, han går snabbare, snabbare, jag orkar knappt hålla tempo, mina ben är så korta.

Jag märker också den lilla rösten, jag så ofta bortsett från, viskande. Konstigt att just jag ska följa med, vill inte egentligen. Pappa är redan uppe på avsatsen, mina ben är små så jag hinner knappt upp innan han trycker på klockan.

Ring ..

Ut kommer en kvinna, målade läppar, knallröda, som rubiner, med en morgonrock. Mina blickar dras emot hennes nakna ben, som tittar fram. Jag ser ner i marken, rösten nästan skriker, det är något fel här.
Min pappa lutar sig fram och kysser henne, och presenterar mig. Hennes hand är kall, med mycket röda naglar på de långa fingrarna. Hon drar mig in, vill visa. Jag följer med, som så många andra gånger. Hon visar mig sitt lilla gull-rum, som ligger precis bakom köket, det är som matrum, fast omgjort. På sängen som står där, ligger en nalle, han ser inte glad ut hinner jag tänka.

Hon lämnar mig, och går ut till pappa, var är han? och jag hör de mumla något. Sen hör jag det välbekanta ljudet, pyys-ljudet, som betyder ölburk, eller för mig att min pappa kommer förvandlas. Jag sitter med nallen i knät och vågar inte röra mig, jag tränar på att försöka att inte andas också, för då kanske jag kan höra vad som kommer att hända?!

Ska vi inte gå?!

Vågar jag inte fråga, istället hör jag hur andhämtningarna därut blir mer och mer högljudda. Som stånkningar liksom. Jag trycker nallen emot bröstet och försöker lämna kroppen, som jag ofta gör.

Då ska vi gå. Pappa säger till, och jag reser mig, vet inte hur länge jag suttit så med nallen, men helt plöstligt får jag gå.

Vägen ner genom den rundade trappan får jag instruktioner vad jag ska säga mamma, jobbarkompis som heter Benke. Jag är van, och säger aldrig någonting. Men när jag möter mammas blick denna gång, är huvudet böjt och min kroppshållning ännu mer försjunken.

Detta är en sann historia från mitt liv. Den gör det också lite enklare för mig att acceptera att jag behöver tillit i en relation, och att jag behöver jobba mentalt med att alla män inte är som min pappa var/är.

M:s och min relation har på många sätt varit underbar, han har bekräftat mig, jag har kännt kärlek till honom, han har visat sig.

Men .... för mig krävs det en tillit som är helt annorlunda än den M och jag har, kanske jag aldrig hittar den i någon man, kanske är jag alldeles förstörd?. En sak vet jag, att jag har inte varit mig själv i relationen med M. Alla svek, lögner har förvandlat mig till en misstänksam, cynisk, hård och kall person. Något jag aldrig vill vara igen.

Really love

2007-02-03T09:19:00.000+01:00

A love that

tears you

down

Aint really

love

Mary

Enough crying

2007-02-02T17:33:00.000+01:00

Cause um

The sex was good

You had my mind

And I let youCome back

Every time

You would

Violate

And cross

The line

And you

Knew that IWould be

The typeTo always

Wait so patiently

Thinkin'

You was comin'

Home to me

WellDamn,

I never heard

The keys

OrFelt ya taps

Sayin' are

You sleep

Don't wanna

Play house

No more

So dumb

To think

You gon

'Marry me

I got to be out

My mind

To think I

Need someone

To carry me

I've done enough

Cryin', cryin', cryin'

(Cryin', cryin', cryin')

It's time to say

Bye, bye, bye

It's time I

Do something

For me

It's time

I choose

My clothes

Choose my friends

Be with my family

They been asking

Girlfriend

Where you been?

We ain't seen

You in weeks

Been chasin

'This fool around

Thinkin' he gon

'Hold me down

I would

Follow his lead

Thinkin' I would

Be the one

He keep around

What I needed

Not ya finance

And all that

I needed

Real commitment

I really couldn't see it

Not the real man

You said you would be

In this relationship

So many men

Think all

A girl needs

Is to be sold

A dream

But I won'tFall for it

Don't wanna

Play house no more

You treat me wrong

Tired of you

Playin' me

I been lookin

'At the front door

This ain't yours

So let me do me

I've done enough

Cryin', cryin', cryin'

It's time to say

Bye, bye, bye

It's time I

Do something

For me

Jag är fullständigt ok.

2007-01-30T07:13:00.000+01:00

Jag är inte tokig, bara omtumlad av dessa år tillsammans med M, alla lögner, svek och oro. Jag är medberoende.

Ett glömt själv

2007-01-29T18:54:00.000+01:00

Dagens ros; går till Distriksläkaren. Hon som jag gått till och nästan inte räknat med, för jag var van vid de andra som bara bytte namnet på dörren. Men hon har stannat ! I 6 år har jag gått till henne, och hon tom vid ett tillfälle skickade ett förslag där jag kunde få hjälp som hon själv tagit reda på. Vilket höjdare. Jag tycker sånt är ovanligt, att få träffa samma människa så länge. Jag har också börjat berätta saker som jag inte trodde, till henne ang min hälsa.

Dagens insikt; går oavkortat till boken jag lånade på biblioteket idag, efter jag betalat 200:- i förseningsavgift, jag frågade om jag fick pruta, men det gick inte. Det man inte har i huvudet, får man ha i plånboken".

Dagens storm; är i mitt inre. Dels av ofömågan att vara med M, och dels för sorgen det väcker i mig. Jag vet inte vad som är värst, att M inte läser mina ord (för att jag sa till honom), eller att han läser men inte skriver. M säger jag är dubbel, jag är dubbel.

Jag är dubbel för att det varit mitt försvar, jag har haft det emot M också, fastän jag spelat annorlunda. Men innerst inne har han aldrig riktigt nått, även om jag många gånger velat. Men överlevnadsdriften är starkare, mycket starkare.

Jag ska skriva några utvalda stycken ur boken, jag vet att många vuxna barn och medberoende känner igen sig, det finns ingen som inte utvecklar skadad personlighet av att växa upp såsom vi. Vi bär det med oss just nu i denna sekund, du och jag.

”Tidigt under livet, har hon lärt sig att andra kan göra henne illa, och som resultat av detta blivit livrädd för att bli beroende av någon. Det som ursprungligt var öppet, sökande, och förväntansfullt har blivit förvandlat till en attityd och misstro. Barnet gav upp hoppet om att få det som det behövde och lärde sig istället att det måste försörja sig själv. Priset för detta blev bristande förmåga att älska, att i tillit närma sig andra. Alldeles för tidigt tappade det lilla barnet kontakten med sina innersta känslor och behov. Dess finaste egenskap och största tillgång – förmågan att i trygghet och tillit kunna vara tillsammans med andra människor – kapslades in och gömdes djupt i det undermedvetna.

Det är inte alls säkert att detta inre tillstånd speglas i det yttre beteendet. Ofta visar hon upp ett klart och uttalat behov av att vara självständigt, oberoende. Detta kan ge ett starkt och säkert intryck, som för betraktaren för tankarna långt ifrån det lilla behövande barnet som trots allt finns bakom den självsäkra fasaden. Hon kan ha invecklade fantasier om relationer, men i verkligheten är hon mycket rädd för andra människor. Korta eller till intet förpliktigande neutrala relationer går an. Det är det intima och hårt bundna som väcker djup ångest. Att uppleva relationer i fantasin, eller nöja sig med tillfälliga, eller känsloneutrala relationer skyddar henne emot risken att återigen konfronteras med den smärta och besvikelse som hon som litet barn lärde sig förknippa med beroende relationer och kärlek till andra. På många sätt försöker hon handskas med detta. I en sådan personlighetsbilda finns ofta inslag av överlägsenhetskänslor, föreställningar om allsmäktighet och o att klara sig helt på egen hand utan att behöva andra. Oftast varvas dessa föreställningar med känslor av mindervärde, djup osäkerhet, och självtvivel. Blotta tanken på att vara svag, beroende, är ångestskapande och måste till varje pris undvikas. Samtidigt är det just detta – att vara liten och behövande och ändå accepteras- som hon längtar efter.

Ofta är hon mycket duktig på att dölja allt detta. Beteende som är till för att dölja en människas inre tomhet och ensamhet kan ta många former. Ibland är en sån människa kylig, avvaktande. Lika ofta är hon dock festens medelpunkt, den som alltting kretsar omkring. Samtliga beteendemönster kan användas för att hålla andra borta, skydda emot beröring, dölja den levande människan som för länge sen försvunnit in i sig själv".

Inte undra på att vi är rädda att någon ska se oss. Jag tänker klappa på mig rikigt mycket ikväll, bada och ge mig själv fina affirmationer, att jag är fin som jag är. Och sen ska jag kolla på Dogwhisper som jag älskar, om jag ändå vore Ceasars hund, så skulle han se hur rädd jag var, och göra mig trygg! *önska*.

Aniara

2007-01-29T18:39:00.000+01:00

"Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod.

Med ena benet dränkt i känslosvall, det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.

Jag drömde mig ett liv, men glömde vara.

Jag reste alltid runt men glömde fara, ty jag satt fånge här i Aniara"

Harry Martinsson

Ensam

2007-01-28T22:23:00.000+01:00

Ensam är stark

Jag klarar inte att öppna mig och bli bespottad, eller förnedra andra människor. Jag vill finna styrka i mig själv, och inte behöva ligga andra till last. För mig blir det ledordet, och jag kommer hålla mig på känslomässig nivå med människor som jag själv klarar av. Annars blir jag den där bitchen, som jag inte klarar av att vara. Jag vill aldrig visa någon annan den sidan igen. Jag vill aldrig bjuda in någon i mitt inre igen.

Så känns det

Nu

2007-01-28T21:45:00.000+01:00

Jag har bett om en break/paus ifrån M. Jag vet många gånger förut jag bett om det, men tagit honom tillbaka, för återförening. Vissa gånger har jag själv bett M komma tillbaka till mig, och det får jag ta skulden för nu. Jag har/är dubbel i mina känslor emot M. Så många gånger jag blivit sårad, så många gånger jag sårat M, sitter som ristningar i mitt hjärta.

Jag är den svaga nu, när jag visar exakt vem jag är under det glättriga, sexiga ytan är jag "jobbig, löjlig, taskig, psykiskt instabil".

Jag märker att M börjar dra sig ifrån mig känslomässigt, att han tycker det är oerhört jobbigt, frustrerande med mina känslosväningningar. Jag blir den svaga som jagar, och han är den som mest vill dra sig undan. Så många gånger sakerna varit annorlunda. M sa idag att när jag beter mig såhär är jag som när han benzar. Och han har så rätt, jag är som aktiv fastän jag inte tar några droger.

Därför har jag bett om en paus ifrån våran relation. Jag lämnade också tillbaka ringen till M idag. Mest för att jag inte känner mig värdig att ta emot hans gåva, när jag riskerar att vilja lämna tillbaka den. M blir ju arg såklart. Och ringen symboliserar mer våran relation än vad vi anar. Han vill ge mig sin kärlek, och jag har sånt självförakt så jag klarar inte att ta emot honom. Våran relation har varit full med svek, fula ord, och misstänksamhet och droger.

M säger sig veta att allting som hänt är mitt fel, min misstänksamhet, min oförmåga till att ta emot hans kärlek, min respektlösa agerande emot honom. Han förstår inte att alla saker samlas i mig, att jag inte stänger av mig själv, efter det som hänt. Jag litar inte på M, jag litar inte på hans drogfrihet. Att 'släppa in honom' är dödsångest varje gång, fastän jag intalar mig själv att jag "klarar det den här gången". M förstår inte att jag kanske inte kan omformera mig och starta om igen. Och jag vet inte heller om jag klarar det. Såren sitter kvar och kan börja blöda när som helst, med M är det detsamma som att ha en blodrädd sköterska bredvid sig. Varje gång jag blir osäker startar jag något i honom, som gör att han agerar respektlöst i sin rädsla. Idag tyckte han att han hade 'rätt' till det eftersom jag var så taskig och behövde en paus, och för att jag lämnade tillbaka ringen. För M är det detsamma som att säga att han inte är värd att älskas, för mig är det samma sak. Våra rädslor lierar sig med varandra, och förökar sig som amöbor inom oss.

Jag har bett om några veckors paus, dels för att söka hjälp för mina övergrepp som aktiveras fruktansvärt i den här situationen, dels för att försöka sortera mig själv.

Biopolär

2007-01-28T09:53:00.000+01:00

◦ 71% har varit/är utsatta för fysisk misshandel
◦ 68% har varit/är sexuellt utnyttjade, flickor och pojkar
◦ 62% upplever grovt våld i hemmet och familjen

Pågående forskning visar att borderlinepatienter oftare varit med om tidiga separationer från viktiga personer (fadern eller modern) samt att de blivit känslomässigt försummade av sina vårdgivare. Ofta är det så att föräldrar till borderlinepatienter också har svåra problem när det gäller impulskontroll, känslomässig instabilitet eller drogmissbruk.

Är det här jag?!

Lider jag av någon allvarlig känslomässig störning?

Kan jag tillfriskna?

Ja, allting stämmer på mig, mina känslomässiga dalar som svänger mellan svart-vitt, min obefintliga impulskontroll. Att jag blev lämnad när jag var liten? Och att jag har problem i nära relationer.

Jag kanske är sjuk, och kan bli frisk. Insikten träffar mig rakt i magen, gör ont, vrider om. Skammen griper hårt, så hårt att jag nästan inte kan hantera min kropp.

M och jag var tillsammans i fredags, jag har kommit på att jag är oerhört sårbar när jag visat mig känslomässigt, som om jag håller på att dö. Eftersom jag inte klarar att säga det till M på ett 'normalt' sätt, blir det oftast i samband med hans tabletter. Jag börjar ana att jag behöver detta även när M inte tar tabletter. En känslomässig paus, en timeout där jag får sortera i mina tankar.

Istället för att säga det, (eftersom jag vet att M reagerar med rädsla inför det) blir min paus ofta någon stor verbal fight, med mig som förlorare. M är heller inte villig att se mig gå 'in' i mig själv för att landa, det väcker hans övergivenhetskänslor.

Jag skickade ett svar till M idag, där jag skrev av en psykologs svar till en tjej som också undrade över sin killes önskan till break/paus/timeout.

Psykologens svar:

"Håll dig undan och satsa på studier och vänner tills han hör av sig. Män behöver få vara ifred efter en period av intensiv känslomässig närvaro. Du har inget att oroa dig för, om du undviker att kontakta honom."

Om jag kunde förmedla det till M istället för att ständigt göra våran relation till en berg-o-dalbana, där jag kastar ut/gör slut, med honom. Och istället försöka att få M och förstå, vilket jag känner nu kommer att bli som att bestiga ett mycket högt berg, men jag ska försöka. Även om våra samtal sista tiden följt samma mönster, med återföreningssex och alla kärleksbetygelser som finns.

M säger att jag är sjuk, och jag börjar tro honom. Jag är alldeles för känslomässigt skadad för att överhuvudtaget ha någon form av kärleksrelation, eftersom jag inte kommit längre än såhär. Jag är förvånad att jag ens släppt 'in' på det sättet jag gjort, och mycket stolt, med tanke på vilka förutsättningar jag haft.

Jag vill inte göra illa M genom att lägga ut mitt känslomässiga skadade på honom. Vilket jag förstått att jag gör. Jag skulle behöva mer förståelse ifrån M, men det är att begära för mycket, han har visat mer än tillräkligt.

Jag kommer att söka hjälp i morgon!

Sallad

2007-01-21T22:13:00.000+01:00

Jag bävar för att gå till jobbet i morgon, bävar för att högarna på mitt bord vuxit till enorma högar, (fast jag vet de inte ens på det här jobbet kan det på 3 dagar). Bävar för alla frågor, eller ... uteblivna frågor om hur jag mår, vad som hände. Och jag ljuger känns det som, eftersom jag aldrig vet hur det känns att veta hur jag måste må för att vara lagligt sjuk, trött osv.

Jag funderar på att byta jobb, till:

Kallskänka, så min slumrande kreativitet kommer till utlopp. Bara skära skivor av mat, och designa egna mackor, och sallader. Jag vet ju att matlagning aldrig varit min starka sida, eftersom jag alltid levt intellektuellt, så jag vill att allting som har med kroppen att göra ska gå fort och lätt. Men ibland har faktiskt den där flowkänslan infunnit sig när jag har lagat mat och varit närvarande. Och jag tror det skulle kunna vara något för mig. Jag formligen ramla ju in i mitt yrke eftersom min mamma var stansoperatris, så hette det på den tiden, och hon ringt sin förra chef och sagt att jag skulle söka jobbet, som lönekontorist (hette det då).

Jag har massor med projekt på gång, fullmånen måste snart vara på ingång, då brukar min energinivå ändras till allt på en gång.

Jag vill lägga ner vapnen med M, men min stolthet hindrar mig. Han kan ju tro att jag är svag, vilket han förövrigt iallafall tror/tycker. Jag orkar varken med mina egna känslosvall, eller honom, hans kärlek, påträngande och envis.

Känns som det är 2 personer inom mig, en som bara vill förstöra och inte alls orkar med smärtan att vara sårbar, öppen. Den andra vill inget annat än att få vila hos M, hans lukt, trygghet (för att han 'sett' mig och ändå stannat). Terapeuten vi gick till sa till M, när han inte förstod att jag inte förstod att han kunde älska mig.

"Det är inte fråga om du ska lämna J, utan när".

Terapeuten förstod, och jag tror att M börjar förstå. Jag kan aldrig förstå att M förälskat sig i mig, jag kan aldrig förstå att M kan tända på mig. Jag vet inte ens om jag orkar förstå hur någon man överhuvudtaget kan tycka min kropp är attraktiv. Det har min pappa sett till. Och på något konstigt sätt är hans grepp om mig lika starkt som för 35 år sen, även fast vi inte sett varandra på över 1o år. Hans övergrepp har förevigt ritat ett stort stigma i mig. Så starkt att jag är villig att leva utan någon som helst mänsklig kärlek.

Det är övergreppens värsta smärta.

Skebokvarnsvägen 139

2007-01-21T17:52:00.000+01:00

Hur kan M vara så viktig för dig?! Skit i M, gå vidare, släpp honom, koncentrera dig på dig själv. Alla som säger så har aldrig kommit i kontakt med sina egna känslor, eller kanske inte ens hört talas om fenomenet medberoende.

När en människa (jag) nu äntligen släpper in en annan människa i sitt liv (M) och öppnar sitt hjärta för honom, formligen. Då frisläpps också all den rädsla som i mig varit dold i så många år, när jag haft relationer, (med antingen med droger i min kropp eller i den andras), som heller inte blir särskilt skrämmande eftersom de inte når ner på den nivå som när jag är drogfri.

Då händer något i en medberoende, hon investerar i den hon öppnat sig för, varje öppning till hennes känslor är en gåva av tillit till partnern. Kan inte partnern förvalta den förvandlas relationen till där M och jag är nu.

Skebokvarnsvägen 139

Här väntade jag och min familj från 1963 på att min pappa skulle komma hem, köksfönstret var åt gatan, det minns jag klart och tydligt, för det var där mamma alltid stod och väntade på pappa. Och vilket tillstånd han skulle komma hem i. Vi barn var paralyserade, kunde ofta inte göra annat än att bli ett med tystnaden som kom som ett eko av all väntan. Som en sjukhuskorridor, bara väntan som sällskap.

Därför blir M så viktig för mig så han nästan är viktigare än mitt eget liv, för att han kan ändra historien. Han kan förändras, med min vuxna hjälp så kanske han kan förändra sig såsom inte min pappa gjorde. Vi medberoende är lite av magiker, vi tror att bara vi gör sisådär, eller sisåshär, så kommer den vi ägnar oss åt att förändras. Vad vi inte medger är att vi inte kan förändra den hemska historien, genom att förändra någon annan. Men smärtan är så stark så vi trolleriberoende tror det, kosta vad det vill.

Ingenting är starkare än den tron. Ingenting verkligt kan få oss att försöka förändra våran historia.

Inte jag heller, med smärtan som följeslagare.

Surrender

2007-01-20T13:16:00.000+01:00

Googlade på tillit (såklart) och då kom den här bilden upp. Kanske speglar den tillit jag (som det känns nu) aldrig kommer få, eller ens vill ha.

M och jag bråkat, jag bad han gå igår. Han och jag som varit tillsammans dagarna efter min operation, (eller vad man ska kalla det?), och haft det bra, och kommit tillbaka till varandra.

Vi har varit tillsammans varje sekund sen dess, sovit ihop. Men igår släppte jag av honom hemma hos sig, M verkade inte vilja det, varför vet jag inte?! Men när han kom tillbaka var han ok?! Men när jag skulle väcka honom för att maten var klar, så var han konstig, vaknade inte ordenligt som han brukar. Tittade på mig och sa " vem är du? gå åt sidan, jag tror inte på dig!". Jag blev rädd, så har aldrig M reagerat förut!?

När han sen kom upp, satt han och somnade i soffan. Försökte hålla sig vaken, svarade mig på tilltal, för att sen saaaakta falla tillbaka i det där tillståndet jag formligen hatar. Ögonen sluts, munnen putar, cigaretten åker neråt, och M sitter formligen och sover.

Jag frågade om han tagit något, samma gamla svar, samma gamla grej som kommer över mig, bara en enda jävla markant skillnad. Jag blir rasande på mig själv! Varför slappnar jag av såhär, varför låter jag mig envist falla tillbaka in i drömmen där M och jag är som vilket jävla parr som helst. Varför släpper jag garden, när jag behöver den för såna här tillfällen!??

VARFÖR?! Jävla skit.

M känner sig förorättad, jag förstår honom. Och läser du det här, förstår jag att du tröttnat, jag förstår allt. Det är mest synd om dig. För jag kan inte älska när jag hela tiden måste vara på min vakt. Jag erkänner allt du säger om/till mig.

Jag ger upp ....... !

Mag Mamma

2007-01-19T17:34:00.000+01:00

Magen har blivit undersökt, och som de kunde se var den ok, men prover är skickade på analys. Jag har alltså varit hemma några dagar, sen i onsdags.

M kom och hämtade mig, för jag blev nersövd, och sen dess har han varit här vid min sida. Vi har sovit länge, och varit uppe länge, och byggt pussel. Hela min tid med M är ett pussel, där bitarna ibland går snabbt och lätt att hitta, men ibland tar tid och tålamod, vilket inte är min starka sida.

Jag saknar Mamma, den starka, svaga och livrädda Mamma. Min mamma som inte ens med döden flåsande i nacken kunde släppa tanken på hur hon skulle uppfattas.

Så stark är sjukdomen medberoende ...

Maria Pol sårbar

2007-01-15T18:28:00.000+01:00

vulnerable - sårbar

Det är ju så jag känner mig när det här med M hände. Därför jag får sånt raseriutbrottt på honom för att han inte verkar intresserad att höra av sig. Även om det inte är så, så är det känslan att behöva blotta mig, att jag faktiskt brydde mig som är värst.

Det är det jag försöker förklara för M men misslyckas med varje gång. Jag är ju den som aldrig kan gömma hur jag mår, på gott och ont. Och varje gång jag behöver något ifrån M, eller känner mig åtsidosatt så får jag den där avgrundskänslan, och mitt enda vapen är ilska, ren och skär överlevnadsilska!

Idag har jag lugnat mig, och jag vill aldrig dö, egentligen. Jag vill bara inte höra M säga det, för det skär i kroppen på mig. Jag tycker han är taskig som kör med den utpressningen.

Idag kom svaret ifrån Maria beroendeenhet, dit vi gick - sonen och jag - i höstas och han fick lämna urinprov, dels efter han åkt dit för "tillgrepp av fortskaffningsmedel " (bilstöld), och för att skolan ringde och sa att han kommit påtänd på lektion. Jag är oerhört stolt över min son och att jag lärt honom vikten av ärlighet. Han sa att han hade rökt hasch, men ingenting synts på proverna. Han har någon heder som är beundransvärd för en snart 16-åring.

Eftersom han är aktuell vid rättegång snart och att det i hans föreslagna vårdplan ingår att han ska ha kontakt där, mailade jag nu efter jullovet att vi ville ha en ny tid, helst så sent som möjligt på dagen.

Hej J

Det här med tider är inte lätt alltid, De närmaste sena eftermiddags tiderna vi har är, 19/1 kl. 15.00 eller 24/1 kl. 15.00. Om det sedan är så att Ni vill ha en samtalskontakt med oss så kan vi isf boka in bestämda dagar kl. 15.30.

Det är just det här som gjort att jag inte kunnat ha ett jobb förut, nu är detta bara ena barnet, tillägas så har han hjärtfel som vi också går på kontroller för, + hans sociala, skolkontakter.

Den andra sonen likadant, Asperger, där jag själv varit hans assistent i skolan, terapi, läkar, social kontakter.

+ att jag också behövt en del terapi, för min egen del.

Kvar finns kanske cirka 2 dagar kvar att jobba per vecka, och då endast halvtid.

Suck ....

Jag hade nog inte fått det här jobbet, om jag sagt att jag måste gå med min son på Maria Pol, skolan söker mig varje dag, nästan. Ska inte klaga, men jag har ingen manual på hur andra har det PLUS klarar sitt liv.

Jag vill avsluta med att krama om Monica, som trots hon har det så tungt hade massa lugnande ord till mig. Tack!

Döda samtal om vem som har det värst

2007-01-14T16:22:00.000+01:00

Jag nere i svarta hålet. M har kommit tillbaka ifrån sina barn, och jag ringer honom. Vi börjar direkt bråka. Jag börjar .... såklart, med att förklara hur det känns för mig. Det blir som en ping-pong match, ingen kan vinna. Så beredda är vi på varandras servrar.

Allt handlar om ..... the lack of trust ....

Denna gång blev jag osäker, när M åkte var allting bra mellan oss, han var trygg liksom jag. Jag visste att han hade viktigt möte ang barnen, och jag försökte genom samtal och sms peppa honom. Jag märker att M inte är lika 'på' som han brukar vara, tex vid julbesöket var det en helt annan smstrafik ifrån M. Jag blir besviken, - barnsligt -, men jag känner mig utnyttjad av M och att det känns som det hela tiden är hans behov som styr. Är allt bra mellan oss är han trygg, och kan luta sig tillbaka. Jag har tagit upp det med M tidigare, där han faktiskt höll med.

Detta började vårt samtal om den här gången. Och i M:s värld kanske det bara är det, men inte i min.

Jag märker hur medsjuk jag blir, hur dåligt jag mår av allt det här snurret. M påpekar saker, och samma situation utspelar sig om och om igen.

Det är så många ord som blivit sagda, så mycket ilska och smärta inom mig, av alla de här turerna. Vad jag är mest arg för är att jag blir 'pålagd känslor som inte stämmer, för att M inte känslomässigt tar 'in' hur det verkligen känns för mig. Han försvarar sig, och jag åker med i den här känslomässiga utpressningen.

Jag blir så ledsen när M säger att hans dotter sagt;

- Du som är så gullig Pappa, hur kan J (jag) göra slut med dig?!

Det rister i kroppen av ilska när jag hör det. Jag vet att hon är ett barn, men det finns alltid en väg till hur föräldrarna varit/är när man hör barns ord, liksom jag hör massor i M:s dotter.

Jag gör slut för att sen ta M tillbaka, när han bedyrar att det ska bli annorlunda denna gången, hur han ska gå på AA, hos terapeuter osv. Varje gång går jag på det, och varje gång blir/är jag en bitch när jag sen reagerar.

Jag orkar snart inte vara den starka, som går till jobbet och hör M benza, fara till beroendemottagningen, sjukhus med M, finnas när han behöver.

Jag är sjuk själv, utarbetad och trött, ont i magen, av all oro, alla lögner, men framförallt all känslomässigt utpressningen ifrån M, jag orkar snart inte själv längre.

Säger som M brukar säga:

- Jag vill bara dö .....

Fragment

2007-01-13T08:43:00.000+01:00

Jag ska försöka förklara något jag haft inom mig sen barnsben och som för mig är så naturligt så jag inte ens reflekterar över det oftast, förrän igår.

Ofta när jag träffar människor sorterar jag direk in dem i fack, det kan vara min chef till exempel. Oftast när jag litar på den där första lilla rösten inom mig har jag oftast rätt. Jag har en omärklig förmåga att lyssna till vad personen inte säger och väga in det i vilket fack jag ska placera personen i.

Jag letar efter små pusselbitar som är så subtila så personen kanske inte själv är medveten om det. Ända sen jag var liten har jag också kännt på mig vad som ska hända, hur människor kommer att reagera. Det är ju såklart för att jag är vuxet barn men det har varit något mer där, svårbegripligt och ogripbart.

Det är som att jag känner människor mer än vad de känner sig själva. Det var det lättaste sättet att beskriva det. Kanske därför mitt största intresse är just psykologi?!

Jag var liten alltså, kanske nyss fyllda 11 när jag åkte till Högdalens bibliotek och lånade först, Sybil om en liten flicka som hade 17 olika personligheter, som senare följdes av Jung och hans lärjungar. Jag var maniskt besatt av just psyket, kanske kände jag att någonting inte stod rätt till med mig? Det botade jag senare med alkohol och droger, vilket gjorde mitt psyke än mer instabilt.

Det är som att jag samlar på skärvor, av människor, för att kunna sätta ihop en hel människa inom mig, och på det sättet få en form kring henne. När jag letade efter en bild till just den här texten, såg jag för mig TV:4 as reklamposter, de hade uppsatt för ett tag sen, alla människoansikten, bildade en bild i bilden så att säga. Det är så det känns för mig, genom ord, tankar och samlande sätter jag ihop en människas karaktär.

Människo(hjärta)r

2007-01-13T00:52:00.000+01:00

M nere i Kalmar för att besöka sina barn. Han har varit på jobbigt möte ang dem, och jag känner att jag inte varit så tålmodig som jag velat. Men jag tror jag är avundsjuk, vet ju hur tungt det varit för mig under alla år som ensamstående, och tyvärr går det ut över M när han har det som mest svårt. Det känns som han har det lätt, som kan distansera sig, och jag vill att han ska känslomässigt öppna sig mer, men jag hanterar inte det bra. Jag nästan kräver att M ska agera som jag vill. Usch så högmodigt.

Jag har varit med chefen idag och käkat bokslutslunch. Märker att jag noterar, iakttar och vill helst inte alls prata om mig och mitt liv. Speciellt inte när hon börjar prata om papporna till barnen. Vem vill berätta att de är narkomaner, kriminella och fängelseinterner. Vem vill berätta sånt. Jag har utvecklat varsin historia om papporna för att kunna bemöta såna frågor. Sånt är konsekvenserna ifrån mitt tidigare liv.

Däremot vill jag gärna att hon ska berätta om sig själv. Jag älskar det faktiskt, idag var hon också mer lugn och sansad. Tvärtom emot vad hon varit sista tiden. Hon sa en sak som fångade mitt intresse, när vi pratade om personer som inte får egna barn, hon sa att alkoholister och andra som verkligen kanske inte vill få barn, kan få det. Underligt att just det ordet kom upp, det skär lite i mig när andra talar om det.

Jag fick reda på att hon jobbat mycket med stort M under många år, alltid även när hon var med barn. Arbetsnarkoman ropar en liten röst inom mig. Och jag tror att just det där första kan vara rätt?!

.... Tara håll mitt hjärta inatt, och låt mig vara emot andra människor jag vill de ska vara emot mig ....

Måndag morgon

2007-01-08T07:22:00.000+01:00

Alltså, M sa till mig att han saknade att jag skrev om våra bra stunder. Först tänkte jag "såklart säger han det, han vill ju att jag ska byta stämningsläge". Att det fanns ett syfte med det han sa, - som jag alltid tänker. Och det fanns det! Bara att det var helt annorlunda emot det jag tänkte, (såklart).

Han sa att när han läste en berättelse, det är så han uttrycker min blogg, vill han läsa om alla sidor. Åh vad rätt han kan ha min älskade M.

Lika mycket som jag vill ha honom ifrån mig när han drogar, vill jag ha honom nära när han är ren. Hörde en replik i filmen Back till Brobock Mountain igår, hon (Nicole Kidman) sa:

- Jag tänker på honom varje sekund.

Lika gör jag, M finns i mina tankar jämt. Antingen han är ute på 'banan', eller som nu, ren som en blomma så gör jag det. Första tanken som kommer i mitt huvud när klockan ringer på morgonen.

Har jobbat hela helgen. Och igår blev jag verkligen förvirrad. Det är en sån konstig arbetsplats, och som någon sa Jag kände något när jag började där. En manlig chef går med högklackade skor, har inte tänkt så mycket på det förutom att det klapprar när han kommer, men i fredags fick jag plötsligt en tanke Han kanske gillar att gå i tjejkläder? för hans klackar den dagen, var liksom inte sådär tjocka som killboots brukar vara, utan smala klackar, höga.

Igår stod min chef och berättade saker för mig (hade föreläsning), och ritade och målade, tog papper och tejpade upp på min dörr, och skrev och målade och fyllde tom i med överstrykningspenna, allt för att förklara för mig det som hände i fredags, när vi började diskutera. Först var det intressant, kul att hon förklara, sen blev det liksom .... hysteriskt, hon tog mer papper, sprang och hämtade tejp och mer pennor, och stod vid sin hemmabyggda föredragsdörr som hon förvandlat till en orgie i cirklar och diagram, allt för att visa mig hennes tanke bakom det hon ville säga.

Då förstod jag att jag kännt rätt, det är något i henne som gör att mycket kan uppfattas osmidigt och trögt på det där stället. Jag kom mig själv på att undra om hon var manisk, speciellt efter att hon berättat om sina sista års övertidstimmar. Också när vi gör något, registrerar något, kan hon fastna i någon meningslös detalj, som ska utredas.

Idag behöver jag verkligen gå ner på knä, och be om daglig vägledning.

2007-01-07T10:23:00.000+01:00

Jag ska ju lita på att när jag ber på morgonen, och överlämnar mitt liv kommer det som ska hända hända.
Så, mitt nervsammanbrott måste väl haft någon betydelse, mening!?

Nu gäller bara att fundera över vilken/vilket!?

Tack alla underbara ni för Era kommentarer, de hjälper mig jättemycket. Ni är så kloka allihopa, tillsammans vet ni mer än mig.

Nervsammanbrott

2007-01-06T09:24:00.000+01:00

Jag fick ett nervsammanbrott igår. Jag har jobbat väldigt mycket på sista tiden, dels är jag ny på jobbet och dels är det omänskligt mycket att göra. Jag jobbar som redovisningsekonom, och är assistent till ekonomichefen.

Jag har under lång tid kännt att det är omänskligt, konstigt mycket att göra på det där jobbet. Dels alla rutiner, men också alla rutiner som (jag tycker) kan göras på ett lättare sätt. Jag har verkligen försökt att styra upp mina rutiner så gott jag kunnat, men eftersom jag är beroende av min chef blir jobbet liksom lite att 'vänta' ut henne också. Och hon är verkligen speciell.

Det har gått bra, vi har skrattat åt eländet under några veckor. Jag har jobbat både jul-nyårshelgen, (inte nyårsafton), och vårt jobb känns inte mindre för det. Det känns som om min chef hittar nya rutiner alltefter vi jobbar undan. Att sköta en ekonomiavdelning, innebär ju en del avvägningar, gällande resultatet. Jag har kännt att allteftersom vi betar av en del, så vill hon ha 'böckerna' renare och renare. Inget fel i det, men det känns så omänskligt på något sätt.

Igår hade vi en liten diskussio, jag frågade om just en rutin, och hon tog det på alldeles fel 'sätt'. Hon vrider och vänder, och jag började gråta, hejdlöst.

Det är som jag blottar mig då. Och jag kunde inte sluta, och ju mer jag grät, ju mer skulle hon förklara, så det kändes som att hon trängde sig på mig, jag kände mig fångad.

Jag gick ut och rökte, och försökte lugna ner mig, bad sinnesrobönen på toaletten, och gick tillbaka. Skämdes för att de andra på kontoret skulle se mig. Jag blev rädd för min reaktion, först trodde jag att jag kunde lita på min kropp, och mitt psyke. Men ju mer tiden gick, fick jag konstiga symptom som jag inte kände igen. Trycket över bröstet, den där svidande känslan, vet jag ju är ångest. Men det kändes annorlunda, dels att jag grät som ett barn och inte kunde sluta, och dels att jag fick en sån här 'blurrande' känsla, som om jag inte hade fast mark under fötterna, kanske panikångest?

Min chef har ett sätt att påpeka att hon gör det lättare, men hennes agerande gör det svårare. Hon ironiserar, och talar 'ner' folk. Hon är verkligen svår, och tar mycket personligt. Jag har pratat med en arbetskamrat om det, och hon säger att många tycker hon är jättejobbig, för hon lyssnar till allting som sägs i korridorerna, och kan plötsligt lägga sig 'i'. Hon berättade att folk på avdelningen 'ringer' varandra på telefon, jag börjar ana varför!?

Det är omänskliga omständigheter. Jag kände direkt när jag kom dit första dagen, att det var något konstigt. Inga fikaraster, inga som pratar med varandra. Alla går som robotar in i sina rum direkt på morgonen. Jag också, med tårarna nerför kinderna.

Nu ner till jobbet.

Aha ...

2007-01-05T07:07:00.000+01:00

Jag har börjat de senaste 2 dagarna knäböjande, och samtidigt bett 3:stegs bönen. Igår upptäckte jag att jag var sååå lugn, och konstig?! Det liksom pirrade inte av speed inom mig, jag var inte på högvarv.

Jag kom inte på det direkt, men när tom M:s röst började låta annorlunda, och jag inte längre 'retade' mig på honom som jag brukar, började jag undra?!

Vad hade jag gjort annorlunda sista dagarna!?

Och det enda jag kom på, var att jag första bad M om ursäkt för mitt beteende sist, sen på nåt sätt, släppte jag taget och på mitt sätt bad om hjälp, genom att göra det jag glömt att göra. Min andliga hälsa fick sitt.

Och, ....... fan vad det fungerar.

Nu gäller bara att komma ihåg det!

Livet E orättvist

2007-01-03T06:56:00.000+01:00

Var kommer all ilska ifrån?!

Jag som är så snäll och timid och har alltid varit duktig flicka - iallafall som jag kommer ihåg !?-.

Igår när jag kom hem ifrån jobbet, klockan 10!!, vi jobbar alltid känns det som, så hade M varit här på dagen.

Jag hade förväntat mig:

M skulle välkommna mig i dörren.
M skulle ta mina svullna fötter i sina händer.
M skulle gått runt i min lägenhet med alla städartiklar som finns att tillgå hos mig.
Tända ljus i hela lägenheten.
Jag skulle bara få sätta mig ner, och bara ta emot.

Ingenting av detta hände. M hade sovit till 11, när jag kom hem på lunchen, hade han knappt kommit upp ur sängen. Sen var han tvungen att åka till sin mamma för hon hade lagat mat till M, nyårs supé.

Jag kände att livet var så orättvist och blev jätte förbannad på M.

Mest ledsen ....

Skuggor

2007-01-01T10:52:00.000+01:00

Det är bara skuggor

kvar

Av det vi hade

Vi famlar och griper efter

det vi tror finns kvar.

Men

vi hittar inte

tillbaka

till där

vi en

gång

var.

1 dagen 2007

2007-01-01T10:26:00.000+01:00

Jag firade in nya året i min säng, försökte sova bort 'skiten'.
Var först och öppnade mötet, en kvinna hade tagit återfall och behövde verkligen oss, och jag behövde henne. Det är lätt efter många år drogfri att släppa tacksamheten, och tro att det går att ta droger/dricka.

Jag har aldrig hört någon komma tillbaka ifrån ett återfall och säga

-Fan va bra det gick, jag har inga problem längre.
I de flesta fall är det ett mirakel att ens människan sitter där, .... levande.
Jag var sönderstressad, så jag fick mig verkligen en tankeställare, om vad jag sätter som viktigt i mitt liv, och just nu är det jobbet.

Sen iväg till kyrkan, 12 alkoholister som ska samsas, om dukningar, blomarrangemang, matlagning och inköp. Det gick bra som alltid, även om rökpauserna andades prövningar i tålamod, för många. Jag var bara glad för uppgifterna jag fick, för alla blommor jag fick känna på, all tallrikar jag fick ställa ut.
Jag var bredvid och med.

Åkte hem, och träffade sonen, han ville inte ta med sig sin nya tjej till kyrkan när de nyss träffats med sin annorlunda mamma, där gick hans gräns liksom.

Ringde M som satt och fikade med kompisen som skulle på nyårsfest, uppklädd och fin tillsammans med de andra paren, M var så ledsen för att vi inte kunde gått till. M lät annorlunda, jag tom ringde upp och frågade om han hade en ny tjej? Det hade inte M, han hade sin fulla (fika)kamrat i köket, som han tyckte var så jobbig. Jag hörde att M hade druckit, bara en mugg glögg, men eftersom jag är vis av erfarenhet la jag till lite på den muggen.

Jag blev så ledsen och besviken, fast jag sagt mig själv 100-tals gånger att inte förvänta mig något, så hade jag hoppats på att M och jag kunde gått till kyrkan tillsammans denna gång. Och eftersom jag inte vågar hoppats på nåt, så hade jag inte sagt något till M, utan hans släp i telefonen fick mig så ur balans.

När jag blir ledsen blir jag arg, och när M blir ledsen vill ha 'lägga' saker på mig som inte stämmer. Han säger att han inte tror jag älskar honom, han säger att jag tycker att han är värdelös att jag hånar honom när han gråter. Jag tycker inte så, jag älskar M fruktansvärt mycket men orkar inte bli besviken om och om igen. Jag orkar inte. Jag orkar heller inte hoppas något mer, och hur jag än lovar mig själv så håller hoppet mig alltid vid liv, i den här himla soppan.

Jag vill ha 0 tolerans, vare sig jag ringt M, träffat M eller någonting. Jag kanske har allt för stort ställda förväntningar!?

Säkert därför det gör så j-la ont!

Ny(tt) år

2006-12-31T09:56:00.000+01:00

Firar jag med att byta till Blogger utan beta, och därmed kunna göra om min blogg hur jag vill. Färgerna får vara såhär, för jag har inte tid, måste stressa iväg till kyrkan för att stressa av.

Gott Nytt år alla levande varelser.

Mary och Pappor

2006-12-31T09:17:00.000+01:00

Kvinna med stor K. En förebild för andra kvinnor som liksom jag varit i 'helvetet'. Jag har aldrig haft en sån stor insikt genom musik, som när jag hörde Mary ropa åt sin frånvarande pappa Varför, jag gjorde inget fel! Smärtan i insikten slog mig med all kraft i magen, jag grät som ett spädbarn, den där allra djupaste gråten som efterlämnar stillhet, och som gör något fruktansvärt ont.

Jag har alltid varit glad och tacksam att min pappa stack, att han inte var där hos oss efter jag fyllde 9. Det var bäst så, - har jag tänkt-, att få vara ifred och själva, utan hans närvaro. Den mörka hotfulla. Därmed har jag inte sörjt det andra människor tar för givet, en pappa som tar en i knä och inte letar sig in mellan bena, en pappa som sitter på sin tron och inte är full, en pappa som inte skrämmer skiten ur sin familj. En pappa som jag aldrig kan föreställa mig.

Kan man sakna något man inte fått?!

Ja det finns alltid där, omedvetet. Varje gång när jag sett pappor lämna sina barn på dagis, varje gång när jag sett pappor trösta om någon ramlat. Omedveten om min sorg, har jag distanserat mig genom ironi, genom att förneka. Den pappan har nog något problem, han gör säkert något med barnet hemma i ensamheten, han är bara ute med barnen idag. Det har varit mitt sätt att förneka min egen saknad efter en pappa. När jag skriver orden, blir jag illamående, för tanken för mig på något vis till att jag saknar min egen pappa, och det gör jag inte.

Jag hatar honom inte, jag är bara j-lig tacksam att aldrig behöva se, träffa, prata med honom mer. Jag har bestämt att jag kommer säga farväl om han ligger på sjukhus och ska dö, men inget mer. Jag får hitta alternativa pappor. Jag har tränat på dem i programmet, ibland när jag haft sällskap med G hem ifrån mötet, har jag försökt att tänka mig om han var min pappa, om han skulle utnyttja mig eller kanske vara det där jag inte vet något om.
Det har gått i myrtakt, men det har iallafall fått mig bort ifrån skräcken ifrån min egen pappa. Ibland har jag tom tänkt på att G kanske skulle kunna säga till pappa vad han gjorde för fel, vara det min pappa aldrig var, beskyddande.

Jag är otroligt tacksam att Mary öppnade kanalen jag haft stängd så länge. Iof är det länge sen jag såg programmet med Mary, men för mig i min process är tiden min kompis och nuet är min homie.

Sjukskriven

2006-12-08T09:44:00.000+01:00

Bloggen är sjukskriven.

2006-12-07T08:24:00.000+01:00

ur Manipulation som överlevnad

(Personen i texten är benämnd M, alltså ingenting jag skapat, utifrån mig.)

· Lägga skuld. Att skylla ifrån sig, är ett inte ovanligt, och kanske allmänmänskligt, handlingssätt. ”Jag hamnade i dåligt sällskap”, kan man höra såväl ungdomar som kriminella vuxna säga. (Många gånger kan man undra om det inte var personen ifråga som var det dåliga sällskapet…) Att göra en annan person ansvarig för det man själv gjort, kan vara ett effektivt sätt att få igenom det man önskar. En missbrukare kan t e x göra sin anhörige eller socialsekreterare ansvarig för att han återfallit i missbruk. Förhållningssättet är att ta ansvar för det man eventuellt gjort fel, men ansvar för mer än det skall man inte ta.

· Känslomässig utpressning. Antydningar eller mer öppna hotelser om att M skall skada sig eller ta livet av sig, återgå i missbruk, göra slut på förhållandet etc, om M inte får sin vilja igenom.

· Lögner. Vi har ofta svårt att tänka oss att människor ljuger oss rätt upp i ansiktet. Personer med bristande skam/skuldkänslor kan möta en med aggressivitet eller rycka på axlarna när man slutligen efter många undanflykter, bortförklaringar och motangrepp, lyckas konfrontera dem med att ha ljugit. ”Det är klart jag ljög. Det förstår du väl i min situation. Efter allt vad du gjort mot mig. Har aldrig du ljugit någon gång?”

· Låtsas hjälplös. M kan framställa sig som hjälplös och därmed få människor i hans omgivning att gå in och agera för hans räkning. M beskriver sig som ett offer för omständigheterna och utsatt för ständiga oförätter från myndighetspersoner. Själv är M utan möjlighet att påverka och styra sitt liv.

2006-12-07T07:44:00.000+01:00

Prolog: Jag skrev en kärleksförklaring till M, eftersom jag kände att han visade mig sån respekt och lät mig vara ifred. I natt kom svaret på den, (efter ett sms där M berättar om hur stark han är).

Jag ändrar en del namn och ord i återgivandet, så det inte kan härledas, texten är alltså redigerad av mig, med det viktigaste kontentan kvar.

"Jag måste tyvärr sms dig, är ju orolig som f-n för dig, i motsats till dej älskar jag dig, när du inte ens bemödade dig att smsa ett ord bad jag xXx gå in på din blogg, för att kolla om du var sjuk, det är jobbigt när man älskar någon eftersom du inte vet, där skriver du att att nu kunde du skriva, när jag är långt borta och inte kunde skada dig, FY FAAAN, hur kunde du skriva så! Hur kunde du lura mig så, har aldrig skadat dig, men du har gjort fleratusen ggr mer illa med din misstänksamhet, fått mig att ta bens (benzo , min anm), pga det, jag har alltid hållt dig bakom ryggen för att inte göra dig ledsen. Varför säger du att du är värd nått BÄTTRE än mig, tycker du att du är så bra är du pinsam. OCH HUR KAN DU GÖRA SLUT I EN BLOGG, vad lessen jag blev när xXx sa det, efter 2 år kan du inte träffa och prataRING." klockan 1:15 (min anm)

M

2006-12-06T18:37:00.000+01:00

Prolog: Jag pratade med M igår, där jag bad honom låta mig vara. Jag klarar inte att höra honom flummig, konstig och börja undra, bli orolig. Det handlar om mig, att jag inte kan släppa kontrollen förrän M är långt ifrån mig. Men det handlar även om min överlevnad, mitt liv, mående, min ork. Jag bad M i kärlek att hålla sig borta ifrån mig. Och det har han gjort, förutom ett litet inlägg i GB här nedan, innan jag bad honom. För det vill jag ge honom min kärleksförklaring, långt ifrån honom så han inte kan skada mig.

M du är mitt hjärtas man. Du är den jag alltid tänker på, undrar över, och känner styrka hos när allt är tungt. Du är i mina tankar dygnet runt. Jag kan inte tänka mig någon annan än dig, det finns ingen som jag ens kan tänka tanken att vara med förutom dig. Jag har inga andra män, min kärlek är förbehållen dig. När vi älskar, när din hand famlar efter min, känner jag att jag vill leva hela mitt återstående liv med dig. Andra tvivlar, på min kärlek, även du. Men ni vet inte hur starkt bandet jag har inom mig till M är. Det är förutom verklighet, det finns där osynligt, kraftfullt.

Jag bevarar dig inom mig, även om du inte är här. Jag plockar fram ett minne, och får en ilning till svar. Inom mig finns du alltid.

Jag vill inte fortsätta med den här förstörelsen, och förgöra det jag känner för dig. Hur konstigt det ä låter, kan jag inte stå ut med att min kärlek till dig blir behandlad på det här sättet. Jag vill ha en förändring. Jag klarar inte att gå vidare såhär. Det tär mig sönder och samman, att jag själv blir en del i att förstöra något så vackert. Jag är villig att göra vad som helst för det, även om det innebär att vi måste lämna varandra.

Och mötas i nästa liv ....

Karin Boye

2006-12-06T18:29:00.000+01:00

Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

Kvinnobehandling

2006-12-04T17:54:00.000+01:00

Korpbergets behandlingshem är ett av de få behandlingshem som fattat galoppen ang kvinnors missbruk, och att det ofta ser annorlunda ut än mäns. De ha utökat sin behandling för kvinnor till 3 månader. Allt för att ge kvinnorna mer hjälp som kan göra att de inte återfaller i missbruk.

En normalkvinnas situtation när hon kommer in i behandling - vare sig hon är alkoholist, narkoman eller båda - brukar ofta innefatta andra element än mäns. Ofta har kvinnan trassliga relationer med män bakom sig, ofta med våld misshandel och våldtäkt. Korpberget är en av det första svenska behandlingshem som nu har behandling för det.

Kvinnan kan bli drogfri, nykter. Men ofta väljer kvinnan att ha kvar sin eventuellt missbrukande man i högre utsträckning än för män i samma situation. Det finns statistik på det här, men jag väljer att inte (orka) leta upp den. Däremot är deras erfarenhet min egen.

Ofta har jag mött kvinnor som tagit återfall, till viss del pga att de valt att hålla kvar vid sina män som kanske missbrukar eller är hotfulla etc. Jag har mött det många gånger genom mina år i 12-stegsprogrammet. Faktiskt kan jag inte påminna mig en enda gång, jo kanske 1 gång, där en man valt att hålla kvar vid sin missbrukande kvinna.

Det är helt enkelt ett störrre och allvarligare problem för kvinnor, som är medberoende. De håller kvar mycket längre i det destruktiva än män gör. Därför kallar också medberoendegurun, Robyn Norwood "Kvinnor som älskar för mycket" , alla sina fallbeskrivningar för hon, henne. Hennes upptäckt genom åratals studerande av medberoende är att närmast 100% är kvinnor.

Det är svårt ändå för en kvinna att tillfriskna ifrån missbruk. Tyvärr (och här blir jag tyvärr generaliserande), så har oftast kvinnan vårdnaden/ansvaret över barnen, och i många fall även en missbrukande partner. Därför kan det vara ett annat sorts stöd som behövs för kvinnor som tillfrisknar, vilket nu Korpberget uppmärksammat.

Halsont

2006-12-03T20:45:00.000+01:00

Min hals känns som jag stått och skrikit och sjungit på en konsert en hel kväll. Svårt att svälja, ont, ont, ont. Jag åkte till läkaren, (jag är så bra på att vara snäll emot mig själv *klappa*). Läkaren testade för halsfluss och jag hade varken det eller öroninflammation. Jag känner mig bättre efter det. Alvedon hjälper också. Och sonen som följde med. Mitt mirakel i livet, han som känner mig bäst, min nära vän.

M och jag har haft sms-kommunikation idag. Följerr samma spår, han blir ledsen för att jag inte tror han älskar mig, känner sig kränkt över att jag hånar honom genom att säga att han bara varit på AA 4 ggr.
Men det är ju sant, för mig.

Jag skulle också var ledsen, om jag vore M, - liksom jag är - , vilken förödelse drogerna ställer till med. Inte ens den starkaste av kärlekar, kan överleva.

Den dör av syrebrist.

Nu bada, tvätta håret, i morgon jobba. Jag behöver inte prata mycket på jobbet så halsen kan vila.

Sanningen

2006-12-03T00:08:00.000+01:00

Jag har lagt in den förr, men här är den igen, .... för den är så vacker.

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen. Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen.

Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Missbruk hjärta Kärlek = Sant?!

2006-12-02T21:18:00.000+01:00

Desullisionerad och förkyld. Så känner jag mig just nu. Är så sjuk så jag orkar inte bry mig om M.

Våran verklighet följer ebb och flod, samma tidvatten som rullar in med Miss Ro, för att rulla bort med löften, innerlighet och samhörighet.

Försöker förklara för M vad jag känner, svårt när han inte är drogfri. Han är ensam och har ångest. Han tycker inte jag älskar honom. Jag försöker att förklara att jag INTE älskar hans älskarinna, Miss Ro.

Pratade med honom i går på lunchen. Hörde tabletterna 'kicka in'. Pratet mer och mer flöddrigt och oengagerat, inte ens förnekelsen eller ångesten höll honom uppe. Han avslutade med ett matt Hej då.

Jag är inte intresserad av andra män, som M tycks tro. Mitt hjärta tillhör honom, men jag börja rmer och mer förstå att jag är besegrad av Miss Ro. M håller givetvis inte med, han vill ju inte droga, han går ju på AA (4 ggr), han älskar mig.

Jag tror inte att M älskar mig, han älskar drogen. Hade han älskat mig vilket är svårt för en missbrukare, hade han;

Lämnat mig, direkt när han förstod att han inte kan lämna drogerna.
Hållt sig borta ifrån mig när han tar droger.

Därför vet jag att M inte älskar mig, han tror det.

Men;

Kärlek och Missbruk kan inte finnas i samma rum, dimension.

.... så enkelt är det ....

2006-11-26T09:38:00.000+01:00

Ringde M i fredags på lunchen. Han satt med sin brorsa, så jag sa att vi kunde höras senare, efter jobbet. Redan där borde jag reagerat, min dumma naiva. Men jag gjorde inte det, pratade med V som skulle gå ut på fest, om hennes skjorta och linne hon skulle ha på sig. Hur ovetande som helst?!

Kom ifrån jobbet sent som vanligt, och ringer M direkt. Jag hör en sprattlande glad M, lite slirig, men absolut inga problem. Men för mig blir det problem!

Jag drar mig undan direkt. Jag vill inte prata, umgås med M när han är påverkad. Det är inte att jag inte skulle träffa M när han druckit, inte heller när han tagit benz. Det är LÖGNERNA som gör att jag drar mig undan, tillbaka. M tycker jag är löjlig, han jämför sina utsvävningar med hasch, Miss Ro, alkohol med de där som går ut och tar sig en bira på fredagar. Ja visst säger jag. Låt dem göra det, jag vill iallafall inte ha någon relation med någon sån.

Jag tycker allt är stenklart mellan oss.

Det tycker inte M.

Jag vet vilken form av relation jag klarar av, jag vet att jag vill vara tillsammans med någon som tar relationer lika seriöst som jag. Som går längst samma väg, sida vid sida. Som är helt drogfri, och har ett mentalt drogfritt inre.

Det vet M om. Och enligt honom är han denne en. Jag tycker inte det. Jag tycker tvärtom att han lurar mig. Eller han lurar sig själv och mig!

Jag har dessutom fått reda på saker om M som gör att jag inte längre vet varken ut eller in. En sak vet jag, att M aldrig kommer kunna vara helt ärlig. Han är helt enkelt för sjuk för det. I min värld är han att betraktas som farlig, eftersom han kan få mig att må satans dåligt.

För en vecka sen släppte jag in M i mitt liv igen. Det är som att han slappnar av då, och jag blir mest sårbar. Varför?! Jo för att han sviker mig om och om igen. Det är det som M brukar kalla att förra veckan älskade du mig, men inte nu. Det är inte så att jag har någon on-off knapp att trycka på, mina känslor fryser inom mig. Då jag riskerar att såras. Bränt barn skyr elden, för en medberoende är det Bränt barn älskar elden. Jag vet varje gång att priset för att släppa in M, kommer göra ont, nästa vecka, idag, i morgon. Men jag släpper in han ändå!. Medvetet sätter jag dit handen för att bränna mig, om och om igen.

Det är det som kallas medberoende.

PMS och jobb

2006-11-23T21:12:00.000+01:00

Idag hade jag fruktansvärd PMS. Höll på att börja gråta. Känns som det bara växer i högarna, och allting jag tyckt jag haft kontroll över, faller bara isär.

Chefen peppade mig, och i den stunden kände jag väldig medkänsla med henne. Hon puffade, och uppmuntrade mig. Efter att jag fått gråta lite på lunchen, var jag redo igen. Det är så mycket att lära sig, så många nya rutiner, nya system (på engelska!!!) och 2 olika företag att göra redovisning på, i olika valutor, med kursdifferanser som extra jobb.

Nästa vecka kommer revisorerna och jag känner av min chefs nervositet, och det gör mig ännu mer stressad. Jag vill hjälpa, och göra mitt. Idag har jag väldigt ont i ena axeln. Jag har reumatism och är rädd för att jag inte klarar att jobba.

Det känns nattsvart. Men som jag läste nånstans, det är efter förvirringen som sinnesron kommer. Vet att det stämmer. Allt känns bara konstigt piss idag.

Kyssar och jobb

2006-11-18T08:51:00.000+01:00

Lika mycket som jag vill lämna M och inte tycker vi tillhör, lika mycket förening känner jag när min tunga möter hans efter några famlande nervösa minuter, efter vi inte setts på 1 ½ månad.
Fullkomlig förening ifrån alla tvivel, all osäkerhet suddas ut, och jag bara är. Vid Slussens tunnelbanestation möts våra hjärtan igen, och känner igen varandra som kära vänner som återses. "Hej, jag har saknat dig!".

Det är så svårt och smärtsamt att möta sin tvillingsjäl och samtidigt har sjukdomen som övervakare. Och som plötsligt sticker fram sitt fula tryne, och jämnar allt med marken.

Vi har iallafall börjat prata om dagarna då M är fast med Miss Ro, mina känslor inför det, och jag har sagt till M att han är mannen i mitt liv, utan sällskap av henne. Den känslomässigt guppiga vägen förstör bränslet i våran relation, själva kraften. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer träffa någon som jag så fullständigt känner mig rätt med när han är drogfri.

Jobba. Ordet låter normalt och föredömligt. Alla jobbar ju. På sitt sätt. Jag jobbar på mitt sätt, och hur jag än vänder och vrider på det så får jag det inte att gå ihop. Det är som en ständigt kamp emot tiden. Varje dag jag går hem ifrån jobbet så känner jag att jag kunde gjort mer, att det där och där skulle jag gjort. Det är en påminnelse hur mycket jag måste jobba med mitt eget tankemönster mer än jobbet i sig.

Mitt jobb är så att vi varje månad har deadline, varje dag har jag också deadline. Men man jobbar sig fram emot den där stora händelsen som ska ske varje månad, där det dagliga arbetet ska värderas. Om jag gjort ett bra jobb fram till dess, blir månadsbokslutet oerhört mycket lättare. Därför känns varje dag som en sorts förenkling av det som ska ske .... därborta. Nu har jag precis fått struktur på det dagliga, dels det jag har, och dels det som blev liggande vid förra månadsbokslutet. Då kommer den j-la brytningen igen. Nästa vecka stänger vi månadens böcker. Och då får jag ett kvitto på vad jag gjort hittills.

Jag uppskattar jobbets ständiga ström av uppgifter, att det aldrig är en lugn stund. Jag jobbar ifrån 8-17, och har inga och då menar jag verkligen inga lugna stunder. Det gör att jag ständigt är alert, på G, och hinner inte slöa till mig. Däremot känner jag mig oerhört störd när det är så fullt och min chef kommer in med någon ny rutin, eller förklaring. Hon är fena på att förklara allting så oerhört ingående, så när hon kommit till första passagen har jag redan passerat mål. Det gör mig oerhört stressad. Jag har försökt att utröna om jag själv har någon del i det, och har kommit på att jag själv faktiskt ställer många frågor, och inte så precisa som jag skulle kunna. (Förresten M som sa det, Tack). Jag berömde henne igår för hennes ritförklaring, där jag faktiskt förstod jättebra, istället för hennes entoniga röst som alldeles för ingående tappar mitt engagemang.

Jag har intagit en ganska passiv roll socialt på jobbet. Det är skönt och befriande och se att jag faktiskt kan förändra mig, och vara lite mer återhållsam, och trivas med det också. Det känns som jag börjat få integritet.

Jag lär mig så mycket, därför är också grundkänslan tacksamhet idag.

mystic

2006-10-25T19:47:00.000+02:00

Har inte träffat M på nästan en månad, ja mer än en månad. Det känns som jag försöker hålla honom ifrån mig, för att jag orkar inte bli sårad en gång till. M ska gå på möten, och jag förstår hans rädsla att gå dit.

Känner mig ledsen för att M och jag på något sätt inte har samma mål, utan svävar runt i den här karusellen.

Jag hann inte iväg på möte idag heller, måste försöka gå. I måndags Maria Ungdom, för sonen skulle ta pissprov, och igår jobba över och idag också. I morgon möte i skolan om sonen. Jag hinner inte med mina andliga behov. Jag känner det, för jag känner mig sorgsen, och jag behöver få känna tacksamheten jag får ifrån möten., Jag har iallafall en andlig bok vid sängen, börjat läsa iallafall. Dalai Lamas meditationens nivåer.

Tara kom fyll mig med din kraft igen.

Är detta jag!?

2006-10-22T08:47:00.000+02:00

Har så länge jag minns haft svårt att städa och slänga saker. Nu har jag ingen pardon, jag slänger, formligen väller grovsoperna med allt kan vara bra att ha grejer. Helgerna ägnas mest åt detta nya intresset. Och inte är det svårt heller! Jag kastar i grovsoperna vilken dag som helst, förr hade detta inte gått. Det var förbehållet de dagar då jag visste lastbilen skulle komma, för jag visste att jag annars stod därnere och ångrade mig någon timme efter jag varit där och kastat.

Igår var det 1 svart sopsäck, hela grabbens rum är städat och länsat på saker som kan vara bra att ha. De där tröjorna han hade för 4 år sen, som jag tänkt ge bort. Sortera, tvätta och sen gå ner till Myrorna med. Ingenting av detta har någonsin hänt. De högarna har bara vuxit, så jag knappt fått plats med hans 15 åringskläder.

Mitt rum har gåtts igenom, alla lådor i bokhyllan har rensats, alla gamla örhängen med nostalgitouch har slängts, likaså den gamla klänningen jag hade på mig 1981. Den där svarta med speglar. Den ligger nere i grovsoperna, och jag känner inte minsta lust att gå ner och hämta den igen. Hmmm strange.

Jag tror jag håller på med ett 4:e steg härhemma.

Det är underbart befriande, för hur ska det annars komma in nya saker, upplevelser, och känslor, om jag hela tiden är proppfull med gammalt!?

Scenen

2006-10-18T19:33:00.000+02:00

På denna scen ser jag mitt livs drama spelas upp. Huvudrollerna innehas av mig själv, mina båda söner, min bror och M.
Mina söner är uppväxta med alkohol/drogmissbruk. De agerar enligt manus, med sina roller inövade.
Den äldsta hjälten, den yngsta syndabocken. Jag själv har svävat igenom alla dessa roller någon gång under min uppväxt. Fortfarande idag är jag påverkad av allt utanför mig själv.

Jag var på Maria Ungdom igår, med sonen som varit påverkad (påtänd) på lektionen.
Jag blir orolig, och min vanliga medberoendepersonlighet tar vid, där jag egentligen måste släppa taget, håller jag krampaktigt fast.

Allt började när jag fick åka till polisen och vara med på förhör med min son, misstänkt för bilstöld tillsammans med 2 andra pojkar. Efter det har mycket rullat på, och inte allting handlar om M. I lördags kom min son hem hotad till livet av några äldre grabbar som påståd att bilen han misstänkts ha tagit tillhör dem. Nu måste sonen sona sitt brott, på kriminellt manér. Vilket innebär att han ska ta 3 datorer, (inbrott) för att betala sitt misstag. Som sonen bekänner sig oskyldig till.

När någon blir hotad, aktiveras något i mig som förefaller märkligt. Iallafall för mig själv. Första tanken (känslan) är "äh det är bara skoj, det är inte så allvarligt". Följt av några dagars tänkande, några dagar med försök till att hålla sanningen borta, men den tvingar sig på " vad kan hända, är min son ok, lever han!!?". Jag orkar inte, ... längre. Därför försöker jag stänga av.

Mobilen är min räddning för att få behålla jobbet, den kan jag ringa med på min lunch till åklagare, förhörsledare, skola och alla andra jag behöver ha kontakt med. Men som jag inte vill att de på jobbet ska veta att jag har kontakt med. I morgon sos på lunchen, länge sen jag fick äta någonting på lunchen nu. Kaffe är min bästis, liksom automaten på hörnet mittemot tunnelbanan.

Jag har börjat träna, och det är lika med det som med jobbet.

- Jag måste jobba för att överleva, (inte ekonomiskt, utan själsligt).
- Jag måste träna för att orka jobba, så jag inte behöver tänka på alla problem.

Tack Gud att jag har ett jobb!

Ljus

2006-10-14T09:53:00.000+02:00

Ljuset i mitt liv, är mina aha upplevelser. Såna där när jag funderat och funderat på hur jag ska lösa ett problem, och så plötsligt finns bara lösningen där!

Jag har inte kommit så långt med M än. Vi håller på i samma hjulspår som tidigare, med skillnaden att jag inte längre tar åt mig av det som händer när han träffar Miss Ro.

Situationen är nu denna;
Jag har ställt ett ultimatum som M vill ändra på. Det är att M ska gå på möten och var inskriven i behandling innan vi börjar om igen. Enligt M älskar jag honom inte tillräkligt om jag ställer såna krav. Han vill "vi ska fixa det här".

Det är just dem orden som får mig att falla tillbaka gång på gång. Ordet vi. Jag är medberoende, de vill vara med och fixa, de vill göra rätt och ha kontroll. Han är beroende, och om han vill fortsätta med benz, vill han ha någon att skylla på. Därför har jag fått insikt att vi funkar inte längre. Det måste vara M!
Nu är det 3 veckor sen M stod på Plattan och köpte droger, 3 veckor sen som han rånades och hittades långt ifrån Stockholm. Första dagarna var mitt ultimatum lätt att följa, och han var inställd och kraftigt påverkade av det som hänt.

Men så går tiden, den letar sig in i rädslan, och för sakta in förnekelse igen.

Jag märker det, vet inte om M är medveten om det!? Men sakta förs vi tillbaka till varann igen, och det är där vi är nu. Jag som sakta tycker synd om M som ska klara allt detta själv, - jag vill vara med. Vi träffas, mysigt för stunden. Jag glömmer alla konstiga telefonsamtal, isklumpen i magen när jag ska ringa M på kvällarna, fladdret kring ögonen när jag hör att M är på Plattan. Allt det börjar sakta försvinna för mig också.

Men inte helt, det finns alltid där närvarande, under ytan. Tills en dag, det pyser ut, jag blir sarkastisk, kontrollerande, och cynisk.
Tycker inte det händer något för M, med hans mötesgående, hans inskrivning på behandling, att han inte ligger på sos mer så han får hjälp.
Det var 'det' som hände i torsdags, på lunchen när jag ringde M. Jag blev tveksam till det 'här', allting. Som bara känns som en upprepning, och jag vet hur ont resultatet blir. Jag sa det till M, och på kvällen när jag ringde var M borta igen.

Nu är det inte längre om han har tagit eller inte som är svårt, jag har börjat lita på mig själv att bedöma på den punkten. Det är att om han inte gör något, kan vi inte fortsätta som gör ont.
Och det gör han, om och om igen. Och kommer fortsätta under hela våran relation som jag känner idag.
Jag drog mig ur, alla projekt, alla överenskommelser vi hade. Att träffas, gå på möte (för M behöver mig för att gå), all god mat vi skulle laga på fredagen.

Sån är min vardag, upp och ner i en ständig berg o dalbana, där jag får leva ständigt vaksam. Sånt tär på psyket på en människa, lika mycket på mitt som M:s!

Polis

2006-10-05T19:54:00.000+02:00

Inatt ringde mobilen klockan 3:30, min son var misstänkt för brott och de ville att jag skulle komma för att vara med vid förhör.

Jag har misstänkt detta länge, ända sedan han började skolan i Augusti har han betett sig underligt. Vi går på Resursenheten inom stadsdelen och pratar, så jag har på något underligt sätt kännt mig trygg.

Min sons sociala skyddsnät är inte stort, en bror som är Aspis, och en pappa som är medlem i ett kriminellt gäng. Jag är den - i hans liv - som är hans enda förebild, men han saknar en manlig gestalt i sitt liv.

Jag är glad för mina år i samhällets utkant, så en del av mig kan förstå hans handlingssätt, - som iof kanske inte är så bra?-. Jag har genom att visa honom försökt få honom att förstå att han faktiskt snart måste välja väg. Med en troende mamma och en kriminell pappa har jag förstått att hans vägval är något komplicerat. Han har också en förkärlek för kickar. Något som kriminalitet ofta står för. Blandat med dåliga erfarenheter i skolan är utgången på något sätt mörk.

Han var iallafall ganska rädd, och skrämd av upplevelsen. Jag har bett min högre makt under sista tiden att visa min son något. Som kan få honom att få en tankeställare, så på något sätt känner jag mig bönhörd, på samma sätt som det känns otroligt frustrerande.

Jag är glad att jag inte reagerar som mamman jag mötte där igår, hans medbrottslings mamma. Hon var helt övertygad om att hennes fina son haft otur, blivit lurad av dessa andra hemska kompisar. Jag tror problemet är mer komplext än så, speciellt efter jag fick höra att det faktiskt varit hennes son som varit den drivande, - tillsammans med min *suck*!

Det var en gudagåva att ha ett arbete att gå till efter vi kommit hem ifrån polisen halv 7 i morse, tackar ödmjukast för det.

det finns en mening med allt...... (gäller bara att hitta den).

... gå ....

2006-09-29T19:33:00.000+02:00

Presenten till mig själv, efter månader av slit med jobbet i somras. Alla soldagar jag satt inne på kontoret, för alla dagar som pendeln var försenad - och det var många! -, alla dagar jag var helt slut efter arbetsdagen och hade 2 timmars resväg framför mig hem.

Det finns ett ordspråk inom 12-stegsrörelsen som lyder ; "om du bara gör det du ska kommer allt att ordna sig". Det har det gjort, även om jag tvivlat på vägen, om det varit värt? , om jag ska orka. Men det har lönat sig, med envishet har jag äntligen börjat återfå självkänslan, sakta börjar jag känna mig som en bland andra. Det är en oerhörd gåva, för mig som alltid sett mig lite speciell, lite mindre bra, lite bättre. Allt annat än bara en bland andra medmänniskor. Jag börjar återfå den konturen i mitt liv igen.

Den är värdefullare än alla pengar, alla kläder, materiella saker jag någonsin kommer kunna tjäna ihop till, - även om det kommer bli svårt - pga KFM. Men jag har gjort det. Börjat återfå respekten, tilliten till mig själv.

Så i bruset ifrån Tupac, Sanne, Johnny och tysta Buddha hör jag den där lilla rösten inom mig som börjar få fäste och känna tillit. Och hon hörs och får synas och börjar våga ta plats.

Jag har också skrivit på mitt första anställningsintyg med riktig månadslön, idag. Det första sedan -95. Jippie, jag är värdefull precis som jag är!

Återfall och återfall

2006-09-21T16:44:00.000+02:00

Varje gång M tar återfall insjuknar jag också. Igår var ett sånt tillfälle. Han sms:ar på morgon att han ska ta livet av sig, jag ringer upp som den lydiga hund jag är, driven av rädslan att han faktiskt ska göra slag i saken denna gång.

Jag blir hans docka som följer minsta vink, driven av rädslan att kanske inte stå ut med mig själv om han dör. Som den duktiga medberoende jag är, drivs jag av rädsla. En stark känsla som M kan använda att göra vad han vill med mig.

Men ... jag har ett truimfkort, jag vet M:s svaga punkt. Det är metadonet. Utan det kan han inte leva, utan det är han inget. Liksom en Gud styr det M, liksom han styr mig. Jag hotar och skriker med min allra myndigaste röst, lämnar inte M mig ifred nu, inga samtal ingen kontakt, jag vill inte ha något med han att göra. Så släpper jag bomben, " Då ringer jag upp metadonprojektet och berättar att M går nere på Plattan alldeles okapabel att ta hand om sig själv!". Sånt får inte förekomma för de som går på Metadon, - fastän det är mer regel än undantag -, så isåfall blir M utskriven och mister sitt älskade, livgivande metadon.

Det fungerade!

M har inte hört av sig, ingenting. Inte ens det minsta lilla sms, mail. Det är förunderligt, även om tystnaden också är skrämmande så kan jag nog lära mig att leva med den. Jag tänker inte skiva vad jag ska göra med våran relation, förgiftade relation. Det har jag gjort så många gånger, så det tänker jag undvika. Jag ska ta min fria tid, till att försöka att inte vara konstant orolig inför M:s nästa steg osv. Utan den tiden ska tillägnas den viktigaste varelsen i universum, Jag!. Jag är viktigast, jag är också sjuk, jag har insjuknat liksom M. Min väg är också guppig tillbaka. När jag tänker tillbaka så är jag ett skadeskjutet djur om jag jämför med innan jag träffade M. Jag behöver rast och ro, och mest av allt, befrielse från den ständiga oron jag är i när jag lever nära M. Den är värst, den där känslan av vaksamhet, misstänksamhet som förgiftar mig, så jag inte kan göra något annat.

Jag är fri! Att jobba med mitt medberoende i min takt, min varsamma kärleksfulla takt. Jag har tagit återfall i beteenden, skrikit, gormat och haft mig. Nu ska jag klappa mig på kinden och säga du är helt fantastisk!

Ok?!

2006-09-19T08:34:00.000+02:00

Ser ju mysigt ut, att släppa taget. Bara fladdra iväg, och lita på att det håller. Den där kittlande känslan i magen, att "nu går det inte att ändra sig".

Men ... det gör det, i verkliga livet.

Jag har en sån där gummisnodd, så när jag äntligen släppt taget, så far jag tillbaka. Som att taget är det viktigaste, för tankarna att hålla fast vid.

Jag har fått arbete, nej förresten, 2 arbeten. Jag var tvungen att välja och jag valde den trygga stilen. 1 års vikariat - inge mer tankar på kollisionskurs-, fast månadslön och 10 minuters promenad till jobbet! Kan det bli bättre?! Nej!

Jag gick ner lite i lön, emot det andra jobbet som erbjöds, men där var det timpenning och det gör att jag måste jaga timmar, vilket är påfrestande. Nu har jag samma lön varje månad. Och jag kommer inte räkna löner, utan nu är jag Ekonomiassistent till den kvinnliga Ekonomichefen. Hon var förövrigt väldigt gullig.

Jag vill tacka, FK, Arbetsförmedlinen Globen, Rädda barnen, AA, NA och alla andra som gjort mitt liv till vad det är idag. Men framförallt vill jag tacka - knäböja - inför min högre kraft, som funnits i mitt liv och burit mig när jag inte orkat gå själv. Jag ber att h*n finns i alla levande varelsers liv.

Bioplär!?

2006-09-13T08:49:00.000+02:00

Min kille frågade om jag var manodepressiv häromdagen. Oj vad jag blev förnärmad. Jag !
Det är ju han som har problem!

Jag märker att ett återgående mönster i all den här röran, är just min oförmåga att förstå att min kille kan stanna kvar hos mig. Även om han äter tabletter!
Även om ingenting/allting.

Jag var själv inne och läste på en sida om borderline, och kände igen mig. Inte bara idag, när jag ibland är hemsk emot min kille. Utan hela mitt liv, har jag utsatt mig för konstiga, farliga saker. Jag gör också ofta en höna av en fjäder. Som när jag anmälde min son till sos, när han hade varit ute på felaktigheter. Jag var alldeles för rigid, om jag ser det efteråt så förstår jag att jag såklart skulle reagerat men kanske inte lika starkt. Jag gör det i vissa situationer, blir oerhört arg och vill bara skada. Jag har också jobbigt med separationer, inte så att jag blir klängig, utan tvärtom. Jag vill bara att alla människor som jag bryr mig om ska dra åt h-vete så jag får rätt i mitt självförakt att ingen orkar med mig.

Jag har också haft problem med bulimi, inte så mycket längre, men det börja komma tillbaka. Jag klarar inte att INTE äta, och massor för att sen gå och spy. Det är som en tvångstanke. Jag har beställt tid till läkaren, dels för att få recept, dels för att få hjälp att sluta röka (idag är det svårt få jobb som rökare), och dels för min bulimi.

Jag söker jobb hela tiden, idag är det bemanningsfirmornas gyllene tid. De ringer, jag går dit, och sen händer ingenting. Förutom sista veckan, när jag åtminstone fått gå upp på 2 anställningintervjuer. Det första fick jag inte, de skulle ta in en firma som gjorde deras löner. Och det andra väntar jag spänt på att få besked om idag. Hoppas *.

Jag måste jobba, det har blivit en förutsättning för mig att leva.

Återfall

2006-09-01T08:30:00.000+02:00

Jag har mindre skydd emot M när jag inte jobbar. Då har han lättare att krypa under skinnet på mig.
Som nu.

Han 'klev' på igår, direkt efter han pissat så var det dags igen. Jag ringde honom precis när han köpte, för han slängde på luren, och när jag ringde igen stängde han av mobilen. Vid första samtalet lät det ungefär som han var nere på plattan, vilket M givetvis kommer förneka.

Nåt som var förvånande och ovanligt, var att M direkt när vi återigen fick kontakt per telefon sa att han 'tagit'. Visserligen hörde jag tabletten 'kicka' in, så det kanske var klantigt av honom att ljuga, eller så var han iallafall lite normal när vi började prata.

Vid senare tillfälle på kvällen, när jag var orolig, eftersom M skickat sms att han skulle ta livet av sig. Då var det riktigt coco i honom. Han berättade att "efter han träffat mig igår, och mina 2 brorsor, och vi hade varit hos tandläkaren". Jag har bara 1 brorsa, och tandläkaren var det månader sen jag besökte.

Då var M snurrig, riktigt snurrig. Och denna gång förnekade M som vanligt. Han hade absolut inte tagit något.

Jag är/blir en bitch, jag skriker, hånar, förnedrar M. Det är så smärtsamt att jag själv ocksås blir sjuk i det här. Det här är inte jag.

Par rådgivning

2006-08-31T08:58:00.000+02:00

Igår öppnade jag upp såhär mycket, *pekar uppåt*. Med risk för att dö, - för det är så det känns -, så vågade jag. Allt går bra när jag har distans, (vi har inte hört på några dagar, efter min önskan). Jag lugnar mig, och börjar sörja att våran relation är såhär förstörd.

Att vi i drogernas dimma, betett oss emot varann så respektlöst.

Jag känner mig kränkt, att hans ord ekar tomma. De låter så bra när de uttalas, och jag öppnar, försöker en försoning. För att återigen agera på andra sätt som får mig att tvivla.

Jag mår bra när vi har distans, han gör det inte. Han blir rädd, och krävande, och försöker känslomässigt pressa mig tillbaka. Jag är rädd för att säga de förlösande orden, känner fortfarande hopp om oss.

Jag är rädd att jag försvinner bort ifrån mig själv, i relation med honom. Att han fräter sönder mig. Igår fick jag en upplösning, som fick avgrunden att öppna sig framför mig. Det gjorde så ont, att få se den exakta innebörden av det vi har, gjort, och gör.

I tillitens saknad agerar jag på ett sätt jag inte vill kännas vid hos mig själv. Jag skriker, ålar, hotar, manipulerar, och gråter, aggressivt. Det är smärtsamt att inte ha kontroll på mig själv.

Saknar jobbet, slutade i fredags, och fick jättebra rescensioner *s*. Det var en bra kick för min självkänsla, att känna att jag hanterar att jobba, vara ute bland människor. Ska ringa på ett nytt jobb nu.

Mode

2006-07-28T13:15:00.000+02:00

De här bloggarna ligger överst på Bloggtoppen. Har under sista dagarna plöjt igenom måånga bloggar därinne, och också varit lite stolt över att min blogg har iallafall lockat några också.

På 1:a plats ligger Tjuvlyssnat och det kan man ju förstå, kika in i folks privatliv är ju roligt. På 2:a plats Videofeber, knäppa klipp och filmer. Men sen ..... ! Bara mode, mode och glamour. Det känns tomt på något sätt att vi människor söker oss till kläder, smink, och shopping som det mest intressanta vi vill läsa om och titta på!?

Inget ont om mode eller bloggar om det, människan försökte säkert göra sig vacker redan på stenåldern, för att attrahera varandra. Men bara?! Vad är det som gör att vi attraheras så fruktansvärt av att gå in i en affär och köpa kläder, smink, prylar?! Och var finns vår ... längtan ... i allting. Vårat sökande, vårat existensiella behov, kan ju aldrig lindras genom en ny blus på Dolce Gabbana.

Jag tror vårt intresse för kläder och shopping, nästan är ett symptom för något, att vi saknar något i vårt liv, att vårt andliga liv oftast är lika med noll. För vem kan hinna stilla sig när dagarna går i ljusets hastighet?!

Lite nedstämt känns det, även om kläderna, färgerna är vackra och en lust för ögat. Så lämnar det nästan mer tomhet än uppfyllelse.

Edit: Å Ja, jag räknade lönerna så bra så jag har ingenting att göra.

Grattis

2006-07-27T15:42:00.000+02:00

Till dagens och årets insikter. På något vis har jag växt litegrann, inte bara fått rynkor. Jag har kommit någorlunda hel ur ganska många känslomässiga svackor, och jag har överlevt. Inte bara det, jag är faktiskt ok.

Något jag fortfarande är allergisk emot är när någon ljuger för mig. Idag när jag pratade med M på lunchen ( - vet inte varför jag gör det? - ) så frågade jag honom om han visste att han var reggad på MP fortfarande?! Nej då, inte M inte. Han är så oskuldsfull så han går in på MP, - letar efter mig-, (tillåt mig tvivla) genom Aftonbladet. Han söker där så han kan kontrollera om jag är inloggad. Jag har varit det under sista veckan, och då är M snabb på att påpeka det.

Denna gång fick jag besök, en kaerleksfull hade varit inne på min sida. Jag konfronterar och M "Har aldrig varit inne på MP" på det viset, och så kommer förklaringen med Aftonbladet.

Jag blir tokig!

Det här är 1 av de saker jag kan bli fullkomligt vansinnig för. För det gör att jag faktiskt inte vet om M tror att jag är dum i huvudet, eller om han är det?! Det är som att bli ertappad körandes en stulen bil och ändå neka till att ha kört den. När en människa gör så, sår det frön hos den som blir utsatt - jag. Så till slut kan tom jag börja tvivla på mig själv.

Jag fattar inte varför jag känner sån ångest inför lögner, eller vansinne. Men jag vet iallafall att jag har klarat andra mentala besattheter och kommer igenom den här också.

Vinsten är ändå mycket, mycket större för mig detta år.

Södersjukhuset

2006-07-27T11:24:00.000+02:00

För över40 år sen föddes jag. Över 4 kilo och frisk som en blomma kom jag till världen.

Jag lärde mig tidigt vad det innebar att komma till min familj, framförallt skulle man vara snäll, inte till besvär. På 60-talet var ledordet, att infoga sig i ledet.

I våran familj likaså, jag lärde mig tidigt att inte störa pappa när han låg och sov -bakfyllan av sig-, och jag blev riktigt bra på att smyga förbi vardagsrumsdörren tyst som en mus.
Det var viktigt att lära sig smyga, annars kom pappa upp och då var det många saker som blev trasiga efteråt.
Jag lärde mig också att aldrig känna efter, och absolut inte säga som det kändes.
Allt annat bra kunde sägas.
Mammas plats var i köksfönstret, väntandes på den stora mörka som skulle komma utifrån.

Idag behöver jag inte smyga, eller vara till lags, eller inte få säga hur jag känner. Idag är jag fri, och kan faktiskt erkänna att jag behöver någon, något.

..... Ändå gör jag inte det !?......

Ilska

2006-07-26T09:47:00.000+02:00

Här ligger trädet jag skulle kunna rycka upp med rötterna.

Igår iallafall, nu är jag mest slö och mentalt trött av all energi jag lägger på onödiga saker, M tex. Fastän jag bestämt mig, och försökt att peppa mig själv, ringde jag upp igår. Det var inget övervägt beslut, utan jag formligen slet upp mobilen och undrade varför M inte ville jag skulle ringa hans mamma.

Hon hade nämligen trott mer om mig, när M har berättat att jag vill ha slut på våran relation. Jag frågade M om han berättat allt för sin mamma om hans umgänge med drogerna sista tiden, men det hade inte M gjort.

M; den skinande vita riddaren, "ville ju inte såra henne".

Jag är så besviken på M, så förtvivlat trött och ledsen och allting på en gång. Jag slår på mig själv att jag går igång och formligen öser min ilska över M, som blir "så trött och måste gå och lägga sig".

Jag skönk så lågt att jag sa att jag tänkte "straffk-lla någon, helst på MP " (så får M känna hur det känns ) när jag sen säger, "Nej, jag har inte gjort något!". Samtidigt är jag rädd för att faktiskt M träffar någon på MP, eller rättare sagt att han inte tycker att det angår mig, och väljer att spela sitt vanliga spel. Att han går bakom ryggen på mig liksom han gjort från början enligt mig - och det står jag för-.

Det kändes iallafall lite skönt igår, när jag var sådär arg. M frågade på sitt vanliga sätt - Är jag så hemsk?. Och jag sa att jag tyckte det, att han gjort mig så illa. Det är det här hoppfulla, naiva vackra M förstör. Den där guppande känslan i magen, förhoppningarna som skuttar omkring. Drömmarna som vävs, och slits iväg av drogerna, lämnandes bara ett stort svart hål. Att jag känslomässigt ska vara beredd så jag inte blir sårad när hans återfall kommer. All ständig oro för att överhuvudtaget hantera motgångar, gör mig alldeles matt.

Och jag slumrade, fick lite ro, lite tillit till M igen. Under de här 3 månaderna när han varit drogfri, har jag börjat våga sätta de där små sårbara plantorna i mitt inres jord, jag har vattnat och andats på dem och sett de faktiskt bli lite större, lite starkare för var dag. Sen kommer M:s fot farande, mitt ibland rabatten och bara klampar på, alla små plantorna blir nertryckta och de har ont ... och vet inte om de orkar resa sig igen.

Och jag räknar sekunder ...

Att (inte) släppa taget

2006-07-25T15:35:00.000+02:00

Försökte mig på att illustrera med ord, vad jag känner nu. Men kom på att jag aldrig varit någon poet, och kommer säkert inte bli. Mitt språk är och kommer vara ”Jag känner, tänker”. Jag jag jag, e trött på Jag nu.

Vill fly, men ingenstans finns ju att fly med. Äta på kontoret är inget bra, och sova går ju inte. Nej, jag får helt enkelt be en kort bön (om hjälp) och bara vara ….. kvar.

Oron finns hela tiden ang M, vad han gör, och hur mycket jag måste veta för att passa in i rollen när/om vi pratar. Hur ska mitt sinnestillstånd förändras om; han har tagit, han har dejtat någon ny tjej.
Egentligen är det sinnessjukt. Eller, det är sinnessjukt.

Ovissheten är värst. Det är som att ligga och vänta på att en inbrottstjuv kommer när man ligger och precis ska somna, för att mörda. Samma väntan, samma oro. Det vore ju hur enkelt som helst och bara skita i M! Lätt som en plätt egentligen.

Men jag gör inte det. Min kärlek till M har ingenting med det här att göra, det här är något annat än kärlek. Det är en illlusion som baserar sig på att jag låtsas tro att jag förstår, vet, kommer förstå.

Tänk om det var så lätt som jag såg på TV igår, i Bullshit. De hälsade på hos en av de här Självhjälpsguru(na). Denna hade skrivit en bok om att Släppa taget, och vi fick följa honom under en workshop hemma hos honom. Där satt de längtande olyckliga människorna i sofforna och lyssnade på Doktorns råd, vilket han illustrerade med att ha en penna i ena handen

- Den här pennan symboliserar Era problem.

Han instruerade sedan deltagarna att vända handen med handflatan neråt golvet, och öppna handen.

- Nu har ni släppt Era problem!

Så enkelt var det. Och deltagarna såg nog lite lättade och (chockade?) ut att det var så enkelt.

Så är det inte för mig dock, jag vältrar mig i mina problem och speciellt M:s problem och hans liv. Det är som en osynlig magnet jag blivit inprogrammerad att synka med. Vi dras obönhörligt till varandra. Jag får från nu räkna minuterna som jag inte tänker, engagerar mig på ett (eller annat sätt) i M, och det är faktiskt hela 5 sekunder redan

Besatthet

2006-07-24T11:47:00.000+02:00

Igår gick det en film på 5:an, som hette Sex, Lies and obsessions med Harry Hamlin. Det finns ett ögonblick i den filmen som fascinerar mig. Det är när huvudrollsinnehavaren Hamlin blir ertappad av sin fru, i en lägenhet han hyrt för att utöva sitt missbruk, sex. Han kommer in i rummet, och bland alla porrtidningar, frun som sett honom kyssa en annan kvinna, och stön som hörs ur TV:n säger han " Det är inte som det ser ut, det är inte så farligt".

Det är efter år av slaveri under drogen sexmissbruk, där han sjunkit så lågt så han äventyrar både sitt liv, sin hälsa och sin familj, barn.

Att leva i missbruk av sin egen drog, är att sakta förlora perspektivet över verkligheten. Det enda verkliga i den världen är just att försöka att få andra att inte rasera den, genom att hålla muren stenhårt intakt. Detta görs med förnekelse, och den är kraftig, med stort K. Även när personen uppenbarligen är tagen på bar gärning, förnekar han situationen eller förmildrar. Allt för att försöka hålla kvar illusionen av att kunna hantera.

Sån är sjukdomen, den där farliga besattheten, och där vi tror vi kan sluta själva. Jag kan själv, vilken missbrukare har inte sagt det? Och hur många gånger?! Ett flertal, säkert hundratals.

Kvinnan i filmen lever i det helvetet som kallas medberoende. Jag har gjort båda, och jag tror att medberoende är snäppet värre än att vara beroende av något annat. Vid medberoende lever jag ju 24/7 med oron, misstänksamheten, kontrollbehovet av en annan människa, oftast en alkoholist som inte alls går att lita på. Att försöka lita på någon, eller ha kontroll över någon som är beroende ökar det som kallas medberoende.

I mitt fall gällande M är jag helt säker på att det är något barndomstrauma som gör att jag håller fast vid honom. Att mista honom känns fullkomligt omöjligt. Jag tror att det är att jag försöker ändra det trauma jag blev utsatt för som liten av min pappa. Att idag få någon sorts förändring på M, tror jag blir som en sorts besatthet för att ändra det jag inte kunde med min pappa.
Ett barn som blir utsatt för kränkningar, blir skuldfyllt. Genom att lägga skuld på sig själva, står barnet ut med att de som ska ta hand om det, inte klarar det. Det är det traumat de flesta medberoende -även i vuxen ålder- sysslar med att försöka förändra, genom att kontrollera alkoholister, narkomaner, spelmissbrukare osv. Så är det för mig, rent intellektullt vet jag ju att jag behöver någon att kunna lita på. Men kärleken - eller besattheten- gör mig alldeles otroligt fast vid M.

Det är kanske inte hela sanningen, men en del. Varför jag har så svårt att släppa M, och gå min egen väg.

Anhörig

2006-07-20T21:06:00.000+02:00

Läste den här för några år sen, tyckte det var en orgie i smärta som flög förbi genom bokens sidor. All den där ångesten hon känner när hennes man är ute och dricker och droger, och ångesten som kryper närmare ju längre kvällarna lider. Och lyckan när hennes man periodvis väljer att umgås med familjen, drogfri.

I mitt högmodiga huvud tänkte jag "Men sådär kommer det aldrig bli något mer för mig, jag jobbar ju i programmet ... " . Ack så fel jag hade, och då visste jag heller inte vilket beroende det är i sig att vara anhörig. Och vilket kontrollbehov det väcker. Det är enormt och mycket smärtsamt.

Jag har förstått att jag inte kan leva nära M. Jag klarar det inte, alla lögner och fantasier vi skapat tillsammans börjar blekna, och ersätts istället av den bistra verkligheten. Den som gör så j-la ont. Den som förvandlar alla våra skratt, alla våra äventyr, alla våra mornar i sängen, alla våra sexuella äventyr i naturen, allting förvandlas till det där hårda, kalla som kallas verkligheten.

Det är den jag försökt gömma, genom att låtsas, glömma bort, försöka andas bort min smärta, be och gå på möten. Har jag inte lyckats hindra den längre. Den bultar på obevekligt. Att vi inte längre kan stanna i det här, där ingenting förändras. Vi själva stagnerar, vi ramlar och har oss, slåss med ord och psykologi. Vad som tänkas kan för att blunda, få ro.

Jag känner en helvetisk saknad efter den verkliga M, och jag älskar honom förbehållslöst. Men det vi har är endast en liten folktom arena där vi fäktas, och jag håller på att dö.

Meh ..liksom

2006-07-20T16:39:00.000+02:00

Här sitter jag på jobbet och bloggar. Fantastiskt, ingen hade trott det om mig för ett halvår, när jag låg instängd på psyket.

Men se där, där tog ni fel.

Nu ska jag stämpla ut på min inbyggda stämpelklocka :-).

Bakom

2006-07-16T08:02:00.000+02:00

När jag kör bilen vill jag att alla andra människor ska hålla sig hemma, titta på TV, umgås med familjen eller nåt.
För alltid när jag kör bil, blir jag stressad av bakompersonerna , de där som ligger tätt-tätt bakom, och omärkligt stressar mig.
Inga ljussignaler, inga stressande tutor, inga omkörningstendenser utan bara att de är där gör mig stressad.

För, tänk om de blir stressade av att ha min lilla Golf framför sig, de ska iväg till ett viktigt möte, de ska hem till frugan för att äta middagen hon lagat.

Jag vill ha tomt när jag ska ut och köra, därför ska jag åka iväg denna tidiga söndagsmorgon och göra puppe glänsande.

Blink

2006-07-11T20:26:00.000+02:00

http://www.bloggtoppen.se/tracker.php?do=in&id=5054

Utsikt(er)

2006-07-10T19:26:00.000+02:00

Här sitter jag och jobbar på dagarna, både som idag i spöregn men oftast i sooool. Finns det någon bättre utsikt, över havet, Gotlandsfärjan utanför fönstret och alla segelbåtar som lugnt kryssar över vattnet?!

Nej, ingenting -nästan- grumlar min horisont. Bara detta enda, min otrygghet som gör sig gällande. Ang skulder, skulder jag drog på mig i missbruk, under tiden min son var liten och jag kämpade för att överleva en dag i taget. Försäkringskassan vill dra 1.073 på mitt bostadsbidrag. Och jag har just skrivit en överklagan till det. Jag försöker så ärligt jag kan säga hur min situation var då, och hur de varit under dessa år.

Jag känner mig så ensam om ansvaret, inga närvarande pappor, ingen mamma att -låna av-, ingen pappa, mitt enda syskon missbrukare. Den enda som har funnits för barnen är jag. Och jag har inte räckt till, vare sig mentalt eller vad det gäller ekonomi. Under den mest kaotiska tid när jag kämpade för min äldste son, genom tingsrätten till hovrätten var inte min största prioritet att kontrollera att jag hade rätt bostadsbidrag, tyvärr. Den beska eftersmaken kommer idag istället.

Men men, jag har iallafall övertygat mig själv om att jag inte är värdelös på arbetsmarknaden. Jag kan mitt jobb, att komma tillbaka till det yrket jag lämnade för 15 år sen, först pga missbruk, sen pga mitt tillfrisknande och mina barns tillfrisknande sitter kvar, än idag.
Det gör mig glad iallafall.

Sen vet jag ju, att det ordnar sig.

Bullen och jag.

2006-07-09T10:09:00.000+02:00

Jag

2006-07-05T20:09:00.000+02:00

Fick ett telefonsamtal till jobbet idag. Min lilla kisse har blivit påkörd, han är död och vilar i katthimlen med sin mormor, sin bror och de andra kissarna som är där och bara får Whiskas när de vill.

Rip Bullen 11/1 - 5/7 2006.

Teardrops in heaven.

Vem

2006-07-03T22:18:00.000+02:00

Blir tröstad?!
Den som skriker mest, högst?

Den där lilla därborta, hon som knappt syns
så suddiga är hennes konturer.
Hon som sitter bakom en sköld av försvar och
murar.

Vem syns hon för?
Vem hör hennes tysta, omärkliga rop på hjälp, genom
den där 'präktiga' ytan?

När den stora vargen skrider fram och gör henne osynlig
i hans skugga.

A som i Ansvar

2006-07-02T09:26:00.000+02:00

När jag missbrukade droger, var ansvar något jag skydde som pesten. Jag visste förresten knappt hur ordet stavades. Jag trodde det betydde att jag betalade mina räkningar i tid, vilket jag såklart inte gjorde då.
Jag förstod inte att ansvar handlar främst om mig själv, och hur jag beter mig emot andra människor. När jag missbrukade droger så kände jag djupt inom mig att det inte kändes bra, jag själv led, mina barn led, och mina nära anhöriga. Jag kommer också ihåg hur krävande jag var. Hur jag vände på begreppet ställa upp, finnas till hands, till att gälla då jag behövde. Jag ville också lägga mitt liv utanför mig själv, min taskiga barndom, hyran som gått upp, mina barn som var så krävande. Det var därför jag missbrukade.

Jag levde mitt liv som om någon annan höll i ratten.

Jag visste ju inte hur jag skulle leva eftersom drogerna levde åt mig. Varenda känsla jag fick, hade jag ju bedövat, glädje för att uppleva mer, sorg för att ta bort. När jag blev drogfri var det som att börja leva om sitt liv.

Idag är jag drogfri sen många år, men har istället upptäckt att mitt grundläggande problem är just medberoende. Jag har funderat kring det här så mycket, och sista tiden har det utkristalliserat sig något som jag vill säga är mitt största problem när det gäller att vara medberoende till andra personer med missbruk. Just missbrukaren har en förmåga att projicera sina brister, på just den medberoende, just för att missbrukaren inte kan, förmår, se sin egen verklighet. För om?! han gjorde det så skulle det förstöra för honom att använda mer droger.

Därför är just projicering missbrukarens vapen han bär och slåss med för sitt liv, eller för att fortsätta kunna ta droger.

Jag har svårast att hålla min gräns, min integritet emot just det. Den här totala oförmågan att se sig själv, sina brister och vad som orsakar hans missbruk. Den är just vad jag kallar en av de värsta formerna av medberoende. Att när jag hör att M tagit, och han förnekar så kan jag inte stå kvar i min egen känsla vad jag hör, känner. Sista veckorna har jag också förstått det här med ilskna medberoende. Jag tror att de flesta medberoende blir just ilskna pga av oförmågan hos missbrukaren att ta ansvar, att säga ; Ja jag gjorde fel, jag tog ett återfall, det hade ingenting med dig att göra, jag valde det själv. Istället gör de flesta missbrukare alldeles tvärtom Jag var tvungen, du var ju så taskig, jag blev så ledsen, du var så arg.

Missbrukaren med sin sjukdom, spelar ut den medberoende till att det är hennes fel. Det här är ett kraftfullt vapen, som ofta de medberoende tar sitt ansvar inför. Om inte om fanns, är ett talesätt jag får lära mig när jag börjar tillfriskna ifrån drogberoende. Det är också det första att ta ansvar inför, att jag är drogfri för min skull, att jag behöver ta reda på vad jag behöver för att vara fortsatt drogfri, det är mitt ansvar.

Jag tänker på att jag som vuxen kan hantera det här någorlunda idag, men vad som också kommer till mig är hur många barn som får uppleva det här?! Och vilken kraft missbrukaren har att lägga skuld hos sina barn. Sånt smärtar så mycket så det tar jag i nästa blogg.

Jag ska sköta lönerna för en massa arbetare nästa vecka, alldeles själv. Det trodde jag aldrig när jag för 10 år sen låg på avgiftningen på Huddinge. Allt för att jag för första gången velat något till 100%. Aldrig någonsin har jag gjort något så fullständigt som när jag klev in på möte för första gången, det var som att komma hem, till sig själv. Nu ska jag öppna kvinnomötet.

Puppe

2006-06-29T20:59:00.000+02:00

Till ett omgjort avgasrör, är jag. Lilla Puppe måste få ny andning, och då behövs nya rör. Just nu står min alldeles egna bilmekaniker på min p-plats och hjälper Puppe att kunna riktigt gasa ut ordentligt. Bilprovningen väntar också i morgon. Bilprovningen är som tandläkaren, de river och sliter inuti, knackar och känner och hissar upp en i en stol - bilhiss. För att där verkligen kunna göra sina justeringar. Precis som hos tandläkaren, verkar det som att allting i vilken sekund som helst bara ska brista, gå sönder.

Men Puppe höll, och i morgon väntar bara testning av nya avgasröret, och kontroll av fötterna. Precis som pensionärerna behöver broddar vintertid måste även Puppe ha bra grepp för att inte slira.

Pratade med M idag på lunchen. Jag lyckades att inte gå in i hans förnekelse, fördömande kring hur taskig jag varit emot honom som inte orkade träffa honom på midsommar - för jag var så trött efter arbetsveckan- och att han faktiskt lät som han hade tagit vid torsdagkvällens samtal. Därför har han återigen varit tvungen att dricka alkohol, och röka marijuana. Det är synd om M som inte har någon fri vilka.

Jag påtalade för M att om det är så att varje gång vi har en konflikt och han känner sig ledsen, förorättad måste han gå och dricka eller ta droger, kanske han borde tänka på om vi överhuvudtaget ska vara tillsammans längre?! M ville inte svara på den frågan, han ville mycket hellre förklara hur pass taskig och ouppmärksam jag är emot honom, och att det är därför han känner såna här känslor som gör att han går ut och drogar.

Vid det här laget kan jag ju M:s finter, även om de sved i början. Så jag sa faktiskt var jag skrev i morse "Ok". När han ville förklara hur dum jag var. Han fick väl hållas med det då, det skadar mig inte längre. Jag tror M börjar känna att hans projektioner inte fäster längre, att jag inte går in i den där labyrinten där jag så lätt går vilse. Eftersom min förföljare är en drogmissbrukare, som gör allting för att förneka, att det faktiskt är han som väljer om han ska ta droger eller inte. M vill inte alls ta den rollen, nej allting annat är problemet, speciellt jag.

Jag är faktiskt inte involverad i den här cirkusen på liv och död längre, som jag var förut. Jag kan jobba, jag kan tom vara glad fastän han väljer att skylla sitt intag på mig. Vad jag än säger kommer han att vinkla det så att det är något fel, som gör att han kan fortsätta leva ett liv utanför sig själv. Jag börjar också tvivla på M:s förmåga att vara drogfri, det känns som M lägger sin drogfrihet i mina händer, att jag är lösningen på hans problem, kontra, lösningen på hans drogfrihet.

Jag tror jag börjar komma djupt i den insikten - i mitt hjärta- att jag har ingen betydelse alls. Även om M vill få sig själv att tro det.

Det är befriande.

Det var jag ..... !

2006-06-29T06:11:00.000+02:00

Som gjorde att M tog det där blosset av haschet, det var pga situationen som jag försatte honom i. Känslorna av värdelöshet som jag väckte i honom.

Det var för att jag börjat jobba och är så trött att vi inte kunnat träffas som han ringde igår och hade druckit. Det var för att jag dragit mig undan som han ljög när jag frågade om han hade 'tagit'.

Det var jag ... !

Jag fattar inte varför jag bryr mig. Och inte bara säger "Jaha!" ?!

Regn

2006-06-27T06:18:00.000+02:00

På väg till jobbet i regnet. Ska ha på mig mina rosa gummistövlar med blommor på, (visste jag skulle få användning för dem!). Jag är tacksam att jag har jobbet att gå till, min hjärna klarar inte av köksbordet några längre stunder.

Uppgiven

2006-06-25T22:28:00.000+02:00

Jag vet just nu inte vad som är värst?!

Att jag tror att M återfallit i droger
Att jag har fel
Att Sverige inte gick vidare
Eller att jag är så ledsen.

???

Blogportalen

2006-06-24T01:46:00.000+02:00

Jag har registrerat min blogg på Blogportalen. Varför gör jag det, kom jag på mig själv att tänka?! Är det mitt omåttliga bekräftelsebehov som gör sig påmint?

Ja kanske, kommer inte analysera sönder det, eftersom analyserandet får mig att få besk eftersmak. Har precis pratat med M och vi hade vår vanliga diskussion kring ingenting alls, kontra min besvikelse på senaste årets besvikelser på hans användande av droger.

Han triggar igång min skuld och jag går i försvar. Det är som låsta positioner där vi stillastående bekräftar våra olikheter. Han vill vara med mig jämt, - som det känns för mig -. Och jag känner mig tvingad in i ett hörn där jag inte kan rymma. Jag sparkar och slåss för min rätt att bara få vara ifred, tänka igenom och återkomma. Men han tränger och puffar, så jag blir alldeles galen.

Det är som ett krav, och jag känner igen den här känslan ifrån förr. Den där kvävande känslan at vara fångad, av andras känslor och tankar, av min egen oförmåga att särskilja mig själv ifrån andra människor. Bäst trivs jag med mina egna katter, där jag får vara exakt precis som jag själv vill. De tränger inte in mig i hörn, de pockar inte på min uppmärksamhet. Utan de finns där som en osynlig kraft jag bara behöver vända mig till för att få ro.

Det låter som jag inte gillar människor. Men det gör jag, mycket. Mitt största intresse är faktiskt människor och att få umgås. Men när jag vill, minsta lilla pust av den där instängda känslan får mig att backa, dra mig tillbaka.

Det är barndomens gränslösa som minner mig, som gör att jag ständigt vaktar och är beredd. På nästa drag, på nästa katastrof. Jag försöker påminna mig, dagligen, varje minut, att jag inte lever där jag behöver vara på min vakt längre, där jag kan slappna av.

M har tagit droger, iallafall tror jag det. Inte så starka denna gång, inte Miss Ro, utan vanliga Zyplikone. Sömntabletterna han får utskrivet av läkaren. M har ju metadon, så jag kan visst acceptera att han måste medicinera sig. Vad jag inte står ut med, är att han ljuger. Att han för fridens skull, för sin egen skull, för att han är feg?! Låter mig vandra i ovissheten, låter mig bli slängd till vargarna. Det är den känslan jag får när han återigen nekar.

Det är nånting i den där känslan när människor ljuger som jag inte står ut med. Fastän jag vet att alla möten jag varit på, alla människor jag träffat genom åren sagt mig "spelar ingen roll om någon ljuger för dig, du får släppa taget". Så är det praktiskt omöjligt för mig att göra så, det känns som mitt liv är beroende på om han talar sanning eller inte. Jag vet att det inte är så. Men bilden av mig själv stående i ett hav av människor, som alla har någon att prata med, och alla pratar om mig utan att säga något till mig, den bilden gör så fruktansvärt ont. Och jag står inte ut med tanken att känna tillit längre.

Ska titta lite på tv och sen lyssna på Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson, en av de bästa böcker jag läst. Hon kan konsten att beskriva ett liv i ett par få rader. Något jag knappt varit i närheten av.

Midsommar

2006-06-23T11:37:00.000+02:00

Midsommar och medberoende. Jag har - i ett väldigt energiskt ögonblick - bestämt med M att vi ska fira midsommar ihop. Igår när jag ringde fick jag självan, han låg och sov. Inte nog med det, han har fått egen lägenhet och första natten skulle invigas där. Jag ringde och han sov, jag ringde igen och han sov igen. All min tillit som jag byggt upp under sista månaderna var plötsligt mil ifrån. Jag reagerade, registrerade, och muren närmade sig.

Såklart hör M på mig när jag blir sådär. Liksom jag hör på M när det är något. Jag är överkänslig såklart, precis som alla andra som vuxit upp med alkoholism droger i barndomen. Så jag ställer mig i stridsposition, och därmed stängs många dörrar om min objektivitet.

Vi klampar på som vanligt i den här traditionella dansen, inte runt någon midsommarstång utan vår egen missbrukare vs medberoende - dans. Vi missar inga steg, för den här dansen sitter i själen, den är svår att glömma. Den för oss längre och längre ifrån varandra, och den befäster avståndet. Vi kunde iallafall enas om att ta ett break för att sova.

Nu ringde M, och jag tycker såklart att han är oförstående för min rädsla. Han undrar hur länge min misstänksamhet ska sitta i, för något som han gjorde förut??!. Och jag vill han ska förstå att den går inte att bara tvätta bort med Vanish eller nåt. Men han är ju redan på defensiven - och känner sig bortstött - så vi befäster återigen det vanliga scenariot.

Jag känner att M inte har så många vänner, jag känner att han - till skillnad ifrån mig - är beroende av mig. Jag tycker det är viktigt med andra input än just honom, och det betyder inte att jag inte älskar honom. Det betyder inte ens att min kärlek är mindre för honom än den han hyser för mig, även om M gärna vill påskina det.

M blir som en liten pojke som känner sig bortstött, jag blir som en liten obstinat flicka när M inte förstår mig.

Vi behöver så mycket vi sårade och vingklippta vuxna barn. Och jag ser det, men jag undrar ibland om M gör det?! Vi har iallafall börjat gå hos en familjeterapeut som mest koncentrerat sig på mig och de problemen jag har i våran relation. Det handlar mest om tillit. Jag tycker såklart inte han förstår heller, men kanske han inte kan det efter 2 gånger. Han påtalar mest att mycket av min tillitsbrist är skapad i min barndom, vilket han har rätt i. Men det känns också som jag är lite av en förlorare -vilket egentligen är fel ord, men rätt känsla - i den här terapin. Han vet ju inte M:s problem, eller hans projektioner, för vi har mest koncentrerat oss kring min tillitsbrist.

Pratade med M nu, och magen knyter sig, och vaksamheten ökar. Det känns i hela kroppen att jag måste vara på min vakt. Jag vill inte men det tar över helt. Kanske om jag skriver om det och ber en bön så jag kanske kan hantera det utan att projicera det, eller överhuvudtaget bry mig?! Om jag misstänker något är det ju inte mer med det. Såklart är det stor risk att M kommer använda igen. Droger är listiga falska och starka. Ingen mänsklig kraft kan mäta sig med dem.

Tyvärr.

Lilla ängeln

2006-06-18T09:18:00.000+02:00

Här är lilla ängeln som räddar min morgon. Han har bara några fel kvar för att komma förbi Farbröderna på bilprovningen. Ett litet hjullager, på bakre benet som han måste få utbytt. Sen är hans 2 framre ben defekt, men bara på skorna sas, och sen läcker hans blomomlopp lite.

Men han orkar komma igång på morgon, fastän han stått undangömd så länge nu. Och Oj, vad han hjälper till. Fastän han stått ute nu en hel lång vinter, alldeles ensam i kylan. Så finns här varje morgon. Även i veckan när han började blinka och ha sig, gick han igång igen. Fastän hans ork var i det närmaste slut.

Lilla ängeln fortsätter överraska.

Vända en tanke

2006-06-17T08:58:00.000+02:00

Precis vaknat, och ingen klocka ringde. Jag har redan blivit programmerad till 6, att gå upp då alltså ;-).
Värmen pustar in i mitt sovrumsfönster och idag vet jag att det blir fint, och varmt väder. Bra för mig som är reumatiker. Fick provsvar igår inför besöket hos Reumatologen i höst, att jag har vätskeansamlingar i höften vilket betyder att jag lider av inflammation. Provsvaret skickas vidare. Jag har undvikit den värsta smärtan genom att få igång bilen så jag endast behöver sitta 1 timme på pendeltåg till jobbet, istället för 1,5. Betyder att det inte är lika stelt vid avstigning, vilket är just vad reumatiker har det värst med, stelhet. Bara att kliva upp på morgon hos mig är sin lilla procedur - om jag mot förmodan glömt min medicin på kvällen, vilket jag ofta gör-. Det är ofta så stelt att jag får vänta med toaletten, eftersom jag inte kan klara rörelsen som gör att jag kan gå därifrån, torka mig alltså.

Så lite stretch, så är jag ofta rundsmörjd vilket gör att jag efter ett tag kan klara även den uppgiften. Jag klarar mig bra på jobbet, där jag ibland kan gå upp och röra mig, hämta något. Då får jag också lite rörelse som smörjer mig. Jag är som en motor som inte har någon olja på morgon.

Idag får jag återigen en hint om att medkänslan inte är särskilt gångbar i våra tider. Ändå är det egentligen det enda sättet för en människa att må bra. För av positiva tankar förändras allting. Det är lättare sagt än gjort, men själv insikten av att jag tänker fel är ju början till en resa som - för mig förändrat mitt liv.

Ett exempel är på jobbet nu tex. Jag har fått ett jobb, jag är lycklig glad, och känner förtröstan. Så fort det börjar kännas lite motigt, slår gärna de här negativa tankarna till. För mig har det handlat om att jag är inhyrd där jag jobbar. Jag jobbar med löner också, vilket gör att jag varje minut ser vad andra människor tjänar. Vid jämförelse ligger jag lågt. Det gör alltid, att jag börjar tänka i det här automatiska mönstret.

"Hon som inte verkar så bra som mig, varför har hon mer lön än mig? Han som verkar helt spånig, varför har han fast anställning och inte jag? Varför visar de inte mer tacksamhet när de har det så bra? De har sån trygghet de här människorna som jag inte har! Sicka snika människor".

De tankar får lätt spinn, och de förökar sig med ljusets hastighet. Vid det här laget, är jag så förvriden i mitt tankesätt så jag inte ens märker hur bra jag har det i förhållande till många andra. Det menar jag är min största utmaning, att vända de här tankara i annan riktning.

Enligt Dalai Lama ska vi alltid jämföra oss med de som har det sämre, - om vi måste jämföra oss?!-. Den tankevändningen, gör att vi får uppleva något helt annat än det här surret som uppstår av första valet.

Tacksamhet!

Vilket vidare stämmer mig till något annat, kärlek och medkänsla. Som är den största gåvan av alla. Och som inga pengar eller materiella saker kan ersätta.

Det är inte lätt, men vägen finns där, bara för oss att välja! ?

Morgonstund

2006-06-12T21:49:00.000+02:00

Har guld i mun. Men också, massor av nervositet, när jag idag gick iväg till min första arbetsdag. Solen gjorde sällskap, och dessutom var M här roch följde med mig i bilen jaga reparerat för ändamålet.

Till Farsta Strand och sen pendeltåg ut till vackra och vindsmekande Nynäshamn. Jag kunde såklart inte somna kvällen innan, så jag hade sovit högst 4 timma, varvid hjärnan av värmen och anspänningen just nu känns som en uppblåst och sprickfärdig balong av alla intryck.

Blogspot seeeegar sig fram så ytterligare rapport får vänta.

IQ test

2006-06-10T11:42:00.000+02:00

Hade tråkigt och gjorde intelligenstest för att pigga upp mig. Okoncentrerad och trött -fastän jag precis vaknat-, fick jag 117 poäng av 140-150 möjliga. Svårt att sitta still emot slutet på testet, men gissade på några *hihi*.

Jag är ok, jag försöker planera in allt på den korta tid jag har kvar i ledighet. På måndag börjar äventyret. Jag är så van att gå hemma, i min lilla vrå, så att komma ut i stora världen känns så stort.

Det känns som jag ska på min livs resa, min första jorden runt resa. Och så är det bara ett jobb, precis ett sånt alla andra har, varje dag. Såklart börjar jag fundera, kan ju inte nöja mig med den enkla vägen inte. Jag undrar om människor känner att de får ut något av livet, vare sig de jobbar eller inte. Massa existensiella tankar drar i mig just nu. Kan man leva fastän man behöver vara ifrån sitt hem 12 timmar om dygnet? Och kan man leva när man inte är det?

Så små funderingar i en sån liten människa, så mycket hjärngympa får räcka för idag. Ska försöka ta mig ut nu i SOLEN.

Rädd

2006-05-26T18:51:00.000+02:00

Jag blir rädd. För alla skrämmande, svårtolkade regler. För alla byråkratiska regler, som kommer svävande i mitt huvud nu när jag snart ska börja jobba.

Jag är utanför systemet, detta märkliga system som ska hjälpa oss klara våra hyror, matkostnader varje månad. Jag har varit sjukskriven sedan -97. Först var det för stora sonen, han har AS och behövde hjälp i princip dygnet runt. Sen blev mina egna problem för ohanterliga, så arbetsmarknaden med dess regler och förordningar var något jag inte alls klarade av.

Nu har jag fått jobb. Allting lyser i min värld, på ett sätt. Det andra sättet ger mig snarare ångest. Nu har jag ingen försörjning i juni månad, första arbetsdagen blir den 12 juni och dess lön kommer betalas ut i juli månad. Jag blir rädd, att jag inte ska klara att betala hyran för juni. Och .. Hur gör alla andra människor?! Kan någon skicka manualen?!

Det pratas så mycket om att alla vill få ut människor i jobb. Jag förstår människor idag, som inte vill bryta sin trygghet, genom sin sjukförsäkring emot ett jobb om de riskerar att inte kunna betala hyran. Kanske kommer jag sent med mina funderingar, men jag fick idag reda på att jag står utan försörjning i juni?! Usch, läskigt.

Tara hjälp!

Varsegod.

2006-05-24T10:55:00.000+02:00

Måste dela med mig av en vacker sida. Fick inspiration av Solprinsessans ord, som väckte både ilska och hopp i mig.

Ilska för att jag ägnar så mycket tid åt att bekräfta mig själv, och de negativa tankar jag nästan alltid har sällskap av.

Hopp för att jag faktiskt har återfått kraften och insikten att det är bara jag som kan förändra mig själv, ingen annan.

En liten hoppfull sanning kommer här;

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen.

Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen. Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Dalai Lama kallar intutionen "Hjärtats kunskap".

Invincible

2006-05-19T00:02:00.000+02:00

Jag stannar på Tonys sida tills på lördag, med hörlurar på! Där får jag mitt lustmäte uppfyllt, av Carola. Såg semifinalen, och satt med armarna högre än Carola under nästan hela hennes framträdande.

Vilka rysningar, som gavs när hon stod mitt i all denna schlagerhysteri, och bara pumpade på bland fläktar med blås på löshåret! Helt otrolig känsla.

Musik är förresten något mer än bara ljud i öronen för mig. Under mina svåraste stunder har jag alltid funnit tröst i musiken. Den är helande för kropp och själ. Att tex lyssna på Janis Joplin, och riktigt känna smärtan krypa uppför armarna genom att håren börjar resa sig, kan identifiera en hel del känslor jag annars inte kunnat få kontakt med. I svåra stunder har också Carola varit en stor hjälp för mig. Balkongen -05, när M var ute på sina rejs, och jag varken visste ut eller in vad det gällde oss. När kärleken kändes skrämmande stor, samtidigt som min tillit fått sig rejäla törnar, fanns hon där i mina öron. Närmare Gud, var lindringen, att sitte med block och penna och inte agera ringa M, skälla ut honom, säga han var idiot osv, och istället försöka vara kvar i känslan. Den där läskiga, när jag bara vill fly, genom att agera ut. Då var Carolas text, och sång som balsam, som fick mig stå ut med känslan att vara övergiven, ensam, utslängd. Som jag säkert inte alls var, men hjärtats språk sa mig så.

Musik är så mycket mer. En subtil känsla, lika svårt att beskriva som hur vinden känns, när den smeker mina armar en sommarkväll. För mig är musik andligt. Det är en upplyftande kraft, som får mig närmare det som är viktigt, - här och nu. Ett flow som silar bort allt det där oväsentliga och tar fram det viktiga.

Så Invincible mina vänner, med förhoppning på lördagen.

Söndag

2006-05-14T10:02:00.000+02:00

Igår kunde man gratis titta på Carolas nya video på engelska, Invinsible på Expressen. Jag lyssnade så klart hur många gånger som helst på låten. När jag sen klev på bussen, kom jag på mig själv att sjunga den högt när jag visade mitt SL-kort.

Jag gillar Carola, och jag har gjort det enda sedan Hey Mickey, mickey hej, mickey du är helt ok, Hej Mickey!. Det var ju lite töntvarning på den redan då, men jag ock min gamla kompis stretade emot strömmen och satt och sjöng den högt i bilen, då det begav sig.

Jag hejar på Carola och kräver att hon minst vinner finalen. Förra gången hon vann med Fångad av en stormvind satt jag hemma med ett hjärtopererat barn och ammade honom, och sprang fram och tillbaka genom lägenheten vid röstningen, vilken Carola vann över Frankrike för att hon fått mer 12 poängare av juryn. Helt sagolikt.

Livet är på topp, jag iväg och öppna kvinnomötet som jag startat. Och ta med termosen och sätta mig på gräset efteråt. I morgon ska jag skriva anställningskontrakt. Kan knappt tro det är sant !!

Jag, en hederlig arbetare

2006-05-12T22:25:00.000+02:00

Jaha, så har det äntligen hänt även för mig. Jag har fått ett jobb, och varit och gjort mina första arbetsdagar. Det är befriande att komma iväg på morgonen, det är befriande att se att det finns en värld utanför mitt köksbord, min soffa, och säng.

För mig är arbete vila. Nån vis man sa, att arbete ska utföras med kärlek. Och i nyhetens behag, kan jag lova att jag gjort det. Allting känns heligt, även om resvägen är okristligt låååång, det är det enda beska. 2 timmar dit, och lika lång väg hem. Och mina leder värker efter 2 ½ timmar på pendeltåg varje dag. Men jag har smärtstillande, som kommer att hjälpa mig igenom.

Jag är så glad. Allting verkar falla på plats för mig. Platsen där mitt jobb ligger, är platsen där min mamma tillbringade sin sista tid i livet. Idag kom insikten i form av en stilla bris i mitt inre, jag börjar mitt liv där hon avslutade sitt. Känns mäktigt på något sätt. Känns som mamma tittar ner ifrån molnen, och bara ler, och säger "Åhh vad jag är stolt över dig min flicka".

Allt känns bara rätt.

1

2006-05-08T10:09:00.000+02:00

Ska iväg ut och nyttja de sista lediga dagarna här innan jag börjar jobba på onsdag. Jag har tänktee på varför jag hela tiden går med konstant oro i kroppen, är det inte för att M benzar, så är det sonen. När allt är lugnt kan jag inte heller stilla mig.

Det svåraste måste vara att allt är lugnt och bra i mitt liv. Det är som att jag är så van vid kaos, att jag inte vet hur jag ska hantera lugn och ro, och när det går bra för mig. Jag söker ständigt efter något som kan få mig att känna den där trygga känslan, på vakt, orolig, tänkande. Det är som en flykt ifrån mig själv.

Bra saker denna dag (än så länge):

Jag har kommit upp i tid.
Jag har ringt sonens rektor och lärare.
Fixat nätverket.
Klätt på mig (gäller att fokusera positivt!).

Och nu ska jag ut i sOOOOlen.

Söndag

2006-05-07T10:15:00.000+02:00

Tack för alla inlägg i gästboken, blir så glad att någon ser.

Mycket saker har hänt, sen jag sist skrev. Konstigt att jag helt plötsligt inte har ett endaste behov att skriva något. Skrivandet går i skov, liksom min kreativitet. Just nu lever jag mest i kroppen, dvs, känner massor. Allt är väldigt lugnt, och med undantag från några blackouter med tillfällig sinnesförvirring pga stress så fungerar mitt liv.

Jag har fått jobb, ett alldeles riktigt jobb. Ska vara med på första lönekörningen nästa vecka och sen börjar jag i juni, för att sen jobba hela underbara sommaren. Känns lite snopet att när ljuset kommer efter den svarta årstiden ska jag jobba istället för att njuta. Men jag ser det som en investering, att jag kommer få goda referenser och kanske möjligheten att komma in i systemet igen, något jag varit utanför så många år pga sjukskrivning.

Sonen kom hem full igår. Han knallade iväg med en hundralapp klockan 8 och kom hem 12, vinglandes och hoppade i badet direkt. Jag känner mig orolig. Inte - som borde vara - för honom, utan för att jag själv inser min egen oförmåga att veta. Hur jag ska reagera i såna här lägen. Jag började själv dricka vid 12 årsålder, drack varje helg. Och jag vet att mina år i missbruk, är något som kommer igen genetiskt i mina barn, kan göra!? Jag blir livrädd och det känns som jag inte har koden som andra mammor har!?

Koden; som gör att jag vet och känner när man ska bli orolig, och när man ska vidta åtgärder. Det är speciellt för min son, eftersom han är son till 2 missbrukande föräldrar, visserligen är jag drogfri/nykter. Men varningssignalerna ska väl ringa lite tidigare om det är så?!

Det är skräcken, att jag tror jag ska börja oroa mig, och samtidigt kommer den där andra rösten som säger; "Men han är tonåring, måste ju pröva som andra tonåringar". Och mitt emellan dem står jag, och vet ingenting automatiskt.

Mina referensramar är ju ringa, min egen mamma ringde inte ens polisen, när jag som 13 åring var borta i nästan en veckan hemifrån. Var hos en kille i Farsta vars familj var på utlandssemester, och vi hade huset för oss själv, jag killen och nästan hela Farstas ungdomar.

Jag ska iväg på möte, kan ju iallafall inte göra något åt saken just nu, kanske jag får något svar när jag kommer ifrån mötet. Svaren på min förvirring brukar oftast komma när jag minst anar det, och all oro ligger liksom ivägen för att jag ska höra den där tysta lilla rösten inom mig, som säger det som känns rätt för mig.

M har varit drogfri länge nu. Så länge så jag faktiskt tycker att jag normaliserar att han inte tar benz. Det är ett mirakel i sig, som jag inte får glömma.

De fina och positiva sakerna tenderar att glömmas bort medan de negativa radas upp och knuffas med varandra i mig. Jag ska försöka använda bloggen för att påminna mig varje dag vad som är positivt i mitt liv. Ett nytt kapitel eller nåt.

Jaha

2006-04-18T23:44:00.000+02:00

Intentionen med bloggen var att skriva av sig, helst som bloggeliten rekommenderar, - varje dag, även bara om det blir korta bloggar. Ingenting av det, har blivit av.

Långa bloggar, och långa mellanrum. Inte för att det händer mer i mitt liv nu, än förut. Mer för , - att det gått en tid, och tiden gör allting tråkigt. Den första tidens rosa skimmer har lite förvandlats till en grå sörja. Ändå är bloggen hit jag återvänder, när jag vill känna tacksamhet, när jag vill minnas, och komma ihåg, det jag inte ska göra eller det jag ska göra.

Var på anställningsintervju, och fantasierna om jobbet, har också avtagit lite. De har inte hört av sig, .... än. De sa så snart som möjligt, jag skulle få åka ut till arbetsplatsen, och jag hoppas att så snart som möjligt = en vecka ... eller nåt!!?

Sonen har varit i en del problem, hans pappa är också hemkommen ifrån England, på besök. Så mycket har snurrat kring sonen just på sista tiden. Det är konstigt, att smärtan jag kan känna när det gäller barnen, och deras misstag eller tillkortakommanden är sju resor värre än det jag någonsin kännt bara i mig själv. Att se sitt barn lida, är något av det värsta jag upplevt. Min son är ändå ganska stor, och erfarenheterna har lugnat mig, att inte gå alldeles upp i taket, men ändå vill jag strö bomull kring min son på hans väg, för att det gör så ont att se honom kanske , eventuellt behöva utstå bara en bråkdel av det jag upplevt av smärta. Det är som den rädslan, binder mig vid att vara oförberedd på insikten att han precis som vi andra måste göra en del misstag, för att lära sig liksom vi andra.

Men smärtan när det närmar sig examen är mer än jag ibland klarar. Jag vill linda in honom i en filt och bara bära honom som en bebis igen. Och jag vet jag isåfall gör honom världens otjänst. Men att stå emot, är ungefär lika svårt som en alkoholist att stå emot sin alkohol. Men jag tränar, varje dag försöker jag föreställa mig tanken att han kommer bli sårad, att hans rosa skimmer inför världen kommer rasa, att de som står honom nära kommer svika. Det är då, vi alla behöver förbehållslös kärlek, och speciellt vid tillfällen vi kanske inte - i vanligt tal - förtjänar det.

En person som betyder mycket för mig, som faktiskt hjälpt mig och min son att komma nära varandra, är Tupac. Tupac är mest känd för att vara en gangster som blev ihjälskjuten på en gata i USA, och något av en legend för sina raptexter. Alla som kan något om HipHop håller honom som en av de största rapparna som skrivit en text. Hans texter är som ett tal av Martin Luther King, eller Nelson Mandela. Bara tänk en värld där det för bara 50 år sen, inte var tillåtet för svart att gå in på vilket café som helst, eller sitta på vilken sida man ville på vanliga bussen. I den andan befann sig Tupac när han skrev om samhället, society, där han som blev uppfostrad i sann Svarta Panter anda, och orättvisorna som funnits generationer tillbaka. Hans text till Changes är något av en känga rakt emot det system som fostrar människor att sätta etikett på varandra, utifrån hudfärg, men också numer vanligt, efter taxeringstabellen.

I see no changes.
Wake up in the morning and I ask myself, "Is life worth living? Should I blast myself?
"I'm tired of bein' poor and even worse I'm black.
My stomach hurts, so I'm lookin' for a purse to snatch.
Cops give a damn about a negro?
Pull the trigger, kill a nigga, he's a hero.
Give the crack to the kids who the hell cares?
One less hungry mouth on the welfare.
First ship 'em dope & let 'em deal the brothers.
Give 'em guns, step back, and watch 'em kill each other.
"It's time to fight back", that's what Huey said. 2 shots in the dark now Huey's dead.

I got love for my brother, but we can never go nowhere unless we share with each other.
We gotta start makin' changes.
Learn to see me as a brother 'stead of 2 distant strangers.
And that's how it's supposed to be.
How can the Devil take a brother if he's close to me?
I'd love to go back to when we played as kids, but things change, and that's the way it is.

copyright Tupac Amuru Shakur.

Title

2006-04-11T17:15:00.000+02:00

Kom inte iväg till kyrkan. Kämpade länge emot mig själv, och till sist vann lättjan, ganska lätt match!

Var på anställningsintervju igår. Gick bra, jag stakade mig bara ett par fåtal gånger. Faktiskt har jag nytta av mina erfarenheter kring navelskådning, då jag faktiskt är ganska medveten om vilka mina svaga vs starka sidor är. Den frågan kommer ju upp idag på anställningsintervjuer, för att se var människor är i sitt själsliv, om jag får gissa!?

Det känns som jag gav ett gott intryck, jobbet gäller ett sommarvick på 2 månader ute i Nynäshamn. Och på något sätt kommer jag ju att få försaka hela sommaren, men jag övar mig ju på att tänka långsiktigt, - vilket är väldigt svårt -, och detta är ju en övning i det. Att jag faktiskt kommer få in en fot i den värld där jag blev upplärd för så länge sen, det enda jag sysslat med faktiskt och som man kan säga är mitt yrke, lönekontorist - om det kan räknas som yrke?!

M är ren och sonen spelar in raplåtar, och jag är trött.

Ska försöka beskriva det svåra i att dels vara buddist, medberoende och ute på arbetsmarknaden. Det är verkligen ingen lätt kombo !!

Solen

2006-04-07T15:44:00.000+02:00

Solen lockar mig ut ur min grotta. Här finns ej tid mer att sörja, eller vara trött. När solen bemödat sig så mycket för oss.

M är ren, och jag älskar honom förbehållslöst medan jag kan. Vet att det endast är för idag som gäller.

Sonen är inne såklart, på normalt tonårsmanér, med polarna spelar han in raplåtar till hans nästa skiva.

Och !! Jag ska på anställningsintervju på måndag på ett riktigt jobb. Visserligen som sommarvikarie men ändå, löneassistent till de som jobbar i hamnen i Nynäshamn. Blev så glad, hade sökt och jag blev uppringd !

Nej idag går inte att sörja! Bara stråla !

Under pressure

2006-04-04T17:41:00.000+02:00

Pressad från alla håll och kanter. Sonen (stora) ringde precis, han har AS och en förkärlek, vill säga tvång på filmer, spel osv. Han spelar in filmer, laddar ner spel och nu har han hittat spelet i sitt liv, - denna vecka. Då kommer hans tvång fram, han ringer, frågar om den andra sonen spelat det där spelet?! För har han det, kan den stora inte sova. Det räcker inte med försäkringar om att spelet står orört väntandes på honom, utan han är manisk i sitt sätt att endast tänka en tanke ; spel.

Den andra sonen försov sig idag, till klockan halv 1 ! Han är 15 år, och ska ju kunna komma upp på morgonen, men inte. Han har ingen ansvarskänsla alls, bara drömmen att bli rapartist hägrar. Allt annat är bisaker i världen.

Jag blir orolig, känner mig så ensam om ansvaret. Papporna som lyser med sin frånvaro, gör smärtan och stressen nästan outhärdlig. Släkt och anhöriga finns inte, de flesta har vandrat vidare till 2:a sidan. Jag känner mig som den ensammaste mamman på jorden. Barnen hoppandes omkring av uppmärksamhet, och jag den lilla flickan som också skulle behöva ; ........ någon för mig.

Tidvattenvågen svepar närmre, pressen tilltar, jag känner hur jag dras ihop av alla krav. Hur jag försöker hållla inne att jag själv skulle ha behov, hur jag försöker finnas för andra människor, alla utom jag. Men vem ska trösta knyttet om inte jag, mina barn, mitt arv och så ensamma. Just idag känns det ledsamt att vara ensamstående mamma med ingen mamma själv kvar i livet. Hon vilar bland de andra själarna, därute .... nånstans.

Start

2006-03-30T09:52:00.000+02:00

Sån där dag igen! Tankarna tänker, trängs och brottas, ang allt som ska göras och inte blir gjort. Det är konstigt att när jag vaknar och det första jag tänker på är vad jag ska göra, så väcker den tanken liksom alla andra såna tankar.

Följden blir alltid, ingenting!

Det är som slagsmål, ena sidan vill destruktivt gotta sig i självömkan, skuldkänslor. Den andra vill göra, för att få bort den andra. Oftast vinner den 1:a, men jag har också smakat på vällusten när jag vunnit, och den får mig att undra om jag inte gillar att vinna. Om en del i mig gillar att slå på mig själv?!

Nu tex, vaknade jag med en tanke om hur jag ska planera dagen utifrån att jag nyss blivit ägare till den skönaste sängen som finns i universum. Den står cirka 900 meter härifrån, hos en väninna som ska flytta och därmed vill bli av med mästerverket. Glädjen att få sängen, är som att bli väckt på julafton 7 år gammal och få den där bandspelaren, visserligen mono, fast med inbyggd mikrofon så man kan låtsas intervjua sina kompisar. Jag blev glädjeskuttigt glad.

Sängen väcker andra tankar såklart, om jag ska ändra om samtidigt. Tyvärr stannar det inte vid bara det, utan fönstertvätt, diverse vinterkläder, kartonger som kan tänkas bli nytttiga, gardinbyte, och en stor tvätt som väntar på tvättstugetid. När allting hopas sig sådär, borde jag ju vara inlärd på en sak i taget. Så är det inte.
Alla saker samtidigt snarare, vilket resulterar i apati, maskning ifrån uppgifter, datorsurfande, trötthet och huvudvärk.

Nä, nu ska jag ta en kopp kaffe till -kopp 15-, sen ska jag iväg, skit i att inte allting blir gjort. Min gamla madrass ska ner till soporna, börjar med det och sen går jag och hämtar det jag kan ta själv, och sen vilar jag!! M ska komma senare och hjälpa mig över med den himmelska sängen, det blir för oss att bära underverket.

Jag förstår faktiskt inte hur jag fortfarande älskar M som jag gör. Men det gör jag, han är alldeles underbart vacker när han är drogfri, jag älskar honom innerligt och kan inte slita mig ifrån honom på något sätt. Jag försöker att leva oavsett vad han gör, och älska honom när jag kan.

Kanske låter konstigt men så är det, idag.

Kaos

2006-03-26T10:03:00.000+02:00

Att sammanfatta veckan blir en omöjlig uppgift på dagens blogg är nästan omöjligt. Därför försöker jag kort ner det som hänt.

Förra helgens lördag börjar med att jag hittar M på plattan, i färd med att köpa droger, när jag är på väg att köpa födelsedagspresent till min son som fyller 15. Att vara trevlig, och fira sonens födelsedag efter det, krävdes ansträngning.
Måndag innehåller Uppsala, Ulleråker, där jag får reda på fler av M:s lögner, men jag får också höra M för 1 gången vara ärlig emot dem, där han är.
Första dagarna i veckan handlar uteslutande om M, hans missbruk, och alla instanser som nu är inblandade.

M har med sitt tysta, nästan omärkliga sätt, en fenomenal förmåga att liksom kännas som han-kan-ingenting-själv. Och en förmåga att låta människor prata för honom. Jag märker det själv med mig att jag hamnar gång på gång, i den här klassiska medberoendefällan. Jag vet/talar om vad M behöver och ska göra. På så sätt försöker jag styra honom. Jag vet inte om M är medveten om det själv, för jag ser att många människor gör det emot honom.

Det är så naturligt alltihop. Alla bitar passar ihop liksom. Jag med mitt barndomstrauma som gör att jag vill ändra M eftersom jag omedvetet försöker ändra mitt förflutna på det sättet - psyket komplicerat. Och M som blivit omhändertagen, först Sabbatsberg, sen sos, sen hans mamma som har varvats med hans ex, och diverse myndighetspersoner.
Veckans höjdare var iallafall när M blev tillfrågad en sak av sin socialsekreterare, vad det var och vad M svarade väljer jag att behålla för mig själv.

En sak kan jag säga, det visade verkligen sjukdomen beroende i sin allra högsta förnekelse.

Det positiva i veckan, är att jag kunnat hållt -för det mesta-, en bra nivå, en kärleksfull inställning till det här, och lyckats med konststycket att inte låta M:s liv påverka min sinnesro i någon stor utsträckning. Det är jag värd.

Värme

2006-03-17T22:09:00.000+01:00

Tjoho, jag känner jag börjar tillfriskna. Idag var jag på mötet, och så omgiven av värme, och innerlighet så jag blev alldeles varm inombords. Gråten kom upp till ytan, av hur tacksam jag är som har fått en sån gåva. Att tillhöra, att vara del i ett sammanhang.

Därmed blir också min attityd emot de som inte fått den här gåvan, utan fortfarande svävar runt därute utan mening.

Som M, först ser jag på mobilen -innan jag är på väg till mötet -, att hans kompis ringt flera gånger. Detta väcker något olycksbedådande över sig, och jag märker hur magen knyter sig. M har försäkrat att han inte tänker kliva tillbaka till Miss Ro, och jag har sagt att jag har svårt att tro på det, med tanke på föregående försäkringar.

Jag ringer upp kompisen, inget svar, sen M och han svarar inte heller. Jag tar det lugnt, andas och tänker att jag faktiskt inte behöver göra någonting, ingenting har egentligen inte med mig att göra! Jag får tag på kompisen, som frågar om jag ska möta M - för enligt M skulle vi det! -, och jag hör kompisens röst, andhämtning andas irritation. Jag säger att jag precis innan, fått tag i M och att jag är ganska säker på att han klivit på. Han säger att han också tror det.

M försöker som vanligt skylla ifrån sig, att det är mitt fel att han blir utkastad, och kompisens fel att våran relation är så dålig. Jag kommer till mötet och upptäcker till min förvåning att jag kan koppla av !!? Mina tankar som annars konstant brukar vara hos M, finns plötsligt här, precis där jag är. Alla tankar på vad som ska hända, hur jag behöver förbereda mig är helt borta!?

Det är en ovanligt besynnerlig känsla, nästan onaturlig. Som att all min energi plötsligt släppts fri och kan flyga som den vill, inte vara fasttjättrad vid M och hans förehavanden. Jag är plötsligt fri, kärleksfullt buren. Mycket konstigt, och jag förundras över hur skönt det känns att plötsligt upptäcka hur det känns att vara närvarande. Här och nu.

Efter mötet är jag uppfylld, av kärlek och tolerans, något jag bett om mycket på sista tiden. Inte ens M:s projektioner får mig att vackla. Jag ringer upp M och förklarar kärleksfullt hur jag känner, och säger att jag inte ser hans återfall som något personligt misslyckande, och att jag förstår att M vill förneka. Allt det jag bett om har besannats, någon sa till mig på ett möte, "var försiktig med vad du ber om, du kommer få det!". Det jag nu bett om är kärlek och tolerans emot M:s missbruk, och jag känner att jag är lugnare än jag varit på länge. Jag vet att M inte vill ljuga, han gör det för att han är sjuk, i beroendet. Den han mest ljuger för är; sig själv!.

Att vara kärleksfull emot M idag, är en av de största gåvorna jag fått på mycket länge. Det värmer oerhört långt in i själen.

Tack Monika, för din kommentar, jag ska skynda långsamt. Min kärlek till M är oförändrad, det är hans droger jag inte älskar, som gör honom till den han inte är.

Sårbar

2006-03-14T17:09:00.000+01:00

Jag är så totalt utan försvar, när jag pratar med M. Jag älskar honom innerligt, och på något sätt förlorar jag om jag tillåter han komma in med sin förklaringar, jag förlorar mig till honom igen. Jag är så rädd att bli sårad, besviken, kränkt och vara utsatt för M en gång till när han umgås med Miss Ro.

Jag tror på M när han säger han vill förändras, jag tror att han verkligen vill det. Men frågan är hur långt det sträcker sig de där blåsiga dagarna?! När allting känns skit, och allmännt piss?!

Att ta tillbaka M är som att dagligen slänga sig ut på en luftfärd utan att veta var/om jag kommer landa, och hur hårt denna gång?! Jag vet att M inte vill ge mig det här. Jag vet att han älskar mig.
Men frågan återkommer iallafall, i olika skepnader?!

Hur ska jag orka en gång till?!

Hur ska jag orka leva i den här ovissheten, och vad har jag för val?. Alla frågor trängs och vill ha uppmärksamhet, nu! Det är ett virrvarr av trådar jag får fatt i, och ingen ger mig något svar. Jag har pratat med M, något är annorlunda, kanske för att han vet att jag är på väg ifrån?! Men också något i våra samtal, även om jag är så arg och besviken , och ledsen. Att M krossat mina drömmar, ja - det känns så - jag vet att det inte är riktigt så. Men jag tillåter mig att sörja det iallafall.

Jag förstår inte varför jag stannar kvar, varför jag överhuvudtaget engagerar mig?! Och det är som M säger, när han ifrågasätter om jag älskar honom?! Och det är ju det, jag älskar honom, därför finns jag kvar. Jag är inte medberoende i min kärlek till M, men till situationer kring M. Jag är inte bara sjuk, jag kan ha ärliga känslor, i det här också. Och det är det som gör det så svår, så smärtsamt.

Jag har iallafall ringt familjerådgivning, M skulle gjort det i Oktober redan, men allting omkring har på något sätt gjort att vi fokuserat på annat. Vi står härmed i kö till rådgivning. Och M väntar på avgiftning. När jag träffade M i lördags, kände jag att något hade hänt, iof hade jag bett om kraft och styrka, att inte bara komma i ilska. Jag lyssnade på M, vid våra andra återföreningssamtal brukar det mest vara jag som pratar, och beskriver hur det ska vara och inte vara. Denna gång fick M förklara, och jag lyckades under 2 timmar lyssna. Det är stort för mig.

Jag är rädd att M och jag ska såra varandra så mycket så vi inte kan fortsätta, jag är rädd att vi redan har gjort det. Jag är rädd för allt, att vara utan M att vara med M. Allting känns bara litet och vingligt just nu.

Besök ifrån Falun

2006-03-12T20:02:00.000+01:00

Oj så glad jag blev igår. Hade precis sett Carola vinna schlagerfestivalen och var på väg att koka kaffe när det ringde på dörren. Sonen kollade och viskade "Det är K och U, därute". Jag hade ju inte gåbortstassen på mig, utan softade i mina utslitna joggingbyxor. Men vad gör väl det, när sällskapet inte bryr sig om såna petitesser. Det var som att träffa en kär släkting, -vilka jag inte har så många-, och mötet var fyllt med innerlighet.

Och jag som brukar ogilla oväntade besök, blev så glad så jag strålade. Varför jag blev det, kom jag på när jag senare på natten nöjt somnade. De tycker om mig, verkligen tycker om mig, de här 2 systrarna. Och jag känner dem, väl. Vi träffades första gången hemma på min gata, jag var rastlös, på gränsen till rotlös, började fundera sådär existensiellt tonårsaktigt, och föll ofta in i det svarta. När jag träffade K -som var min bästa kompis-, blev jag förbluffad. Hon var 2 år äldre, och jag såg upp till henne som en som ser upp till sin idol. Hon hade gjort det där som jag också ville göra, killar, öl, vin, puss o kram jeans. Allting som en tonåring drömde om 1979 i Farsta Stockholm.

Med K gjorde jag allt det där, jag drack öl, vin, hade olika killar och kände mig som precis exakt just helt enkelt tillhörande. Det var det här jag hade längtat efter. När jag drack, eller tog andra droger, var jag med i ett sammanhang. Utan det kändes jag svävande, fladdrande utan mål. Min dröm var en enda sak, att få egen lägenhet. Där jag kunde leva det livet som min andra idol hade levt, Janis. Jag såg ut som Janis, gick som Janis, designade mina egna kläder som Janis, lång lockigt hår som Janis, runda mörka glasögon som Janis. Där gick K och jag i vår egen lilla drömvärld.

Alla de minnena kom åter upp igår vid mitt köksbord. Att tala, titta, vara med, K och U var så givande så jag blev alldeles bubblig. Att Roy Andersons "En kärlekshistoria" gick på TV precis samtidigt när vi satt i köket och plockade fram minnen från våran egen ungdomstid var nästan för bra för att vara sant.

Ja jag blev levande, mindre ensam och återigen i ett sammanhang igen. Det var helt enkelt skitskönt.

Sol

2006-03-10T19:46:00.000+01:00

Min kropp längtar, saknar, behöver Solen. Så länge nu har jag varit i mörket, vilse i min egen maklösthet. Nu börjar det ändligen ljusna, både i mitt liv, mitt sinne som så länge varit famlandes i svärta.

Takdropp, små små bitar av asfalt som tittar fram, kisa emot det vita. Fönster som vintervilat och minner om våren, i all sin smutsighet. Skotten som stått gömt och nu ska klippas och förvandlas till oaser. Ljuset som redan smekt min kind om morgonen, strålar som leker inom mig.

Idag, varit hos kriskontakten på psyket. Det gick över förväntan, jag meddelade faktiskt utifrån mig själv, vad jag ansåg om kontakten. Att jag inte var riktigt nöjd, och att att det känns som hon inte riktigt kan förstå mig. I ett oroligt ögonblick sa jag att hon skulle ringa min psykolog på arbetsförmedlingen, men hon sa att jag förklarade så bra vad jag behövde, så att ringa psyklogen var inte nödvändigt. Va skönt, att jag äntligen vågade vara ärlig emot henne, och hur bra hon tog det. Bara det gjorde att hon steg i respekt hos mig.

Tankarna på M finns där, men de hindrar mig inte längre att leva mitt liv. Även om hans svek kommer göra det ganska lång tid. Allt fint som eventuellt funnits där en gång, har raserats och ersatts av insikter genom vilka jag är övertygad jag ska leva. Jag respekterar att M och jag inte valt samma väg. Det handlar väl om livsprinciper, att välja väg på något sätt. Livsexistensiella frågor som börjar bli viktigt för mig. Och alla människor har inte samma, vilket blir oförenligt om det inte är någorlunda lika vägar. I mitt och M:s fall har jag upptäckt att vi är på helt olika plan i våra respektive liv. Vi har så olika livsmål, och så illa vi gjort varandra gör att vi på något sätt har iscensatt vårt eget scenario.

Min kraft är att jag håller fast i min inre kraft, som jag kallar Gud.

27 juli

2006-03-09T10:20:00.000+01:00

Your Birthdate: July 27

You are a spiritual soul - a person who tries to find meaning in everything.
You spend a good amount of time meditating, trying to figure out life.

Helping others is also important to you. You enjoy social activities with that goal.
You are very generous and giving. Yet you expect very little in return.

Your strength: Getting along with anyone and everyone
Your weakness: Needing a good amount of downtime to recharge
Your power color: Cobalt blue
Your power symbol: Dove
Your power month: September

Födelsedagstest

Ishjärta

2006-03-09T09:44:00.000+01:00

Jag är buren, över isiga händelser. Fastän jag inte känner det så är det så. Internationella kvinnodagen igår, - bättre sent än aldrig - Grattis alla kvinnor.

Lugn i kroppen, ingen direkt oro. Även om sista tidens insikter har varit smärtsamma, och frågan hur kunde han?! ha svårt att lämna mig. Men jag kommer inte få några svar, därför förblir jag stilla i min ovisshet.

Den orimliga bördan

2006-03-08T01:10:00.000+01:00

Likt Jesus som släpar sitt kors, släpar jag mitt bestående av perfektionism, orimliga förväntningar, självkritik intill döden.

Alltid så länge jag minns har jag gjort det. När jag var liten kände jag mig aldrig ok, ingenting var ok med min uppenbarelse. Ok, när Pappa tog mig med in till stan för att visa upp mig för sina bilmekanikerkompisar, och jag fått putsning intill djupet, och var söt och änglalik i mitt korskruvelockiga hår. Då kunde jag känna mig värdig, ok eller hur man nu vill uttrycka det.

Annars har mitt liv bestått i hur väl jag presterat, hur mycket jag haft ordning i mitt hem, hur stolt min mamma varit över mig då jag fick löneförhöjning som var högre än hennes egen lön. Då kunde jag känna mig uppskattad, och jag såg mammas stolta blickar. T.o.m när jag födde mina barn hade jag absolut självkontroll, ingen skulle få se mig lida, jag måste prestera, och göra det intill perfektion. Som tur var, var mina förlossningar lätta, annars hade min fasad rämnat.

Självkritiken har blivit en ständig följeslagare, den finns där liksom, jag är knappt medveten om den. Den livnär sig på misstag, gjorda med en inre dömande manual, som inte ens existerar i det verkliga livet, utan bara för att hålla den vid liv. En ständig piska, en checklista på vilken rätt jag har att motkräva lycka i mitt liv. För om jag inte presterar finns ingenting förutom en ständigt gnagande, tärande känsla som äter sig igenom kroppen.

Allting i mitt liv är påverkat av bördan, den orimliga. Till de små detaljerna i mitt kök, till de stora exstensiella frågor. Självkritiken boar in sig, djupt därinne, och föder sig själv.

Hos psykologen i måndags, kommer den fram. Genom mina egna ord hur jag uppfattar mig själv, hur jag tvivlar med bördan som ifrågasättare. Hur jag famlar där mitt i livet, om hur ska en människa vara för att få existera?! Hur mycket måste jag stå ut med att jag klarar/inte klarar?! Alla tankar virvlar, och söker sammanhang, där inget finns.

Psykologen tycker såklart jag dömer mig själv för hårt, hon ifrågasätter, försöker få kontakt med bördan för att på så sätt punktera. Hon lyckas ganska bra, jag kommer på mig själv att tycka att jag faktiskt är bra!? Väldigt konstig känsla. Och vila i den, den där lite klappa-sig-själv-på-axeln känslan, förnimmer jag med henne. Hon frågar ut mig om barnen, min akilleshäl. Vilken mamma tycker att hon är den absolut bästa mamman? Vilken mamma plågas inte av frågor om hur hon är/ska vara som mamma?

Jag berättar vilken svårighet det har varit att ha ett barn som är annorlunda. I fina ord, och med bra dagar, kan jag säga att han är mitt mirakel. Sen kommer skammen, när jag åker tunnelbanan, och han kastar ur sig frågor, får de andra i vagnen att titta/titta bort. Då är miraklet inte lika närvarande. Men jag har lärt mig, jag har lärt mig genom honom, mitt mirakel på ett smärtsamt, - jag lovar- sätt att stå upp för honom, på att älska honom precis som han är, och inte efter hur han presterar.

- Jaha säger psykologen, du älskar dina barn förbehållslöst, vilken mamma kan säga det!?

Där fick du dig en väldig törn, bördan, självkritik, bödeln/domare. The only way it´s up!

Val

2006-03-05T23:13:00.000+01:00

Jag har satt på mig min sköld, för M:s projektioner att studsa emot.

Valet idag ter sig ganska kort och enkelt. Jag mår dåligt av att M följer efter mig på nätet, han skiver kommentarer, han följer mig på dokusåpaforum för att skriva sina hemliga meddelanden till mig mitt i alla diskussioner om Big Brother. Jag väljer därför att återgå till min hårddisk igen för att skriva, iallafall till M är nere hos sina barn, där han säkert kommer att ha annat att bry sig om än mig.

Insikter

2006-03-05T18:31:00.000+01:00

Varför skriver jag om mig och M i min blogg. Jag får ju bara bitter smak efteråt, som hans kommentarer tex?!
Jag vägrar flytta på mig för att han ska få lugn och ro, i sin förnekelse.
Ibland flyttar jag plats, till min hårddisk, men för mig känns det mer verkligt att skriva här, som om jag behöver påminna mig själv vilken verklighet jag lever i. Så jag inte fångas in av andras.
Därför skriver jag vidare i min blogg, om mitt liv med M - som är en del i min medberoendeproblematik -, och om mina insikter om mig själv i förhållande till andra människor förutom M.

Idag är just en sån dag när min sinnesro störts av att jag är alltför snabb att bli arg, och irriterad. Jag vet att jag har rätt att vara det, men för min egen skull skulle jag behöva analysera situationen mer utanför mig själv. Det är därför jag skriver nu.

Jag har lätt att leva utifrån och in och inte innifrån och ut. Därför är jag mer känslig för vilka människor jag umgås med. Jag vet att det handlar om att jag måste försöka leva mer innifrån mig själv, och inte vaja omkring utifrån vilka människor jag är med. Så har det varit med M. Jag träffade M på MP för 1 år sen, 12 februari-2005. Jag hade jobbiga relationer bakom mig, jag var ärlig emot M om mycket, nästan allt jag kände sa jag direkt till honom. Därför var ju också projektionerna starka. Mitt levnadssätt gör ju också att det är lättare att puffa mig än någon annan. Jag brukar oftast ta på mig skuld, jag behöver inte någon skuldtripp för det.

När våra problem började dyka upp, bara som små subtila signaler, så var jag snabb att analysera min del så noggrannt så jag glömde vi var 2 i relationen. Detta pågick länge, jag tror också det var därför vi kunde förstöra så mycket på så kort tid. Alla gånger jag blev osäker, ville jag dra mig undan, vara tyst, bara vara i mig själv. Det var mitt sätt att hantera våran relation, jag lyssnade också mycket på hur ledsen M var, i början var det charmigt, att en man kunde vara så känslig. Vad jag inte förstod var att vi båda målade in varandra i varsitt hörn. Jag med min självrannsakan, och han med hans självömkan.

Jag kommer ihåg att jag ofta sa till M att han var otydlig, att jag inte fick något grepp om honom. Efter varje gång jag dragit mig undan, för att sen fika med M i stan, och få förklaringar, som mest bestod i att M satt och såg ledsen ut, och jag pratade!! Jag vill hjälpa, ställa tillrätta, om ändå M fick en lägenhet, fick träffa barnen mer, fick ett jobb, om ändå jag inte var så svår av mig, så skulle allt bli bra. Genom handling, ord och förändring försökte jag förändra våran relation. Allt för att inte upptäcka det där djupa hålet som kom närmare och närmare för varje gång jag ville dra mig undan M. Sanningen kallar jag det idag. Min sanning, den sanning som jag alltid kände i varenda andetag tillsammans med M men som jag valde att förneka, för att orka fortsätta vara med honom. Jag började tro på hans sanning, min egen blev grumligare och grumligare. Jag kände en sak, men fick genom M förklarat en annan sak. Precis som det var när jag var liten, när pappa sa att jag inte behövde bli rädd, medan han stod och skulle bestraffa mig. Samma känsla, hade jag med M från dag 1.

Jag tror att det är därför vi vuxna barn, vi medberoende söker oss till såna här män, som kan bekräfta det vi var med om som små, så vi iallafall som vuxna kan ändra på vårat livsscenario. Det gör för ont att inse oss maktlösa, inför våran egen uppväxt. Vi fortsätter att försöka förändra omöjliga män, omöjliga barn, människor. För att det gör så oerhört ont att se att vi kanske inte var älskade som små. Inte ens det kunde jag åstadkomma, blir vårat mantra när vi uppfyller våran profetia. Jag tror och känner att det är därför M haft sånt grepp om mig.

Jag måste börjar lyssna till människos handlingar, även om de är mer tysta och subtila än människors ord. Jag själv pratar också alldeles för mycket, så jag ser till att överröstar andra, och för smärtan att se att jag kanske återigen står framför min potentiella livsverk att förändra. Jag måste försöka lära mig att 'känna' in männisor, se till de här tysta signalerna i min kropp som faktiskt varnar mig i alldeles rätt ögonblick. Jag måste försöka leva mitt liv, inte någon annans.

Idag fick jag dessutom reda på att M firade våran 5 månadersdag, med att gå på Gröna Lund, med sina barn och kvinnan I han träffat på MP. Jag blev ja -vansinnig-, när M berättade det idag. Kvinnan I hade erbjudit sig att bjuda barnen på Gröna Lund, för att det var så synd om dem (I:s egna ord). Därför hade hon bjudit hem dem till sig, och gett dem mobiltelefoner, och besök på Gröna Lund. I hade ingen aning om att jag träffade barnen nästa dag, i stan, då jag inte heller hade någon aning om att barnen träffat Kvinnan I, från MP.

Usch jag ryser när jag tänker på det. Jag har också förstått att det inte alls bara handlar om M:s roppar, utan hela hans beteende. Hans otydlighet, som jag kännt i hela kroppen sen jag träffade M, men som han förklarat bort, förminskat, och jag valde tro på hans verklighet istället för min egen. M:s förklaring denna gång var:

- Han ville inte såra Kvinnan I med att han hade mig.

- Han ville inte berätta sanningen för mig, för då hade jag blivit arg.

- Det var bara 'gamla tant I', som ungarna och han hälsade på

- Jag var så taskig emot honom, hade dragit mig undan.

Hans förklaringar är läskiga. Det är därför jag ibland tror att M lider av något större än bara beroende?! Han verkar dessutom nästan tycka att det här är helt ok beteende, och kan inte förstå hur jag kan vara så arg, förbannad och besviken som jag är!? Det är nästan mer förvirrande än hela situationen, att M inte kan förstå att han liksom klivit över hur många moraliska och etiska gränser som helst. Tycker jag, och hela min kropp med mig.

Det är nästan mer än jag kan bära när jag verkligen förstår innebörden i vad jag varit med om sista året. Det som ändå varit hälsosamt är att jag faktiskt förstått att jag känner rätt. Att mitt intuitiva jag alltid har rätt. Jag har alltid haft den där lilla rösten inom mig. Och ibland har jag lyssnat, ibland inte. Den har försiktigt viskande varnat mig när något inte är bra för mig, när jag gör något som inte är bra för mig. Oftast lyssnar jag inte. Men insikterna efter året med M har gett mig hopp om att kunna lyssna till mig själv mer än jag gör idag.

Kommentar

2006-03-05T09:21:00.000+01:00

Jag tycker det är konstigt att M, efter bara 24 timmar kan skriva något sånt här?! Men ..... han undrade hur länge hans kommentar skulle sitta kvar innan censuren. Här är svaret.

Ljuset i mörkret

2006-03-03T23:33:00.000+01:00

Dagen har varit mestadels bra, först var jag tveksam till att komma iväg på mötet, pratade med M i telefonen. Jag blev upprörd av allting kring oss och kring honom. Och ändå klev mina fötter iväg på mötet. Åh vad jag blev glad att jag lyckades att ta mig dit. Jag har svårt just nu, att ta mig för saker, minsta lilla motståndets lag får mig ur balans.

Men inte denna gång, vilket jag är oerhört tacksam för. Efter mötet följde jag med Gunilla till Stadbiblioteket , för hon skulle låna en Lagerqvist. När vi kom dit var det stängt, men själv promenaden genom staden Stockholm denna kväll var magisk. Hon är lika virrig som jag, och det känns befriande att glömma bort sig lite. Vidare längst Sveavägen, till Centrum där en ensam man stod och predikade Jesus budskap i kvällen, fredagkväll. Kändes nästa ödesmättat när vi gick längst tomma gator, det var lugnt i Stockholm också, nästan lite vårlikt kändes det.

Vi brukade ofta göra sånt här förut, G och jag. Våra stråk har ändrats genom tiden, men samvaron efter mötena är alldeles speciell. Jag återfick en massa kraft kände jag, att allting finns kvar för mig. Att allting med M inte förändrat mig eller människorna omkring mig, att jag faktiskt har annat än M i mitt liv. Och hur mycket energi jag lagt ner på M, istället för att fylla mig med ljus energi.

I morgon är siktet 8.00 först, sen kaffe och ta mig iväg till konventet i Söderledskyrkan. Där finns Alanon och ännu mer tröst och kraft. En hoppfull dag.

Rättigheter kontra skyldigheter

2006-03-03T00:29:00.000+01:00

Tänkte skriva något här, men kom på att jag mår bättre utan att ha skrivit det. Bilden får illustrera allt jag säger utan ord inatt, Godnatt.